Kan bra amningsstöd öka mammans känslor för sitt barn?
Av Eva-Lotta Funkquist
Ibland kan man bli lite ledsen av att allt verkar så förutbestämt. Men egentligen är det ju inte så. Man måste alltid komma ihåg att företeelser som oftare uppträder tillsammans inte alltid måste göra det. I den här studien ville man titta på om bra amningsstöd kunde öka mammans känslor för sitt barn, och det kunde det. Observera att Pediatrics bjuder på en gratis fullversion uppe till höger.
Ibland kan man bli lite ledsen av att allt verkar så förutbestämt. Men egentligen är det ju inte så. Man måste alltid komma ihåg att företeelser som oftare uppträder tillsammans inte alltid måste göra det. I den här studien ville man titta på om bra amningsstöd kunde öka mammans känslor för sitt barn, och det kunde det. Observera att Pediatrics bjuder på en gratis fullversion uppe till höger.
Ökar amning mammans känslighet?
Eva-Lotta Funkquist
Bland djur anses digivningen central för honans bindning till och omvårdnad av ungen. Det har lett till att man antagit att det samma gäller för människor och att amning kan påverka hur mamman tar hand om barnet. Vissa forskare anser att man funnit stöd för det. Men vad beror på amningen och vad beror på andra påverkande faktorer? Klicka på rubriken om du vill läsa om en purfärsk artikel som behandlar ämnet.
Bland djur anses digivningen central för honans bindning till och omvårdnad av ungen. Det har lett till att man antagit att det samma gäller för människor och att amning kan påverka hur mamman tar hand om barnet. Vissa forskare anser att man funnit stöd för det. Men vad beror på amningen och vad beror på andra påverkande faktorer? Klicka på rubriken om du vill läsa om en purfärsk artikel som behandlar ämnet.
tisdag 28 december 2010
En ganska vanlig fråga på telefonen
Av Eva-Lotta Funkquist
Typ så här: Min bebis är fem månader och jag har mycket mer mjölk i ena bröstet. Han vill helst bara suga på det bröstet som det är mycket mjölk i. Det känns som det blir mindre och mindre i det andra bröstet.
Påfallande ofta är det vänsterbröstet som är favoritbröstet. Det har förklarats med att mammans hjärtljud hörs bäst där. Ibland tror jag att det kan bero på att barnet från början har tyckt att det är obehagligt att ligga åt ena hållet. Kanske beroende på ett ömt huvud efter förlossningen. Ett annat skäl kan vara att mamman på natten alltid sover med barnet vid ett visst bröst (för att t.ex. förhindra att barnet ska trilla ur sängen). Sen kan det antagligen också vara så att mamman helt enkelt producerar mindre med mjölk på ena bröstet.
Ett sätt att lösa problemet på är att lägga barnet i den position det gillar och sedan ändå erbjuda det tröga bröstet. Ett annat är att alltid ha barnet vid det tröga bröstet under natten (då ammar barnet ofta lite i sömnen och krånglar mindre). Man kan också amma barnet oftare än man gjort tidigare (t.ex. varje gång barnet stoppar fingrarna i munnen). Slutligen, man kan amma fullt också på bara ett bröst. Ibland kan faktiskt detta var lösningen på stora problem med ett visst bröst som smärtar och är sårigt.
Typ så här: Min bebis är fem månader och jag har mycket mer mjölk i ena bröstet. Han vill helst bara suga på det bröstet som det är mycket mjölk i. Det känns som det blir mindre och mindre i det andra bröstet.
Påfallande ofta är det vänsterbröstet som är favoritbröstet. Det har förklarats med att mammans hjärtljud hörs bäst där. Ibland tror jag att det kan bero på att barnet från början har tyckt att det är obehagligt att ligga åt ena hållet. Kanske beroende på ett ömt huvud efter förlossningen. Ett annat skäl kan vara att mamman på natten alltid sover med barnet vid ett visst bröst (för att t.ex. förhindra att barnet ska trilla ur sängen). Sen kan det antagligen också vara så att mamman helt enkelt producerar mindre med mjölk på ena bröstet.
Ett sätt att lösa problemet på är att lägga barnet i den position det gillar och sedan ändå erbjuda det tröga bröstet. Ett annat är att alltid ha barnet vid det tröga bröstet under natten (då ammar barnet ofta lite i sömnen och krånglar mindre). Man kan också amma barnet oftare än man gjort tidigare (t.ex. varje gång barnet stoppar fingrarna i munnen). Slutligen, man kan amma fullt också på bara ett bröst. Ibland kan faktiskt detta var lösningen på stora problem med ett visst bröst som smärtar och är sårigt.
Exklusiv amning i Mozambique
Av Eva-Lotta Funkquist
Endast 37% av barnen i Mozambique ammas exklusivt i sex månader. Barnen får så väl vatten, som gröt och traditionella mediciner före sex månader. Mammorna hade hört att de var bra att amma exklusivt i sex månader. Värre var det med andra anhöriga. De uttryckte tvivel angående rekommendationens riktighet. Man ansåg dock att man skulle kunna stötta exklusiv amning om hälsopersonalen bara hade sagt nåt. Hälsopersonalen hade sagt nåt, men hade bristande kunskaper i rådgivningsteknik...
Känns det igen? Intet nytt under solen. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
Endast 37% av barnen i Mozambique ammas exklusivt i sex månader. Barnen får så väl vatten, som gröt och traditionella mediciner före sex månader. Mammorna hade hört att de var bra att amma exklusivt i sex månader. Värre var det med andra anhöriga. De uttryckte tvivel angående rekommendationens riktighet. Man ansåg dock att man skulle kunna stötta exklusiv amning om hälsopersonalen bara hade sagt nåt. Hälsopersonalen hade sagt nåt, men hade bristande kunskaper i rådgivningsteknik...
Känns det igen? Intet nytt under solen. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
måndag 27 december 2010
Kapten Nemos barn
Av Eva-Lotta Funkquist
Såg ni Kapten Nemos barn igår? Om inte, gör det. Klicka på rubriken så ser ni när repriserna sänds. Dokumentären handlar Om P O Enquist släktingar. Om de två pojkarna, Bosse och Valter, som förväxlades på Bureå sjukstuga på 1940-talet.
Man lade mammans identitetsnummer under varje barns kudde. När barnen sedan lyftes in till mammorna för att ammas tog sjukvårdsbiträdet ett barn på varje arm och sen fick mammorna avgöra vilket barn som var hennes.
Och om utbytet när pojkarna var sju år, och om Bosses pappa som lät Valter bo kvar hos familjen han vuxit upp i. För att han visste hur smärtsamt det var att bli lämnad.
Och i byn fanns fler barn som förväxlades.
Såg ni Kapten Nemos barn igår? Om inte, gör det. Klicka på rubriken så ser ni när repriserna sänds. Dokumentären handlar Om P O Enquist släktingar. Om de två pojkarna, Bosse och Valter, som förväxlades på Bureå sjukstuga på 1940-talet.
Man lade mammans identitetsnummer under varje barns kudde. När barnen sedan lyftes in till mammorna för att ammas tog sjukvårdsbiträdet ett barn på varje arm och sen fick mammorna avgöra vilket barn som var hennes.
Och om utbytet när pojkarna var sju år, och om Bosses pappa som lät Valter bo kvar hos familjen han vuxit upp i. För att han visste hur smärtsamt det var att bli lämnad.
Och i byn fanns fler barn som förväxlades.
Attityder till amning
Av Eva-Lotta Funkquist
Om man frågar kvinnor innan de fått barn om hur de upplever att se en annan kvinna amma så kan svaret antyda hur sannolikt det är att hon har för avsikt att amma sitt eget barn. Det var mer än sex gånger så vanligt att kvinnor som höll med om påståendet "det var underbart att se henne amma" själva avsåg att amma, jämfört med kvinnor som inte höll med. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
Om man frågar kvinnor innan de fått barn om hur de upplever att se en annan kvinna amma så kan svaret antyda hur sannolikt det är att hon har för avsikt att amma sitt eget barn. Det var mer än sex gånger så vanligt att kvinnor som höll med om påståendet "det var underbart att se henne amma" själva avsåg att amma, jämfört med kvinnor som inte höll med. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
söndag 26 december 2010
Tonåringar vill lära, inte bli tillsagda...
Av Eva-Lotta Funkquist
I USA har amningsförekomsten stadigt ökat sedan 1990-talet (vid vissa mätpunkter är den högre i USA än i Sverige). Inom vissa grupper fortsätter dock förekomsten att vara låg. I en undersökning hade endast 53.5% av tonårsmödrarna ammat något överhuvudtaget och vid sex månader ammade 18.2%. Det här anses olyckligt eftersom de hälsobringande effekter amningen för med sig har speciell betydelse för många av tonåringarnas barn. Till exempel får tonåringar oftare förtidigt födda barn. I en studie där man genom fokusgruppintervjuer försökte ta reda på tonårsmödrars attityder till amning visade det sig att alla kände till amningens hälsobringande effekter. Det var dock bara en av 16 som själv aktivt hade sökt information om amning. De andra refererade till kunskapen om bröstmjölkens fördelar med konstateranden som: "man säger att". Den här kunskapen tycktes inte vara stark nog för att fullfölja en amningsintention.
Några av tonåringara hade anhöriga som var direkt negativa till deras beslut att amma. En mamma bestämde sig för att fortsätta amma eftersom bebisen "föreföll att gilla det". Ett argument för att amma var att "bebisen kommer först". Samma argument blev sedan orsaken till att flera avslutade amningen eftersom tonårsmödrarna hade låg tilltro till att de kunde förse barnet med den mjölk det behövde. Att amma offentigt var för de flesta en otänkbar sak och flera av mammorna uttryckte en oro för att det ammade barnet skulle bli för beroende av henne. En mamma konstaterade "de säger att när man ger dem bröstet så vägrar de flaskan". Att amma barn som var äldre än flera månader upp till ett år tyckte tonåringarna var avvikande.
