Nu ska man leva i nuet

När är det lättare än med en bebis?
Vill, vill inte, vill, vill inte
Suger, släpper, suger, somnar, skriker
Sitter, står, går, hinner en viktig sak, jag andas
Vill, 13 sekunder av samförstånd, vila,
Vill inte

Eva-Lotta Funkquist

Hon kom ju just ut, men det spelar ingen roll

Han mumlar något och börjar med stor försiktighet dra upp min t-shirt. Lilla Hon ålar med huvudet. Bröst. Ja! Förstås. Bröst. Steve backar blygt medan jag drar upp tröjan ordentligt. Lilla Hon får vittring och börjar vicka med huvudet fram och tillbaka framför bröstvårtan. Det går långsamt, men ändå fort. Hon kom ju just ut, men det spelar ingen roll. Hon ska till det där bröstet. Som en hackspett hackar hon sig fram över min bröstkorg. Och där fick hon tag på den. Hon suger! Lilla Hon suger!

Ur: Mossvikenfruar, Chansen av Emma Hamberg

Eva-Lotta Funkquist

Amning skyddar mot astma

Det har hävdats att amning inte skyddar mot allergiska sjukdomar och att WHO:s rekommendation om fördelarna med exklusiv amning därför är överdriven bland västerländska barn. I Västerlandet är allergiska sjukdomar vanligare bland barn som har högutbildade föräldrar, så också amning. Detta anses vara en av anledningarna till märkliga resultat när man forskar om allergiska sjukdomar och amning. Men det finns forskning som visar att amning skyddar mot allergiska sjukdomar även bland västerländska barn. Till exempel var astma ovanligare bland barn som ammats mer än 16 veckor än bland barn som inte ammats alls i en holländsk studie.

Eva-Lotta Funkquist

Lesbiska mammor är sotis på varandra

I en studie undersökte man huruvida lesbiska par som fick barn var sotis på varandra. De var dom. Par som adopterade var mindre sotis. Ofrivillig barnlöshet innebar mer avundsjuka och upplevelsen av mindre biologisk samhörighet med barnet likaså. Det framgår inte om amning framkallade svartsjuka, så om det kan vi bara sia. Klicka på rubriken om du vill läsa mer.

Eva-Lotta Funkquist

Hon ammade i sex månader och det förvånar Hillevi

Hillevi Wahl har skrivit en bok, Kärleksbarnet, om sin uppväxt. Båda föräldrarna var alkoholiserade och familjen extremt dysfunktionell. Hillevi for oerhört illa. I hälsokortet från KK står det att mamman ammade i sexmånader. Det förvånar Hillevi. Det är lustigt det där, vad amning associeras till den Goda Modern . Någon god moder var hon inte mamman, amningen till trots. Hillevi tycks klara sitt föräldrarskap desto bättre.

Eva-Lotta Funkquist

Galna värld

Att vara fattig i rika länder innebär att man oftare föder upp sin bebis på ersättning. Att vara rik i fattiga länder innebär också att man oftare föder upp sin bebis på ersättning. Galna värld.

I Karlifornien, där amning faktiskt är ganska vanligt, är det färre som ammar bland spanskättlingar, afroamerikaner och bland dem som inte går på mödrahälsovård. Klicka på rubriken om du vill läsa mer.

Fenomenet finns i Sverige också. Låg utbildning = mindre amning. Man kan misstänka att amningsstödet bör se olika ut då man möter olika kvinnor. Vi som är hjälpmammor anar att de flesta som ringer till oss är högutbildade och välförsäkrade ursvenskar. Men inte alltid. De andra samtalen blir jag extra glad för.

Eva-Lotta Funkquist

Bunden

Du binder henne till dig, sa dom
och se, hon springer längst av alla
Leker, leker
inte bunden av någon
allra minst av mig
som sorgsen tänker
att hon aldrig vill sitta i mitt knä
Bunden? Nej inte bunden av någon

Eva-Lotta Funkquist

Det finns hopp för mänskligheten

Hoppas jag,

läs kommentarerna här!


Eva-Lotta Funkquist

ADHD och femminutersmetoden

Ibland hör man argumentet att, man ska inte använda femminutersmetoden på "vanliga" barn, men när föräldrarna håller på att gå under av sömnbrist så är den det bästa sättet att hjälpa barn och föräldrar på. När det har bedrivits forskning på de barn som föräldrar upplever har de allra svåraste sömnproblem har det visat sig att de barnen lever i en svårare psykosocial miljö än barn som inte har sömnproblem. De bor oftare i familjer med ekonomiska problem och med utmattade och deprimerade mödrar, i familjer med hälsoproblem och med föräldrar som uppfattar sig själva som dåliga föräldrar. När föräldrarna till de här barnen får prova femminutersmetoden blir sömnproblemen mindre uttalade och föräldrarna upplever att situationen blir bättre. I en studie minskade antalet uppvaknanden per barn och natt från i medeltal 6.0 till 1.8. De 27 barnen i denna studie följdes sedan upp när de var 5.5 år. Då uppfyllde 7 av de barn som hade haft svåra sömnproblem och som behandlats med femminutersmetoden kriterierna för att få diagnosen ADHD. Kanske är det alltså precis tvärtom mot hur det brukar argumenteras, de föräldrar som upplever att barnen har svåra sömnproblem har de barn som absolut INTE ska utsättas för femminutersmetoden!

