Av: Eva-Lotta Funkquist
Lars H Gustfsson, Marie Köhler och Tor Lindberg har anordnat ett sömnseminarium i Malmö. På seminariet kritiserade man de sömnmetoder som är i omlopp. Många från barnhälsovården, som ju lärt ut sömnmetoder i årtionden, var där. Åsa Bexelius, landskapsarkitekt från Stockholm, representerade föräldrarna, och hon föreslog att man skulle starta Sömnhjälpen, med Amningshjälpen som förebild.
Klicka på rubriken så kan ni läsa mer om seminariumet!
Så himla bra, det finns ljus i tunneln!
söndag 29 november 2009
Kvinnorna skulle slippa få det fruktade cancerbeskedet
Av: Eva-Lotta Funkquist
SvD skriver återigen om mammografin. Klicka på rubriken. De positiva effekterna av mammografi är omdebatterade. Men eftersom det stora genombrottet i bekämpningen av bröstcancer låter vänta på sig, menar man att mammografikritikerna bemöts hånfullt.
Jag tycker återigen att det finns anledning att lyfta fram sambandet mellan amning och minskad förekomst av bröstcancer. Om kvinnor ammade så som var norm för hundra år sedan skulle förekomsten av bröstcancer mer än halveras. Läs här! Alltså, kvinnorna skulle inte bara överleva, de skulle slippa att få det fruktade cancerbeskedet. Varför förs inte det budskapet fram?
SvD skriver återigen om mammografin. Klicka på rubriken. De positiva effekterna av mammografi är omdebatterade. Men eftersom det stora genombrottet i bekämpningen av bröstcancer låter vänta på sig, menar man att mammografikritikerna bemöts hånfullt.
Jag tycker återigen att det finns anledning att lyfta fram sambandet mellan amning och minskad förekomst av bröstcancer. Om kvinnor ammade så som var norm för hundra år sedan skulle förekomsten av bröstcancer mer än halveras. Läs här! Alltså, kvinnorna skulle inte bara överleva, de skulle slippa att få det fruktade cancerbeskedet. Varför förs inte det budskapet fram?
Man blir inte för gammal för att amma
Världens äldsta mamma, 70 år, firar sin dotters första födelsedag. Dottern har kommit till med hjälp av IVF. Mamman ammar, och planerar att amma tills dottern är "minst tre år".
Så även om de kvinnliga könsorganen åldras, så fortsätter brösten att fungera. Åldern har ingen betydelse för amningen.
Klicka här om du vill läsa mer.
Marit Olanders
lördag 28 november 2009
Jag vill så förtvivlat gärna amma
Av: Eva-Lotta Funkquist.
Vi får ofta frågor till Amningshjälpen från kvinnor som har amningsproblem som de upplever som oövervinnerliga, men som ändå när en längtan att få amningen att fungera. Ofta är de själva förvånade över kraften i sin längtan. Innan de fick barn hade de kanske inte alls tänkt på amningen eller föreställt sig de problem som sedan skulle uppstå eller trott att frågan skulle bli så viktig för dem. Omgivningen, kanske i all väl mening, upprepar att de ska acceptera situationen, njuta av sitt barn och inse att "alla faktiskt inte kan amma". BVC säger det, deras mamma, svärmor och kanske barnets pappa, vänner, syskon och andra mammor. Mamman känner sig ofta helt ensam sin längtan.
Någon beskrev det som att reptilhjärnan går igång. Kraften och önskan bara finns där och kan inte med rationella argument trängas undan. Ofta är önskan och känslan förenad med både skuld och skam. Skam för att hon inte accepterar sin situation och samtidigt en känsla av att "missunna" barnet ersättningen. Skuld för att hon inte tid insett att råden hon fått gjort amningsproblemen ännu större. Kanske har hon matat barnet med nappflaska och plötsligt vill barnet inte suga alls, utan bara skriker och krånglar.
Ibland är problemen lätt avhjälpta och ibland inte. Resan tillbaka till helamning kan vara lång och krävande och ibland inte ens möjlig. Jag önskar att det fanns mer hjälp att få för dessa kvinnor i den offentliga sjukvården. Men på vissa håll i Sverige är man faktiskt duktig på att hjälpa dem. En amningsmottagning som jag ofta hör gott om är Karolinska sjukhusets.
Kanske borde ammande kvinnor oftare bli arga och högljudda och kräva bra hjälp med svåra amningsproblem. För det är faktiskt så, att med rätt kunskaper och bra stöd kan kvinnor oftast komma till rätta med mycket svåra amningsproblem. Så här berättar en kvinna på familjeliv om när hon fick hjälp på Karolinska sjukhuset amningsmottagning.
Vi får ofta frågor till Amningshjälpen från kvinnor som har amningsproblem som de upplever som oövervinnerliga, men som ändå när en längtan att få amningen att fungera. Ofta är de själva förvånade över kraften i sin längtan. Innan de fick barn hade de kanske inte alls tänkt på amningen eller föreställt sig de problem som sedan skulle uppstå eller trott att frågan skulle bli så viktig för dem. Omgivningen, kanske i all väl mening, upprepar att de ska acceptera situationen, njuta av sitt barn och inse att "alla faktiskt inte kan amma". BVC säger det, deras mamma, svärmor och kanske barnets pappa, vänner, syskon och andra mammor. Mamman känner sig ofta helt ensam sin längtan.
Någon beskrev det som att reptilhjärnan går igång. Kraften och önskan bara finns där och kan inte med rationella argument trängas undan. Ofta är önskan och känslan förenad med både skuld och skam. Skam för att hon inte accepterar sin situation och samtidigt en känsla av att "missunna" barnet ersättningen. Skuld för att hon inte tid insett att råden hon fått gjort amningsproblemen ännu större. Kanske har hon matat barnet med nappflaska och plötsligt vill barnet inte suga alls, utan bara skriker och krånglar.
Ibland är problemen lätt avhjälpta och ibland inte. Resan tillbaka till helamning kan vara lång och krävande och ibland inte ens möjlig. Jag önskar att det fanns mer hjälp att få för dessa kvinnor i den offentliga sjukvården. Men på vissa håll i Sverige är man faktiskt duktig på att hjälpa dem. En amningsmottagning som jag ofta hör gott om är Karolinska sjukhusets.
Kanske borde ammande kvinnor oftare bli arga och högljudda och kräva bra hjälp med svåra amningsproblem. För det är faktiskt så, att med rätt kunskaper och bra stöd kan kvinnor oftast komma till rätta med mycket svåra amningsproblem. Så här berättar en kvinna på familjeliv om när hon fick hjälp på Karolinska sjukhuset amningsmottagning.
torsdag 26 november 2009
Mer om psykopater och deras vilja
Av: Görel Kristina Näslund, journalist, författare, psykolog och medicine doktor. Näslund har gett ut flera böcker, bland annat om psykologi och om äpplen. Hon är en av grundarna till NAFIA (Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor).
Lika säkert som att jag själv skulle ha ammat ofta ifall jag hade haft lyckan att få ett litet barn, lika säkert är att jag blev häpen när jag läste Eva-Lotta Funkquists inlägg på bloggen den 5 november med rubriken ”Jag tror inte att psykopater har fått sin vilja fram som spädbarn”. Hon skriver att hon retat upp sig på min bok Lär känna psykopaten. Där står nämligen: ”För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad”.
Eva-Lotta menar att jag i denna text för fram att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder. Men stopp, här har det uppstått ett ledsamt missförstånd! Det är naturligt att små barn gråter när de är hungriga, det är naturligt att de inte vill vänta på maten. Jag skriver inte ett ord i min bok om att de bör eller inte bör få mat omedelbart. Hade jag bara haft den minsta aning om att mina ord kunde missförstås av någon skulle jag förstås tydligt ha uttryckt min ståndpunkt i amningsfrågan.
Jag är för fri amning, självklart, och jag har aldrig, aldrig ens snuddat vid den bisarra tanken att det skulle göra dem till psykopater. Det måste vara hemskt för barn om amningen är schemalagd. Spädbarn ska inte behöva ligga hungriga. Jag tror som du Eva-Lotta att lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Träningen i att kunna vänta en liten stund på middagsmaten fast man är hungrig kommer senare, när barnet är större.