En av författarnas slutsats är att tonåringars motivation för att amma skulle kunna ökas om de fick hjälp till en mer aktiv inlärningssituation gemom att hälsopersonal t.ex. tipsar om bra amningssajter. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
I USA har amningsförekomsten stadigt ökat sedan 1990-talet (vid vissa mätpunkter är den högre i USA än i Sverige). Inom vissa grupper fortsätter dock förekomsten att vara låg. I en undersökning hade endast 53.5% av tonårsmödrarna ammat något överhuvudtaget och vid sex månader ammade 18.2%. Det här anses olyckligt eftersom de hälsobringande effekter amningen för med sig har speciell betydelse för många av tonåringarnas barn. Till exempel får tonåringar oftare förtidigt födda barn. I en studie där man genom fokusgruppintervjuer försökte ta reda på tonårsmödrars attityder till amning visade det sig att alla kände till amningens hälsobringande effekter. Det var dock bara en av 16 som själv aktivt hade sökt information om amning. De andra refererade till kunskapen om bröstmjölkens fördelar med konstateranden som: "man säger att". Den här kunskapen tycktes inte vara stark nog för att fullfölja en amningsintention.
Några av tonåringara hade anhöriga som var direkt negativa till deras beslut att amma. En mamma bestämde sig för att fortsätta amma eftersom bebisen "föreföll att gilla det". Ett argument för att amma var att "bebisen kommer först". Samma argument blev sedan orsaken till att flera avslutade amningen eftersom tonårsmödrarna hade låg tilltro till att de kunde förse barnet med den mjölk det behövde. Att amma offentigt var för de flesta en otänkbar sak och flera av mammorna uttryckte en oro för att det ammade barnet skulle bli för beroende av henne. En mamma konstaterade "de säger att när man ger dem bröstet så vägrar de flaskan". Att amma barn som var äldre än flera månader upp till ett år tyckte tonåringarna var avvikande.
En av författarnas slutsats är att tonåringars motivation för att amma skulle kunna ökas om de fick hjälp till en mer aktiv inlärningssituation gemom att hälsopersonal t.ex. tipsar om bra amningssajter. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
En solidarisk kvinnotyp
Av Eva-Lotta Funkquist
Hela sitt liv hade Selma Lagerlöf ett starkt kvinnligt nätverk. De startade bibliotkek, aftonskolor och föreläsningsserier. En ny brevsamling visar en solidarisk kvinnosyn som inte mera finns...
Ebba Witt-Brattström i DN 24/12 2010
Och jag undrar: är det så?
Hela sitt liv hade Selma Lagerlöf ett starkt kvinnligt nätverk. De startade bibliotkek, aftonskolor och föreläsningsserier. En ny brevsamling visar en solidarisk kvinnosyn som inte mera finns...
Ebba Witt-Brattström i DN 24/12 2010
Och jag undrar: är det så?
lördag 25 december 2010
Nattliga uppvaknanden = sömnproblem?
Av Eva-Lotta Funkquist
När man mäter andelen barn som har sömnproblem så mäter man ofta antalet nattuppvaknanden. Över ett visst antal brukar sedan definieras som sömnproblem. På grund av bröstmjölkens sammansättning vill helammade barn troligtvis äta oftare än flaskuppfödda barn. Att sätta likhetstecken mellan antalet nattupvaknanden och sömnproblem blir naturligtvis inte rätt. Klicka på rubriken så kan du läsa en artikel. I resultatet redovisar man korrelationer mellan mer än tre uppvaknanden och andra företeelser. I diskussionen har dessa nattliga uppvaknanden plötsligt blivit till sömnproblem.
Jag har en god vän som arbetar som BVC-sjuksköterska. Hon säger att mammorna ibland säger: "Hon sover hela natten", och sen rättar sig själva: "Ja alltså hon ammar ju, men annars..."
Hur BVC-sjuksköterskan samtalar kring barnets sömn kanske påverkar hur föräldern sedan uppfattar företeelsen. Något som först inte uppfattas som ett problem kanske kan bli det.
När man mäter andelen barn som har sömnproblem så mäter man ofta antalet nattuppvaknanden. Över ett visst antal brukar sedan definieras som sömnproblem. På grund av bröstmjölkens sammansättning vill helammade barn troligtvis äta oftare än flaskuppfödda barn. Att sätta likhetstecken mellan antalet nattupvaknanden och sömnproblem blir naturligtvis inte rätt. Klicka på rubriken så kan du läsa en artikel. I resultatet redovisar man korrelationer mellan mer än tre uppvaknanden och andra företeelser. I diskussionen har dessa nattliga uppvaknanden plötsligt blivit till sömnproblem.
Jag har en god vän som arbetar som BVC-sjuksköterska. Hon säger att mammorna ibland säger: "Hon sover hela natten", och sen rättar sig själva: "Ja alltså hon ammar ju, men annars..."
Hur BVC-sjuksköterskan samtalar kring barnets sömn kanske påverkar hur föräldern sedan uppfattar företeelsen. Något som först inte uppfattas som ett problem kanske kan bli det.
Vara lyhörd som pappa
En del tror att amningen hindrar pappans och det lilla barnets relation, men så är det inte nödvändigtvis. Det visar den här berättelsen:
Häromdagen var lilltösa med sin pappa och lekte/mös/busade. Hon är glad och gråter inte. Men helt plötsligt hör jag hur han ropar på mig.
- Hon är hungrig. Hon gjorde sån där munrörelse
Och mycket riktigt, det var hon lilltösan. Mycket hungrig! Sen somnade hon gott i famnen.
Tänk vilken under pappa lilltösa har som ser att hon är hungrig på en gång!
Tack för att vi fick ha den med på Amningsbloggen!
Häromdagen var lilltösa med sin pappa och lekte/mös/busade. Hon är glad och gråter inte. Men helt plötsligt hör jag hur han ropar på mig.
- Hon är hungrig. Hon gjorde sån där munrörelse
Och mycket riktigt, det var hon lilltösan. Mycket hungrig! Sen somnade hon gott i famnen.
Tänk vilken under pappa lilltösa har som ser att hon är hungrig på en gång!
Tack för att vi fick ha den med på Amningsbloggen!
torsdag 23 december 2010
Finns det symbolik i det här?
Av Eva-Lotta Funkquist
Josef och Maria var mycket glada för sitt barn. Maria svepte in honom i tyg och lade ner honom i krubban.
Jag har tänkt en del på det där. Var inte en egen säng för barnet något ganska ovanligt på Josefs och Marias tid? Krubban är väldigt central i berättelsen om Jesus födelse. Kan man se den som det individcentrerade samhällets vagga? Berodde svepningen på att Jesus skulle acceptera att ligga ensam?
Josef och Maria var mycket glada för sitt barn. Maria svepte in honom i tyg och lade ner honom i krubban.
Jag har tänkt en del på det där. Var inte en egen säng för barnet något ganska ovanligt på Josefs och Marias tid? Krubban är väldigt central i berättelsen om Jesus födelse. Kan man se den som det individcentrerade samhällets vagga? Berodde svepningen på att Jesus skulle acceptera att ligga ensam?
Hur mycket har inte detta med "läggdags" ställt till det?
Av Eva-Lotta Funkquist
Att femminutersmetoden fått sådant genomslag i Västvärlden tror jag till stor del kan förklaras av våra föreställningar kring hur barns sömn ska regleras. Jag tipsade häromdagen om Growingpeoples sömnsymposium (klicka på rubriken om du vill läsa hela symposiumet). Jag känner mig tvungen att också klistra in två citat från Karin Normans föredrag med beskrivningar från två andra länder. Håll till godo:
"Denna specifika sömnrytm när barnet självt bestämmer över sin sömn – givet de begränsningar som det pågående sociala livet innebär – kan ses i förhållande till Bengs (folkslag i Elfenbenskusten) kulturella idéer om reinkarnation, att barnet till stor del är kvar i den andra världen. Ur den synvinkeln är det rimligt att det lilla barnet får bestämma över sina egna handlingar, inte minst i förhållande till sömn och ätande. För Bengmödrarna är det viktigare att försöka tolka och tillfredsställa spädbarnets önskningar än att styra och bestämma över det. Klarar man inte det utan barnet skriker vad man än gör, går man till den lokala experten som har förbindelse med andevärlden och som kan ’höra’ och förstå vad barnet vill."
"Vad innebär då sömnen i detta sociala sammanhang (i Kosovo)? Sömn är inget man tycks prata särskilt mycket om. Man kan få intrycket att människor sover ganska lite, det finns till exempel ingen mall om åtta timmars sömn – eller mer – för barn. Även om barnens liv är strukturerat av arbete och skola och övriga tider att passa, tycks det inte finnas några tider eller tydliga skäl att "gå och lägga sig". Människor, både vuxna och barn, verkar sova när de blir trötta, ibland mera, ibland mindre. Barn tenderar att somna på någon soffa eller på en matta om sofforna är fullsatta. Man hör inte ofta att barnen blir tillsagda att det är läggdags för att klockan blivit si eller så mycket. Om ett litet barn somnar i knäet eller på soffan är det ingen som försöker väcka det med argumentet att det ska kunna sova senare på natten. Man styr inte sömnen på det sättet.
Att femminutersmetoden fått sådant genomslag i Västvärlden tror jag till stor del kan förklaras av våra föreställningar kring hur barns sömn ska regleras. Jag tipsade häromdagen om Growingpeoples sömnsymposium (klicka på rubriken om du vill läsa hela symposiumet). Jag känner mig tvungen att också klistra in två citat från Karin Normans föredrag med beskrivningar från två andra länder. Håll till godo:
"Denna specifika sömnrytm när barnet självt bestämmer över sin sömn – givet de begränsningar som det pågående sociala livet innebär – kan ses i förhållande till Bengs (folkslag i Elfenbenskusten) kulturella idéer om reinkarnation, att barnet till stor del är kvar i den andra världen. Ur den synvinkeln är det rimligt att det lilla barnet får bestämma över sina egna handlingar, inte minst i förhållande till sömn och ätande. För Bengmödrarna är det viktigare att försöka tolka och tillfredsställa spädbarnets önskningar än att styra och bestämma över det. Klarar man inte det utan barnet skriker vad man än gör, går man till den lokala experten som har förbindelse med andevärlden och som kan ’höra’ och förstå vad barnet vill."