Klicka på rubriken om du vill läsa mer!

Eva-Lotta Funkquist

Amning är inte på liv och död

Hon satt på trappen med sonen i famnen när jag kom. Den tryckande värmen hade fått mig att cykla dit. ”Nu har han inte sugit sedan sex i morse” hade hon snyftat i luren. Synen av bebisen lugnade mig genast. En alldeles nöjd fyramånaders bebis med nakna kerubben tittade nyfiket på mig medan jag parkerade cykeln. När jag satte mig bredvid dem gav han mig ett tandlöst leende för att sedan gnida ansiktet mot mammans tröja samtidigt som han dök ner i hennes famn och stack upp sina kerubben i luften. Vi pratade en stund och när sonen stoppade knogarna i munnen provade mamman att amma. Och sonen sög. Vi pratade vidare om svärmor i Libanon som sa att hon skulle mata med flaska, om hennes egen mamma som sa att hon skulle mata med flaska, och om barnets pappa som också sa att hon skulle mata med flaska. Hon hade faktiskt kastat ut honom. Han bodde inneboende hos släktingar.

– Jag måste kunna gråta när amningen inte fungerar, förklarade hon, och fortsatte, han tycker inte det, han tycker att jag ska mata med flaskan.

Sonen ammade igen. Mamman fortsatte att berätta om barnläkaren som sagt att 100 gram var för liten viktuppgång. Om storebror som hade vägt mer vid samma ålder och om hur hon lyckats amma honom i åtta månader. Hon hade velat amma längre, mycket längre.

Sonen somnade, hon lyfte in honom till sängen och gick sedan för att sätta på kaffe. Lägenheten var perfekt städad. Innerdörrarna lyste vita och fläckfria. Vi drack kaffe, sonen vaknade och ville amma igen.

– Är det samma pappa till båda barnen, frågade jag. Hennes ögon avslöjade mitt sociala snedsteg.

-Jag är uppvuxen i Palestina, förklarade hon.

När jag cyklade hem tänkte jag på vad Liverpools legendariske fotbollstränare, Bill Shankly, en gång sa: ”En del människor tror att fotboll är på liv och död. Jag är väldigt besviken på den attityden. Jag kan försäkra dem, det är mycket allvarligare än så.”

Jag vet precis vad han menade. När jag kom hem kände jag att jag hade energi att torka alla innerdörrar rena.

Eva-Lotta Funkquist

Tidigare publicerad i Amningsnytt nr 3 2008

Kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och amning

Det finns en föreställning i vården att kvinnor som har varit utsatta för sexuella övergrepp har svårt för närhet till sina barn och också har svårt för att amma. Det finns också berättelser som illustrerar att detta förekommer. Men i en studie av unga mödrar i USA så var det ingen skillnad mellan mammor som hade utsatts för sexuella övergrepp och det som inte hade varit utsatta för det och ängslighet för närhet eller amningsförekomst. Andelen kvinnor som hade utsatts för sexuella övergrepp i den här gruppen (unga mödrar) var nästan så hög som en tredjedel!

Klicka på rubriken om du vill läsa mer!

Eva-Lotta Funkquist

Vi tänker oss in i detta

Alex Schulman skriver på sin blogg om amning. Bebisen vill ha bröstet i munnen hela tiden! Han tycker att vi ska tänka oss in i detta. Och det gör vi ju så gärna. Kontinuerlig digivningsstrategi heter det. Bebisar vill amma hela tiden! De får panik om de inte ammar hela tiden. Det blir liksom märklig stämning om de inte ammar hela tiden. Heja Charlie och heja Alex, och allra mest heja Amanda!

Eva-Lotta Funkquist

Amning skyddar mot cancer i äggstockarna

Cancer i äggstockarna är en av de mest fruktade tumörformerna. Femårsöverlevnaden är så låg som 25%. Niohundra kvinnor drabbas i Sverige varje år. Amning skyddar kvinnor mot den här cancerformen.

Dessutom innebär amning att kvinnan som ammar får ett skydd mot bröstcancer, åldersdiabetes, höga blodfetter, högt blodtryck, höga blodfetter och hjärt- och kärlsjukdom.

Eva-Lotta Funkquist

Goethe sa

Vi har medfödda och förvärvade svagheter, och frågan är, vilka av dem som orsakar oss mest obehag.

Eva-Lotta Funkquist

Mors mejeri

Danskan Hanne-Vibeke Holst har skrivet succéromanen Det verkliga livet. När bokens huvudperson för första gången som mamma är på café vill hennes lilla plötsligt amma:

Så det får hon, begärligt sugande sig fast med mjölken silande längs hakan, medan jag så gott det går försöker dölja min voluminösa barm och ignorera de förargade blickarna från ett pensionärspar vid grannbordet. Mannen av modell keps och khakifärgad blixtlåsjacka, skjuter till och med ifrån sig tallriken, som om åsynen av en ammande kvinna fyller honom med en sådan vämjelse att han omöjligt kan få ner sin ostsmörgås. Paul som ser min besvärade min, svingar lansen så fort han förstår vad jag är utsatt för.

- Mjölk i kaffet? Säger han direkt vänd till mannen, som håller på att tappa den kopp han sitter och blänger över. Jag kan försäkra er att mjölken från Mors Mejeri är av yppersta ekologisk kvalittét! Jag använder den själv!