Lika säkert som att jag själv skulle ha ammat ofta ifall jag hade haft lyckan att få ett litet barn, lika säkert är att jag blev häpen när jag läste Eva-Lotta Funkquists inlägg på bloggen den 5 november med rubriken ”Jag tror inte att psykopater har fått sin vilja fram som spädbarn”. Hon skriver att hon retat upp sig på min bok Lär känna psykopaten. Där står nämligen: ”För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad”.
Eva-Lotta menar att jag i denna text för fram att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder. Men stopp, här har det uppstått ett ledsamt missförstånd! Det är naturligt att små barn gråter när de är hungriga, det är naturligt att de inte vill vänta på maten. Jag skriver inte ett ord i min bok om att de bör eller inte bör få mat omedelbart. Hade jag bara haft den minsta aning om att mina ord kunde missförstås av någon skulle jag förstås tydligt ha uttryckt min ståndpunkt i amningsfrågan.
Jag är för fri amning, självklart, och jag har aldrig, aldrig ens snuddat vid den bisarra tanken att det skulle göra dem till psykopater. Det måste vara hemskt för barn om amningen är schemalagd. Spädbarn ska inte behöva ligga hungriga. Jag tror som du Eva-Lotta att lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Träningen i att kunna vänta en liten stund på middagsmaten fast man är hungrig kommer senare, när barnet är större.
tisdag 24 november 2009
VAD sysslar Allt för föräldrar med???
Det kom ett nyhetsbrev från föräldrasajten Allt för föräldrar.
"Tips för flaskmatning" står det som andra punkt. Jag tänkte på min efterlysning av ett oberoende forum för flaskmatande föräldrar härom dagen (länk här), något liknande den norska sajten Flaskeposten så jag gick in på länken.
"Tips för flaskmatning" står det som andra punkt. Jag tänkte på min efterlysning av ett oberoende forum för flaskmatande föräldrar härom dagen (länk här), något liknande den norska sajten Flaskeposten så jag gick in på länken.
Det är INTE tips. Det är INTE en redaktionell artikel. Det är såvitt jag kan se en "advertorial", dvs en annons som låtsas vara en redaktionell artikel. Det är ett känt nappflaskmärke som står bakom annonsen och nu tänker de försöka lura kvinnor att utsätta amningen för risker genom att spinna på jämlikhetsträvanden. Så här står det i texten i annonsen:
Dagens mammor har dock chansen att dela den underbara känslan av att mata ett varmt litet knyte med sin partner med hjälp av bröstpumpar och nappflaskor.
JA svenska föräldrar har rätt till information om flaskmatning, men från oberoende källor!
Tipsen som presenteras i annonsen handlar förstås inte om den fina kontakten med barnet man får genom matningen och hur man kan göra flaskmatningen mer amnignslik genom att låta barnet styra, ta pauser ibland och ta av sig själv och barnet kläderna medan man flaskmatar eller något sånt. Det handlar bara om hanteringen av sakerna runt omkring.
Det är bland annat därför det är så viktigt att informationen kommer från en oberoende källa, som har andra mål med sin information än att öka försäljningen.
WHO-koden artikel 5.1: Ingen annonsering eller annan form av reklam riktad till allmänheten bör förekomma när det gäller produkter som omfattas av denna kod.
Artikel 2 tar upp att koden omfattar bl a modersmjölksersättningar, nappflaskor och dinappar.
Allt för föräldrar, hör gärna av er och förklara hur ni tänker.
Marit Olanders
måndag 23 november 2009
Frågor som överraskar det omedvetna
Tor Wennerberg har skrivit i Psykologtidningen 10/09. Klicka på rubriken. Nedan ett utdrag.
Senare genom livet präglas vårt sätt att tänka och känna när det gäller anknytning, det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse, av de särskilda ”villkor” för anknytning som rådde i våra första anknytningsrelationer. Så central är anknytningen, så absolut detta behov av att bevara det ursprungliga känslomässiga band som säkrade barnets fysiska och psykiska överlevnad, att vuxna personer med en otrygg anknytningshistoria tvingas bryta mot principerna för rationella och konstruktiva samtal när de tillfrågas om sina tidiga erfarenheter av anknytning. De språkliga avvikelser som otrygga vuxna visar prov på utgör en inre, mental motsvarighet till de otrygga beteenden som otrygga ettåringar uppvisar.
Senare genom livet präglas vårt sätt att tänka och känna när det gäller anknytning, det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse, av de särskilda ”villkor” för anknytning som rådde i våra första anknytningsrelationer. Så central är anknytningen, så absolut detta behov av att bevara det ursprungliga känslomässiga band som säkrade barnets fysiska och psykiska överlevnad, att vuxna personer med en otrygg anknytningshistoria tvingas bryta mot principerna för rationella och konstruktiva samtal när de tillfrågas om sina tidiga erfarenheter av anknytning. De språkliga avvikelser som otrygga vuxna visar prov på utgör en inre, mental motsvarighet till de otrygga beteenden som otrygga ettåringar uppvisar.
Kombinera amning och ersättning
Av: Eva-Lotta Funkquist
Ibland ordineras spädbarnet ersättning. Det kan bero på att det är förtidigt fött, har haft en svår förlossning, gått ner för mycket i vikt eller inte gått upp tillräckligt i vikt. Föräldrarna instrueras då ofta att först låta barnet amma och sedan mata till med ersättning åtta gånger per dygn. Det här är väldigt olyckligt eftersom det normaliserar väldigt glesa amningar. Mjölkmängden barnet ska få i sig vid varje matning blir då väldigt stor, vilket gör att barnet blir trött. Eftersom ersättning bryts ner långsammare än bröstmjölken spär det ofta på tröttheten. Efter några dagar brukar inte barnet vilja suga på bröstet alls.
För den som vill nå full amning brukar det därför vara bättre att amma ofta och mata till med tillägg kanske fyra gånger per dygn. Ammar barnet ofta (det kan faktiskt vara typ fyra gånger i timmen) så kommer det att suga mycket kortare stunder och därför blir den totala amningstiden kortare än om man ammar glest. En bra amningssignal att följa är att så fort barnet stoppar fingrarna i munnen lägga det till bröstet. Ibland kommer hon då att suga i femton sekunder och ibland i flera minuter. På det här sättet kommer bröstmjölken att öka (om det skulle behövas) till barnets behov och tillägget kan trappas ut. Om barnet t.ex har ordinerats 200 ml i tillägg kan detta ges på kanske fyra gånger under dagen och sedan trappas ned med kanske 50 ml/dag. Ibland får man ta det lite långsammare. Har barnet ordinerats väldigt stora mängder kan man behöva mata till oftare än fyra gånger per dygn. Om barnet matas med nappflaska är det alltid en risk att barnet snart föredrar den framför bröstet eftersom det rinner lite lättare genom den och eftersom det är annan sugteknik när barnet suger på nappflaska jämfört med när det suger på bröstet. Om mamman vill amma är det därför alltid bättre att mata till med kopp.
Ibland ordineras spädbarnet ersättning. Det kan bero på att det är förtidigt fött, har haft en svår förlossning, gått ner för mycket i vikt eller inte gått upp tillräckligt i vikt. Föräldrarna instrueras då ofta att först låta barnet amma och sedan mata till med ersättning åtta gånger per dygn. Det här är väldigt olyckligt eftersom det normaliserar väldigt glesa amningar. Mjölkmängden barnet ska få i sig vid varje matning blir då väldigt stor, vilket gör att barnet blir trött. Eftersom ersättning bryts ner långsammare än bröstmjölken spär det ofta på tröttheten. Efter några dagar brukar inte barnet vilja suga på bröstet alls.
