Av Marit Olanders
Stamceller är celler som kan utvecklas till många olika celler i kroppen och med hjälp av stamceller kan man behandla många olika tillstånd som hjärtsjukdom, diabetes och Parkinsons sjukdom, skriver ABC Science. Dock finns det ett svårt etiskt dilemma att ta hänsyn till, eftersom man samlar stamceller från sex dagar gamla mänskliga embryon, och alltså tar ett potentiellt mänskligt liv. Stamceller som man får från benmärg och blod från navelsträngen har en mer begränsad användning.
Nu kan det finnas en lösning inom räckhåll. Det har visat sig att stamceller också finns i bröstmjölk, och att dessa är mycket lika stamceller från embryon. Det säger sig själv att det är mycket enklare att samla stamceller från urmjölkad bröstmjölk. Foteini Hassiotou vid Hartmann Human Lactation Research Group vid University of Western Australia forskar kring vad det finns för olika typer av levande celler i bröstmjölk och intresserar sig särskilt för stamceller. Hassiotou har precis börjar undersöka hur bröstmjölksstamcellerna kan skilja ut sig till olika typer av celler. Bröstmjölksstamcellerna har kunnat bli till ben, hjärnceller, lever och celler i bukspottskörteln som producerar insulin.
Under graviditeten förbereds mjölkbildningen i bröstet med hjälp av stamceller. Enligt Hassiotou finns det en stamcellspopulation i bröstet som aktiveras, förökar sig och ombildar brösten. några typer av bröstcancer tros bero på att stamcellerna i brösten börjar förska sig snabbt och orsakar cancer. Även i dett mjölkbildnande bröst sker en snabb förökning och differentiering av stamceller, men där det sker under kontrollerade former. Genom att jämföra de två kan förståelsen öka för vad det är som får cellerna att utvecklas till cancer.
Hassiotou funderar också över varför det finns stamceller i bröstmjölk. Ingenting finns till som inte har ett syfte. Eftersom detta är celler som kan skilja ut sig till att lbi olika kroppsceller kanske de bidrar tilll barnets utveckling, inte bara dess immunsystem utan också utvecklngen av olika vävnadet och organ.
Läs mer här.
onsdag 30 maj 2012
torsdag 24 maj 2012
Alanis Morissette för barnstyrd avvänjning
Av Marit Olanders
Alanis Morissette ammar sin treårige son och tänker fortsättsa med det tills han inte vill längre. Dessutom samsover hon och hennes man med sonen, skriver Aftonbladet.
Alanis Morissette ammar sin treårige son och tänker fortsättsa med det tills han inte vill längre. Dessutom samsover hon och hennes man med sonen, skriver Aftonbladet.
fredag 18 maj 2012
Vad är det som provocerar så?
Av Marit Olanders
Fortfarande rullar debatten på om småbarnsamningens vara eller inte vara, särskilt i USA. Tidskriften Mothering har en läsvärd artikel om hur Time hårdvinklar sina omslag för att få dem så uppseendeväckande som möjligt, som när de gjorde OJ Simpsons hud mörkare på en annan omslagsbild.
Sarah Scott på Mothering noterar också att den europeiska upplagan av Time har rensats på amningsbilder. Här är den nyvalde franske presidenten Hollande på omslaget. Artikeln om attachment parenting är med, men med en annan rubrik och, alltså, utan bilder på amning. Hon menar att det att bröst förekommer både i samband med sex och reklam och i samband med amning är något som amerikaner har särskilt svårt att få ihop. Kanske det. Men Time-omslaget har ju faktiskt vållat debatt även här.
Så om vi skulle fråga oss vad det egentligen är som är så upprörande med amning efter det första året. Här är några spridda tankar:
Ovana. Vi är vana att se spädbarn som är nyfödda eller på sin höjd några månader ammas. Ett barn som själv välartikulerat med ord ber om att få amma är vi väldigt ovana vid, och jag tror att bara det får oss att rycka till och inte veta hur vi ska förhålla oss. "Ska jag titta dit, eller åt ett annat håll, och hur tror de nu om jag - - -" Och så kan det förstås dyka upp känslor och associationer som man inte visste att man hade och inte håller med om intellektuellt.
Går man på några möten med Amningshjälpen och även en riksträff kommer man snabbt att vänja sig vid åsynen av ammade småbarn. Man kommer också att inse hur praktiskt det är - när barnen ligger (eller sitter) vid bröstet är de nämligen tysta och stilla och deras mammor kan följa med i föreläsningarna. Man kan också räkna med att möta självavvanda riktigt långtidsammade barn bland medföljande storasyskon eller tonåriga barnvakter. En och annan av föräldrarna ammades själv långt upp i åren. Men det kommer inte att synas på dem.
Sammanblandning med sex. Brösten sitter lite halvvägs ner och är både sex och inte, sa Tiina Rosenberg ungefär någon gång. Och eftersom världs-genomsnittet i amningslängd (genomsnittet alltså, inte extremen!) är tre år kan man undra vad som är snett i den västerländska kulturen eftersom denna avviker kraftigt från det. Det är också här som sexualiseringen av bröst exponeras mest. Läs mer här.
En föreställning om mamman som offer. Grundar sig antagligen i att man ser amning som den utmålades på 1950-talet, som en helig modersplikt. något som mamman var skyldig sitt barn och som gjorde henne till en duktig mamma (extra duktig eftersom dåtidens amningsråd och sjukhusrutiner gjorde amning onödigt svår). Man kan också tro att amning måste vara något jobbigt, smärtsamt, slaskigt, tärande och utgå ifrån att mamman vill slippa det. Så varför ammar hon fortfarande ins treåring? Hon har väl svårt att säga nej och sätta gränser.
