Fortsätt våga påtala missförhållanden!

Av Marit Olanders

Det är ett fenomen med djupa rötter att inte ta kvinnors önskan om att amma på allvar.

Amningskunskap är lågt värderad och är exempelvis nästan inte alls med i läkarnas utbildning. Det återspeglas i verkligheten där kvinnor har svårt att få information, stöd och hjälp med amning de första dagarna. Alltför många gånger består hjälpen i en dos ersättning, ofta given till barnet av vårdpersonalen medan föräldrarna stärks i sin känsla av maktlöshet och otillräcklighet.

Barnet somnar och sover alltför länge. Föräldrarna är trots allt tacksamma över att vårdpersonalen kan och vet så mycket om barn och vårdpersonalen lämnar rummet med den kick det innebär att få andra människors tacksamhet, att vara behövd. Kanske känns det också tryggare att ge den där lilla koppen ersättning, tryggare än att härbärgera föräldrarnas osäkerhet och oro. Det går snabbt och enkelt och man kan rusa vidare till nästa arbetsuppgift.

Kanske har den här vårdpersonalen aldrig riktigt gett sig eller fått tid att sitta med föräldrar och i lugn och ro få barnet att ta tag och hitta råmjölken.

Budskapet till föräldrarna blir kanske: Lunga barn är bra barn. Barn som är oroliga, som skriker får inte tillräckligt med mjölk. Du har inte tillräckligt med mjölk i brösten. Det löser man med att ge ersättning. Det här förstår vi bättre än ni. Och inte: Det är inte onormalt att barnet är oroligt och krånglar vid bröstet. Det är inte ovanligt att amningen krånglar. Ert barn är jättefint och vet vad det ska göra. Ni kommer att klara det här jättebra.

Tillmatning med bröstmjölksersättning i onödan, utan medicinsk indikation, är ett problem av enorma proportioner i Sverige idag. Tusentals barn får ersättning i det som ibland kallas "stötdos" de första dagarna. Trots att det vafr ovälkommet. Trots att det aldrig behövdes.

Vi vet inte säkert vad det innebär för hälsan för dessa barn, om några av dem tar skada av komjölks- eller sojabaserad ersättning i ett omoget tarmsystem.

När man sedan påtalar sin besvikelse över att det har skett ska man kunna göra det utan att få svar som förminskar ens känsla. Man ska slippa få höra att man överdriver eller är bitter. Man ska få slippa oombedda överslätande kommentarer som "jamen det blir ju folk av barnet ändå" eller "ersättning är ju lika bra".  Det leder bara till att systemet kan leva vidare.

För att få till en förändring i synen på amning, kvinnor och barn behövs det folk som höjer sin röst, och berättar vad de har vairt med om, gärna de goda exemplen men också de dåliga. På bloggar, på andra fora, i brev till verksamhetsansvariga och Socialstyrelsen, i insändare i tidningar.

Den svenska yttrandefriheten brukar räknas som den bästa i världen. Våga berätta om dina erfarenheter, goda såväl som dåliga! Våga göra det i ditt eget namn.

Gör det seriöst, och rikta kritiken dit den är ämnad, till de som bestämmer över hur skattemedel ska fördelas, till de som utbildar vårdpersonal, till dem som sätter samman vårdpersonals utbildningar och skriver böcker om graviditet, födande och barn.

Konsumenter reagerar när Coop gynnar Nestlé

Coop samarbetar med Nestlé och ger sina medlemmar rabatt på Nestlés barnmat. Det har fått konsumenter och coop-medlemmar att reagera. En av dem är Karin Persson som tycker så här:



 Jag har förstått att Coop har fått flera brev på sistone som protesterar mot ert samarbete med Nestlé barnmat.  Jag förstår att Coop inte kan ta bort deras produkter ur sitt sortiment, och det begär jag inte heller. Men jag vänder mig skarpt emot att de fasar ut Sempers produkter till förmån för Nestlés. Vi konsumenter måste ha en chans att välja!

Jag har sett invändningar mot bojkotten som går ut på att Nestlé gjorde fel för några årtionden sedan när de marknadsförde sina modermjölksersättningar i u-länder, men att de inte längre gör det. Problemet är att de gör det, även om de nekar till det. IBFAN (International baby food action network) sammanställer regelbundet rapporter om överträdelser mot WHO:s i skriften "Breaking the rules, stretching the rules" , senast år 2010. (http://ibfan.org/icdc/) . En sammanfattning kan läsas här.