För den som vill nå full amning brukar det därför vara bättre att amma ofta och mata till med tillägg kanske fyra gånger per dygn. Ammar barnet ofta (det kan faktiskt vara typ fyra gånger i timmen) så kommer det att suga mycket kortare stunder och därför blir den totala amningstiden kortare än om man ammar glest. En bra amningssignal att följa är att så fort barnet stoppar fingrarna i munnen lägga det till bröstet. Ibland kommer hon då att suga i femton sekunder och ibland i flera minuter. På det här sättet kommer bröstmjölken att öka (om det skulle behövas) till barnets behov och tillägget kan trappas ut. Om barnet t.ex har ordinerats 200 ml i tillägg kan detta ges på kanske fyra gånger under dagen och sedan trappas ned med kanske 50 ml/dag. Ibland får man ta det lite långsammare. Har barnet ordinerats väldigt stora mängder kan man behöva mata till oftare än fyra gånger per dygn. Om barnet matas med nappflaska är det alltid en risk att barnet snart föredrar den framför bröstet eftersom det rinner lite lättare genom den och eftersom det är annan sugteknik när barnet suger på nappflaska jämfört med när det suger på bröstet. Om mamman vill amma är det därför alltid bättre att mata till med kopp.
söndag 22 november 2009
Amning skyddar mot bröstcancer - men vem ska sprida det budskapet?
Av: Eva-Lotta Funkquist
SVD skriver idag att en oberoende expertkommitté vid USA:s hälsodepartement har gjort ett utspel. Man anser att antalet mammografier kraftigt kan minskas. Kvinnor under 50 år tycker man inte behöver gå på mammografi alls, och kvinnor mellan 50 och 74 tycker man bara behöver gå vartannat år. Man menar att nedgången i bröstcancerdödligheten tack vare mammografi är så liten att den inte överväger riskerna för att skada med överdiagnostik. Screeningundersökningar i USA av bröst och prostata omsätter över 20 miljarder dollar per år. Företagen som tjänar pengar på screeningundersökningarna har startat ett lobbykrig.
Amning skyddar mot bröstcancer. Enligt en studie skulle t.ex. förekomsten mer än halveras i västvärlden om kvinnor ammade såsom var norm för 100 år sedan. Halveras! Men vem ska sprida det budskapet när det inte finns några pengar att tjäna för penningtörstande företag?
SVD skriver idag att en oberoende expertkommitté vid USA:s hälsodepartement har gjort ett utspel. Man anser att antalet mammografier kraftigt kan minskas. Kvinnor under 50 år tycker man inte behöver gå på mammografi alls, och kvinnor mellan 50 och 74 tycker man bara behöver gå vartannat år. Man menar att nedgången i bröstcancerdödligheten tack vare mammografi är så liten att den inte överväger riskerna för att skada med överdiagnostik. Screeningundersökningar i USA av bröst och prostata omsätter över 20 miljarder dollar per år. Företagen som tjänar pengar på screeningundersökningarna har startat ett lobbykrig.
Amning skyddar mot bröstcancer. Enligt en studie skulle t.ex. förekomsten mer än halveras i västvärlden om kvinnor ammade såsom var norm för 100 år sedan. Halveras! Men vem ska sprida det budskapet när det inte finns några pengar att tjäna för penningtörstande företag?
lördag 21 november 2009
Ibland är det svårt att komma igen
Av: Eva-lotta Funkquist
Det är mycket ibland när man arbetar i vården. Jag kan komma på mig själv med att knacka på dörren när jag är på väg UT ur vårdrummet. Som om jag tror att det står någon där utanför som ska svara:
- Jadå, Eva-lotta, nu får du komma ut.
Man kan misstänka att det inte är ett speciellt förtroendeingivande beteende bland nyblivna och oroliga föräldrar. Det kan faktiskt kännas lite trögt i luften ibland efter en sådan händelse. Nu har jag hört talas om någon som är värre ute. Hon arbetar som barnläkare på ett av storsjukhusen i Stockholm. När hon lyssnar på nyfödda barns hjärtan får hon ibland leta länge för att hitta hjärtljuden. Hon är alltid noggrann så hon forsätter metodiskt över barnets bröstkorg. Även på höger sida och under nyckelbenen. Tillslut brukar en av föräldrarna försiktigt knacka henne på armen, peka på stetoskopet och bekymrat och undra:
- Brukar man inte ha den andra änden av det där i öronen då man lyssnar på hjärtat?
Tillåt mig gissa; efter en sådan händelser är det väldigt svårt att komma igen förtroendemässigt.
Det är mycket ibland när man arbetar i vården. Jag kan komma på mig själv med att knacka på dörren när jag är på väg UT ur vårdrummet. Som om jag tror att det står någon där utanför som ska svara:
- Jadå, Eva-lotta, nu får du komma ut.
Man kan misstänka att det inte är ett speciellt förtroendeingivande beteende bland nyblivna och oroliga föräldrar. Det kan faktiskt kännas lite trögt i luften ibland efter en sådan händelse. Nu har jag hört talas om någon som är värre ute. Hon arbetar som barnläkare på ett av storsjukhusen i Stockholm. När hon lyssnar på nyfödda barns hjärtan får hon ibland leta länge för att hitta hjärtljuden. Hon är alltid noggrann så hon forsätter metodiskt över barnets bröstkorg. Även på höger sida och under nyckelbenen. Tillslut brukar en av föräldrarna försiktigt knacka henne på armen, peka på stetoskopet och bekymrat och undra:
- Brukar man inte ha den andra änden av det där i öronen då man lyssnar på hjärtat?
Tillåt mig gissa; efter en sådan händelser är det väldigt svårt att komma igen förtroendemässigt.
fredag 20 november 2009
Konformism kan vara ganska behagligt
Av: Eva-Lotta Funkquist
Idag blev det upprört vid kopiatorn. Två forskarkollegor började berätta om hierarkier, trångsynthet och ointresse att ta till sig ny kunskap som strider mot den man man själv bekänner sig till. Konformism (strävan efter harmoni med de värderingar som gäller i en grupp) ställer till det och om och om igen "bevisar" man hypoteser som man redan "vet" stämmer. Som den ene sa:
- Barns kroppar fullständigt skiter i att det finns olika teorier om varför inflammation uppstår, de blir inflammerade i alla fall.
Och då tänker ju jag genast på att i princip alla spädbarn i det västerländska samhället föds upp artfrämmande. Vem orkar ta till sig det? Och kan det leda till inflammation? I så falla kan man snacka om bias (metodfel) i inflammationsforskningen! Tänk om denna artfrämmande uppfödning kan leda till en systemreaktion och sen till inflammationssjukdomar? Ibland önskar jag att jag tänkte lite mindre. Konformism kan vara ganska behagligt.
Idag blev det upprört vid kopiatorn. Två forskarkollegor började berätta om hierarkier, trångsynthet och ointresse att ta till sig ny kunskap som strider mot den man man själv bekänner sig till. Konformism (strävan efter harmoni med de värderingar som gäller i en grupp) ställer till det och om och om igen "bevisar" man hypoteser som man redan "vet" stämmer. Som den ene sa:
- Barns kroppar fullständigt skiter i att det finns olika teorier om varför inflammation uppstår, de blir inflammerade i alla fall.
Och då tänker ju jag genast på att i princip alla spädbarn i det västerländska samhället föds upp artfrämmande. Vem orkar ta till sig det? Och kan det leda till inflammation? I så falla kan man snacka om bias (metodfel) i inflammationsforskningen! Tänk om denna artfrämmande uppfödning kan leda till en systemreaktion och sen till inflammationssjukdomar? Ibland önskar jag att jag tänkte lite mindre. Konformism kan vara ganska behagligt.
torsdag 19 november 2009
Vad är fri amning 5?
Av: Eva-Lotta Funkquist
Det kommer som ett paket till alla kvinnor. Barnet ska amma var tredje timme, så fort det blir lite äldre kanske snarare var fjärde. Och ändå, det finns kvinnor som inte verkar mottagliga för det här paketet, de ammar sina barn hipp, som happ och hur som helst och verkar nöjda med det. För andra skapar den "påtvingade" reglerade amningen problem. Det kan vara allt från mjölkstockning till en bebis som inte vill suga alls, utan bara skriker och krånglar. Det verkar som om att vissa barn som ställs inför den reglerade amningen faktiskt helt enkelt väljer bort att amma alls.