Till denna fördsom hör också föreställningen att det är kuschade hemmamammor som ammar mest. I hela västvärlden är det kvinnor med hög status i samhållet, i form av hög utbildning, hög inkomst och förvärvsarbete som ammar mest och längst. I en australiensisk undersökning av kvinnor som ammade i minst två år hade två tredjedelar högskoleexamen eller ännu högre utbildning.
En högutbildad yrkesarbetande kvinna som har ammat längre än genomsnittet är skådespelaren Stina Ekblad. I en krönika i Amningsnytt 3/00 berättade hon om det hat hon hade mött sedan hon berättat om sin och sin sons långa trevliga amningsperiod. hon hade läst och hört elaka spydigheter, fått hatiska blickar på stan och pikar från andra småbarnsmammor. Varför?
Nej, redan ettåringar ska vara självständiga och inte störa och ta tid i Kung Jags rike. Och Stina Ekblad citerar en replik av Strindberg i Fadren (marginaleran vägrar dra in sig då jag kursiverar):
"O, det är ljuvt att somna vid kvinnobröst, om det är modrens eller älskarinnans, men ljuvast modrens!"
Det var som om den innehöll så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket förträngd barnslighet och ensamhet. Kung Jag i famnen på den stora Gudsmodern, diande en sagolik trolldryck som gör honom stark nog att se, att han är en medmänniska han med, mäktig både medkänsla ochy inlevelse.
Inte bara en hjälplöst sprattlande omnipotent egoist, fritt svävande i självupptagenhetens mördande tråkiga tomrum.
Fortfarande rullar debatten på om småbarnsamningens vara eller inte vara, särskilt i USA. Tidskriften Mothering har en läsvärd artikel om hur Time hårdvinklar sina omslag för att få dem så uppseendeväckande som möjligt, som när de gjorde OJ Simpsons hud mörkare på en annan omslagsbild.
Sarah Scott på Mothering noterar också att den europeiska upplagan av Time har rensats på amningsbilder. Här är den nyvalde franske presidenten Hollande på omslaget. Artikeln om attachment parenting är med, men med en annan rubrik och, alltså, utan bilder på amning. Hon menar att det att bröst förekommer både i samband med sex och reklam och i samband med amning är något som amerikaner har särskilt svårt att få ihop. Kanske det. Men Time-omslaget har ju faktiskt vållat debatt även här.
Så om vi skulle fråga oss vad det egentligen är som är så upprörande med amning efter det första året. Här är några spridda tankar:
Ovana. Vi är vana att se spädbarn som är nyfödda eller på sin höjd några månader ammas. Ett barn som själv välartikulerat med ord ber om att få amma är vi väldigt ovana vid, och jag tror att bara det får oss att rycka till och inte veta hur vi ska förhålla oss. "Ska jag titta dit, eller åt ett annat håll, och hur tror de nu om jag - - -" Och så kan det förstås dyka upp känslor och associationer som man inte visste att man hade och inte håller med om intellektuellt.
Går man på några möten med Amningshjälpen och även en riksträff kommer man snabbt att vänja sig vid åsynen av ammade småbarn. Man kommer också att inse hur praktiskt det är - när barnen ligger (eller sitter) vid bröstet är de nämligen tysta och stilla och deras mammor kan följa med i föreläsningarna. Man kan också räkna med att möta självavvanda riktigt långtidsammade barn bland medföljande storasyskon eller tonåriga barnvakter. En och annan av föräldrarna ammades själv långt upp i åren. Men det kommer inte att synas på dem.
Sammanblandning med sex. Brösten sitter lite halvvägs ner och är både sex och inte, sa Tiina Rosenberg ungefär någon gång. Och eftersom världs-genomsnittet i amningslängd (genomsnittet alltså, inte extremen!) är tre år kan man undra vad som är snett i den västerländska kulturen eftersom denna avviker kraftigt från det. Det är också här som sexualiseringen av bröst exponeras mest. Läs mer här.
En föreställning om mamman som offer. Grundar sig antagligen i att man ser amning som den utmålades på 1950-talet, som en helig modersplikt. något som mamman var skyldig sitt barn och som gjorde henne till en duktig mamma (extra duktig eftersom dåtidens amningsråd och sjukhusrutiner gjorde amning onödigt svår). Man kan också tro att amning måste vara något jobbigt, smärtsamt, slaskigt, tärande och utgå ifrån att mamman vill slippa det. Så varför ammar hon fortfarande ins treåring? Hon har väl svårt att säga nej och sätta gränser.
Till denna fördsom hör också föreställningen att det är kuschade hemmamammor som ammar mest. I hela västvärlden är det kvinnor med hög status i samhållet, i form av hög utbildning, hög inkomst och förvärvsarbete som ammar mest och längst. I en australiensisk undersökning av kvinnor som ammade i minst två år hade två tredjedelar högskoleexamen eller ännu högre utbildning.
En högutbildad yrkesarbetande kvinna som har ammat längre än genomsnittet är skådespelaren Stina Ekblad. I en krönika i Amningsnytt 3/00 berättade hon om det hat hon hade mött sedan hon berättat om sin och sin sons långa trevliga amningsperiod. hon hade läst och hört elaka spydigheter, fått hatiska blickar på stan och pikar från andra småbarnsmammor. Varför?
Att amma är en osjälvisk handling. Och över vår tid regerar Kung Jag. Han ser med misstänksamhet på mammor som låter sig väckas fyra gånger om natten i fyra år för att amma sitt barn. Kung Jag vill inte sugas ut och tröttas ut och Riskera Sin Byst.
Nej, redan ettåringar ska vara självständiga och inte störa och ta tid i Kung Jags rike. Och Stina Ekblad citerar en replik av Strindberg i Fadren (marginaleran vägrar dra in sig då jag kursiverar):
"O, det är ljuvt att somna vid kvinnobröst, om det är modrens eller älskarinnans, men ljuvast modrens!"