"Vad innebär då sömnen i detta sociala sammanhang (i Kosovo)? Sömn är inget man tycks prata särskilt mycket om. Man kan få intrycket att människor sover ganska lite, det finns till exempel ingen mall om åtta timmars sömn – eller mer – för barn. Även om barnens liv är strukturerat av arbete och skola och övriga tider att passa, tycks det inte finnas några tider eller tydliga skäl att "gå och lägga sig". Människor, både vuxna och barn, verkar sova när de blir trötta, ibland mera, ibland mindre. Barn tenderar att somna på någon soffa eller på en matta om sofforna är fullsatta. Man hör inte ofta att barnen blir tillsagda att det är läggdags för att klockan blivit si eller så mycket. Om ett litet barn somnar i knäet eller på soffan är det ingen som försöker väcka det med argumentet att det ska kunna sova senare på natten. Man styr inte sömnen på det sättet.
onsdag 22 december 2010
Vem har sagt "alla kan amma"?
Av Eva-Lotta Funkquist
Ibland blir Amningshjälpen anklagad för att ha sagt att "alla kan amma". Jag vet att några medlemmar har gått igenom saker vi skrivit för att se om någon har uttryckt sig på detta vis. De har inte hittat påståendet. Nu undrar jag: var kommer uttrycket ifrån och vem har sagt det? Finns det dokumenterat någonstans att någon hävdat detta?
Ibland blir Amningshjälpen anklagad för att ha sagt att "alla kan amma". Jag vet att några medlemmar har gått igenom saker vi skrivit för att se om någon har uttryckt sig på detta vis. De har inte hittat påståendet. Nu undrar jag: var kommer uttrycket ifrån och vem har sagt det? Finns det dokumenterat någonstans att någon hävdat detta?
Ideer som försvårar amning 4
Krånglande amning beror på mamman
Av Marit Olanders
Det kanske allra sorgligaste med västerländsk amningspolitik är att den i så många år lyckats förlägga skulden för misslyckad amning hos mamman. Hon har inte haft tillräckligt med mjölk, inte tillräckligt "kraftig" mjölk, fel storlek eller form på bröstvårtorna eller brösten, eller hon har inte varit tillräckligt lycklig, moderlig eller motiverad.
Slutsatsen av denna föreställning är förstås att det är ofrånkomligt att mamman känner skuldkänslor - och att dessa känslor är berättigade. I maktlöshet upprepas frasen man ska inte känna skuldkänslor för att man inte kan amma - även av dem som direkt har bidragit till att ge mamman felaktig information, Stolliga råd, utebliven information t ex om barnets tag och uteblivet stöd (numera i rädsla för att utpekas som amningshetsare) är vanliga orsaker till att mammor helt felaktigt tror att de inte kan amma.
Ursprunget till denna föreställning är djupt kvinnofientlig. Den kommer ur det långvariga kärleksförhållandet mellan barnläkarna och barnmatsindustrin. Att skriva ut bröstmjölksersättning skapade en arbetsmarknad för barnläkarkåren och båda parter hade förstås intresse av att kvinnorna köpte de föregivet vetenskapliga produkterna i stället för att amma, något som snabbt förknippades med underklass. En ärbar kvinna gjorde som doktorn sa. Kanske blev hon ledsen över att inte vara en av dem som "kunde" amma. Då kunde han stryka henne faderligt över handen och säga:
Det är många som inte kan amma. Ha inga skuldkänslor för det.
Av Marit Olanders
Det kanske allra sorgligaste med västerländsk amningspolitik är att den i så många år lyckats förlägga skulden för misslyckad amning hos mamman. Hon har inte haft tillräckligt med mjölk, inte tillräckligt "kraftig" mjölk, fel storlek eller form på bröstvårtorna eller brösten, eller hon har inte varit tillräckligt lycklig, moderlig eller motiverad.
Slutsatsen av denna föreställning är förstås att det är ofrånkomligt att mamman känner skuldkänslor - och att dessa känslor är berättigade. I maktlöshet upprepas frasen man ska inte känna skuldkänslor för att man inte kan amma - även av dem som direkt har bidragit till att ge mamman felaktig information, Stolliga råd, utebliven information t ex om barnets tag och uteblivet stöd (numera i rädsla för att utpekas som amningshetsare) är vanliga orsaker till att mammor helt felaktigt tror att de inte kan amma.
Ursprunget till denna föreställning är djupt kvinnofientlig. Den kommer ur det långvariga kärleksförhållandet mellan barnläkarna och barnmatsindustrin. Att skriva ut bröstmjölksersättning skapade en arbetsmarknad för barnläkarkåren och båda parter hade förstås intresse av att kvinnorna köpte de föregivet vetenskapliga produkterna i stället för att amma, något som snabbt förknippades med underklass. En ärbar kvinna gjorde som doktorn sa. Kanske blev hon ledsen över att inte vara en av dem som "kunde" amma. Då kunde han stryka henne faderligt över handen och säga:
Det är många som inte kan amma. Ha inga skuldkänslor för det.
måndag 20 december 2010
Om man vill bojkotta Nestlé...
...så är det många produkter man måste dissa. Och fler svenska finns det väl? Häagen-Dazs glassen hade Eva-Lotta inte en aning om. Attans oxå!
Amning och fettsyror
Av Eva-Lotta Funkquist
Brist på vissa fettsyror under en speciellt viktig period av hjärnans utveckling har föreslagits kunna leda till sjukdomar som schizofreni, AD/HD och autism. Forskningen bedöms som brsitfällig, men det finns hypoteser om att colostrum (d.v.s. de första dagarnas mjölk vid amning) skulle ha en speciell roll. Klicka på rubriken får du se artikeln.
Brist på vissa fettsyror under en speciellt viktig period av hjärnans utveckling har föreslagits kunna leda till sjukdomar som schizofreni, AD/HD och autism. Forskningen bedöms som brsitfällig, men det finns hypoteser om att colostrum (d.v.s. de första dagarnas mjölk vid amning) skulle ha en speciell roll. Klicka på rubriken får du se artikeln.
Det är amningspolitiken jag inte gillar
Av Marit Olanders
Det är inte amningen jag har något emot, det är amningspolitiken jag inte tycker om, är ett påstående som då och då återkommer i kommentatorsfälten.
Hmmm, jag känner igen det där.
Det är inte fenomenet i sig jag inte tycker om, det är politiken som bedrivs om fenomenet.
Det är inte amningen jag har något emot, det är amningspolitiken jag inte tycker om, är ett påstående som då och då återkommer i kommentatorsfälten.
Hmmm, jag känner igen det där.
Det är inte fenomenet i sig jag inte tycker om, det är politiken som bedrivs om fenomenet.
Dags för en ny progressiv amningspolitik
Av Eva-Lotta Funkquist
Det känns som de nya pejorativa orden som tillskrivs den som på något sätt intresserar sig för amning är; Du sysslar med amningspolitik. Googlade runt lite för att se vad man egentligen menar med amningspolitik. Hittade det här.
Det känns som de nya pejorativa orden som tillskrivs den som på något sätt intresserar sig för amning är; Du sysslar med amningspolitik. Googlade runt lite för att se vad man egentligen menar med amningspolitik. Hittade det här.
söndag 19 december 2010
Sömnsymposium i Malmö
Av Eva-Lotta Funkquist
Lars H Gustafsson var med och anordnade ett sömnsymposium i Malmö 2009. Symposiumet ligger nu ute på Growingpeople. Klicka på rubriken. Flera riktigt intressanta föredrag. Speciellt vill jag tipsa er om att läsa Lars föredrag (Kränker sömnmetoder barnet?). Jag har sagt det förr; ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars... Även om det har gått många år.
Men å andra sidan, samma metod lever till stor del kvar. Femminutersmetoden lärs forfarande ut till föräldrar av svenska myndigheter...
I Uppsala används fortfarande broschyren När barnet ska sova, som är en variant på femminutersmetoden. Det är faktiskt obegripligt!
När ska det bli ett slut?
Lars H Gustafsson var med och anordnade ett sömnsymposium i Malmö 2009. Symposiumet ligger nu ute på Growingpeople. Klicka på rubriken. Flera riktigt intressanta föredrag. Speciellt vill jag tipsa er om att läsa Lars föredrag (Kränker sömnmetoder barnet?). Jag har sagt det förr; ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars... Även om det har gått många år.
Men å andra sidan, samma metod lever till stor del kvar. Femminutersmetoden lärs forfarande ut till föräldrar av svenska myndigheter...
I Uppsala används fortfarande broschyren När barnet ska sova, som är en variant på femminutersmetoden. Det är faktiskt obegripligt!
När ska det bli ett slut?
Idag ringde en mamma
Av Eva-Lotta Funkquist
När hon köpte barnvagn följde det med en napp (?). Nappen salufördes som en napp som var mer lik bröstet jämfört med alla andra nappar. Och när jag lagt på kom jag på att undra; hur ser en sån ut?
Å voffor gör di på dette viset?
När hon köpte barnvagn följde det med en napp (?). Nappen salufördes som en napp som var mer lik bröstet jämfört med alla andra nappar. Och när jag lagt på kom jag på att undra; hur ser en sån ut?
Å voffor gör di på dette viset?
lördag 18 december 2010
Senaste Amningsnytt är ute!
Av Eva-Lotta Funkquist
Ni är väl prenumeranter?