I u-länder utnyttjar barnmatsföretagen gärna olika krissituationer (tex. jordbävningar, tsunamis etc) för att dela ut gratisprodukter av bröstmjölksersättning för att skapa en marknad åt sig. När en mamma börjar ge ersättning slutar hon oftast att amma, och när barnmatsföretagens "gåva" är slut kan det vara mycket svårt att börja amma igen. På detta sätt blir hon beroende av ersättningen under lång tid, fastän hon kanske inte ens har råd att köpa den. Dessutom kanske det inte finns rent vatten att blanda ut den med, och i många fall är mamman analfabet och kan inte läsa tillredningsanvisningarna på paketen. Konsekvensen kan bli förödande. Faktum är att än idag så dör barn på grund av att de inte ammas.

Jag tycker att det är helt fel att COOP med sin uttalade profil för lokalproducerade och miljömärkta produkter har ett så nära sammarbete med ett företag som gör så många etiska fel i världen. Jag har läst en invändning från er sida att samtliga barnmatsföretag i Sverige marknadsför barnmat först från 6 månaders ålder. Att det är helt fel kan man se på vilken barnmatshylla som helst, det står "från 4 månader" på väldigt många produkter, både gröt och burkmat. All mat som riktar sig till barn under 6 månader räknas också som "modermjölksersättning" enligt WHO.

Som sagt, jag ber er inte att utesluta Nestlés produkter ur ert sortiment, men jag vill be er att inte heller ge dem några extra förmåner framför företag som Semper, HIPP (som tyvärr också nämns i IBFAN:s rapporter) eller mindre företag som EnaGo och liknande. Håll er neutrala i frågan helt enkelt!

Karin Persson, mångårig medlem i COOP.

Mer information om hur marknadsföring av bröstmölksersättnign hänger ihop med ohälsa i fattiga miljöer finns i filmen Formula for Disaster:

Är delamning normen?

Av Marit Olanders

Jag håller på med slutputsningen av mitt bokmanus och ville kolla en sak med er.
Vad säger ni - är det delamning som är normen de första månaderna nu? Är det att "kunna ta både bröstet och flaska" som gäller? Är helamning rentav lite mossigt?

300 000 besökare!

Av Marit Olanders

Tadaa - den 300 000:e besökaren klickade in på Amningsbloggen någon gång före midnatt! Det innebär att vi har haft 100 000 besök bara på drygt ett år!

Det i särklass mest lästa inlägget är Sluta amma. Andra inlägg som läses mycket handlar om kräkningar hos spädbarn och mycket mjölk.

Jag tackar för förtroendet och jobbar vidare mot 400 000-strecket!

Jag är för rätten att välja

så därför har jag gått med i Facebookgruppen Rätten att välja - FLASKA/AMMA. Inte för att jag har ändrat åsikt för jag har aldrig tyckt att man inte ska få välja själv. Men nu är ansökan skickad!
/Marit Olanders

Så jobbar Amningshjälpen

Av Marit Olanders

Debattören Petra Jankov Picha skrev så här i en kommentar i ett tidigare inlägg:

Om man bara frågade föräldrarna som vänder sig med problem med amning/matning vad de vill. Vill man fortsätta amma, vill man sluta, vill man amma mer eller mindre eller inte alls, så tror jag att vården skulle bli lite bättre. Ibland vet inte kvinnor vad dom vill, då kan de behöva hjälp att reda ut det och det borde sjukvårdspersonal kunna få fram genom att diskutera med föräldrarna! Vad vill ni? Hur känner ni? Vad orkar ni? Vad vill du!

Därmed beskrev hon exakt hur Amningshjälpen jobbar i sin rådgivning. Hur det kan bli i praktiken beskrev jag här.

Läs mer i Amningshjälpens handlingsprogram här.

Nu har jag bara svårt att få ihop uttalandet ovan med Petra Jankov Pichas syn på WHO-koden som ett problem, på Newsmill: "Problemet är att BVC också måste följa den internationella WHO-rekommendationen om marknadsföring, och dessutom skydda, stödja och främja amning".