Det var som om den innehöll så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket förträngd barnslighet och ensamhet. Kung Jag i famnen på den stora Gudsmodern, diande en sagolik trolldryck som gör honom stark nog att se, att han är en medmänniska han med, mäktig både medkänsla ochy inlevelse.
Inte bara en hjälplöst sprattlande omnipotent egoist, fritt svävande i självupptagenhetens mördande tråkiga tomrum.
tisdag 15 maj 2012
Barn föds även på sommaren
Av Marit Olanders
En sommarkväll för några år sedan ringde det i telefonen. I andra änden var en nybliven trillingmamma, nyss hemskickad från BB 70 mil härifrån. Hon ville amma sina barn och på sjukhuset hade de sagt att hon kunde ringa Amningshjälpen.
Klart att jag försökte hjälpa henne med vad jag visste, att mjölken mycket väl kan räcka till tre, att hon kan dubbelamma och att hennes partner kan hålla det tredje barnet, eller lägga det över hennes ben när hon har fått två på plats vid brösten. Men ändå. Att få trillingamning att fungera är inte gjort på en kafferast. Det är inget man sköter över telefon.
Jag rådde henne på det enda sättet jag kunde - att ta kontakt med sjukhuset igen. Ska amning verkligen vara ett val så måste man ha möjlighet att förverkliga sitt val, då ska man inte tvingas till ett oönskat alternativ. Så lätt ska de inte komma undan.
Så nu hoppas jag att ni på landets BB-avdelningar håler en hyfsad kvalitet på vården i sommar. Jag ger gärna råd som hjälpmamma, men någon jädra måtta får det vara på vad landstingen skyfflar över på oss ideella.
En sommarkväll för några år sedan ringde det i telefonen. I andra änden var en nybliven trillingmamma, nyss hemskickad från BB 70 mil härifrån. Hon ville amma sina barn och på sjukhuset hade de sagt att hon kunde ringa Amningshjälpen.
Klart att jag försökte hjälpa henne med vad jag visste, att mjölken mycket väl kan räcka till tre, att hon kan dubbelamma och att hennes partner kan hålla det tredje barnet, eller lägga det över hennes ben när hon har fått två på plats vid brösten. Men ändå. Att få trillingamning att fungera är inte gjort på en kafferast. Det är inget man sköter över telefon.
Jag rådde henne på det enda sättet jag kunde - att ta kontakt med sjukhuset igen. Ska amning verkligen vara ett val så måste man ha möjlighet att förverkliga sitt val, då ska man inte tvingas till ett oönskat alternativ. Så lätt ska de inte komma undan.
Så nu hoppas jag att ni på landets BB-avdelningar håler en hyfsad kvalitet på vården i sommar. Jag ger gärna råd som hjälpmamma, men någon jädra måtta får det vara på vad landstingen skyfflar över på oss ideella.
söndag 13 maj 2012
När naturligt blev extremt
Av Marit Olanders
Naturligt är ett vanskligt ord att använda sig av, vad gäller människor. Det kan leda till all världens associationer och likställas med något bra. Skalar man av värderingarna och försöker sig på att hitta ett verkligt naturligt beteende för människor får man jämföra med andra släktingar i djurriket, människoaporna, och människor som alltjämt lever eller frmatills nyligen levde i en miljö vi är utvecklade för - jägare och samlare i Afrika, människans urhem på jorden.
Det man hittar angående vården av ungarna är då tät kroppskontakt, att mamma och barn, liksom alla andradäggsdjur, sover tillsammans och täta amningar som efter ett och ett halvt-två års ålder sakta glesas ut och ett amningsslut vid tre till fem års ålder, kanske ännu senare. Är det något ungvårdnadbeteende som kan göra anspråk på att vara naturligt så är det det. Det är på inget sätt extremt.
Däremot kan man säga att barn i västvärlden har tagits om hands på ett biologiskt extremt sätt de senaste hundra åren. De - vi - har skilts från våra mödrar och fäder direkt vid förlossningen. Min mamma fick ligga platt på rygg och försöka föda mig, vilket gjorde att värkarbetet stannade av gång på gång och det tog 30 timmar innan jag väl var ute. Min pappa fick titta på mig genom den glasruta som skilde honom från barnsalen. Vi fick mat extremt sällan, var fjärde timme, och klockslagen var mer styrande än vår hunger. När fyra timmar hade gått var det matdags oavsett om vi gallskek eller sov djupt och svårväckt. Vi skulle lära oss vår rättmätiga plats i tillvaron genom att våra skrik ignorerades. Vi skulle vänta på vår tur.
Det är viktigt att komma ihåg att det här inte var föräldrarnas egna påhitt. De gjorde så som alla andra gjorde och så som auktoriteterna på sjukhuset och BVC förväntade sig. De som inte följde råden förlöjligades och dumförklarades och man hotade dem med att deras barn skulle få svåra skador. Det har skapat djupa sår i många föräldrar. "Om de så skrek ihjäl sig fick man inte ta upp dem" sa en kvinna som hade fått barn femtio år tidigare till mig. för så är det. människor lyder. Vi gör som vi blir tillsagda, även om det krockar med vårt eget sunda förnuft. Milgrams lydnadsexperiment drar det till sin spets.
Reaktionen på uppfostringsråden kom från gräsrötterna. Amerikanska La Leche League var först ut och bildades redan på 1950-talet. 1968 bildades norska Ammehjelpen och 1973 svenska Amningshjälpen. Det som hände var samma som när Elin i Fucking Åmål trampar på A-brunnen med vett och vilja. Det hände inget hemskt!