Jag pratar om fri amning, eller mer korrekt om kontinuerlig digivningsstrategi, med mammor flera gånger i veckan. För några veckor sedan ringde en mamma om ett problem, jag minns inte var det var om. Häromdagen ringde hon tillbaka. Hon inledde samtalet:
- Djävlar, det funkade.
Hon menade den kontinuerliga digivningsstrategin. Det kan låta som hokus pokus och det kan låta som övermäktig. Om man redan tycker att all tid går till amningen så kanske det inte låter så tilltalande att bebisen vill äta ännu oftare. Men det är lite som att få till rätta knycket. Plötsligt bara fattar man hur man ska göra och börjar amma utan att man tänker på det, som om man gör det med ryggmärgen.
När en mamma har hamnat i en kaotisk amningssituation, kanske på grund av att barnet är sjukt, att hon själv är sjuk eller på grund av att hon och barnet varit separerade av andra skäl kan det förefalla orealistiskt och nästan som sten på börda att prata om barns ursprungliga digivningsmönster. Nedan är en berättelse från en mamma som, efter en svår amningsstart, till slut kom tillrätta med amningen, genom just kunskap om den kontinuerliga digivningsstrategin.
Nu, sedan en ganska lång tid tillbaka, så fungerar amningen bra och nästan helt automatiskt. Jag har för länge sedan blivit av med amningsnappen och det fungerar hur bra som helst. Jag ger lite ersättning en gång om dagen men ibland vill han inte ha. På natten när han vaknar till lägger jag honom vid bröstet och vi båda somnar om snabbt. Att jag inte gav upp utan fortsatte har gett med sig så mycket positivt, jag har kunnat sova bra på nätterna då jag liggammar, vi har fått så mycket närhet och värme mellan varandra och jag är övertygad om att amningen har läkt lite av min sorg över att vi var åtskilda i början. Amningen har också bidraget till att Arvid somnar lättare, ja den har fört oss nära varandra och jag är helt övertygad om att flaskan aldrig skulle kunna göra det på samma sätt. Det var som om det lossnade lite när jag insåg hur mycket han behövde suga för att bli tillfredsställd, att det inte bara handlade om mat utan även om tröst, närhet, trygghet och värme. Till en början tänkte jag bröstet mest som mat och att sugandet skulle ske var tredje,fjärde timme. Nu provar jag oftast bröstet först om han är missnöjd och låter honom bestämma hur länge och hur mycket han vill suga.
(citatet är tidigare publicerat i Amningsnytt 3 08)
Det kommer som ett paket till alla kvinnor. Barnet ska amma var tredje timme, så fort det blir lite äldre kanske snarare var fjärde. Och ändå, det finns kvinnor som inte verkar mottagliga för det här paketet, de ammar sina barn hipp, som happ och hur som helst och verkar nöjda med det. För andra skapar den "påtvingade" reglerade amningen problem. Det kan vara allt från mjölkstockning till en bebis som inte vill suga alls, utan bara skriker och krånglar. Det verkar som om att vissa barn som ställs inför den reglerade amningen faktiskt helt enkelt väljer bort att amma alls.
Jag pratar om fri amning, eller mer korrekt om kontinuerlig digivningsstrategi, med mammor flera gånger i veckan. För några veckor sedan ringde en mamma om ett problem, jag minns inte var det var om. Häromdagen ringde hon tillbaka. Hon inledde samtalet:
- Djävlar, det funkade.
Hon menade den kontinuerliga digivningsstrategin. Det kan låta som hokus pokus och det kan låta som övermäktig. Om man redan tycker att all tid går till amningen så kanske det inte låter så tilltalande att bebisen vill äta ännu oftare. Men det är lite som att få till rätta knycket. Plötsligt bara fattar man hur man ska göra och börjar amma utan att man tänker på det, som om man gör det med ryggmärgen.
När en mamma har hamnat i en kaotisk amningssituation, kanske på grund av att barnet är sjukt, att hon själv är sjuk eller på grund av att hon och barnet varit separerade av andra skäl kan det förefalla orealistiskt och nästan som sten på börda att prata om barns ursprungliga digivningsmönster. Nedan är en berättelse från en mamma som, efter en svår amningsstart, till slut kom tillrätta med amningen, genom just kunskap om den kontinuerliga digivningsstrategin.
Nu, sedan en ganska lång tid tillbaka, så fungerar amningen bra och nästan helt automatiskt. Jag har för länge sedan blivit av med amningsnappen och det fungerar hur bra som helst. Jag ger lite ersättning en gång om dagen men ibland vill han inte ha. På natten när han vaknar till lägger jag honom vid bröstet och vi båda somnar om snabbt. Att jag inte gav upp utan fortsatte har gett med sig så mycket positivt, jag har kunnat sova bra på nätterna då jag liggammar, vi har fått så mycket närhet och värme mellan varandra och jag är övertygad om att amningen har läkt lite av min sorg över att vi var åtskilda i början. Amningen har också bidraget till att Arvid somnar lättare, ja den har fört oss nära varandra och jag är helt övertygad om att flaskan aldrig skulle kunna göra det på samma sätt. Det var som om det lossnade lite när jag insåg hur mycket han behövde suga för att bli tillfredsställd, att det inte bara handlade om mat utan även om tröst, närhet, trygghet och värme. Till en början tänkte jag bröstet mest som mat och att sugandet skulle ske var tredje,fjärde timme. Nu provar jag oftast bröstet först om han är missnöjd och låter honom bestämma hur länge och hur mycket han vill suga.
(citatet är tidigare publicerat i Amningsnytt 3 08)
Formula Fed America
Formula feeding is the longest uncontrolled experiment lacking informed consent in the history of medicine.
Frank Oski, M. D., retired editor, Journal of Pediatrics
Klicka på rubriken. Det finns en film under Who's Who.
Eva-Lotta Funkquist
Frank Oski, M. D., retired editor, Journal of Pediatrics
Klicka på rubriken. Det finns en film under Who's Who.
Eva-Lotta Funkquist
onsdag 18 november 2009
Amningshjälpen består av trångsynta fanatiker
Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: "Jag anser att amningshjälpen huvudsakligen består av trångsynta fanatiker."
Jag har hört att det här sättet att argumentera på skulle vara något typiskt svenskt och att man betydligt mer sällan använder invektiv på det här sättet i andra länder. Är det korrekt? Orsaken skulle vara att det råder strävan efter konformism (vara i harmoni med de normer som gäller i en grupp) i Sverige. Konformism påverkar människors förmåga att argumentera i sakfrågor. Om någon annan person har en avvikande åsikt från den konforma åsikt man bekänner sig till blir man lätt ilsken. När ens åsikter inte är väl underbyggda, utan valda i ett paket, tror jag att det är väldigt lätt att låta känslorna ta över. Man skapar sig "argument" genom att positionera motståndaren och låter invektiv och förlöjligande rättfärdiga dem. Att fästa epitetet fanatism på någon annans åsikter kan då ses som en projektion. På så sätt att kringgår man (inför sig själv) rimliga krav på att ens egna åsikter ska vara väl underbyggda.
Eva-Lotta Funkquist
Jag har hört att det här sättet att argumentera på skulle vara något typiskt svenskt och att man betydligt mer sällan använder invektiv på det här sättet i andra länder. Är det korrekt? Orsaken skulle vara att det råder strävan efter konformism (vara i harmoni med de normer som gäller i en grupp) i Sverige. Konformism påverkar människors förmåga att argumentera i sakfrågor. Om någon annan person har en avvikande åsikt från den konforma åsikt man bekänner sig till blir man lätt ilsken. När ens åsikter inte är väl underbyggda, utan valda i ett paket, tror jag att det är väldigt lätt att låta känslorna ta över. Man skapar sig "argument" genom att positionera motståndaren och låter invektiv och förlöjligande rättfärdiga dem. Att fästa epitetet fanatism på någon annans åsikter kan då ses som en projektion. På så sätt att kringgår man (inför sig själv) rimliga krav på att ens egna åsikter ska vara väl underbyggda.