Eva-Lotta Funkquist

Undvik den s.k. femminutersmetoden

Tomas Ljungberg har gett ut en liten skrift som heter Vad är naturligt för mitt barn? I den finns ett stycke som heter: Undvik den s. k. femminutersmetoden. Det är bra! Eftersom jag arbetar som barnsjuksköterska i vården vet jag hur oerhört övertygande vården är i den här frågan. En mamma skrev i en tidigare kommentar att barnets pappa sa till henne: Vem är du att sätta dig upp emot den svenska vårdapparaten? Jag tror att det är bra att man som förälder är förberedd på att man kommer att få den här rådgivningen innan det händer. Tomas Ljungbergs lilla skrift går att beställa från Exiris och ge bort till vänner som väntar barn. Gör det vetja!

Överläraren lyfter rottingen igen, och då är det verkligen någon som skriker. Men inte är det Mia.

"Nej, nej, nej, nej, nej", skriker Madicken med tårarna sprutande ur ögonen.

Överläraren tittar argt på henne, nu kom han av sig. Handen med rottingen sjunker ner, det är som om han tänkte efter.

"Hm", säjer han och ser ner på Madicken.

Eva-Lotta Funkquist

Pigan Brita Pedersdotter uti Lunnebiers barn fött, det mördat och i lönn lagt

Här finns en sammanställning av alla avrättningar som har skett på Gotland från 1600-talet och fram till dess att avrättningarna upphörde. Om jag har räknat rätt är det 61 avrättningstillfällen (ibland har flera personer avrättats vid samma tillfälle). Vid arton av dessa avrättningar (nästan 1/3 av avrättningarna) har kvinnor avrättats efter att de begått barnamord. Mest är det pigor som tjänstgjort hos någon bonde. Det är sorgligt att tänka sig hur det säkert oftast har gått till då kvinnan blivit gravid och sedan känt sig tvingad att döda barnet; för att sen få betala med sitt liv. Då som nu är det den kvinnliga sexualiteten som ska kontrolleras!

Eva-Lotta Funkquist

Kabongo

Mina tidiga år är i mina upplevelser förbundna med min moder. För det första fanns hon alltid där; jag kan komma ihåg hur behagligt det var att känna hennes kropp när hon bar mig på sin rygg och lukten av hennes hud i den heta solen. Allt kom från henne. När jag var hungrig eller törstig svingade hon mig runt så att jag kunde finna hennes full bröst; när jag nu sluter mina ögon känner jag ånyo med tacksamhet den känsla av välmående jag hade när jag begravde mitt huvud i deras mjukhet och drack den söta mjölken de gav. På natten när det inte fanns någon sol som värmde mig fyllde hennes armar och kropp dess plats. När jag blev större och mer intresserad av andra saker kunde jag från min säkra plats på hennes rygg utan rädsla titta som jag behagade och när tröttheten blev mig övermäktig behövde jag bara sluta mina ögon.

Kabongo, 80 år gammal hövding av Kikiyu-stammen

Ur: Människan kulturen och evolutionen, ett alternativt perspektiv av Tomas Ljungberg

Eva-Lotta Funkquist

Att stötta kvinnor i deras val

Jag har varit hjälpmamma i Amningshjälpen i sex år. Bara! Jag har varit med i föreningen mer än dubbelt så länge men det var inte förrän mina egna barn vuxit ur småbarnsåren som jag kände mig mogen för att skriva hjälpmammeprovet.

Jag har fått frågor både i telefon och e-post. En e-postfråga minns jag särskilt väl fast det är flera år sedan jag fick den. Den kom från en kvinna som hade stora problem med amningen. Jag minns inte vad hennes problem var men jag minns att hon kände sig trängd av att alla i hennes omgivning sa att hon måste sluta amma. Nu vände hon sig till Amningshjälpen för att få veta hur hon skulle göra för att få tillbaka fungerande amning. Jag förklarade det för henne, och vad det än var så var det svårt men inte omöjligt att komma tillbaka till helamning.

Jag förklarade också att jag stöttade henne hur hon än valde. Efter några vändor med e-post blev det tyst och sen svarade hon efter en tid igen. Då hade hon slutat amma, och var till freds med sitt beslut.

Då kunde man kanske tro att jag inte hade varit till så värst mycket hjälp. Men hon förklarade att hon hade haft stort stöd av vår mejlväxling och tackade mig.

Mejlväxlingeen hade gett henne ett val. Hon kände att hon inte var tvungen att sluta. Hon hade gått från att vara offer för situationen till att ha den under kontroll och hon gjorde ett informerat val.

Hennes barn fick inte mer bröstmjölk men det fick en mamma som kände sig stolt och nöjd och hade situationen under kontroll.

Själv hade jag intellektuellt vetat att Amningshjälpens uppgift är att stötta kvinnor i deras beslut om amning, vilket det än är, men efter mötet med den här kvinnan förstod jag i hjärtat varför det är så viktigt.

Marit Olanders

Ett djävulskt försök till allmän kastrering.

I dagens UNT finns en artikel om Akademiska sjukhuset på 1920-talet. Man har hittat gamla fotografier i en garderob. Ett urval av bilderna har publicerats i en bok. I pappersupplagen av tidningen finns en bild på åtta barn som sitter på var sin potta. Det ser ut som de sitter på någon sorts scen. Barnen ser ut att vara i dryga ettårsåldern. Alla sitter blickstilla med frånvarande ansiktsuttryck. I bildtexten står det om de ensamma barnen: "Det var vanligt att de drabbades av depression, vilket personalen tolkade som att de var lugna och fina".