.jpg)
Badinter vill, enligt ovanstående recension, försöka återupprätta en balans. Hon menar att de så kallade extrema mammorna spelar på andra kvinnors skuldkänslor, samtidigt som hon själv inte drar sig för att skuldbelägga. I stället för att se hur samhällets stukturer påverkar hur vi tar hand om våra barn poch vilken roll inte minst reklamen har i detta, angriper hon kvinnor som försöker vända på trenden för egen del.
Badinter menar att det började gå utför för feminismen på 1980-talet med särartsfeminismens tillkomst. Å andra sidan har jag alltid uppfattat att en av 1970-talsfeminismens viktigaste regler var att kvinnor skulle hålla ihop och inte anklaga varandra.
Naturligt är ett vanskligt ord att använda sig av, vad gäller människor. Det kan leda till all världens associationer och likställas med något bra. Skalar man av värderingarna och försöker sig på att hitta ett verkligt naturligt beteende för människor får man jämföra med andra släktingar i djurriket, människoaporna, och människor som alltjämt lever eller frmatills nyligen levde i en miljö vi är utvecklade för - jägare och samlare i Afrika, människans urhem på jorden.
Det man hittar angående vården av ungarna är då tät kroppskontakt, att mamma och barn, liksom alla andradäggsdjur, sover tillsammans och täta amningar som efter ett och ett halvt-två års ålder sakta glesas ut och ett amningsslut vid tre till fem års ålder, kanske ännu senare. Är det något ungvårdnadbeteende som kan göra anspråk på att vara naturligt så är det det. Det är på inget sätt extremt.
Däremot kan man säga att barn i västvärlden har tagits om hands på ett biologiskt extremt sätt de senaste hundra åren. De - vi - har skilts från våra mödrar och fäder direkt vid förlossningen. Min mamma fick ligga platt på rygg och försöka föda mig, vilket gjorde att värkarbetet stannade av gång på gång och det tog 30 timmar innan jag väl var ute. Min pappa fick titta på mig genom den glasruta som skilde honom från barnsalen. Vi fick mat extremt sällan, var fjärde timme, och klockslagen var mer styrande än vår hunger. När fyra timmar hade gått var det matdags oavsett om vi gallskek eller sov djupt och svårväckt. Vi skulle lära oss vår rättmätiga plats i tillvaron genom att våra skrik ignorerades. Vi skulle vänta på vår tur.
Det är viktigt att komma ihåg att det här inte var föräldrarnas egna påhitt. De gjorde så som alla andra gjorde och så som auktoriteterna på sjukhuset och BVC förväntade sig. De som inte följde råden förlöjligades och dumförklarades och man hotade dem med att deras barn skulle få svåra skador. Det har skapat djupa sår i många föräldrar. "Om de så skrek ihjäl sig fick man inte ta upp dem" sa en kvinna som hade fått barn femtio år tidigare till mig. för så är det. människor lyder. Vi gör som vi blir tillsagda, även om det krockar med vårt eget sunda förnuft. Milgrams lydnadsexperiment drar det till sin spets.
Reaktionen på uppfostringsråden kom från gräsrötterna. Amerikanska La Leche League var först ut och bildades redan på 1950-talet. 1968 bildades norska Ammehjelpen och 1973 svenska Amningshjälpen. Det som hände var samma som när Elin i Fucking Åmål trampar på A-brunnen med vett och vilja. Det hände inget hemskt!
'
Efter gräsrötterna hängde forskningen och olika hälsovårdande organ på, på nationell nivå och inom WHO och Unicef. Hela tiden har rörelsen mött motstånd, från aktörer inom vården och från barnmatsidustrin, inte minst. År 2006 kostade det ungefär 3000 kronor att föda upp ett barn på bröstmjölksersättning till ett barn i sex månader i Sverige. När allt pekade på att Australilens BNP skulle gå ner på 1970-talet gick BNP oväntat upp. Det korrelerade med att amningsförekomsten gick ner. Den australiensiska ekonomen Julie Smith har granskat amningens betydelse för ekonomin.
Nestlé är världsledande på barnmatsprodukter som kan störa amningen och eftersom företaget alltjämt bryter mot WHO-koden är företagets produkter föremål för konsumentbojkott. Läs mer om Nestlébojkotten här.
Så när ägaren till en världsomspännande PR-firma, med Nestlé som stor kund, skriver om amning bör man ta det hela med en nypa salt. För Elisabeth Badinter som har skrivit boken The Conflict: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women är inte bara filosof och feminist utna haro ckså direkta ekonomiska intressen av att motverka amning. Inte konstigt då om hon utmålar La Leche League som fiende. Inte konstigt att hon, i likhet med barnmatsindustrins annonser, försöker framställa amning som jobbigt för kvinnor. (ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén)
.jpg)
Att amma på begäran, sova med sitt barn och ha det intill sig framställs som jobbigt och bakåtsträvande, ja, extremt. Dessutom gör det pappan helt onödig, menar Badinter enligt denna recension. (Men om det nu är ett jobbigare sätt att vara förälder, vilket kan ifrågasättas, blir inte partnerns roll så mycket viktigare då, kan man fråga sig.)
Jag har inte sett sjävla artikeln i Time, som det omtalade omslaget handlar om, men såvitt jag har förstått så spinner den vidare på Badinters svartmålning av naturligt föräldraskap i amerikansk tappning, attachment parenting. Ameriaksnka media ställer kvinnor mot varandra i Mommy wars, extra aktuellt idag när det är Mors Dag i USA.
Badinter vill, enligt ovanstående recension, försöka återupprätta en balans. Hon menar att de så kallade extrema mammorna spelar på andra kvinnors skuldkänslor, samtidigt som hon själv inte drar sig för att skuldbelägga. I stället för att se hur samhällets stukturer påverkar hur vi tar hand om våra barn poch vilken roll inte minst reklamen har i detta, angriper hon kvinnor som försöker vända på trenden för egen del.