En av artiklarna handlar om Cancerfondens Rosa bandet kampanj. Den innehåller mycket lite information om amningens bröstcancerförebyggande effekt. Man kan tycka att detta är förvånande eftersom det har framhållits från studier att den epidemi av bröstcancer som löper över västvärlden till ganska stor del kan förklaras av ändrade amningsvanor. Elisabeth Ubbe undrar om detta och intervjuar Cancerfondens pr-ansvarige Jacob Lagercrantz. Han slingar och slirar och tillslut säger han:
-Vi finns för att bekämpa cancer!
Det påminner mig om en historia från att jag var mycket liten. Jag pekade på en TV-mast och frågade min moster "vad är det där". Hon trodde jag menade lampan högst upp och svarade "den är där för att flygplanen inte ska köra på den". I flera år trodde jag att TV-masten stod där för att flygplanen inte skulle köra på den.
Är det lite så han tänker, eller?
Ni är väl prenumeranter?
En av artiklarna handlar om Cancerfondens Rosa bandet kampanj. Den innehåller mycket lite information om amningens bröstcancerförebyggande effekt. Man kan tycka att detta är förvånande eftersom det har framhållits från studier att den epidemi av bröstcancer som löper över västvärlden till ganska stor del kan förklaras av ändrade amningsvanor. Elisabeth Ubbe undrar om detta och intervjuar Cancerfondens pr-ansvarige Jacob Lagercrantz. Han slingar och slirar och tillslut säger han:
-Vi finns för att bekämpa cancer!
Det påminner mig om en historia från att jag var mycket liten. Jag pekade på en TV-mast och frågade min moster "vad är det där". Hon trodde jag menade lampan högst upp och svarade "den är där för att flygplanen inte ska köra på den". I flera år trodde jag att TV-masten stod där för att flygplanen inte skulle köra på den.
Är det lite så han tänker, eller?
Man får amma barn på över ett år
Av Marit Olanders
Så var jag hemkommen efter den förhoppningsvis sista julshoppingrundan i min lilla stad. En kör som sjöng julsånger utanför Rådhuset, en idoldeltagare som skrev autografer och delade ut kramar på köpcentret. Och MASSOR med folk. Bland dem en hel del ledsna småbarn. De var gissningsvis för varma inne, för kalla ute, blöta om fötterna, snöiga, trötta, hungriga, törstiga eller uttråkade.
Tänk om jag hade hoppat upp på scenen där bredivd Idoldeltagaren och ryckt mikrofonen och sagt: Men AMMA då! Ni får! Det går! Barnen blir tystare, nöjdare, gladare.
Jag vet att det hade varit kontraproduktivt. Jag vet att det är kränkande att lägga sig i andras förehavanden så. Jag hade själv blivit skitförbannad om någon besserwisser hade talat om för mig hur jag skulle göra med mina barn. Jag har ju ingen aning om huruvida de här barnen verkligen har amningen kvar eller ej och om inte, varför. Jag har läst, samtalat och skrivit massor om det. Jag veeeet. Och jag gör det inte heller. Jag ville inte att alla ska amma, jag vill att man ska få leva ett så bra liv som möjligt med sin familj. Oavsett matningssätt.
Men jag vet också att många avslutar amningen tidigt, före ett års ålder, som faktsikt är den svenska minimirekommendationen. Man gör som alla andra runt omkring sig, i den mån man reflekterar över det tänker man väl att det är väl så det ska vara. Det finns en stark social press på att sluta amma senast vid ettårsdagen. För andra rinner amningen ut i sanden när glesa amningstillfällen inte kan konkurrera med välling, annan mat och napp.
Jag vet också att många barn faktiskt blir tystare, nöjdare och gladare av att ammas. På Amningshjälpens riksträffar brukar det krylla av barn, och många (men absolut inte alla) ammas långt upp i åldrarna. Där är det inget konstigt eller ovanligt att se en kvinna amma en två-treåring samtidigt som hon lyssnar på föreläsningar eller diskuterar någon punkt på dagordningen på årsmötet. Ljudnivån i möteslokalen är förvånansvärt låg med tanke på hur många barn där ändå är.
Har man amningen kvar kan man alltid testa att erbjuda bröstet till ett barn som är för varmt, för kallt, trött, hungrigt, törstigt, eller uttråkat. Naturligtvis hjälper det inte alla gånger, julhandel är en prövning om man är liten oavsett amning, men en hel del gånger kan det faktiskt göra att det går ett tag till. Se det som en möjlighet: Man får. Det går. Man får t o m börja om ifall men har slutat och ångrar sig.
Så var jag hemkommen efter den förhoppningsvis sista julshoppingrundan i min lilla stad. En kör som sjöng julsånger utanför Rådhuset, en idoldeltagare som skrev autografer och delade ut kramar på köpcentret. Och MASSOR med folk. Bland dem en hel del ledsna småbarn. De var gissningsvis för varma inne, för kalla ute, blöta om fötterna, snöiga, trötta, hungriga, törstiga eller uttråkade.
Tänk om jag hade hoppat upp på scenen där bredivd Idoldeltagaren och ryckt mikrofonen och sagt: Men AMMA då! Ni får! Det går! Barnen blir tystare, nöjdare, gladare.
Jag vet att det hade varit kontraproduktivt. Jag vet att det är kränkande att lägga sig i andras förehavanden så. Jag hade själv blivit skitförbannad om någon besserwisser hade talat om för mig hur jag skulle göra med mina barn. Jag har ju ingen aning om huruvida de här barnen verkligen har amningen kvar eller ej och om inte, varför. Jag har läst, samtalat och skrivit massor om det. Jag veeeet. Och jag gör det inte heller. Jag ville inte att alla ska amma, jag vill att man ska få leva ett så bra liv som möjligt med sin familj. Oavsett matningssätt.
Men jag vet också att många avslutar amningen tidigt, före ett års ålder, som faktsikt är den svenska minimirekommendationen. Man gör som alla andra runt omkring sig, i den mån man reflekterar över det tänker man väl att det är väl så det ska vara. Det finns en stark social press på att sluta amma senast vid ettårsdagen. För andra rinner amningen ut i sanden när glesa amningstillfällen inte kan konkurrera med välling, annan mat och napp.
Jag vet också att många barn faktiskt blir tystare, nöjdare och gladare av att ammas. På Amningshjälpens riksträffar brukar det krylla av barn, och många (men absolut inte alla) ammas långt upp i åldrarna. Där är det inget konstigt eller ovanligt att se en kvinna amma en två-treåring samtidigt som hon lyssnar på föreläsningar eller diskuterar någon punkt på dagordningen på årsmötet. Ljudnivån i möteslokalen är förvånansvärt låg med tanke på hur många barn där ändå är.
Har man amningen kvar kan man alltid testa att erbjuda bröstet till ett barn som är för varmt, för kallt, trött, hungrigt, törstigt, eller uttråkat. Naturligtvis hjälper det inte alla gånger, julhandel är en prövning om man är liten oavsett amning, men en hel del gånger kan det faktiskt göra att det går ett tag till. Se det som en möjlighet: Man får. Det går. Man får t o m börja om ifall men har slutat och ångrar sig.
"Bröst är bäst" ställer till det
Av Eva-Lotta Funkquist
Marit Olanders har tagit upp det flera gånger. Det är något väldigt bakvänt med resonnemanget att "bröst är bäst". Fokus flyttas från barnmatsföretagens ansvar till den enskilda kvinnans möjlighet att välja "det bästa". Men bröst är inte "bäst". Bröst är normalt och barnmatsföretagens fokus borde ligga på att visa att deras produkt inte medför någon menlighet för barnets hälsa.
Häromdagen läste jag något som fick mig att börja fundera på det här igen. Lars Wiklund är anestesiolog och professor på Akademiska sjukhuset. Nu går han i pension och får frågan av pesonaltidningen Ronden (nr. 6 2010) om det är någon upptäckt han önskar att han gjort under yrkeslivet. Ja, svarar han, och fortsätter att berätta att han och en kollega upptäckte att fallen av plötslig spädbarnsdöd kom säsongsvis, runt jul i södra Sverige och i maj- juni i norra Sverige. De hade en hypotes; dricksvattnet innehåller mer nitrat (p.g.a. smältvatten) under dessa peioder. Barnen fick i sig vattnet när de matades med bröstmjölksersättning. Lars Wiklund och kollegan kunde dock aldrig visa att hypotesen stämde.
Som bekant rapporteras ofta att amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Det finns många tänkbara förklaringar till det. Men tänk om det inte alls är så, utan att Lars Wiklund har rätt i sin hypotes? Tänk om de senaste decenniernas fokus på "bröst är bäst" resulterat i att ingen tagit tag i stafettpinnen och fortsatt fundera på hypotesen. Lars Wiklund hoppas fortfarande att någon gör det, tar tag i stafettpinnen.
Marit Olanders har tagit upp det flera gånger. Det är något väldigt bakvänt med resonnemanget att "bröst är bäst". Fokus flyttas från barnmatsföretagens ansvar till den enskilda kvinnans möjlighet att välja "det bästa". Men bröst är inte "bäst". Bröst är normalt och barnmatsföretagens fokus borde ligga på att visa att deras produkt inte medför någon menlighet för barnets hälsa.
Häromdagen läste jag något som fick mig att börja fundera på det här igen. Lars Wiklund är anestesiolog och professor på Akademiska sjukhuset. Nu går han i pension och får frågan av pesonaltidningen Ronden (nr. 6 2010) om det är någon upptäckt han önskar att han gjort under yrkeslivet. Ja, svarar han, och fortsätter att berätta att han och en kollega upptäckte att fallen av plötslig spädbarnsdöd kom säsongsvis, runt jul i södra Sverige och i maj- juni i norra Sverige. De hade en hypotes; dricksvattnet innehåller mer nitrat (p.g.a. smältvatten) under dessa peioder. Barnen fick i sig vattnet när de matades med bröstmjölksersättning. Lars Wiklund och kollegan kunde dock aldrig visa att hypotesen stämde.