När jag tittar på bilden drabbas jag av den där egendomliga känslan att man ville fördärva sin egen samtids barn. Precis samma egendomliga känsla som drabbar mig då jag läser broschyrer som lär ut femminutersmetoden.

Eva-Lotta Funkquist

En motivering god som någon

I Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge, ammar Sylvia, trots att barnet gott och väl är inne på andra levnadsåret. Väninnorna är upprörda och tycker att Sylvia borde föregå med gott exempel eftersom hon är feminist. Men Sylvia fortsätter med en motivering god som någon: ”min unge tycker om det och jag tycker om min unge”.

Eva-Lotta Funkquist

Vi lär våra barn gråta

De lär sina barn gråta, var den vreda anmärkningen indiankvinnan fällde, när hon gjorde bekantskap med det hygieniskt motiverande åtskiljandet av moder och barn vid statssjukhuset...Men inte heller bildade indianer kunde undertrycka känslan av att den dyra omvårdnaden deras barn fick i huvudsak var ett djävulskt försök till allmän kastrering. Bakom detta låg den egendomliga misstanken från indianernas sida att de vita också ville fördärva sina egna barn.

Eriksson E H (1969) Barnet och samhället, sid: 112

Frukost

Med vänsterhandens fingrar knäpper hon upp nattlinnet. Det borde vara fumligt, men rörelsen är en vana nu och snart ligger bröstet bart. Den lille gapar redan, men kastar huvudet mot henne, lite för fort, missar. Bökar några gånger fram och tillbaka och hittar rätt. Spretar med de små fingrarna över hennes hud. Hon känner naglarna riva lätt och slappnar av, låter pulsen gå ner.

Blicken vandrar ut genom fönstret, uppfattar en strimma blått längs horisonten. Det går åt rätt håll nu. En lock ligger fuktig mot hans panna, det luktar tryggt av svett och varmt kiss.

Han släpper. Vill ha mer. Hon lägger över honom på andra sidan och känner hur det drar ifrån djupet av kroppen när mjölken rinner till. Ett par minuter så. All tid är nu. Evigheten tar slut, en liten droppe rinner ur mungipan, han öppnar ögonen och munnen i samma rörelse. Ser djupt in i henne och skrattar.

(Eva Robild ur Amningsnytt nr 1/1999)

Ni är väl förresten prenumeranter? 250 kr/år bg 508-3811!

Eva-Lotta Funkquist

De svåraste fighterna tar jag bara om Schwarz är på plan

Min bekantskapskrets är mycket sportintresserad. Nyligen hade vi gäster. Det uppstod en berättarrunda där alla runt bordet skulle berätta om sitt starkaste idrottsminne. En av gästerna kom med ett oväntat. Sverige mötte England i en EM-kvalmatch på Wembley 1999. Paul Scholes brutalstämplade Håkan Mild i inledningen av matchen. Minuterna efter svarade Stefan Schwarz, inte hänsynslöst, men tveklöst. Gång på gång stod han upp för lagkamraterna. Till slut blev Scholes utvisad. Sverige spelade oväntat oavgjort. Gästen menade att det var Stefan Schwarz insats som som avgjorde.

Alla som arbetar med amning och är genuint engagerade vet att det inom vården finns något som närmast kan beskrivas som amningshat. Det är inte på något sätt allmänt, men det finns där och ställer till det. Jag kan inte förklara vad det beror på. Kanske har det med sjukvårdens patriarkala och hierarkiska system att göra, kanske beror det på att existentiella frågor aldrig har tillåtits få utrymme, eller så beror det på det känsliga ämnet närhet. Hur som helst, vi som är engagerade i amning åker på brutalstämplingar. Ibland vet vi inte om vi ska ta oss upp oskadda.

Jag är en typisk anfallsspelare. Jag vill ha resultat och förändring. Men livet har lärt mig att aldrig ta några svåra matcher utan Stefan Schwarz. Helst vill jag ha henne i rummet. Läsandes spelet och taktiken och beredd att ta kampen. Då vet jag att om det behövs så står hon upp, inte hänsynslöst, men tveklöst. De matcherna spelar vi amningsengagerade inte bara oavgjort, nej i de matcherna tar vi alltid tre poäng.

Eva-Lotta Funkquist

Komjölk är dyrbara droppar

Kor mjölkar bäst om det inte är sommar, fem till tio grader varmt och torrt på marken. Det ska inte regna eller vara gassande solsken. På Sveriges lantbruksuniversitet forskar man om det här. Man får massor i forskningsanslag. Bönderna kan ha användning av forskningen. De kan göra ekonomiska kalkyler när de ska bygga kosolskydd. Det är dyrbara droppar det där, komjölken!

Jag har en vän vars dotter säger att hon vill ha komjölk att dricka om hon vill ha komjölk. Ordet mjölk är i hennes värld bara förbehållet bröstmjölk.

Eva-Lotta Funkquist

Fattar bara inte varför ni går igång så på att just provocera?