Badinter menar att det började gå utför för feminismen på 1980-talet med särartsfeminismens tillkomst. Å andra sidan har jag alltid uppfattat att en av 1970-talsfeminismens viktigaste regler var att kvinnor skulle hålla ihop och inte anklaga varandra.
lördag 12 maj 2012
Oschyst debatt
Av Marit Olanders
Rebecca Weidmo Uvdell pratar gärna om amningsmaffian och om kvinnors fria val vad gäller amning. Valet att amma länge är dock inget hon är beredd att försvara. Till Rapport säger hon att amning hindrar barns utveckling och att det inte är bra om fyraåringar dricker middag - dvs helammas.
Jag vet inte om Rebecca Weidmo Uvdell verkligen är så okunnig som hon verkar, eller om hon medvetet sprider fördomar om amning och misstänkliggör ammande mor-barn-par. Klart är dock att valfriheten hon efterlyser inte omfattar att fortsätta amma i flera år.
Kvinnor som fortsätter amma efter en viss ålder, egentligen oklart vilken, är det tydlligen okej att smutskasta och sprida fördomar om. Så även om deras barn. Vi kan utgå ifrån att det i Sverige idag finns ammade barn som både är läskunniga och kan hänga med i nyhetsflödet. Rebecca Weidmo Uvdell bidrar till stigmatiseringen av dessa barn. För de fyraåringar och äldre som ammas gör det inte enbart. de lever inte som bebisar. De äter annan mat, de går på förskola, förskoleklass eller t o m i skolan, de har kompisar och aktiviteter. OCH när de är hungriga en halvtimme för middagen, eller ska sova, eller har slagit sig eller kanske drömt en mardröm så ammar de en slurk, ibland samtidigt som de spelar spel på mobilen eller ser på teve.
Hela tänket att man måste hindra barn från saker för att de ska kunna växa och utvecklas är ålderdomligt. På lärarutbildningarna av idag lägger man mer fokus på det kompetenta barnet, som kan en massa saker bara vi låter den få chansen att pröva.
Rebecca Weidmo Uvdell pekar ut vårdpersonal som i linje med svenska riktlinjer främjar amning för amningsmaffia. En maffia är organiserad brottslighet. Hur går det ihop? Hon kallar Cecilia Kauppi för amningprofet som vill skuldbelägga kvinnor som inte ammar. Det är både felaktigt och oschyst. På Newsmill uttryckte sig Cecilia Kauppi med stor ödmjukhet inför kvinnors olika val vad gäller amning och flaskmatning.
Jag skulle vilja efterlysa lika stor ödmjukhet inför valet att amma längre än normen bland de som i likhet med Weidmo Uvdell lägger större tonvikt vid valet att flaskmata. De som förlorar på när man misstänkliggör och smutskastar är de enskilda kvinnorna - och deras barn.
Rebecca Weidmo Uvdell pratar gärna om amningsmaffian och om kvinnors fria val vad gäller amning. Valet att amma länge är dock inget hon är beredd att försvara. Till Rapport säger hon att amning hindrar barns utveckling och att det inte är bra om fyraåringar dricker middag - dvs helammas.
Jag vet inte om Rebecca Weidmo Uvdell verkligen är så okunnig som hon verkar, eller om hon medvetet sprider fördomar om amning och misstänkliggör ammande mor-barn-par. Klart är dock att valfriheten hon efterlyser inte omfattar att fortsätta amma i flera år.
Kvinnor som fortsätter amma efter en viss ålder, egentligen oklart vilken, är det tydlligen okej att smutskasta och sprida fördomar om. Så även om deras barn. Vi kan utgå ifrån att det i Sverige idag finns ammade barn som både är läskunniga och kan hänga med i nyhetsflödet. Rebecca Weidmo Uvdell bidrar till stigmatiseringen av dessa barn. För de fyraåringar och äldre som ammas gör det inte enbart. de lever inte som bebisar. De äter annan mat, de går på förskola, förskoleklass eller t o m i skolan, de har kompisar och aktiviteter. OCH när de är hungriga en halvtimme för middagen, eller ska sova, eller har slagit sig eller kanske drömt en mardröm så ammar de en slurk, ibland samtidigt som de spelar spel på mobilen eller ser på teve.
Hela tänket att man måste hindra barn från saker för att de ska kunna växa och utvecklas är ålderdomligt. På lärarutbildningarna av idag lägger man mer fokus på det kompetenta barnet, som kan en massa saker bara vi låter den få chansen att pröva.
Rebecca Weidmo Uvdell pekar ut vårdpersonal som i linje med svenska riktlinjer främjar amning för amningsmaffia. En maffia är organiserad brottslighet. Hur går det ihop? Hon kallar Cecilia Kauppi för amningprofet som vill skuldbelägga kvinnor som inte ammar. Det är både felaktigt och oschyst. På Newsmill uttryckte sig Cecilia Kauppi med stor ödmjukhet inför kvinnors olika val vad gäller amning och flaskmatning.
Jag skulle vilja efterlysa lika stor ödmjukhet inför valet att amma längre än normen bland de som i likhet med Weidmo Uvdell lägger större tonvikt vid valet att flaskmata. De som förlorar på när man misstänkliggör och smutskastar är de enskilda kvinnorna - och deras barn.
Amma sin treåring är normalt
Av Marit Olanders
Kathy Dettwyler intervjuas i USA Today och reder ut begreppen här. Hon har sutderat 1280 barn vars mödrar ammade dem i över tre och ända upp till nio år. Surprise, surprise, de behöver inte terapi och trodde inte att de hade sex med mamman.