Som bekant rapporteras ofta att amning skyddar mot plötslig spädbarnsdöd. Det finns många tänkbara förklaringar till det. Men tänk om det inte alls är så, utan att Lars Wiklund har rätt i sin hypotes? Tänk om de senaste decenniernas fokus på "bröst är bäst" resulterat i att ingen tagit tag i stafettpinnen och fortsatt fundera på hypotesen. Lars Wiklund hoppas fortfarande att någon gör det, tar tag i stafettpinnen.
torsdag 16 december 2010
Nu till mer fördomar...
Av Eva-Lotta Funkquist
Den här är lite pinsam, men viktig att belysa tror jag.
Det är vanligt att invandrarkvinnor inte vill ha barnet så nära. De sätter på barnet massor av kläder och lägger det gärna ifrån sig. Inte sällan föredrar de att någon släkting tar hand om barnet och de låter gärna släktingen mata barnet med nappflaska.
Varianter på den här fördomen har jag hört många gånger i vården. Med invandrarkvinnor tror jag att man menar utomeuropeiska, icke västerländska kvinnor. Jag har t.o.m. varit med om att man bett en invandrarkvinna ur personalen prata en förälder tillrätta, eftersom föräldern inte vistades så mycket på sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Man tänkte sig att personalkvinnan förstod hur föräldern tänkte. Problemet vara bara att personalkvinnan tyckte att beteendet att lämna sitt barn på sjukhuset var helt obegripligt och ett extremt västerländskt beteende.
Jag har funderat mycket på den här fördomen och jag tror att den kommer sig ur en vilja att se den svenska synen på barn som den med det allra bästa barnperspektivet. I och med att vi svenskar tänker "rätt" så rättfärdigar vi vad vi gör med våra barn, medan vi hävdar att "andra kulturer" har svårt att se barnet som en egen individ med rättigheter och människovärde. Jag tror att den här etnocentrismen kan bli väldigt farlig eftersom den kan rättfärdiga kränkningar av barn i vår egen kultur. Jag tänker t.ex. på femminutersmetoden och bestraffningsmetoden timeout som båda två har förts ut av svenska myndigheter och fått stort genomslag. Jag vet att båda metoderna är otänkbara i många icke västerländska kulturer.
Den här är lite pinsam, men viktig att belysa tror jag.
Det är vanligt att invandrarkvinnor inte vill ha barnet så nära. De sätter på barnet massor av kläder och lägger det gärna ifrån sig. Inte sällan föredrar de att någon släkting tar hand om barnet och de låter gärna släktingen mata barnet med nappflaska.
Varianter på den här fördomen har jag hört många gånger i vården. Med invandrarkvinnor tror jag att man menar utomeuropeiska, icke västerländska kvinnor. Jag har t.o.m. varit med om att man bett en invandrarkvinna ur personalen prata en förälder tillrätta, eftersom föräldern inte vistades så mycket på sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Man tänkte sig att personalkvinnan förstod hur föräldern tänkte. Problemet vara bara att personalkvinnan tyckte att beteendet att lämna sitt barn på sjukhuset var helt obegripligt och ett extremt västerländskt beteende.
Jag har funderat mycket på den här fördomen och jag tror att den kommer sig ur en vilja att se den svenska synen på barn som den med det allra bästa barnperspektivet. I och med att vi svenskar tänker "rätt" så rättfärdigar vi vad vi gör med våra barn, medan vi hävdar att "andra kulturer" har svårt att se barnet som en egen individ med rättigheter och människovärde. Jag tror att den här etnocentrismen kan bli väldigt farlig eftersom den kan rättfärdiga kränkningar av barn i vår egen kultur. Jag tänker t.ex. på femminutersmetoden och bestraffningsmetoden timeout som båda två har förts ut av svenska myndigheter och fått stort genomslag. Jag vet att båda metoderna är otänkbara i många icke västerländska kulturer.
Så blev jag en långtidsammare
- så blev (även) mitt föräldraskap kontroversiellt
av Åsa Bodérus
När jag var gravid bestämde jag mig tidigt för att jag skulle amma länge, som min mamma – jag skulle amma ett år.
Sagt och gjort. Vi helammade, enligt rekommendationerna, till halvårsdagen och sedan introducerade vi fast föda i barnets takt. Samtidigt ammade jag fritt, också det enligt rekommendationer som jag läste lite varstans. Barnet fick i sin egen takt vänja sig vid smaker och konsistenser utan att vi pressade på. Att han hela tiden ammade gjorde att vi kunde vara lugna över att han fick i sig den näring han behövde. Han var inte särskilt intresserad av att äta stora mängder men smakade allt och ammade däremellan glatt vidare och växte som han skulle.
Så kom då ettårsdagen och min son låg fortfarande vid bröstet, nynnade och drack, nöjd och belåten som aldrig förr med att gosa in sig under min stora tröja. Det var då jag på allvar fick omvärdera min syn på amningen - vid mötet med min nöjda son och i mötet med hur andra mammor gjorde eller gjort med sina barn i samma ålder. Vi var inte längre ett par av några få utan ofta de enda som ammade.
Antalet ammande bland jämnåriga till sonen hade minskat drastiskt ända sedan halvårsåldern - men då hade jag varit fast i mitt beslut att amma till ettårsdagen. Jag hade inte haft en tanke på att barn inte slutade vilja amma när de kom upp i den här åldern. Eller hade jag det?
Två gånger hade jag faktiskt kommit i kontakt med fenomenet som kallas långtidsamning men båda gångerna hade jag slagit det ifrån mig utan att reflektera över det mer aktivt. Jag hade tänkt att det var ju lite obehagligt, det måste bero på någon otrygghet – att barnet inte växte upp och utvecklades som det skulle utan hölls bundet till mamman som en bebis.
Vad ville jag med min ettåring? Ville jag förklena honom och hindra honom från att växa upp? Nej, naturligtvis inte. Ville jag stänga sätta på mig en snäv tröja och vägra honom en stor källa till trygghet och glädje, benhårt och oberoende av förtvivlade skrik och gråt?
Det sistnämnda var vad många ansåg nödvändigt. Att ”avvänja” barnet. Men vänja av från vad?
Jag gjorde som jag brukar göra när omgivningen säger åt mig vad jag måste eller vad ”man ska” göra, jag höll för öronen och såg på saken utifrån mig själv och sökte saklig/objektiv information och det jag kommit att luta mig mot alltsedan dess är framförallt (förutom min intuition) att en antropologisk studie visat att människor som djurart är anpassade för en diperiod på 2-7 år (tänk bara på hur länge vi har mjölktänder!) och att WHOs rekommendation är en amningslängd på minst två år. Minst två och detta baserat på studier av populationer i alla slags länder så det är inte främst riktat mot u-landsbefolkningen.
När tvåårsdagen kom hade jag inte längre en tanke på att det skulle vara dags att sluta amma. Min son är nu tre år och fortfarande kurar han ihop sig i mitt knä för att få mammamjölk och koppla av. Han kan somna var som helst på det här sättet och han har som alla barn i sin ålder många starka åsikter och önskemål som går i tvärs mot vad jag och hans pappa säger, då är det guld värt att kunna finna lugnet åter på det här sättet.
När han är förkyld och har dålig aptit vill han ändå alltid ha mammamjölken, en barnläkare sa till oss att ”modersmjölk är det bästa livsmedel som finns, så länge båda vill kan man inte amma för länge”.
I hela sitt liv har min son inte haft feber mer än två gånger, han är sällan förkyld trots att han går i förskola och han har aldrig haft någon allvarligare sjukdom eller infektion. Jag tror att det till stor del är amningens förtjänst.
Om jag hade haft för vana att göra som alla andra eller varit rädd för att avvika från det normala hade min son gått miste om något av det han gillar allra bäst och som ger så mycket för både hans hälsa och välbefinnande. Någonstans här i amningsbloggen läste jag en jämförelse mellan att amma och att sticka av från mängden genom att vara punkare och det fastnade. Jag är också van vid att skilja ut mig från mängden med åsikter och ställningstaganden, i andra sammanhang, men jag hade aldrig trott att att skaffa barn vid trettio års ålder och fatta de beslut som var bäst för mitt barn skulle vara på något vis kontroversiellt. Genom att dela med mig av bakgrunden till varför jag sitter och ammar ett ”så stort barn” och genom att göra det otvunget bland folk hoppas jag att det ska bli mindre främmande för andra som sitter där med sin ettåring som ”inte slutat än” att helt enkelt fortsätta så länge det känns bra. Att det ska bli det normala.
av Åsa Bodérus
När jag var gravid bestämde jag mig tidigt för att jag skulle amma länge, som min mamma – jag skulle amma ett år.
Sagt och gjort. Vi helammade, enligt rekommendationerna, till halvårsdagen och sedan introducerade vi fast föda i barnets takt. Samtidigt ammade jag fritt, också det enligt rekommendationer som jag läste lite varstans. Barnet fick i sin egen takt vänja sig vid smaker och konsistenser utan att vi pressade på. Att han hela tiden ammade gjorde att vi kunde vara lugna över att han fick i sig den näring han behövde. Han var inte särskilt intresserad av att äta stora mängder men smakade allt och ammade däremellan glatt vidare och växte som han skulle.
Så kom då ettårsdagen och min son låg fortfarande vid bröstet, nynnade och drack, nöjd och belåten som aldrig förr med att gosa in sig under min stora tröja. Det var då jag på allvar fick omvärdera min syn på amningen - vid mötet med min nöjda son och i mötet med hur andra mammor gjorde eller gjort med sina barn i samma ålder. Vi var inte längre ett par av några få utan ofta de enda som ammade.
Antalet ammande bland jämnåriga till sonen hade minskat drastiskt ända sedan halvårsåldern - men då hade jag varit fast i mitt beslut att amma till ettårsdagen. Jag hade inte haft en tanke på att barn inte slutade vilja amma när de kom upp i den här åldern. Eller hade jag det?