Så skrev någon i en kommentar en gång. Ja, helt enkelt därför att det provoceras alldeles för lite här i världen. Kvinnor uppfostras till trevlighet och medgörlighet. Då blir man inte så bra på provokation. Jag tror att kvinnor får hjärtklappning och handsvett av provokationer. De köper hellre en trevlig tröja när det blir lite obehagligt. Något Benetton visste att utnyttja. Men det finns en kvinna som står för en berömd provakation.

För att fördriva tiden under andra värlsdkriget drack Hitler dagligen te med sina närmaste medarbetare. De har efteråt hävdat att de var helt ovetande om förintelsen. Många av Hitlers beslut fattades helt informellt och utan skriftliga direktiv. Få var direkt inblandade i förintelsen, de andra kunde bara ana. Ingen provocerade Hitler med frågor. Men en gång vid en tebjudning gick Wiens riksståthållares hustru över gränsen och frågade: "Min Fuhrer, för en kort tid sedan såg jag ett tåg i Amsterdam med deporterade judar. Det är fruktansvärt hur dessa arma människor ser ut, det blir säkert mycket illa behandlade. Känner ni till det och tillåter ni det?" (ur: Adolf Hitler, Bengt Liljegren, sid 288). Hitler blev sur, reste sig och lämnade sällskapet. Han lyssnade inte på kvinnor. Men det fanns män han lyssnade på. Ingen av dem ställde provocerande frågor till honom.

Varje år dör 1.3 miljoner barn i fattiga länder på grund av utebliven amning. Barnmatsföretagen marknadsför aggressivt bröstmjölksersättning i dessa länder. Naturligtvis skulle det här gå att stoppa med hjälp av väldigt många provocerande frågor. Vi måste bara våga ställa dem!

Eva-Lotta Funkquist

Världen är en orättvis plats för kvinnor och barn att vara på!

Läs här!

Vad gör man?

Är det någon som är bra på facebook-grupper?

Eva-Lotta Funkquist

Nappflaska kan störa amningen

I en forum om amning kommer det med jämna mellanrum trådar om att börja vänja barnet vid flaska. Av någon anledning. Det kommer snabbt in flera uppmuntrande svar. De kan gå så här: "Vi gjorde det med en gång och det har aldrig varit några problem", "Vi tyckte det var viktigt att Max kunde ta både bröst och flaska". Egentligen är det väldigt självklart. Man testar något och det faller väl ut.

Som hjälpmamma känner man sig som världens olyckskorp när man säger att det kanske inte går så bra. För ett litet barn är det en helt annan upplevelse att ha munnen full av bröst än en flasknapp. Det behöver helt olika sugtekniker för att komma åt innehållet. Nappflaskans innehåll börjar rinna med en gång medan barnet måste suga igång utdrivningsreflexen innan mjölken börjar spruta ur bröstet. Faktum kvarstår. Inte alla barn klarar att växla mellan de två. Inte ens om amningen har "etablerats" och barnet suger på tröstnapp. Det kan vara nappflaskan barnet ratar och det kan vara bröstet.

Det är relativt tyst om detta på forumen. Såklart att man inte vill måla fan på väggen. Men jag tror också det beror på något annat. Att föräldrar vars barn inte klarat att växla utan ratat antingen bröstet eller flaskan skäms och håller tyst för den skull.
Vi i Amningshjälpen märker att tutteförvirringen i allra högsta grad finns. Måna många samtal kommer från ledsna och förvånade föräldrar och vi får förklara att ja den finns och ja det är väldigt vanligt, du är inte ensam om detta.
Men jag vill ju amma säger de flesta.

Jag brukar säga att då får få bort flaskan. Ett knep är att börja om från början. Lägga barnet hud mot hud på sin bröstkorg och lämna det i fred. Trots att det kan ha gått flera månader efter förlossningen kan det få barn att börja krypa mot en bröstvårta och själv ta den i munnen och börja suga, kanske med viss hjälp från mamman.

Man kan också testa att amma när barnet är halvsovande, när det håller på att somna och vakna. Nattamning kan funka bättre än amning på dagen. T o m adoptivmammor vars barn tillbringat sin första tid på barnhem och är helt ovana vid intim kroppskontakt kan börja amma om de får närma sig bröstet i sin egen takt med försiktig vägledning.

Det kan vara en lång väg tillbaka och det kan gå helt lätt. Men jag tycker föräldrar har rätt att veta att det finns en risk att amningen börjar krångla om man inför nappflaska. Och ni föräldrar som har erfarenhet av detta, våga skriva om det på amningsforumen!

Marit Olanders

Jag har oroat mig lite

För Linna Johansson, jag vet, jag vet, jag vet, det är urknäppt.

Men det är en sak att komma till förlossningen med reducerade bröst, starka mediciner eller svåra traumata eller, "jag har försökt, men det är mig övermäktigt". Jag förställer mig att det är en helt annan sak att säga, "nej, jag vill inte, det passar inte mig". Barnmorskan sa "Nu måste jag få fråga … - varför vill du inte amma …!" Jag behövde inte oroa mig. Pappan fixade det. Samma knep vi brukar tipsa om (normbrytare som normbrytare) och han behövde inte ens något tips:

Då hör jag Pietro från sitt hörn - jag hade glömt bort honom, babyn - säga åt henne att lämna oss ifred. Nåt i den scenen, hur hon linkar ut, Pietro med knytet i sin famn och en blick - mild, skör och mycket vuxen på en och samma gång - får mej att inse att det är över, nu är det faktiskt över.