Om skuldkänslor kring icke-fungerande amning

Av Cecilia, flaskmatare och stolt

Det här är ett inlägg i debatten som inte borde vara en debatt.
Alltså den om "amningsmaffian" vs. "flaskfanatikerna".
När jag flaskmatade min Dotter upplevde jag att jag ofta blev ifrågasatt.
"Men varför flaskmatar du, du vet väll hur nyttig bröstmjölken är??"
"Har du VERKLIGEN försökt med amningen??"
Jag blev till sist väldigt känslig för andras blickar och frågor.
En mamma på öppna förskolan (härefter förkortat ÖF) sa
"Jag ammar fortfarande min ettåring för det är så smidigt", och jag kände mig usel som flaskmatade.
Jag läste i trådar på Familjeliv om hur bra det var för anknytningen att amma och kände mig ännu sämre.

Sedan gick det lite tid och två händelser fick mig att se lite annorlunda på saker och ting.
1. En mamma ammade sitt ganska stora barn på ÖF.
Jag log mot henne varpå hon blev våldsamt generad och drog igång en långförklaring om att "jo, hon borde väll sluta snart eftersom han ju fyllertvå men han vill verkligen inte och jag orkar inte ta fajten"
Jag svarade att hon skulle köra sitt race och strunta i vad andra tycker.
2. Puré-dax på ÖF. En förälder börjar fråga vad de andra har med sig, varpå en gå-bordet-runt-och-berätta-vad-man-har-med-för-barnmat diskussion utlöstes.
Hipp-Semper-Hipp-Nestlé-Hipp. Sen var det min tur.
Jag hade "Kalventrecote med Rosmarinkryddat palsternacks och jordärtskocksmos och banan/mango/saffran mos till efterätt"
Och då börjades det.
"Jag har inte tid att laga snobbig gormet mat"
"barnmatsburkar är minsann också bra"
Och jag fick förklara och försvara mig. (Nej, det är inte jag som lagat,det är min Make. Nej det tog inte lång tid, det är mixade middagsrester. Nej,jag tycker inte att burkmat är dåligt, dottern äter det också, ibland.)

Situation 1 fick mig att fundera på om jag kanske övertolkat vissa av de kritiska blickar jag fick när jag flaskmatade.
Situation 2 fick mig att inse att man kan säga "såhär gör jag"utan att det betyder "såhär gör jag och du är dum i huvudet som inte gör likadant".

Det måste vara okej att säga att man gillar/vill amma.
Det ÄR inte detsamma som att säga att flaskmatning är dåligt.

Det måste vara okej att säga att det finns fördelar med bröstmjölk.
De måste också vara okej att säga att man upplever fördelar med flaskmatning.För det finns det folk som gör.
Personligen så pumpade jag och gav på flaska och drygade ut med ersättning.
Jag föll alltså lite mellan stolarna.
Jag fick ingen direkt hjälp av vården när jag ville öka mjölkproduktionen.
”Det är väl bara att amma oftare?”
”Men jag ammar inte.. Jag pumpar och ger på flaska.”
”Ja då är det väll bara att ge lite mer ersättning?”
Tack för den liksom.

Det här leder mig in på en annan del av debatten.
Vårdens roll i det hela.

Det talas om att vården vill hjälpa tillmed amning och att sjukhus ska vara amningsvänliga.
När jag hade flaskbarn (5 år sedan) fick jag ingen information alls om hur jagskulle pumpa, förvara bröstmjölken, hur länge den håller i kyl respektive frys eller ta hand om flaskor på bästa sätt. Inte av vården åtminstone.
Av internet däremot. Men det vill mycket till för att sålla den relevanta informationen från ”tyckandet”.

Jag tycker inte att det är amningsvänligt att undanhålla information om flaskmatning.
Det talas även om att vården inte ska ”skuldbelägga” kvinnor genom att ”tjata”om amning. Jag kan tänka mig att det finns många ledsna mammor därute som inte fått den amningshjälp de hade behövt på grund av vårdens rädsla för att skuldbelägga dem.

Det talas också om att vården måste se individens behov och att kunna anpassa råden och följa mammornas önskemål.
Och det här är det viktigaste.
Men inte det lättaste.
För som förstagångsmamma; hur vet jag vad jag vill?
För att dra en liten liknelse:
När jag skulle få Dottern utplockad ur magen med hjälp av kniv försökte sköterskan lugna mig genom att säga ”det är ingen fara, det är samma bedövning som man får hos tandläkaren”
Lugnande? Nej.
Jag vill inte ha tandläkarbedövning när någon ska skära upp min mage!
Men jag kan tänka mig att en annanmammas största skräck är att få för starka preparat och att barnet skadas avdet.