Två gånger hade jag faktiskt kommit i kontakt med fenomenet som kallas långtidsamning men båda gångerna hade jag slagit det ifrån mig utan att reflektera över det mer aktivt. Jag hade tänkt att det var ju lite obehagligt, det måste bero på någon otrygghet – att barnet inte växte upp och utvecklades som det skulle utan hölls bundet till mamman som en bebis.
Vad ville jag med min ettåring? Ville jag förklena honom och hindra honom från att växa upp? Nej, naturligtvis inte. Ville jag stänga sätta på mig en snäv tröja och vägra honom en stor källa till trygghet och glädje, benhårt och oberoende av förtvivlade skrik och gråt?
Det sistnämnda var vad många ansåg nödvändigt. Att ”avvänja” barnet. Men vänja av från vad?
Jag gjorde som jag brukar göra när omgivningen säger åt mig vad jag måste eller vad ”man ska” göra, jag höll för öronen och såg på saken utifrån mig själv och sökte saklig/objektiv information och det jag kommit att luta mig mot alltsedan dess är framförallt (förutom min intuition) att en antropologisk studie visat att människor som djurart är anpassade för en diperiod på 2-7 år (tänk bara på hur länge vi har mjölktänder!) och att WHOs rekommendation är en amningslängd på minst två år. Minst två och detta baserat på studier av populationer i alla slags länder så det är inte främst riktat mot u-landsbefolkningen.
När tvåårsdagen kom hade jag inte längre en tanke på att det skulle vara dags att sluta amma. Min son är nu tre år och fortfarande kurar han ihop sig i mitt knä för att få mammamjölk och koppla av. Han kan somna var som helst på det här sättet och han har som alla barn i sin ålder många starka åsikter och önskemål som går i tvärs mot vad jag och hans pappa säger, då är det guld värt att kunna finna lugnet åter på det här sättet.
När han är förkyld och har dålig aptit vill han ändå alltid ha mammamjölken, en barnläkare sa till oss att ”modersmjölk är det bästa livsmedel som finns, så länge båda vill kan man inte amma för länge”.
I hela sitt liv har min son inte haft feber mer än två gånger, han är sällan förkyld trots att han går i förskola och han har aldrig haft någon allvarligare sjukdom eller infektion. Jag tror att det till stor del är amningens förtjänst.
Om jag hade haft för vana att göra som alla andra eller varit rädd för att avvika från det normala hade min son gått miste om något av det han gillar allra bäst och som ger så mycket för både hans hälsa och välbefinnande. Någonstans här i amningsbloggen läste jag en jämförelse mellan att amma och att sticka av från mängden genom att vara punkare och det fastnade. Jag är också van vid att skilja ut mig från mängden med åsikter och ställningstaganden, i andra sammanhang, men jag hade aldrig trott att att skaffa barn vid trettio års ålder och fatta de beslut som var bäst för mitt barn skulle vara på något vis kontroversiellt. Genom att dela med mig av bakgrunden till varför jag sitter och ammar ett ”så stort barn” och genom att göra det otvunget bland folk hoppas jag att det ska bli mindre främmande för andra som sitter där med sin ettåring som ”inte slutat än” att helt enkelt fortsätta så länge det känns bra. Att det ska bli det normala.
tisdag 14 december 2010
Intellektuella kvinnor får problem med amningen
Av Eva-Lotta Funkquist
Högutbildade kvinnor får oftare problem med amningen då de får barn. Särskilt svårt har de som dessutom är lite äldre. Kvinnor som utbildat sig inom utpräglat teoretiska utbildningar är också en grupp som oftare drabbas av problem. De har svårt att anpassa sig till barnet och vill ge ersättning för att få mer sömn eller vila från barnet.
För yngre och lågutbildade kvinnor går amningen av bara farten. De anpassar sig lätt till det nya sömnlösa livet och gör ingen affär av amningen.
Jag tror att det här resonemanget finns överallt inom vården där ammande kvinnor finns. Trots att jag brukar vara noga med att argumentera emot fördomar brukar jag låta det här passera, helt enkelt för att jag inte orkar säga emot.
Det riktigt intressanta med resonemanget är dock att det är precis tvärtom. Ju mer utbildning desto mer amning.
Vad är då orskaken till denna seglivade fördom? Rådgivningen kring amning inom vården har ganska liten vetenskaplig förankring. Den har snarare sprungit ur sjukvårdens hierarkiska och patriarkala rutiner än vuxit fram ur vad som mest främjar amning. Man kan tänka sig att högutbildade kvinnor oftare vågar protestera emot råd som är emotsägelser och försvårar amningen. Personalen uppfattar det här som att dessa kvinnor har "problem med amningen" när de i själva verket belyser problem inom vården.
Om den här slutsatsen är riktig så kan den ju också innebära att den ovetenskapliga rådgivningen är mer negativ för lågutbildade kvinnor och att ovetenskaplig rådgivning kanske är en av anledningarna till att lågutbildade kvinnor ammar i lägre omfattning.
Högutbildade kvinnor får oftare problem med amningen då de får barn. Särskilt svårt har de som dessutom är lite äldre. Kvinnor som utbildat sig inom utpräglat teoretiska utbildningar är också en grupp som oftare drabbas av problem. De har svårt att anpassa sig till barnet och vill ge ersättning för att få mer sömn eller vila från barnet.
För yngre och lågutbildade kvinnor går amningen av bara farten. De anpassar sig lätt till det nya sömnlösa livet och gör ingen affär av amningen.
Jag tror att det här resonemanget finns överallt inom vården där ammande kvinnor finns. Trots att jag brukar vara noga med att argumentera emot fördomar brukar jag låta det här passera, helt enkelt för att jag inte orkar säga emot.
Det riktigt intressanta med resonemanget är dock att det är precis tvärtom. Ju mer utbildning desto mer amning.
Vad är då orskaken till denna seglivade fördom? Rådgivningen kring amning inom vården har ganska liten vetenskaplig förankring. Den har snarare sprungit ur sjukvårdens hierarkiska och patriarkala rutiner än vuxit fram ur vad som mest främjar amning. Man kan tänka sig att högutbildade kvinnor oftare vågar protestera emot råd som är emotsägelser och försvårar amningen. Personalen uppfattar det här som att dessa kvinnor har "problem med amningen" när de i själva verket belyser problem inom vården.
Om den här slutsatsen är riktig så kan den ju också innebära att den ovetenskapliga rådgivningen är mer negativ för lågutbildade kvinnor och att ovetenskaplig rådgivning kanske är en av anledningarna till att lågutbildade kvinnor ammar i lägre omfattning.
måndag 13 december 2010
söndag 12 december 2010
Tandemamning
Innebär att man ammar syskon under samma tidsperiod. Praktiskt och bra trycker endel. Klicka på rubriken om du vill läsa.
Amning som spirande relation
Av Ellinor Petersen
Jag skrev tidigare om hur jag slutade räkna hur ofta mitt barn ammade när jag insåg att vi ammade av fler anledningar än att hon skulle ha en ”måltid” och att det blev alldeles för jobbigt att hålla reda på hur många gånger vi ammade. Det blev lättare att se henne och hennes signaler om jag fokuserade på hur hon mådde istället för att kvantifiera hennes beteende.
När jag talar med någon över telefon och mamman oroar sig över om hon har tillräckligt med mjölk bör jag nog inte fråga ”hur ofta ammar ni” utan bättre frågor är nog t ex, ”hur verkar barnet må?” Om jag som hjälpmamma kan hjälpa någon mamma att tro på sin egen förmåga att hjälpa sitt barn, då har jag lyckats med något som är oerhört värdefullt.
Det verkar ligga i vår natur att vi vill mäta och räkna och jämföra för att se till att barnen mår bra. Ändå är relationen till andra viktiga personer sällan knuten till antalet gram de väger eller hur ofta de äter. Varför skulle vi fokusera så mycket på detta med våra minsta små? Jag tror att våra relationer skulle må mycket bättre av om vi fokuserade på t ex ”har vi trevligt tillsammans?” eller ”verkar barnet alert under vakentiden?” och sådana triviala saker som ändå är viktiga, ”kissar och bajsar barnet regelbundet, typ 5-6 kissblöjor per dygn?” eller ”verkar barnet sömnigt?”
Att barnet minskar i vikt är naturligtvis en varningssignal, och då behöver inblandade parter fundera på varför detta sker. Det måste man göra innan man ordinerar tillägg! Det kanske är andra faktorer, inte bristfällig amning som är orsaken. Om det är problem med amningen måste man komma på vad problemet är så att det kan rättas till, naturligtvis på mammans villkor.
Att se mitt barn och känna självförtroende att jag kan minsann hjälpa mitt barn må bra, det är en sak som gör att jag känner mig kvinnlig, stark, ja nästan oövervinnelig. Det tror jag att amningen har hjälpt mig känna, men jag tror inte att det bara är amningens förtjänst.
Jag skrev tidigare om hur jag slutade räkna hur ofta mitt barn ammade när jag insåg att vi ammade av fler anledningar än att hon skulle ha en ”måltid” och att det blev alldeles för jobbigt att hålla reda på hur många gånger vi ammade. Det blev lättare att se henne och hennes signaler om jag fokuserade på hur hon mådde istället för att kvantifiera hennes beteende.
När jag talar med någon över telefon och mamman oroar sig över om hon har tillräckligt med mjölk bör jag nog inte fråga ”hur ofta ammar ni” utan bättre frågor är nog t ex, ”hur verkar barnet må?” Om jag som hjälpmamma kan hjälpa någon mamma att tro på sin egen förmåga att hjälpa sitt barn, då har jag lyckats med något som är oerhört värdefullt.
Det verkar ligga i vår natur att vi vill mäta och räkna och jämföra för att se till att barnen mår bra. Ändå är relationen till andra viktiga personer sällan knuten till antalet gram de väger eller hur ofta de äter. Varför skulle vi fokusera så mycket på detta med våra minsta små? Jag tror att våra relationer skulle må mycket bättre av om vi fokuserade på t ex ”har vi trevligt tillsammans?” eller ”verkar barnet alert under vakentiden?” och sådana triviala saker som ändå är viktiga, ”kissar och bajsar barnet regelbundet, typ 5-6 kissblöjor per dygn?” eller ”verkar barnet sömnigt?”