Eva-Lotta Funkquist
Efterlyses: Oberoende flaskmatningsforum på svenska
Flaskeposten heter en norsk sajt för föräldrar som av en eller annan anledning flaskmatar sina barn. Flaskeposten har inga kommersiella intressen, vilket är en förutsättning för saklig information. Flaskeposten stödjer WHO-koden som begränsar möjligheten att marknadsföra bröstmjölksersättning för att främja amning. Men WHO-koden ger också flaskmatande föräldrar rätt till grundlig, saklig och aktuell information som tillvaratar flaskbarnens säkerhet och hälsa, en rättighet som Flaskeposten menar att norska myndigheter försummar idag.
Det är alltså inte reklam Flaskeposten efterlyser utan neutral och kvalitetssäkrad information från oberoende yrkesutövare och myndigheter.
http://www.flaskeposten.org/Jag vet att det finns gott om flaskmatande familjer även i Sverige och jag önskar att det fanns en organisation för att stötta flaskmatande föräldrar även här.
Marit Olanders
tisdag 17 november 2009
Ovetenskaplig träning?
Ibland kommer det upp i hjälpmammesamtal att BVC poängterat att babyn ska träna genom att ligga på mage. Det finns tydligen en rekommendation som säger detta. Klicka på rubriken. Går man ut på föräldrasajter ser man att föräldrar ofta är bekymrade eftersom babyn "vägrar" att ligga på mage. Jag har aldrig sett någon vetenskaplig dokumentation kring rekommendationen och undrar så hur den har uppstått. Ibland poängteras att det är nackmusklerna som ska tränas, ibland något annat och ibland att bakskallen ska avlastas. Kan det vara så här: den ändrade rekommendationen om sovläge från mage till rygg gjorde att många spädbarn tillbringade så många timmar på rygg att de fick platta bakskallar? Istället för att då rekommendera föräldrarna att ha barnet i famnen mer för att avlasta bakskallen så rekommenderar man föräldrarna att barnet ska "träna" genom att ligga på mage.
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
måndag 16 november 2009
Tummen upp för mjölken!
Först tyckte Jennifer Lipton O'Connor att det var jobbigt att amma ute i offentligheten. När hon väl kom över det insåg hon hur befriande det var och så mycket enklare livet som mamma blev. Hon tyckte att det borde finnas ett tecken som man kunde visa ammande mammor som stöd. Hon lanserade idén i sin amningsgrupp. Gruppen kom fram till ett handtecken som kombinerar "tummen upp" med tecknet för "mjölk", som enligt Jennifer är en rörelse med handen som att mjölka en ko. Tummen upp för mjölken alltså - milk's up!
http://www.thenewbornbaby.com/milks-up
http://www.thenewbornbaby.com/milks-up
Detta är en amerikansk idé och nakenhet och bröst är betydligt mer tabu i USA än i Sverige. Använd inte milk's up-tecknet för att utestänga flaskmatande mammor. I själva verket behöver alla föräldrar till små barn stöd och uppmuntran i att känna sig som bra föräldrar. Man ska kunna röra sig fritt i samhället och ta hand om barnet på det sätt som stunden kräver var man än råkar befinna sig.
Marit Olanders
söndag 15 november 2009
Adapting the new WHO Growth Charts for use in the United Kingdom
The World Health Organisation brought out new growth charts for children 0-5 years old in 2006. These charts are based on breastfed children.
The UK Department of Health decided that that these charts would be used in the UK. They asked the Royal College of Paediatrics and Child Health to design a chart using the WHO data for use in the UK. They brought together a group so experts to do this.
Like many European countries, the UK had its own growth chart, based on UK babies. This chart included preterm data, so the decision was made to use the UK preterm data and the WHO chart from 2 weeks – which is why we now have a ‘UK-WHO chart’.
I was asked to join the expert group – my expertise comes from 20+ years as a Breastfeeding Mother Supporter and because I did my PhD work on breastfeeding mothers and routine weighing of babies. One of the things I did as part of the chart group was to lead focus groups of parents and of professionals. We asked parents about their understanding of the chart and what information they need, and we asked professionals to do plotting exercises on the old and new charts and tell us how they found the new design.
One of the most important ways the new UK-WHO chart *looks* different from our old UK chart is that the 50th centile (the line which shows the place where 50% of children are above and 50% are below in weight / height / head circumference) was a big thick line on the old chart. On the new chart it is a dotted line. This is because parents in the first focus group told us “We know our babies should grow on the big line in the middle of the chart”. This was causing many parents to worry about their baby if they were not on that line and to give them formula to try and get them in the ‘right’ place.
The new charts show that babies should grow well in the first weeks – the WHO centile lines are *higher* than on our old UK chart! But by the end of the first year, the lines are lower, showing that babies do not need to keep growing so fast. This means that children whose mothers were told ‘you really need to stop breastfeeding now your baby is 5 / 6 / 9 / 12 months because they are not growing fast enough – give them a bottle!’ are less likely to have this pressure. I have done the weights from a little girl like this and shown it to lots of health visitors and they agree that it looks different on the new chart and they would not be worried about this little girl (healthy, breastfed girl!) if they saw the weights on the UK-WHO chart.
There is so much to say about this! It was an exciting project. I think it was important that a breastfeeding supporter was included and that parents’ voices helped to shape the chart design! We did lots of educational material for training in the UK, and we also wrote notes for parents to have in their child health record book with their growth charts. You can see all our material online. The parents’ information is called ‘A5 foldout’ and there is an extra fact sheet for parents. You can find the charts at: http://www.rcpch.ac.uk/Research/UK-WHO-Growth-Charts -- there is a link to the training materials, too.
You can also read some of my research results in this paper which is free online.
I don’t know if you will have the chance to do something like this in Sweden, but I hope you find it interesting to know something about our work. Thank you!
Gästbloggare: Magda Sachs
Breastfeeding Supporter, The Breastfeeding Network, UK
UK-WHO Growth Chart Group
The UK Department of Health decided that that these charts would be used in the UK. They asked the Royal College of Paediatrics and Child Health to design a chart using the WHO data for use in the UK. They brought together a group so experts to do this.
Like many European countries, the UK had its own growth chart, based on UK babies. This chart included preterm data, so the decision was made to use the UK preterm data and the WHO chart from 2 weeks – which is why we now have a ‘UK-WHO chart’.
I was asked to join the expert group – my expertise comes from 20+ years as a Breastfeeding Mother Supporter and because I did my PhD work on breastfeeding mothers and routine weighing of babies. One of the things I did as part of the chart group was to lead focus groups of parents and of professionals. We asked parents about their understanding of the chart and what information they need, and we asked professionals to do plotting exercises on the old and new charts and tell us how they found the new design.
One of the most important ways the new UK-WHO chart *looks* different from our old UK chart is that the 50th centile (the line which shows the place where 50% of children are above and 50% are below in weight / height / head circumference) was a big thick line on the old chart. On the new chart it is a dotted line. This is because parents in the first focus group told us “We know our babies should grow on the big line in the middle of the chart”. This was causing many parents to worry about their baby if they were not on that line and to give them formula to try and get them in the ‘right’ place.
The new charts show that babies should grow well in the first weeks – the WHO centile lines are *higher* than on our old UK chart! But by the end of the first year, the lines are lower, showing that babies do not need to keep growing so fast. This means that children whose mothers were told ‘you really need to stop breastfeeding now your baby is 5 / 6 / 9 / 12 months because they are not growing fast enough – give them a bottle!’ are less likely to have this pressure. I have done the weights from a little girl like this and shown it to lots of health visitors and they agree that it looks different on the new chart and they would not be worried about this little girl (healthy, breastfed girl!) if they saw the weights on the UK-WHO chart.