Mammorna kännetecknades av att vara medel- eller överklass, högutbildade och förvärvsarbetande. Det var mestadels inte naturnära mammor som odlade sin egen bomull och vävde sina egna tygblöjor, förklarade Dettwyler. (Fast jag tror att en del av dem inte skulle behöva det eftersom de körde blöjfritt men det är väl överkurs).
Kathy Dettwyler intervjuas i USA Today och reder ut begreppen här. Hon har sutderat 1280 barn vars mödrar ammade dem i över tre och ända upp till nio år. Surprise, surprise, de behöver inte terapi och trodde inte att de hade sex med mamman.
Mammorna kännetecknades av att vara medel- eller överklass, högutbildade och förvärvsarbetande. Det var mestadels inte naturnära mammor som odlade sin egen bomull och vävde sina egna tygblöjor, förklarade Dettwyler. (Fast jag tror att en del av dem inte skulle behöva det eftersom de körde blöjfritt men det är väl överkurs).
fredag 11 maj 2012
En nödvändig provokation?
Av Marit Olanders
Här är tidningsomslaget som har väckt starka känslor, både i hemlandet USA och här i Sverige. Medan Barack Obamas uttalade stöd för samkönade äktenskap väckte debatt i USA men knappast i Sverige tror jag meningarna är lika delade om Times omslag i bägge länderna.
Min egen första reaktion var - varför kom inte jag på den här bildidén? När jag fotograferade omslag till Amningsnytt valde jag gärna bilder av mammor som i likhet med Jamie Lynne Grumet mötte betraktarens blickar och utstrålade säkerhet. De bilder man ser på ammande mor-barn-par är antingen bildligt talat invirade i rosa tyll, mamman med sedesamt sänkt blick och barnet en nyfödd bebis, eller så syns mammans ansikte inte alls, eller också bilder på lite äldre barn men då i sammanhang som är mycket fjärran vår svenniga vardag såsom medeltida målningar av madonnan och barnet eller afrikanska mor-barn-par från någon svältkatastrof.
Jag ville skapa alternativa bilder till amning, med tuffa kvinnor och barn i olika åldrar och situationer. På Amningsnytt nr 2/08 ammar en kvinna sina två söner, vid fototillfället två och fyra år om jag minns rätt, på en bänk på en gågata i Karlstad. På nr 3/08 står en kvinna bredbent med leende blick i kameran och ammar sin dotter på en gång i Lunds stadspark. På nr 1/04 står en mamma på knä och ammar medan barnet står på marken bredvid. Get-amning kallade de själva den ställningen.
Time går ett steg längre. Både mamma och son står upp och ser rakt på betraktaren. Fotograf och stylist framhäver verkligen pojkens storhet. Han är inte fyra år fyllda, men poserar i komouflagebyxor, grova skor och tröja med uppdragna ärmar. Mina värderade bloggkolleger på Amma vidare och Sagogrynet är skeptiska till bildkompositionen och tycker att bilden provocerar i onödan. En treåring är ju inte sådär stor, en treåring är ju liten!
Jo men det finns ju större ammade barn också. Fast de vill kanske inte vara med på bild. Går man i skolan är det kankse svårt att stå till svars för att man fortfarande ammar. Man kan tolka bilden på Time-omslaget som att pojken inte bara representerar sig själv utan även de äldre barn som ammas, vilket är helt normalt för vår art. Jag har skrivit tidigare om problemen med att sätta en övre åldersgräns för amning och om barnstyrd avvänjning är möjlig.
Det ÄR chockartat att första gången se ett barn som för länge sedan passerat spädbarnsstadiet, som går och pratar och har koll på hur världne fungerar, ammas. Första gången jag såg ett större barn ammas var när jag var drygt tjugo och bodde i England. En kvinna som för övrigt var tandhygienist kom hem från jobbet, slängde sig i en fåtölj och hennes treåring kryper upp bredvid henne och ammar.Jag var ganska förfärad, men insåg att det inte var något avvikande.
Karleen Gribble har forskat om kvinnor som ammar barn över två år och även ställt frågor till barnen själva. Resultatet finns publicerat i två artiklar, Long term breastfeeding, changing attitudes and overcoming challenges, respektive As good as chocolate. Ett av Gribbles fynd var att många kvinnor som själva kom att amma i minst två, kanske upp till åtta år, själva hade reagerat med chock och avståndstagande första gången de såg ett större barn ammas. På något sätt hade åsynen ändå satt igång en process i dem, och ändå bidragit till att de kunde fortsätta att amma längre än normen runt omkring dem.
Gribbles slutsats är att den där chockreaktionen kanske är nödvändig för att sätta igång en förändring. Ingen vinner någonting på att amning av större barn aldrig syns, varken i riktiga livet eller på bild.
tisdag 8 maj 2012
Fördomar om vem som ammar
Av Marit Olanders
I SVT:s Hjälp vi flyttar ihop i går fanns det lite scener från ett kollektivhus i Göteborg. Unga vuxna med estetiska yrken och barn som åt vegansk och vegetarisk lasagne och umgicks. I ett klipp ser man ett ganska stort barn som ammar. Även om det bara var någon sekund så var det roligt med ett ammat barn i teve i ett sammanhang som inte handlade specifikt om amning, eller nyföddhetstiden. Det var amning så som den är för de flesta under den största delen av amningsperioden - något som sker jämsides med livet i övrigt.