Att barnet minskar i vikt är naturligtvis en varningssignal, och då behöver inblandade parter fundera på varför detta sker. Det måste man göra innan man ordinerar tillägg! Det kanske är andra faktorer, inte bristfällig amning som är orsaken. Om det är problem med amningen måste man komma på vad problemet är så att det kan rättas till, naturligtvis på mammans villkor.
Att se mitt barn och känna självförtroende att jag kan minsann hjälpa mitt barn må bra, det är en sak som gör att jag känner mig kvinnlig, stark, ja nästan oövervinnelig. Det tror jag att amningen har hjälpt mig känna, men jag tror inte att det bara är amningens förtjänst.
fredag 10 december 2010
Amning och foglossning
Av Eva-Lotta Funkquist
Vi har ett par gånger fått frågan i kommentarsfältet om amning kan bidra till kvarstående foglossningssmärtor efter förlossningen. Jag har letat i Pubmed, men hittar ingen artikel som visar på detta. Orsaken till foglossningssmärtor verkar inte vara helt klarlagd. Klickar du på rubriken kan du läsa en artikel.
Vi har ett par gånger fått frågan i kommentarsfältet om amning kan bidra till kvarstående foglossningssmärtor efter förlossningen. Jag har letat i Pubmed, men hittar ingen artikel som visar på detta. Orsaken till foglossningssmärtor verkar inte vara helt klarlagd. Klickar du på rubriken kan du läsa en artikel.
torsdag 9 december 2010
ADHD och associerade faktorer i Saudiarabien
Av Eva-Lotta Funkquist
Genom frågeformulär till lärare och föräldrar spårade man barn med ADHD-symtom för att sedan leta efter familjefaktorer som var associerade med dessa symtom. ADHD kan delas in i tre undergrupper beroende på symtombild; ouppmärksamhet, hyperaktivitet och ADHD med en kombination av dessa båda symtom. Att vara sjätte barnet i familjen var associerat med alla tre undergrupper av ADHD. Att leva med en ensamstående förälder var associerat med hyperaktivitet och att var flaskuppfödd var associerat med ouppmärksamhet. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
Genom frågeformulär till lärare och föräldrar spårade man barn med ADHD-symtom för att sedan leta efter familjefaktorer som var associerade med dessa symtom. ADHD kan delas in i tre undergrupper beroende på symtombild; ouppmärksamhet, hyperaktivitet och ADHD med en kombination av dessa båda symtom. Att vara sjätte barnet i familjen var associerat med alla tre undergrupper av ADHD. Att leva med en ensamstående förälder var associerat med hyperaktivitet och att var flaskuppfödd var associerat med ouppmärksamhet. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
söndag 5 december 2010
Amning och depression
Av Eva-Lotta Funkquist
Det enkät-instrument som oftast används för att mäta depression hos nyblivna mammor är Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). EPDS är en självskattningsskala som är framtagen av en engelsk psykiater. Meningen är att den ska användas i vården för att upptäcka depressiva symtom hos kvinnor som just har fött barn. Formuläret består av 10 frågor med fyra svarsalternativ som man kan få 0,1, 2 eller 3 poäng på. Maximalt antal poäng är alltså 30. Ju högre poäng desto mer deprimerad är mamman. Om man har tio eller fler poäng anses det kunna tyda på möjlig depression. I de flesta länder har man valt att 12 poäng och där över ska leda till fortsatt bedömning. Detta för att vårdapparaten inte ska överhopas med arbete.
De mammor som hade högst poäng på EPDS då barnet var några dagar gammalt ammade mindre ofta då barnet var tre månader. Även en liten höjning i EPDS-poäng innebar sämre amningsutfall. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
Det enkät-instrument som oftast används för att mäta depression hos nyblivna mammor är Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS). EPDS är en självskattningsskala som är framtagen av en engelsk psykiater. Meningen är att den ska användas i vården för att upptäcka depressiva symtom hos kvinnor som just har fött barn. Formuläret består av 10 frågor med fyra svarsalternativ som man kan få 0,1, 2 eller 3 poäng på. Maximalt antal poäng är alltså 30. Ju högre poäng desto mer deprimerad är mamman. Om man har tio eller fler poäng anses det kunna tyda på möjlig depression. I de flesta länder har man valt att 12 poäng och där över ska leda till fortsatt bedömning. Detta för att vårdapparaten inte ska överhopas med arbete.
De mammor som hade högst poäng på EPDS då barnet var några dagar gammalt ammade mindre ofta då barnet var tre månader. Även en liten höjning i EPDS-poäng innebar sämre amningsutfall. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
Amning, oxytocin och livmodersammandragningar
Av Eva-Lotta Funkquist
Vi fick en önskan om ett bloggämne.
Oxytocin är ett hormon som är den biokemiska länken för många skeenden under amningen. Till exempel gör det så att myoepitelcellerna i brösten drar i hop sig så att mjölken "rinner till" under amning. Oxytocin får också livmoderns muskler att dra sig samman. Då barnet suger på bröstet efter förlossningen kan oxytocinfrisättningen vara så häftig att livmoderns sammandragningar blir mycket smärtsamma. Det är ju viktigt att livmodern snabbt drar ihop sig för att undvika livshotande blodförlust.
Vissa kvinnor känner av sammandragningar i livmodern även under senare amning. Då brukar inte sammandragningarna vara smärtsamma, utan mer likna de sammandragnigar som sker i bäckenbotten vid orgasm. Likheten i känsla kan framkalla äckel, skuld och skamkänslor hos den ammande kvinnan, medan andra kvinnor vänjer sig vid känslan, ser den som något positivt eller uppfattar den som ganska neutral (jämför t.ex. med en nysning).
Det finns inte många vetenskapliga artiklar som beskriver fenomenet med livmodersammandragningar under senare amning, men jag har hittat en. Klicka på rubriken om du vill läsa mer.
Vi fick en önskan om ett bloggämne.
Oxytocin är ett hormon som är den biokemiska länken för många skeenden under amningen. Till exempel gör det så att myoepitelcellerna i brösten drar i hop sig så att mjölken "rinner till" under amning. Oxytocin får också livmoderns muskler att dra sig samman. Då barnet suger på bröstet efter förlossningen kan oxytocinfrisättningen vara så häftig att livmoderns sammandragningar blir mycket smärtsamma. Det är ju viktigt att livmodern snabbt drar ihop sig för att undvika livshotande blodförlust.
Vissa kvinnor känner av sammandragningar i livmodern även under senare amning. Då brukar inte sammandragningarna vara smärtsamma, utan mer likna de sammandragnigar som sker i bäckenbotten vid orgasm. Likheten i känsla kan framkalla äckel, skuld och skamkänslor hos den ammande kvinnan, medan andra kvinnor vänjer sig vid känslan, ser den som något positivt eller uppfattar den som ganska neutral (jämför t.ex. med en nysning).
Det finns inte många vetenskapliga artiklar som beskriver fenomenet med livmodersammandragningar under senare amning, men jag har hittat en. Klicka på rubriken om du vill läsa mer.
torsdag 2 december 2010
Amning - en frihetsfråga
Av Susanne Gräslund
I debatten för och emot amning används ofta hälsoargument där vetenskapliga artiklar som visar på än den ena än den andra bevisade fördelen (eller frånvaro av fördel) används som vapen. Och visst finns det hälsofördelar med amning sett ur ett befolkningsperspektiv, men för den enskilda mamman och barnet går det inte att dra några sådana slutsatser. Och det som händer när debatten blir så ensidig är att amning reduceras till något som handlar enbart om hälsa och blir till en prestation som varje god mor måste lyckas med för att ge sitt barn det bästa.
För mig är amning mer av en nära relation mellan en mamma och hennes barn. Det är en oerhört intim kontakt som skapas i amningstillfället. Inte sagt att man inte kan få en liknande kontakt för att man matar på annat sätt, men med amningen får man det utan att man medvetet behöver eftersträva det. Det handlar om hudkontakt, kroppsvärme, andningsrörelser, dofter och hjärtslag – allt detta delas automatiskt mellan mamma och barn samtidigt som man ammar. För den lilla bebisen är amning ett sätt att bara vara och utforska världen och senare blir amningen ett sätt att finna en lugn punkt i tillvaron med närhet till en av barnets främsta anknytningspersoner.
Amning är också en frihetsfråga. Ammar man kan man ta med sig sin bebis dit man själv väljer att gå utan att behöva oroa sig för om man har tillräckligt med mat med sig eller om det går att värma vatten eller barnmatsburkar. Så fort bebisen visar minsta tecken till oro är det bara att amma där man är för att sedan fortsätta på sitt gemensamma äventyr. Amningen kan också vara en räddning i extrema situationer som när man fastnat på en flygplats i väntan på ett försenat plan.
Amning kan också vara ett sätt att få hjälp att sova gott. Att slippa gå upp på nätterna för att värma ersättning eller välling utan istället kunna ligga kvar i sängen är ju det första som brukar nämnas. Men många är också de mammor jag pratat med som säger att de nästan blivit beroende av oxytocinkickar för att kunna somna och sova gott på nätterna. Borta är kanske tidigare sömnlöshet och istället somnar man snabbt i samband med amning och somnar om fort på nätterna efter varje nattamning i den mån man ens har vaknat. Dessutom synkas sömncyklerna mellan mamma och barn så att mamman bara behöver vakna till i ytligt läge när det inte stör sömnkvaliteten nämnvärt.
Och självklart är amningen en källa till tröst och trygghet för ett barn som har ont, är sjukt, behöver hjälp för att komma till ro eller bara känner sig ensamt och ledset. Det fina är att man inte ens behöver veta varför barnet vill komma till bröstet, utan när det är ledset på något vis kan man erbjuda bröstet och nästan alltid blir det bättre.