There is so much to say about this! It was an exciting project. I think it was important that a breastfeeding supporter was included and that parents’ voices helped to shape the chart design! We did lots of educational material for training in the UK, and we also wrote notes for parents to have in their child health record book with their growth charts. You can see all our material online. The parents’ information is called ‘A5 foldout’ and there is an extra fact sheet for parents. You can find the charts at: http://www.rcpch.ac.uk/Research/UK-WHO-Growth-Charts -- there is a link to the training materials, too.
You can also read some of my research results in this paper which is free online.
I don’t know if you will have the chance to do something like this in Sweden, but I hope you find it interesting to know something about our work. Thank you!
Gästbloggare: Magda Sachs
Breastfeeding Supporter, The Breastfeeding Network, UK
UK-WHO Growth Chart Group
Spädbarn som är ledsna vill bli hållna i famnen
Det är så man får dem lugna, det är så man säger: det är ingen fara, jag finns här och ska skydda dig mot alla faror som finns i hela världen. Föräldrar tar barnet i famnen och tröstar intuitivt, ingen behöver tala om för dem att det är så man tröstar ett barn som är ledset och rädd. Ett barn som gråter framkallar sådan oro hos föräldrarna de bara inte klarar av att ignorera det. Och ändå; barnhälsovården har lyckats med konststycket att omtolka barnet, ge det ett nytt "biologiskt beteende" och förmå massor av föräldrar att ignorera barnet när det ska sova och är vettskrämt. Ibland förstår jag faktiskt inte hur det har varit möjligt. Klicka på rubriken så får du läsa ett exempel.
En dag tror jag att hela den här rådgivningen kommer att bli väldigt pinsam för barnhälsovården.
Och återigen: man kan använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp. Eller hur?
Eva-Lotta Funkquist
En dag tror jag att hela den här rådgivningen kommer att bli väldigt pinsam för barnhälsovården.
Och återigen: man kan använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp. Eller hur?
Eva-Lotta Funkquist
lördag 14 november 2009
Akta er killar
Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad, skrev Linda Skugge, och ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att hon har helt rätt.
Hon är nog jävligt förbannad.
Eva-Lotta Funkquist
Jodå, han överlevde – trots smilgropar
Jag har ammat mina barn i genomsnitt femton månader vardera. Och varit supernöjd med det. Visserligen blir det lite si och så med nattsömnen, men närheten uppväger allt. Jag är nog närhetsknarkare. Rent generellt.
Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:
”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”
”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.
”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”
Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.
När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.
Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.
Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.
Hillevi Wahl
Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:
”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”
”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.
”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”
Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.
När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.
Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.
Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.
Hillevi Wahl
fredag 13 november 2009
Långa bröst är himla bra!
Min näst äldste kille, Movitz, föddes med en stor klase cystor på sin ena njure. Barnmorskan upptäckte det under sista ultraljudet i vecka 39. Ett helt vanligt ultraljud för att kolla att barnet hade tillräckligt med fostervatten, trodde vi.
Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.
Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:
”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”
Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.
Hillevi Wahl
Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.
Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:
”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”
Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.
Hillevi Wahl
Varför väcker amning så mycket sorg?
Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: Flera utav mina väninnor har mer eller mindre blivit "tvingade" att amma av barnmorskor och dylikt. Det pågår en "hetsjakt" på mammor som väljer att inte amma eller för att de inte kan. Känslan av otillräcklighet, skuld och depression är inte helt ovanlig. Varför sån hysteri! Ett barn får samma kärlek och närhet av sin mamma även om hon väljer att använda nappflaska. Plus oxå att pappan kan vara nära sitt barn mer när det är litet och avlasta mamman.
Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungbergs Människan, kulturen och evolutionen.
Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sett verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sex månader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljungberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.
När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".
Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.
Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.
Eva-Lotta Funkquist
Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungbergs Människan, kulturen och evolutionen.
Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sett verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sex månader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljungberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.
När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".
Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.
Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.
Eva-Lotta Funkquist
torsdag 12 november 2009
Hur länge ska man amma?
Det sköna med att ha fått sitt tredje barn är att man är mycket säkrare som mamma. Inte minst när det gäller amningen. Med första barnet kände jag mig verkligen som en ”fuskmamma”. Jag hade ingen koll på någonting. Och jag kände det som om jag fuskade big time varje gång jag stoppade in ett bröst i munnen på Elliot så fort han pep.
”Skriker han mycket?”, frågade folk.
”Neej.” sa jag.
Nej, tro sjutton det, när man har ett gigantiskt bröst instoppat i munnen hela tiden.
Det där skämdes jag för. För i vår kultur är det där fortfarande lite knäppt och konstigt. Men efter hand insåg jag att det snarare var genialiskt. För brösten finns alltid till hands. De glömmer man inte så lätt någon annanstans, eller tappar bort. De sitter där de sitter. Världens bästa tröst och törstsläckare.
Med andra barnet blev jag coolare och vågade stå för min fria amning lite mer. Jag ammade Movitz tills han blev ett och ett halvt år. Då ställde han sig raklång upp i sängen och rapade mellan brösten!
Okej, tänkte jag. Nu är det nog dags att sluta.
Hillevi Wahl
”Skriker han mycket?”, frågade folk.
”Neej.” sa jag.
Nej, tro sjutton det, när man har ett gigantiskt bröst instoppat i munnen hela tiden.
Det där skämdes jag för. För i vår kultur är det där fortfarande lite knäppt och konstigt. Men efter hand insåg jag att det snarare var genialiskt. För brösten finns alltid till hands. De glömmer man inte så lätt någon annanstans, eller tappar bort. De sitter där de sitter. Världens bästa tröst och törstsläckare.
Med andra barnet blev jag coolare och vågade stå för min fria amning lite mer. Jag ammade Movitz tills han blev ett och ett halvt år. Då ställde han sig raklång upp i sängen och rapade mellan brösten!
Okej, tänkte jag. Nu är det nog dags att sluta.
Hillevi Wahl
Klimakteriekärringa eller amma-mamma?
Jag är alltså 44 år – och ammar fortfarande. Det är lite märkligt när ens skolkompisar är på väg in i klimakteriet och blir mormödrar och farmödrar på löpande band. Och här sitter jag, med en liten unge vid mitt bröst och det känns som om livet bara har börjat. Ibland tror jag själv att jag är på väg in i klimakteriet, ni vet dagar när stressvärmen sveper över kroppen. Men jag tror, ärligt talat, inte att man kan gå in i klimakteriet medan man ammar (det kanske en expert kan svara på). Så jag antar att det är vanlig trebarnsstress.
Hillevi Wahl
Hillevi Wahl
Nu ska ni få en ammande överraskning!
Hej, jag heter Hillevi Wahl och är journalist och författare. Min första bok ”En fuskmammas bekännelser” var Sveriges första bloggbok. Efter det kom, ”Från fuskmamma till supermamma”, ”Hjälp, jag ska bli tvåbarnsmamma” och ”Tjocka tanten rockar fett”.
2006 kom min romansuccé ”Kärleksbarnet” som till stor del handlade om min uppväxt som alkoholistbarn. Till våren kommer uppföljaren ”Hungerflickan”.
Jag har hunnit bli 44 år och har tre barn, Elliot 6 år, Movitz 4 och lilla Lykke som är 18 månader.
För övrigt är jag i dag nästan larvigt lycklig med min Gunnar. Utan honom skulle jag inte ha skrivit en enda bok. Och kanske inte ens haft ett enda barn. Han är världens bäste man. Jag brukar säga att jag borde klona honom och sälja honom på Blocket!
Läs gärna min blogg!
Obs! Det kommer snart mer med Hillevi.
2006 kom min romansuccé ”Kärleksbarnet” som till stor del handlade om min uppväxt som alkoholistbarn. Till våren kommer uppföljaren ”Hungerflickan”.
Jag har hunnit bli 44 år och har tre barn, Elliot 6 år, Movitz 4 och lilla Lykke som är 18 månader.
För övrigt är jag i dag nästan larvigt lycklig med min Gunnar. Utan honom skulle jag inte ha skrivit en enda bok. Och kanske inte ens haft ett enda barn. Han är världens bäste man. Jag brukar säga att jag borde klona honom och sälja honom på Blocket!