Hela berättelsen här

Eva-Lotta Funkquist

Bör jag begränsa amningen?

Jag fick en mejlfråga häromdagen med ungefär följande innehåll (lite omgjord av sekretesskäl).

Hej!

Jag har en dotter som är lite mer än 10 månader och amningen har fungerat väldigt bra från allra första början. Jag trivs väldigt bra med amningen. Innan jag fick barn hade jag mest hört att det kan vara problem att börja amma, inte så mycket om att det kan vara problem att sluta. Problemet är att flickan inte alls är intresserad av annan mat, inte ens välling eller gröt. Vi har försökt på väldigt många olika sätt för att väcka intresset för mat men det har inte gått särskilt bra. Jag känner stor press från BVC att begränsa amningen och komma igång med annan mat. Det jag är rädd är att jag ska bli mer eller mindre tvingad att dra ner eller sluta med amningen innan varken flickan eller jag är redo för det, bara för att hon ska äta mer mat.

Bör jag begränsa amningen?

Linda

Liknande frågor som den här får vi ganska ofta till Amningshjälpen. Det som alltid slår mig är att BVC-sjuksköterskornas rådgivning så tydligt gynnar barnmatsindustrin. Voffor gör ho på detta viset? Jag brukar svara ungefär såhär:

Hej Linda!

Du behöver inte dra ner på amningen. Den är supernyttigt för din lilla flicka. Du gör ju det här jätte bra! Många barn är restriktiva till mat av naturen. Låt henne äta det hon vill, låt henne plocka det hon vill från din eller pappas tallrik (mosa till det lite bara). Undvik att salta så mycket så brukar små barn kunna äta det mesta som en vuxen äter. Kött, fisk, grönsaker och frukt är supernyttigt för små bebisar. På det här viset blir det inte samma fokus på att hon SKA äta. Ibland äter hon en tugga, ibland två och ibland tio. Fine! Välling, gröt och allt det där som industrin tillverkar behöver du inte ge alls om du inte vill. Amma kan du göra hur mycket och ofta som helst! Jag tycker att du ska mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i det landsting där du bor och berätta om dina erfarenheter. Det är ju viktigt att din BVC-sjuksköterska får fortbildning så att hon eller han kan kan stötta dig att amma så länge du vill!

MVH Eva-Lotta

Kvinnor tycker inte om när man tar dem på brösten

Mammor vars barn vårdas på intensivvårdsavdelning är ofta i behov av amningsstöd för att få amningen att fungera. Det händer då att personalen ger handgriplig hjälp (tar tag i både barn och bröst) för att föra barnet till bröstet. I en studie intervjuades 10 mammor om hur de upplevde det här. De tyckte inte alls om det, utan kände sig objektifierade. Författarna rekommenderar att handgriplig hjälp bara får ske med mammans tillåtelse, eller helt undvikas. Det går ju faktist bra att visa hur mamman ska hålla med hjälp av lösbröst och docka om man nu tycker att man har en fiffig position man vill förmedla! Så skärp er all personal och håll tassarna i styr!

Klicka här om du vill läsa mer!

Eva-Lotta Funkquist

Provokatörer jag gillar: ammande kvinnor

Författaren Maja Lundgren blir intervjuad i dagens UNT. Hennes bok Myggor och tigrar provocerade något alldeles oerhört då den kom. Ett tag trodde nästan hela kultursverige att Maja var galen. Men hon ångrar ingenting. Om provokationer säger hon: "Provokationer kan fylla en funktion för att sätta fokus på tidens blinda fläckar. Alltså det som är tabu och det som inte får sägas - men då får man vara fullständigt medveten om att nu kommer det att bli ett jävla liv". Majas favoritprovokatör är Lars von Trier.

För hundra år sedan var en amningsperiod på tre år något som tillhörde det "normala", i dag provoceras många människor av amning och uppfattar t.o.m. en del företeelser som rör amning som perversa. Mina favoritprovokatörer är kvinnor som ammar öppet och som ammar större barn än vad som anses socialt accepterat. Här är en av dem. De säger det som inte får sägas och sätter fokus på en av vår tids blinda fläckar.

Eva-Lotta Funkquist

Det värsta jag någonsin läst

Efter ett tidigare inlägg uppstod en upprörd diskussion om en dikt som jag tidigare publicerat här på bloggen. I kommentarerna skrev läsare på en annan blogg att det var det värsta och sjukaste de någonsin läst. Jag är fascinerad över det där. Jag menar, det är ett starkt uttryck. Det värsta man någonsin läst. Dikten var tänkt att väcka känslor, men att den skulle kunna beskrivas som det värsta någon läst, det fanns faktiskt inte ens i min föreställningsvärld. Vad är det värsta och sjukaste jag har läst? Priset på ett barn av Marie-France Botte kanske. Annars förföljer mig berättelsen om kvinnan i Pakistan som blev tillsagd att hon endast kunde amma ett barn; och då pojken. Flickan dog dagen efter att bilden togs. "Sprid bilden", bad mamman UNICEF:s personal, "så att ingen gör samma misstag som jag gjorde". Berättelsen innehåller så många sorgliga faktum: kvinnors och flickors låga status, de fruktansvärda konsekvenserna av marknadsföring av bröstmjölksersättning i fattiga länder och och de fruktansvärda konsekvenserna av felaktiga kunskaper om amning. Varje år uppskattas 1.3 miljoner barn att dö p.g.a. utebliven amning. Det är nog det värsta och sjukaste jag har läst.