En fungerande amning är en gåva till alla mammor som trivs med att amma. Sedan må det vara fördelaktigt ur ett hälsoperspektiv också, men det är egentligen inte av någon större betydelse för mig.
I debatten för och emot amning används ofta hälsoargument där vetenskapliga artiklar som visar på än den ena än den andra bevisade fördelen (eller frånvaro av fördel) används som vapen. Och visst finns det hälsofördelar med amning sett ur ett befolkningsperspektiv, men för den enskilda mamman och barnet går det inte att dra några sådana slutsatser. Och det som händer när debatten blir så ensidig är att amning reduceras till något som handlar enbart om hälsa och blir till en prestation som varje god mor måste lyckas med för att ge sitt barn det bästa.
För mig är amning mer av en nära relation mellan en mamma och hennes barn. Det är en oerhört intim kontakt som skapas i amningstillfället. Inte sagt att man inte kan få en liknande kontakt för att man matar på annat sätt, men med amningen får man det utan att man medvetet behöver eftersträva det. Det handlar om hudkontakt, kroppsvärme, andningsrörelser, dofter och hjärtslag – allt detta delas automatiskt mellan mamma och barn samtidigt som man ammar. För den lilla bebisen är amning ett sätt att bara vara och utforska världen och senare blir amningen ett sätt att finna en lugn punkt i tillvaron med närhet till en av barnets främsta anknytningspersoner.
Amning är också en frihetsfråga. Ammar man kan man ta med sig sin bebis dit man själv väljer att gå utan att behöva oroa sig för om man har tillräckligt med mat med sig eller om det går att värma vatten eller barnmatsburkar. Så fort bebisen visar minsta tecken till oro är det bara att amma där man är för att sedan fortsätta på sitt gemensamma äventyr. Amningen kan också vara en räddning i extrema situationer som när man fastnat på en flygplats i väntan på ett försenat plan.
Amning kan också vara ett sätt att få hjälp att sova gott. Att slippa gå upp på nätterna för att värma ersättning eller välling utan istället kunna ligga kvar i sängen är ju det första som brukar nämnas. Men många är också de mammor jag pratat med som säger att de nästan blivit beroende av oxytocinkickar för att kunna somna och sova gott på nätterna. Borta är kanske tidigare sömnlöshet och istället somnar man snabbt i samband med amning och somnar om fort på nätterna efter varje nattamning i den mån man ens har vaknat. Dessutom synkas sömncyklerna mellan mamma och barn så att mamman bara behöver vakna till i ytligt läge när det inte stör sömnkvaliteten nämnvärt.
Och självklart är amningen en källa till tröst och trygghet för ett barn som har ont, är sjukt, behöver hjälp för att komma till ro eller bara känner sig ensamt och ledset. Det fina är att man inte ens behöver veta varför barnet vill komma till bröstet, utan när det är ledset på något vis kan man erbjuda bröstet och nästan alltid blir det bättre.
En fungerande amning är en gåva till alla mammor som trivs med att amma. Sedan må det vara fördelaktigt ur ett hälsoperspektiv också, men det är egentligen inte av någon större betydelse för mig.
Idéer som försvårar amning 3
Idén om ett tre- till fyratimmarsschema
Av Marit Olanders
När jag får hjälpmammefrågor märker jag att väldigt många har en föreställning om att barn ska äta sisådär var tredje timme. Ibland har BB-personalen sagt "det ska inte gå mer än tre timmar mellan amningarna". Då är det som om de där småorden, inte och mer än, faller bort och föräldrarna siktar in sig på tre timmar, punkt slut. Många säger att de ammar fritt och att barnet inte är intresserat av annan mat mer än var tredje timme. Ibland har följsamheten med tretimmarsregeln fått till följd att mammans mjölkbildning inte har kommit igång riktigt och barnet inte ökar i vikt. Andra gånger tillmatas barnet med bröstmjölksersättning för att det inte är nöjt med så glesa amningar som var tredje timme.
I väldigt många samtal förklarar jag och andra hjälpmammor hur mjölkbildningen går till, att när mjölk lämnar bröstet och tryckert sjunker i mjölkgångarna startar mjölkbildningen med detsamma. Det är därför ett ammat bröst aldrig blir helt tomt.
Det fungerar omvänt också. Ett spänt, mjölkstinnt bröst får signal om att dra ner på mjölkbildningen. Den där spända känslan är alltså inget att sträva efter, eftersom det kan minska ner på mjölkbildningen. Dessutom kan det leda till mjölkstockning och andra tråkigheter. Bäst fungerar amningen om det är någorlunda jämn genomströmning av mjölk genom bröst (och barn).
För många mor-barn-par är amning var tredje timme, eller ännu mer sällan, alldeles för glest. Mjölkbildningen kan bli lidande, och dessutom hänger det ofta ihop mned synen på amning som mat. Även om det på ett teoretiskt plan, finns ett medvetande om att amning har en rad andra funktioner än bara att överföra mat från bröst till barn, är det som att behovet av mat ändå ses som värt mer än de andra. Amning, efter barnets behov, men ändå inte.
Här ligger förstås barnmatsföretagen på. De har stora ekonomiska intressen i att amning ses som mat. Semper envisas med att påstå att fem till åtta amningar per dygn är normalt, och antyder att fler amningar inte är det. Fem amningar per dygn är det få mor-barn-par som klarar att upprätthålla en helamning på. Åtta amningar per dygn betyder amning var tredje timme.
Argumentet för att glesa ut amningarna är ofta att det är jobbigt för mamman att amma "ofta". Därför försöker jag fråga mamman väldigt försiktigt om hon kan tänka sig att amma oftare. Vissa blir alldeles ställda. FÅR man det, liksom? Tycker du det skulle kännas okej, undrar jag. Någon enstaka säger nej. Men de flesta gör det gärna. En del blir lättade över att "få tillåtelse" att trösta barn med bröstet fast de inte "borde" vara hungriga. Rätt många har aldrig hört talas om amning på tidiga signaler, när barnet gapar, smackar med munnen eller för händerna till munnen.
Ofta är det enklare att pröva att amma direkt när barnet börjar bli oroligt, innan man erbjuder napp, vaggar, försöker avleda med leksaker eller något annat. Det kan spara energi för en själv samtidigt som man håller mjölkbildningen på en hög och jämn nivå.
Av Marit Olanders
När jag får hjälpmammefrågor märker jag att väldigt många har en föreställning om att barn ska äta sisådär var tredje timme. Ibland har BB-personalen sagt "det ska inte gå mer än tre timmar mellan amningarna". Då är det som om de där småorden, inte och mer än, faller bort och föräldrarna siktar in sig på tre timmar, punkt slut. Många säger att de ammar fritt och att barnet inte är intresserat av annan mat mer än var tredje timme. Ibland har följsamheten med tretimmarsregeln fått till följd att mammans mjölkbildning inte har kommit igång riktigt och barnet inte ökar i vikt. Andra gånger tillmatas barnet med bröstmjölksersättning för att det inte är nöjt med så glesa amningar som var tredje timme.
I väldigt många samtal förklarar jag och andra hjälpmammor hur mjölkbildningen går till, att när mjölk lämnar bröstet och tryckert sjunker i mjölkgångarna startar mjölkbildningen med detsamma. Det är därför ett ammat bröst aldrig blir helt tomt.
Det fungerar omvänt också. Ett spänt, mjölkstinnt bröst får signal om att dra ner på mjölkbildningen. Den där spända känslan är alltså inget att sträva efter, eftersom det kan minska ner på mjölkbildningen. Dessutom kan det leda till mjölkstockning och andra tråkigheter. Bäst fungerar amningen om det är någorlunda jämn genomströmning av mjölk genom bröst (och barn).
För många mor-barn-par är amning var tredje timme, eller ännu mer sällan, alldeles för glest. Mjölkbildningen kan bli lidande, och dessutom hänger det ofta ihop mned synen på amning som mat. Även om det på ett teoretiskt plan, finns ett medvetande om att amning har en rad andra funktioner än bara att överföra mat från bröst till barn, är det som att behovet av mat ändå ses som värt mer än de andra. Amning, efter barnets behov, men ändå inte.
Här ligger förstås barnmatsföretagen på. De har stora ekonomiska intressen i att amning ses som mat. Semper envisas med att påstå att fem till åtta amningar per dygn är normalt, och antyder att fler amningar inte är det. Fem amningar per dygn är det få mor-barn-par som klarar att upprätthålla en helamning på. Åtta amningar per dygn betyder amning var tredje timme.
Argumentet för att glesa ut amningarna är ofta att det är jobbigt för mamman att amma "ofta". Därför försöker jag fråga mamman väldigt försiktigt om hon kan tänka sig att amma oftare. Vissa blir alldeles ställda. FÅR man det, liksom? Tycker du det skulle kännas okej, undrar jag. Någon enstaka säger nej. Men de flesta gör det gärna. En del blir lättade över att "få tillåtelse" att trösta barn med bröstet fast de inte "borde" vara hungriga. Rätt många har aldrig hört talas om amning på tidiga signaler, när barnet gapar, smackar med munnen eller för händerna till munnen.
Ofta är det enklare att pröva att amma direkt när barnet börjar bli oroligt, innan man erbjuder napp, vaggar, försöker avleda med leksaker eller något annat. Det kan spara energi för en själv samtidigt som man håller mjölkbildningen på en hög och jämn nivå.
onsdag 1 december 2010
Om nu någon trodde vi tyckte något annat
Av Marit Olanders
Kvinnor ska inte behöva känna skuldkänslor för att de inte kan eller vill amma.
Amning förebygger (nog) inte allergi.
Man behöver inte amma.
Kvinnor ska inte behöva känna skuldkänslor för att de inte kan eller vill amma.
Amning förebygger (nog) inte allergi.
Man behöver inte amma.