Nå, åter till amningen. Och vårdens roll.
Hur vet jag som förstagångsmamma vad jag vill? Jag har varken ammat eller flaskat förut.
Ej heller använt en bröstpump.
Hur ska jag kunna veta vilket alternativ som passar mig bäst?

Alltså, det är inte så lätt för vården att individanpassa, vara lyhörda och anpassa efter individens önskemål när individen inte själv vet vad som är önskemålet.
Fokus borde istället ligga på att sakligt och utan värdering informera om de alternativ som finns och sedan höra efter med mamman hur hon vill göra. Flaskmata eller amma?

På vissa håll så kritiseras Amningshjälpen för att inte informera om flaskmatning. Vilket jag tycker är lite konstigt. Organisationen heter AMNINGShjälpen och för mig var det ganska självklart att inte ringa dem och fråga om flaskmatning. Däremot tycker jag att information om ökad mjölkproduktion faller inom ”amningsramarna” och att den informationen bör finnas både för ammare och för flaskare.
Ett eget forum eller en egen organisation typ ”Flaskhjälpen” vore toppen!
Sen kunde de två tipsa om varandra.

Min dröm är att denna debatt upphör att existera och att alla får mata sina barn som de själva vill efter att ha fått adekvat och korrekt information.

Men det förblir nog en dröm är jag rädd…

Skuldkänslor - eller något annat?

Av Marit Olanders

Disclaimer. Här kommer en text om problemet med ordet "skuldkänslor" i samband med ej fungerande amning. Den är tänkt som ett generellt resonemang och är inte ämnad att provocera eller såra. Den riktar udden mot beslutsfattare och inte föräldrar. Vill du inte läsa om detta ämne så står det dig fritt att lämna sidan nu.

Varför får man skuldkänslor trots att man vet att man har gjort sitt bästa? Eller, det kanske inte fanns något bästa val, det fanns bara det minst dåliga. När mina barn fortfarande var små blev min mamma sjuk och hamnade på ett boende i andra änden av kommunen. Jag hann inte alls ta hand om henne så mycket som jag hade velat. Känslorna av sorg över hela situationen, medlidande med min obotligt sjuka mamma och maktlöshet blandades runt och blev till skuldkänslor - trots att jag vet att jag inte hade kunnat göra mer för henne än jag gjorde.

Amningsexperten Diane Wiessinger, IBCLC, menar att detta att få skuldkänslor för saker man inte kan råda över är vanligare bland kvinnor än bland män. Man kan inte ta för givet att man lyckas amma bara för att man har fått höra att "bröst är bäst" och för att man emellanåt har sett kvinnor amma sina barn. Man behöver ordentliga, vederhäftiga instruktioner och personlig hjälp i sin egen situation.

Diane Wiessinger har ett exempel:
Du har blivit invalidiserad efter en svår olycka. Läkare och sjukgymnaster förklarar att det skulle ta månader av extrem smärta och hårt arbete för att lära dig gå igen, och utan att kunna lova att du lyckas. De hjälper dig att finna dig tillrätta med ett liv i rullstol och stöttar dig med det. Tjugo år senare, när dina ben har förtvinat, möter du någon med en likadan olycka som din. "Det var svårt", säger hon. "Det var rena helvetet i tre månader. Men sedan dess har jag gått." Skulle du känna dig skyldig?

Diane Wiessinger berättar att kvinnor hon har frågat har svarat att de skulle känna sig arga, svikna, lurade. De skulle känna sorg över att tillfället gått dem förbi. De skulle kanske känna sig skyldiga över att inte ha tagit bättre reda på information eller härdat ut trots allt, men vi känner oss inte skyldiga för att vi går miste om något bra.

Byter man ut orden "ha skuldkänslor" i frasen "vi vill inte att kvinnor ska ha skuldkänslor" till ord kvinnorna i Wiessingers egen undersöknign använde så blir det så här:
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig arga."
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig svikna."
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig lurade."

De som säger "Vi vill inte att kvinnor ska känna skuldkänslor" försöker sopa igen sina egna spår. De försöker skydda sig själva, menar Diane Wiessinger.

Källa: Wiessinger, Diane: Watch your language. Journal of Human Lactation 1996; 12(1): 1-4

Göra sig rolig på barns bekostnad

Av Marit Olanders

I kölvattnet av Time-omslaget med den ammande treåringen som står på en pall hängde också P3-programmet Tankesmedjan på och gjorde sig lustiga över större barn som har amningen kvar. Emma Knyckare hånar barn som börjat skolan som har amningen kvar och säger att de kommer att bli mobbade när de sitter i bamba med mammas tutte i munnen. Ammade skolbarn är så misslyckade att "ett självmordsskott i huvudet skulle läka sig själv" eftersom all bröstmjölk ger barnet en sån superfysik.