Eva-Lotta Funkquist

Tack älskade Astrid!

Tant Brun undrar i en kommentar till ett tidigare inlägg hur man ska råda bot på den snäva svenska amningsnormen. Hur öppnar man upp för ett vidsynt synsätt? Jag har nog inget bra svar på det (allt som avviker provocerar ju så hiskeligt). Jag är dock en erfaren avvikare från den, amningsnormen alltså.

Mycket har jag läst om amning, men nästan inget har fungerat som praktiskt vägledning för mig. Så vad gör man, när ens vilja till handling inte alls stämmer med gängse normer? Något sorts stöd för mitt handlande tyckte jag ändå att jag behövde. Barnens uppfödning är ju en stor sak och ingenting jag helt ville lämna åt slumpen och mor och farföräldrars stöd brukar ju som bekant inskränka sig till att de undrande konstaterar: ”Vad ofta hon äter”.

Min lösning blev att jag tänkte: Hur skulle Pippi ha gjort? Och konstigt nog visste jag alltid hur Pippi skulle ha gjort. En nioårig barnboksfigur. I många års tid hjälpte Pippi mig att sortera viktigt från oviktigt. Således har mina barn, med Pippis gillande, snuttat tutte i tid och otid och överallt. Nätter, tandläkarbesök, examinationer och bröllop har vi snuttat oss igenom. Ett decennium snuttade vi oss igenom. Lever vi kanske inte i ett fritt land? Deras första föda utöver bröstmjölken kom inte att bestå av mosad potatis. Nej, de föredrog helt andra saker (här undviker jag att för mänskligheten nämna upprörande detaljer). Helt okey tyckte Pippi. De somnade ofta i soffan medan jag (och ibland också de) tittade på olämpliga TV program. Helt ofarligt tyckte Pippi. Att gråta sig till sömns tyckte Pippi däremot verkade väldigt, väldigt farligt.

Mina barn är nästan stora nu och jag behöver inte Pippi så ofta (jag lånar gärna ut henne). Då och då slås jag av hur smidigt de verkar kryssa sig genom livets svårigheter och då tänker jag alltid att det nog är Pippis förtjänst. För kanske är det faktiskt så, att mycket av det som är skrivet om barn, bara är ett onödigt krafs på själen. Och kanske är det så att om man älskar sina barn, älskar dem ännu mer, så kommer folkvettet alldeles av sig själv.

Så tack, älskade Astrid, för att du hjälpte mig med detta stora!

Eva-Lotta Funkquist

Barn som bara äter från ett bröst växer mer

Barn som vid varje amning bara äter från ett bröst växer mer jämfört med barn som äter från båda brösten vid varje amningstillfälle. De bajsar mindre ofta, äter fortare på natten, men har annars samma sömnmönster som barn som äter från båda brösten.

Jag tillåter mig att känna mig lite tveksam till resultatet, ni får avgöra själva vad ni tror. Klicka på rubriken!

Eva-Lotta Funkquist

Och så var där ingen gråt mer

Då kom där en åskknall som aldrig hade hörts maken till i Mattisskogen. Det var så att till och med rövarna bleknade, och Skalle-Per for omkull, svag som han var. Från Ronja kom oväntat en ynklig liten gråt, och den skakade Mattis värre än åskknallen.

"Mitt barn gråter", skrek han. "Vad gör man, vad gör man?"

Men Lovis stod där lugn. Hon tog barnet ifrån honom och la det till sitt bröst, och sedan var där ingen gråt mer.

Ur Ronja Rövardotter

Eva-Lotta Funkquist

Ammade spädbarn behöver inget extra vatten

Samtidigt som jag satte mig ner för att ronda fick jag en gul stick-it-lapp i handen. Föräldrarna tycker att det är varmt och undrar om det är okey att ge extra vatten, stod det. Kirurgen läste. Ja det går bra, svarade han glatt, uppenbarligen nöjd med sin tillåtande attityd.

Jag: Skärp dig!

Kirurg med ett mycket frågande ansiktsuttryck: Det var ju du som tog upp frågan!

Jag: Jamen snälla, ett prematurt barn med tarmsjukdom och du tycker att föräldrarna ska ge extra vatten att dricka?!

Kirurg: Jag har gett alla mina barn extra vatten och de har inte dött.

Underläkare kirurgen hade i släptåg: Ja just det.

Kirurg: Om de inte ska ge extra vatten vill jag att du först presenterar vetenskapliga bevis att det inte är bra att ge extra vatten.

Jag: Jamen snälla, vi gör aldrig så här. Ammade spädbarn behöver inte ha extra vatten och då verkar det väl speciellt dumt att ge det till sjuka och nyfödda. Ni säger väl inte till föräldrar på akuten att ge vatten?

Kirurg och underläkare: Jo

Jag (som har insett mitt hopplösa underläge): Då måste jag ta det här på neonatologronden först.

För jag vet ju att de neonatologer jag känner har en icke tillåtande attityd till det mesta eftersom de tycker att prematura barn är känsliga själar. De säger nej till salvor, behandlade tvättlappar, minifomdroppar och framförallt till att ge vatten. Det är jag tacksam för. Neonatologen trodde att bröstmjölk måste vara läskande i värmen. Bebisen drack sig otörstig på bröstmjölk.