Nu kan jag tänka mig att en del ändå inte är odelat positiva till just denna amningsscen. Jag tror det finns de som tycker att amning på ett kollektivboende bara förstärker bilden av amning som något flummigt, inte för "vanliga" människor. Som om personer som bor i kollektiv vore ett undantag. Jag håller med till viss del, det är roligt att visa hur man kan kombinera barn med mer strikta situationer också, som när Licia Ronzulli hade med sin sjuveckors bebis under en votering i EU-parlamentet:
I SVT:s Hjälp vi flyttar ihop i går fanns det lite scener från ett kollektivhus i Göteborg. Unga vuxna med estetiska yrken och barn som åt vegansk och vegetarisk lasagne och umgicks. I ett klipp ser man ett ganska stort barn som ammar. Även om det bara var någon sekund så var det roligt med ett ammat barn i teve i ett sammanhang som inte handlade specifikt om amning, eller nyföddhetstiden. Det var amning så som den är för de flesta under den största delen av amningsperioden - något som sker jämsides med livet i övrigt.
Nu kan jag tänka mig att en del ändå inte är odelat positiva till just denna amningsscen. Jag tror det finns de som tycker att amning på ett kollektivboende bara förstärker bilden av amning som något flummigt, inte för "vanliga" människor. Som om personer som bor i kollektiv vore ett undantag. Jag håller med till viss del, det är roligt att visa hur man kan kombinera barn med mer strikta situationer också, som när Licia Ronzulli hade med sin sjuveckors bebis under en votering i EU-parlamentet:
Jag har också en känsla av att om det är någon yrkesgrupp som är överrepresenterad bland aktiva inom Amningshjälpen så är det civilingenjörer, en yrkesgrupp som kanske förknippas med andra typer av boende än kollektiv.
MEN samtidigt så får man inte glömma att bland människor med estetiska yrken och naturnära värderingar så ammas det också mycket. Jag kände igen mig i miljön från kollektivet i Göteborg, jag har umgåtts en hel del i den sortens miljöer och känner igen den vegetariska maten, att barnen är med huller om buller och att det är okej att amma, även efter de första sex månaderna. Man kan tänka att scenen i teve bekräftar ens fördomar, men man kan också tänka att så här ser det också ut, så här kan det också vara. Kollektivboende och konstnärliga yrken, som huvudpersonerna i gårdagens avsnitt hade, är också en del av samhället, om än inte så stor.
måndag 7 maj 2012
Beyoncé uppmuntrar till amning
Världsstjärnan Beyoncé fick barn tidigare i år och förra veckan berättade hon om tiden efter förlossningen för People, återgett av Expressen. Bägge fokuserar på saker hon säger om sitt utseende och sin snabba viktnedgång efter förlossningen, men här på Amningsbloggen är vi oss förstås mer intresserade av hon säger om amning.
Beyoncés glädje över dottern är uppenbarn i intervjun. Även om förlossningen tog lång tid var den en positiv upplevelse. Beyoncé berättar för People att hon aldrig tidigare hade känt sig så stark och i kontakt med sin kropp.
Vikten då. jo hon gick upp mycket i vikt under graviditeten, 20 kg allt som allt varav 9 kg den sista månaden. Sen gick hon snabbt ner igen och visserligen inverkade både kost och motion men framför allt var viktnedgången amningens förtjänst, påpekar hon.
Beyoncé uppmuntrar kvinnor att amma.
- Det är bra för barnet och bra för en själv, påpekar hon.
Hur länge har hon ammat då? Jo, tio veckor, två och en halv månad! I ett svenskt perspektiv blir det extra kul att hon är så stolt över sin amning, eftersom det i Sverige räknas som "kort" amning. Det finns kvinnor som har ammat i längre än tio veckor men inte tycker att de har ammat alls.
Det är när man måste avbryta amningen tidigare än man tänkt sig som det blir smärtsamt och sorgligt, skriver Kristin Svensson i boken Psykosocial obstetrik. Det man har tänkt sig är förstås också influerat av normer och förväntningar i omgivningen.
Ivern att bagatellisera amning av barn över sex månader slår tillbaka i att amning fram till sex månader är starkare normerande.
Förlorarna är förstås mammorna som tas ifrån möjligheten att i likhet med Beyoné vara stolta över sin amning, oavsett amningslängd.
Beyoncés glädje över dottern är uppenbarn i intervjun. Även om förlossningen tog lång tid var den en positiv upplevelse. Beyoncé berättar för People att hon aldrig tidigare hade känt sig så stark och i kontakt med sin kropp.
Vikten då. jo hon gick upp mycket i vikt under graviditeten, 20 kg allt som allt varav 9 kg den sista månaden. Sen gick hon snabbt ner igen och visserligen inverkade både kost och motion men framför allt var viktnedgången amningens förtjänst, påpekar hon.
Beyoncé uppmuntrar kvinnor att amma.
- Det är bra för barnet och bra för en själv, påpekar hon.
Hur länge har hon ammat då? Jo, tio veckor, två och en halv månad! I ett svenskt perspektiv blir det extra kul att hon är så stolt över sin amning, eftersom det i Sverige räknas som "kort" amning. Det finns kvinnor som har ammat i längre än tio veckor men inte tycker att de har ammat alls.
Det är när man måste avbryta amningen tidigare än man tänkt sig som det blir smärtsamt och sorgligt, skriver Kristin Svensson i boken Psykosocial obstetrik. Det man har tänkt sig är förstås också influerat av normer och förväntningar i omgivningen.
Ivern att bagatellisera amning av barn över sex månader slår tillbaka i att amning fram till sex månader är starkare normerande.
Förlorarna är förstås mammorna som tas ifrån möjligheten att i likhet med Beyoné vara stolta över sin amning, oavsett amningslängd.
fredag 4 maj 2012
Mer amningsstöd åt folket!
Av Marit Olanders
Igår nämnde jag för en bekant att jag höll på att skriva en bok om amning, Amning i vardagen. Hon kommenterade:
- En sån bok hade jag behövt när mina barn var små.
Jag känner igen reaktionen så väl. Tänk om jag bara hade vetat det här när mitt barn var nyfött - då kanske amningen hade kunnat fungera.