Läs gärna min blogg!
Obs! Det kommer snart mer med Hillevi.
Audre Lorde sa
It´s not our diffrences that divides us, it´s our inability to recognize, accept and celebrate those diffrences.
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
onsdag 11 november 2009
Ibland ser man inte skogen
För ett år sedan anordnade jag och några kolleger en konferens om vård enligt kängurumetoden. Vi hade bokat dyra föreläsare från jordens alla hörn, som kom och berättade om sin mycket viktiga forskning, under två hela dagar. Sist av alla hade vi bett en pappa att berätta om hur det var när han känguruvårdade sin lilla nyfödda dotter dygnet runt medan mamman under flera dagar vårdades på en intensivvårdsavdelning. Efter konferensen var det hans föredrag alla pratade om. Vi förstod att hans berättelse, som för oss som arbetar med vårdmetoden framstod som vardag (väldigt välberättad sådan), faktiskt var bland det mest osannolika publiken kunde föreställa sig ske i ett land med resurser att köpa den dyraste sjukvårdutrustning som finns. En av de andra föreläsarna var Melvin Konner. Så här skrev han på sin blogg efteråt.
"But probably the high point of the meeting was the last talk, by a father who mounted the stage with his ten-month-old daughter. She had weighed 1800 grams; her mother was incapacitated after a cesarean. The nurse-midwife came in and told the young man to take his shirt off. Then she put the baby on his chest. “If you need me,” she said, “press that red button.
He was terrified, as I would have been. He didn’t sleep that night. But, gradually, he came to realize that he could do it. He was relieved when his wife could take turns with him, but by then he felt like a father who could care for his baby, not a stranger staring at a sickly-looking creature shut up in a glass box."
Om du vill läsa hela blogginlägget, klicka på rubriken.
Eva-Lotta Funkquist
"But probably the high point of the meeting was the last talk, by a father who mounted the stage with his ten-month-old daughter. She had weighed 1800 grams; her mother was incapacitated after a cesarean. The nurse-midwife came in and told the young man to take his shirt off. Then she put the baby on his chest. “If you need me,” she said, “press that red button.
He was terrified, as I would have been. He didn’t sleep that night. But, gradually, he came to realize that he could do it. He was relieved when his wife could take turns with him, but by then he felt like a father who could care for his baby, not a stranger staring at a sickly-looking creature shut up in a glass box."
Om du vill läsa hela blogginlägget, klicka på rubriken.
Eva-Lotta Funkquist
Passivitet och förtröstan i att staten ska fixa allt
Jag saknar USA i några avseenden, skriver Annika Hamrud i sin bok queerkids. Hon vill själv välja sitt sammanhang, bosätta sig i en stadsdel där hon vet att inte bara människorna som bor där är progressiva, utan även myndigheter och hälsovård. Hon vill att det sociala ska vara politiskt. Hon skriver:
"Men ändå. Jag kan fortfarande inte förstå varför inte svenska resursstarka människor skapar sina egna liv, och varför de inte hjälper varandra och andra mindre resursstarka. Passiviteten och förtröstan i att staten ska fixa allt finns i alla klasser och drabbar dem som inte passar in. Alla som inte passar in i den svenska helyllemallen marganiliseras." (sid 125)
Eva-Lotta Funkquist
tisdag 10 november 2009
Närhet med en tvååring
Hoppa studsa klättra springa
Full fart hela tiden
Busa brotta kittla krama
Härligt att busa tillsammans
Dagens enda amning sker i lugn och ro
Tiden stannar med dig och mig
Gemenskap och lycka, värme och trygghet
Är något av det som fyller oss
Tung och trött ligger du mot mitt bröst
Nattens välling suger du i dig
Rullar sen ner bredvid mig i sängen
Varm och go somnar du om så sött
Maja Öberg
Gästbloggare Maja Öberg bor i Stockholm och är mamma till Olivia två år. Klicka på rubriken om du vill läsa mer av och om henne.
Full fart hela tiden
Busa brotta kittla krama
Härligt att busa tillsammans
Dagens enda amning sker i lugn och ro
Tiden stannar med dig och mig
Gemenskap och lycka, värme och trygghet
Är något av det som fyller oss
Tung och trött ligger du mot mitt bröst
Nattens välling suger du i dig
Rullar sen ner bredvid mig i sängen
Varm och go somnar du om så sött
Maja Öberg
Gästbloggare Maja Öberg bor i Stockholm och är mamma till Olivia två år. Klicka på rubriken om du vill läsa mer av och om henne.
Vem är inte trött på lögnerna om amning?
Jag är också trött på lögnerna om amning sa Marit. Vem är inte det undrar jag? Det här mejlfrågan fick jag igår. Jag har fått mammans tillåtelse att lägga ut den på bloggen.
Hej!
Jag har en dotter som är sju månader. Innan hon föddes såg jag amning som något naturligt som alla mammor gör, jag visste inte vad ersättning var. Sen föddes min lilla My. Hon vägde 4105g men gick ner 10%, så på BB skickade dom hem oss med ersättning utan några råd om vart amningen skulle komma in i bilden. Redan där kände jag att jag måste misslyckats som mamma. Vi slutade med ersättningen efter tre dagar för att ge amningen en chans, men jag hade svårt att känna mig trygg med amningen, och på BVC sa dom att alla mammor inte kan amma sina barn trots att My gick upp 500g i veckan.
Efter det har vi haft ett par jobbiga perioder, då My bara vill amma efter att hon sovit, eller bara i ett tyst mörkt rum. Och innan jag har hittat lösningar på problemen som vi haft har jag ringt BVC, som alltid har gett mig rådet att sluta amma och börja med ersättning. Först när My var 6 månader började jag känna mig helt trygg med amningen, att det är något som fungerar jätte bra, som både jag och My har ett stort behov av och att det är något vi ska fortsätta med så länge vi vill oavsett vad någon annan säger. Min dotter är en jätte fin, stor och frisk tjej, så det finns alltså egentligen ingen anledning att tro att amningen skulle varit något problem.
Hur som helst så var vi på BVC förra veckan och där pratade vi lite om mat. Våran sköterska gav mig rådet att inte amma på dagen till förmån för mer vanlig mat. Jag har dock svårt att se att detta skulle fungera för min My för oavsett hur mycket gröt och puré hon äter så vill hon ändå amma varannan timme. Sedan berättade jag att jag ammar ungefär 4 gånger varje natt, och att det fungerar bra för oss, att vi inte har kört någon "somna-själv"-träning. Våran sköterska sa då någonting om att amning på natten skulle hämma tillväxthormonet. Jag tror att det skulle ha något med insulinet att göra. Då jag har varit väldigt intresserad av vad som är naturligt för ett litet barn och inställd på att barn har ett behov av nattamning långt efter sex månader så blev jag förvånad över att detta skulle vara ett problem som vi överhuvudtaget borde ha i åtanke.
Jag är därför intresserad av att höra hur ni ser på att amningen skulle
hämma tillväxten.
Hälsningar
Anna
Eva-Lotta Funkquist
Hej!
Jag har en dotter som är sju månader. Innan hon föddes såg jag amning som något naturligt som alla mammor gör, jag visste inte vad ersättning var. Sen föddes min lilla My. Hon vägde 4105g men gick ner 10%, så på BB skickade dom hem oss med ersättning utan några råd om vart amningen skulle komma in i bilden. Redan där kände jag att jag måste misslyckats som mamma. Vi slutade med ersättningen efter tre dagar för att ge amningen en chans, men jag hade svårt att känna mig trygg med amningen, och på BVC sa dom att alla mammor inte kan amma sina barn trots att My gick upp 500g i veckan.
Efter det har vi haft ett par jobbiga perioder, då My bara vill amma efter att hon sovit, eller bara i ett tyst mörkt rum. Och innan jag har hittat lösningar på problemen som vi haft har jag ringt BVC, som alltid har gett mig rådet att sluta amma och börja med ersättning. Först när My var 6 månader började jag känna mig helt trygg med amningen, att det är något som fungerar jätte bra, som både jag och My har ett stort behov av och att det är något vi ska fortsätta med så länge vi vill oavsett vad någon annan säger. Min dotter är en jätte fin, stor och frisk tjej, så det finns alltså egentligen ingen anledning att tro att amningen skulle varit något problem.