Eva-Lotta Funkquist

Ge barnen kärlek

Astrid Lindgren var opinionsbildare. Vi har väl lite glömt bort det idag, men hon var på sin tid väldigt kontroversiell. Ibland tänker jag att hon har skrivit alla sina böcker som inlägg i barnuppfostringsdebatten. För att ge barnen styrka och föräldrarna tankeställare. Själv sa hon att hon tillämpade fri uppfostran med gott resultat. Det skrevs många arga debattartiklar och i ett svar till en av dem kom Astrid med ett råd:

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv".

Jag tycker rådet tål att upprepas och upprepas igen!

Eva-Lotta Funkquist

Den svenska amningsnormen är snäv

Jag tycker det här är bra. En saklig text om varför Linna inte vill amma. Oftast när kvinnor berättar om att de inte vill amma så har de provat att amma, men stött på problem och blivit dåligt bemötta. Diskussionen blir då ofta så fylld av känslor att den blir osaklig. Man har såklart rätt att vara osaklig när man blivit dålig bemött, men det gynnar oftast inte debatten. När man läser Linnas berättelse så slås man av hur likartade upplevelser kvinnor har som vill amma mycket och länge och det som inte vill amma alls. Den svenska amningsnormen är snäv. Om jag skulle beskriva den så ser den ut så här: Man ska amma. När bebisen är fyra till fem månader ska man börja ge smakportioner. Vid sexmånader ska man bara amma morgon och kväll (och speciellt inte amma på natten). Ett par tre månader senare ska man sluta att amma helt. Om man ammar på det här sättet tror jag man kommer igenom hela vårdsystemet utan kommentarer. Problemet är väl bara att det är en helt omöjlig ekvation, eller?

Eva-Lotta Funkquist

Namn ger mer mjölk

I dagens UNT kan man läsa att en stor brittisk studie har visat att kor med namn ger mer mjölk. Man tror att kor med namn blir bättre behandlade och därför producerar mer mjölk. Av Sveriges 300 000 mjölkkor har 256 500 ett namn. Vanligast är ROSA.

Eva-Lotta Funkquist

Manliga amningsfanatiker

Jag har aldrig speciellt ihärdigt lagt mig i hur bekantskapskretsen matar eller sköter om sina barn (undantaget är min syster, som fick så att säga särbehandling långt före förlossningen). Likadant har jag märkt att det är med kvinnliga meningsfränder. Man rabblar helt enkelt inte upp alla eventuella negativa konsekvenser med att använda tröstnapp när man första gången blir förevisad en telning och mamman halvligger i soffan med såriga bröstvårtor och ömmande underliv. Jag har dock flera gånger slagits av att våra respektive inte alltid har den här känslan för när man ska hålla truten.

-”Ska hon verkligen suga på den där,” brukar min sambo säga, och dra nappen hur barnets mun. ”Hon är väl antagligen hungrig,” lägger han sedan till som skuld på börda. Medan jag låtsas att jag inte hör och de stackars föräldrarna snärjer in sig i en radda av ursäkter toppar han upp med ett:

-”Ni vet väl vad det heter på engelska,” och när ingen svarar lägger han till själv: pacifier.

-”Förslöare”, översätter han sen dramatiskt, ”dom blir mindre nyfikna, nappsugarna alltså.”

Jag ser hur de stackars föräldrarna ser framför sig hur barnet utvecklas till en introvert tonåring som är oförmögen till allt utom självtröstande beteende. Sambon begränsar sig inte, på något sätt, till att ha synpunkter på bara nappar. En väninna, som dessutom är en ovanligt kompetent mamma, berättade för ett tag sedan hur min sambo hade tagit upp hennes dotter från golvet när hon var ett par månader och sagt till väninnan:

-”Inte kan hon ligga där alldeles ensam när hon är vaken.”

Både jag och sambon försäkrade att vi inte hade något minne av händelsen.

-”Nej, men jag glömmer aldrig,” replikerade väninnan.

När väninnan senare skulle sluta att amma ett av sina andra barn, började han plötsligt att suga på sina tår. Så en dag låg Tomas Ljungbergs bok uppslagen på väninnans toalettgolvet. Under rubriken störningar i ungvårdnaden stod det om en tänkbar förklaring till tåsugandet. Väninnan misstänkte genast sin egen make, som även han kan betecknas som en manlig amningsfanatiker.

-”Han måste ha lagt dit boken och slagit upp sidan, så att jag skulle se det där nästa gång jag gick på toaletten", konstaterade väninnan övertygad.

Maken förnekade dock all inblandning, men visst var det en händelse som inte ser ut som en tillfällighet.

En annan av mina meningsfränder är gift med en man som har en imponerande och genomtänkt strategi för att påverka sin bekantskapskrets. Svensexor, bröllop och andra festligheter blir hans arenor och får honom så att säga att ”gå igång”. Hans budskap är enkelt och avskalat, men nyttan desto större, om nu budskapet når fram.

-”När ni får barn,” säger han: ”bär dem, sov med dem och låt dem amma så länge de vill.”

Det är bara att erkänna; inte ens jag har något mer att tillägga.

Eva-Lotta Funkquist