Ammade större barn kallas genomgående för morsgrisar. Emma Knyckare ger sig på en misslyckad jämförelser med djurriket och påstår att kor och grisar bara ger di några veckor och "inte lipar grisarna för det". Nu är det så att om man jämför med andra djur så ligger människans naturliga amningslängd någonstans mellan 2,5 och 7 år och för övrigt är det ett mycket vanligt problem att griskultingar som tas ifrån suggan får diarré så det är fel, fel, fel helt igenom. Och inte ett dugg roligt.

Att man driver med mammor som ammar länge, och som Emma Knyckare sprida fördomar om att amning skulle höra ihop med batikfärgade bärsjalar och motvilja mot mikrovågsugnar är väl sin sak. Inte kul, men inget att yvas över. Att driva med ammande kvinnor är ingen ny genre utan det förekom redan på 1700-talet:


Men det gör mig ledsen att det är barnen hon driver med.

Emma Knyckare, är du medveten om att det i dagens Sverige finns ammade skolbarn och att det är dem du pratar om? Det är de barnen du kallar för morsgrisar och du påstår att de vill skjuta sig i huvudet för att de blir så mobbade för sin amning. De barnen är mycket väl medvetna om att deras sätt att gosa med mamma inte är socialt accepterat i vår del av världen. De är redna utsatta. "Det är min största hemlighet" sa en ammad sexåring en gång.

Det är du själv som står för mobbningen. Du bidrar till att piska upp en hatstämning mot barn, som inte gör någonting alls fel och inte deras mammor heller.

Ovanligt, ja. Men onaturligt, nej.
Driv gärna med vuxna men lämna barnen i fred.

Vad amningsstöd INTE är

Av Marit Olanders

Ibland när vi hjälpmammor nämner för folk vad de håller på med får vi opåkallat reaktioner som "jag tycker folk ska få göra hur de vill med amning". Eeeh ja, det tycker hjälpmammor i Amningshjälpen också, i allra högsta grad, skulle jag vilja säga. Att stötta kvinnor i deras val är helt grundläggande i för Amningshjälpens verksamhet. Jag har skrivit om det här.

Självaste Aktuellt påstod för något år sedan att vården bara blir bättre och bättre på att hjälpa och stödja ammande mammor. Det är så fel och så dålig research att jag tar fram skämskudden. Men det är inte konstigt om folk uppfattar det som ett faktum.

Hos bloggaren Circus Queen hittar jag en lista på vad amningsstöd INTE är. Här komemr en kort resumé, håll tillgodo:

Amningsstöd är inte aggressivt. Samla tillräckligt med föräldrar i ett rum, skriver Circus Queen, så kommer någon att ha blivit pressad att amma. Hon skriver om brittiska förhållanden, men jag tror det är fullt sannolikt att det händer här i Sveirge också. Amnignspressen kommer tillsammans med påståenden om att bröst är bäst, ett påstående som kan vara direkt kontraproduktivt om det är amning man vill främja. Frågar man folk som blivit utrsatta för amnignspress om de kände sig lyssnade på, och om de kände sig stärkta i att fatta egna beslut utifrån informationen de fått, blir svaret "Nej" menar Circus Queen.

Amningsstöd är inte passivt. Ickefungerande amningsstöd är ofta missriktad välvilja, men det är kanske särskilot sant för passivt stöd. "vi ska nog fö det att fungera. Bara fortsätt amma så ska du se att poletten trillar ner. Det gäller bara att härda ut." Det kan låta betryggande. Men det lämnar förädlrarna i ett tomrum,. där de varken egentligen blir lyssnade på eller får tillgång till den kunskap och de kontrukvtiva åtgärder som faktiskt finns.

Amningsstöd är inte att ge upp. Om den som ger amningsstödet inte tror att amning vanligtvis fungerar är det du får inte stöd. Circus Queen tror att dessa persponer inte egentligen tror att det är någon skillnad på amning och bröstmjölksersättning - och jag tror hon har en mycket viktig poäng där. Om barnet går upp långsamt i vikt - varför direkt tillgripa bröstmjölksersättning som "tillägg" i stället för att titta på hur amningen fungerar? Det kanske finns en anledning till att barnet inte får ut mjölken ur brösten i tillräckligt mängd?