Vad som egentligen hände med amningen för den enskilda kvinnan, hur den egentligen gick om intet, kan variera. Men de bär på samma gnagande sorg. Frågar man hittar man ofta en gemensam nämnare till att amningen inte har fungerat: Brist på kunskap och stöd från vårdens sida, ofta varvat med direkt skadliga ingripanden.
Ett sådant skadligt ingripande är att handgripligt trycka ihop barnet med mammans bröst. Det är kränkande för mamman, även om personalen först frågar mamman och hon ger sitt medgivande, och skrämmande för barnet. Det kan leda till strul vid bröstet, till att barnet har svårt att ta tag i lugn och ro. Dessutom är det inte särskilt pedagogiskt, eftersom mamman bara står passiv och inte blir ett dugg klokare på hur hon ska få barnet att ta tag när inte personalen är i närheten.
Nu verkar det som om personalen någonstans slutat att själv trycka ihop mamma och barn och i stället instruerat mamman att göra det. Men barnen vill kunna röra huvudet fritt när de ska ta bröstet, och det blev i alla fall amningsstrul. Kanske kan det leda till ännu mer skuldkänslor också, eftersom mamman kan tolka att det är hon själv som har orsakat det - även om hon bara gjorde som personalen sa.
Ett annat skadligt ingripande kan vara att ge barnet lite ersättning på oklara grunder de första dagarna. En barnmorska likande ersättning utan medicinsk indikation vid knockoutdroppar, som får barnet att somna snabbt och länge - när det egentlgien hade behövt vara vaket och amma igång mjölkproduktionen.
För visst kan det vara jobbigt med ett nyfött barn som är oroligt, vill amma och amma och amma medan man själv är så trött så trött. Men det kanske blir det ännu jobbigare om man tror att något är fel, att det är meningen att barnet ska amma snabbt och sedan sova sött en hel massa timmar om dygnet. Kanske kan det bli lättare att hantera om man vet med sig att det här är något funktionellt, att det kommer att vara så här ett kort tag, men att amningen kommer att lbi mer avslappnad senare, när man har lärt känna varandra.
För vissa kvinnor går amningen som på räls. I ett samhälle som inte är särskilt stödjande för amning kan de fixa amningen i alla fall. Men för många, kanske de flesta, har amningen en inkörningsperiod då både mamman och barnet är utsatta. Uteblir stödet, eller de utsätts för ingripanden som kan störa amningen finns risken att amningen inte kommer igång alls. För en liten andel är utmaningarna större. Men jag tror att många fler än idag skulle kunna amma betydligt längre - om de bara hade haft tillgång till kunskap och stöd.
Det är faktiskt skandal att vården inte kan tillhandahålla det.
Igår nämnde jag för en bekant att jag höll på att skriva en bok om amning, Amning i vardagen. Hon kommenterade:
- En sån bok hade jag behövt när mina barn var små.
Jag känner igen reaktionen så väl. Tänk om jag bara hade vetat det här när mitt barn var nyfött - då kanske amningen hade kunnat fungera.
Vad som egentligen hände med amningen för den enskilda kvinnan, hur den egentligen gick om intet, kan variera. Men de bär på samma gnagande sorg. Frågar man hittar man ofta en gemensam nämnare till att amningen inte har fungerat: Brist på kunskap och stöd från vårdens sida, ofta varvat med direkt skadliga ingripanden.
Ett sådant skadligt ingripande är att handgripligt trycka ihop barnet med mammans bröst. Det är kränkande för mamman, även om personalen först frågar mamman och hon ger sitt medgivande, och skrämmande för barnet. Det kan leda till strul vid bröstet, till att barnet har svårt att ta tag i lugn och ro. Dessutom är det inte särskilt pedagogiskt, eftersom mamman bara står passiv och inte blir ett dugg klokare på hur hon ska få barnet att ta tag när inte personalen är i närheten.
Nu verkar det som om personalen någonstans slutat att själv trycka ihop mamma och barn och i stället instruerat mamman att göra det. Men barnen vill kunna röra huvudet fritt när de ska ta bröstet, och det blev i alla fall amningsstrul. Kanske kan det leda till ännu mer skuldkänslor också, eftersom mamman kan tolka att det är hon själv som har orsakat det - även om hon bara gjorde som personalen sa.
Ett annat skadligt ingripande kan vara att ge barnet lite ersättning på oklara grunder de första dagarna. En barnmorska likande ersättning utan medicinsk indikation vid knockoutdroppar, som får barnet att somna snabbt och länge - när det egentlgien hade behövt vara vaket och amma igång mjölkproduktionen.
För visst kan det vara jobbigt med ett nyfött barn som är oroligt, vill amma och amma och amma medan man själv är så trött så trött. Men det kanske blir det ännu jobbigare om man tror att något är fel, att det är meningen att barnet ska amma snabbt och sedan sova sött en hel massa timmar om dygnet. Kanske kan det bli lättare att hantera om man vet med sig att det här är något funktionellt, att det kommer att vara så här ett kort tag, men att amningen kommer att lbi mer avslappnad senare, när man har lärt känna varandra.
För vissa kvinnor går amningen som på räls. I ett samhälle som inte är särskilt stödjande för amning kan de fixa amningen i alla fall. Men för många, kanske de flesta, har amningen en inkörningsperiod då både mamman och barnet är utsatta. Uteblir stödet, eller de utsätts för ingripanden som kan störa amningen finns risken att amningen inte kommer igång alls. För en liten andel är utmaningarna större. Men jag tror att många fler än idag skulle kunna amma betydligt längre - om de bara hade haft tillgång till kunskap och stöd.
Det är faktiskt skandal att vården inte kan tillhandahålla det.