Att ge amningsstöd är inte att påstå saker man inte har belägg för. Personen som ger amningsstöd har helt  enkelt inte den kunskap som behövs. Det kan handla om att glesa ut amningarna för att barnet får ont i magen, att nattamning är onormalt eller att banret inte ska somna vid bröstet. Låter något konstigt, så syna: Vad har du för belägg för detta påstående? Och vad har personen som ger rådet för utbildning?

Amningsstöd är inte bara för mammor till nyfödda. En del amningsproblem är relaterade till större barn. Kanske har barnet börjat äta så mycket fast föda att amningen hållerpå att trängas ut, större barn kan växa ur famnen och får mindre tag som gör ont och svamp kan komma när som helst under amningsperioden. Är barnet då sex, nio eller tolv månader så ska mamman få stöd i sin amning, om hon inte säger att hon vill sluta amma

Dåligt amningsstöd kan göra mer skada än nytta. Inte minst som att kvinnan tror att hon har "gjort allt" för att få amnignen att fungera, och lämnar dne med en känsla av nederlag över att hon är en sån som itne "kan" amma.

Läs mer om hur dåliga amningsråd ger amningen dåligt rykte här.

Amning räddade hittebarns liv i Turkiet

Av Marit Olanders

Som om det vore en uppföljning på mitt förra inlägg om övergivna barns hårda villkor skriver tidningarna om hur Maria Kristensen, som var på semester i Turkiet, ser solen lysa på en typ av väska med något ljusrött i , där det ligger ett levande spädbarn, nyfött men medtaget.

Tidningen Extra Bladet berättar hur Maria, som är gravid, frågar taxichauffören om det är okej att lägga henne till bröstet. Han säger självklart och Maria börjar amma den lilla flickan. Hon fick så mycket näring i sig att det kom liv i henne, skriver tidningen.

Här blir jag nyfiken på fler detaljer. På nåot sätt har den nyfödda flickan ändå kunnat ta ett såpass stort och kraftigt tag om bröstet så att hon kunde få ut någon mjölk.
Eller handmjölkade Maria till en början?
Vad var det egentligen som gjorde att den medtagna flickan piggnade till? Var det kontakten med bröstet, eller var det , som tidningen skriver, "näringen"? Hur mycket mjölk hade hon egentligen, eftersom mjölkmängderna för det mesta är ganska små under gravititeten?

Är det rentav så att tidningens tolkning är ett utslag av hur vi ser på amningen som mat, och glömmer kontakten mellan barnets ansikte och bröstet?

Maria poängterar hur varmt det var där i solen, hur flickan låg och bakades. Hon var alldeles nyfödd, hade blod på hjässan och nödtorftigt omslag om navelstumpen. Det är svårt att förstå varför hon hade placerats just där. Var det hennes mamma som hade lämnat henne där? Eller någon annan? Det vi vet är att det fungerade. Väskan, eller vad det var, en hemmagjord babylift kanske, stod klart upplyst i solen vid vägkanten och drog blickarna till sig. Den som lämnade henne där hoppades att någon skulle rädda henne, någon som kunde se till att hon fick vård och kunde växa upp. Babyslussarna på hittebarnhusen från förr i världen känns plötsligt väldigt nära.

En annan detalj i historien som man kan dröja kvar vid är det faktum att barnet hittades av en kvinna som hade mjölk i brösten. I de tider och på de platser där man ammar barn tätt i flera år, och sedna blir gravid igen och ammar nästa barn lika länge, har kvinnor mjölk i brösten undetr en stor del av sin fertila tid, och kanske ändå längre. (Läs om åttioettåringa amman Judith Waterford här.) Nu har man som kvinna mjölk i brösten under en betydligt kortare perioder i livet och nu gick det ju bra, men den upphittade flickan hade kanske betydligt sämre odds.

Att rädda någons liv är ingen liten sak. En vän inom sjukvårdne menar att team som räddar livet på svårt sjuka patienter, där det verkligen är skarpt läge, svetsas samman på ett spåeciellt sätt. Min son räddade livet på en kattunge när han var fem år. Nu är han tolv och han har fortfarande ett speciellt band till just den katten.

Kanske ger det ett ännu starkare band att rädda en människa till livet, med hjälp av sin egen kropp.