Hur som helst så var vi på BVC förra veckan och där pratade vi lite om mat. Våran sköterska gav mig rådet att inte amma på dagen till förmån för mer vanlig mat. Jag har dock svårt att se att detta skulle fungera för min My för oavsett hur mycket gröt och puré hon äter så vill hon ändå amma varannan timme. Sedan berättade jag att jag ammar ungefär 4 gånger varje natt, och att det fungerar bra för oss, att vi inte har kört någon "somna-själv"-träning. Våran sköterska sa då någonting om att amning på natten skulle hämma tillväxthormonet. Jag tror att det skulle ha något med insulinet att göra. Då jag har varit väldigt intresserad av vad som är naturligt för ett litet barn och inställd på att barn har ett behov av nattamning långt efter sex månader så blev jag förvånad över att detta skulle vara ett problem som vi överhuvudtaget borde ha i åtanke.
Jag är därför intresserad av att höra hur ni ser på att amningen skulle
hämma tillväxten.
Hälsningar
Anna
Eva-Lotta Funkquist
måndag 9 november 2009
Hallå Falun, vad är det som händer?
Sju helt splitt nya hjälpmammor har blivit till i Falun! Grattis Anouk, Cecilia, Ingrid, Tove, Maria, Solveig och Vanessa! Klicka på rubriken om du vill läsa mer eller se hur en hjälpmamma ser ut.
Och du som funderar och funderar på att bli... det är ju så himla kul. Och man behöver ju inte lämna ut sina kontaktuppgifter till någon främmande om man inte vill, utan bara fortsätta att vara den där som alla i bekantskapskretsen ringer till men samtidigt ha lite mer kött på benen, eller mer mjölk i tuttarna kanske vore en bättre liknelse. Det är ju livskunskap som man har användning för på så många sätt!
Här hittar du provet! Under -om oss och -föreningsinfo.
Eva-Lotta Funkquist
Och du som funderar och funderar på att bli... det är ju så himla kul. Och man behöver ju inte lämna ut sina kontaktuppgifter till någon främmande om man inte vill, utan bara fortsätta att vara den där som alla i bekantskapskretsen ringer till men samtidigt ha lite mer kött på benen, eller mer mjölk i tuttarna kanske vore en bättre liknelse. Det är ju livskunskap som man har användning för på så många sätt!
Här hittar du provet! Under -om oss och -föreningsinfo.
Eva-Lotta Funkquist
söndag 8 november 2009
Hallå Ånge, vad är det som händer?
Amningsstatistiken för barn födda 2007 har kommit. Det är dyster läsning eftersom nedgången fortsätter. Dyster, men spännande läsning. Jag gillar statistik och kan glo i evigheter och förvånas över vad mycket man ändå kan se i alla tabeller. Amning är en klassfråga, i universitetsstäderna ammas det mest. Men det finns lysande undantag. Det verkar som att risken för kort amning är mindre om orten med lite lägre utbildningsnivå ligger norrut. Pajala är ett exempel. Där ligger man alltid högt i amningsstatistiken. Men 2007 får Pajala stryk. Jag väljer att se amning vid ett årsålder som mätålder. Jag vet inte om det är det mest rättvisa, men jag har fått för mig det. I hela riket ammas bara 17,7 procent av barnen vid ett årsålder, trots att det alltså är den ålder (eller längre) som man rekommenderar amning till i Sverige. Men denna taffliga procentsats stämmer inte på Ånge. Där ammas det mest i Sverige; 64,6 procent av alla ettåringar ammas (64,6 procent!). Tittar man tillbaka ett par år ligger Ånge högt då också och nu är man på väg ännu högre.
2005: 58,4 procent
2006: 57,0 procent
2007: 64,6 procent
Nå, hur många barn föds det i Ånge? Jag hittar inte den uppgiften, men om man tittar på hur många barn som går i förskolan och skolan så verkar det födas ungefär 100 varje år. Så nu är min fråga Ånge, vad är förklaringen till denna fantastiska amningsstatistik?
Eva-Lotta Funkquist
2005: 58,4 procent
2006: 57,0 procent
2007: 64,6 procent
Nå, hur många barn föds det i Ånge? Jag hittar inte den uppgiften, men om man tittar på hur många barn som går i förskolan och skolan så verkar det födas ungefär 100 varje år. Så nu är min fråga Ånge, vad är förklaringen till denna fantastiska amningsstatistik?
Eva-Lotta Funkquist
Amning skyddar mot allergi
Det har av någon anledning varit en hel del tjafs om det här med amning och allergi. Agnes Wold är väl den som är mest aktiv och ibland får man en känsla av att frågan har gjort henne lite upprörd. Amning, forskning och sjukdomar är en svår fråga eftersom man av etiska skäl inte kan lotta fram grupper: ammar, ammar inte. Forskningen blir behäftad med så kallade bias. Ett exempel på bias är att i västvärlden så ammar högutbildade mycket mer än lågutbildade. Allergier är vanligare bland högutbildade och då kan det faktiskt bli så galet att det i forskningen ser ut som om amning ger allergier. Men naturligtvis: samtidig förekomst är inte samma sak som orsak. Svåra metodproblem till trots, det finns forskning som visar att amning skyddar mot allergier. I en dansk studie kom man fram till att den mest effektiva dietrekommendationen för att förebygga allergier är exklusiv amning i minst 4 till 6 månader och undvikande av komjölk och fast föda under åtminstone de första fyra månaderna. Högriskbarn som inte ammas bör ges specialersättningar.
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
Tvåminutersmetoden är också ett övergrepp!
Barnhälsovården slingrar och krånglar. Men nej Marina, metoden blir inte humanare för att du säger att föräldrarna ska titta till barnet med två minuters mellanrum. Det är också brutalt. Ett barn som är ledset vill upp i famnen och det är oerhört skrämmande för ett litet barn att föräldrarna inte plockar upp det när det är ledset. Det strider på samma sätt som femminutersmetoden mot Fn:s barnkonvention. Du försöker bara invagga föräldrarna i tron att det är ett humanare sätt att tvinga barnet att somna på.
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
lördag 7 november 2009
Vad är fri amning 4?
Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.
Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.
Eva-Lotta Funkquist
Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.
Eva-Lotta Funkquist
Förspilld kvinnokraft
Uttrycket gjorde mig ledsen när jag hörde det. Förspilld kvinnokraft. Det handlade om sömnad och handarbete, en kvinnlig tradition sedan årtusenden tillbaka. "Men nu kan vi ju köpa grytlappar för en tia i närmsta varuhus, så det är förspilld kvinnokraft att tillverka egna", sa någon. Jag tänkte på alla vackra, roliga och kreativa grytlappar jag sett i alla färger och material. Och sen tänkte jag på hur det kunde se ut i fabrikerna där låglönegrytlapparna syddes.
Jag tittar i boken med svarta vaxdukspärmar med titeln Marits utveckling i min mors välbekanta skrivstil. På två lösa lappar främst i boken står långa rader med tal. Det är min viktutveckling. Två gånger i veckan vägdes jag, hela mitt första år. 104 vägningar, noggrant införda på pappren och ett värde per vecka på den förtryckta viktkurvan med reklam för "diflaskor".
Jag tittar i boken med svarta vaxdukspärmar med titeln Marits utveckling i min mors välbekanta skrivstil. På två lösa lappar främst i boken står långa rader med tal. Det är min viktutveckling. Två gånger i veckan vägdes jag, hela mitt första år. 104 vägningar, noggrant införda på pappren och ett värde per vecka på den förtryckta viktkurvan med reklam för "diflaskor".
Det är vad jag kallar förspilld kvinnokraft.
Marit Olanders
fredag 6 november 2009
Rekommendationen följs av allt färre
Hösten 2003 ändrades den svenska rekommendationen om enbart amning från att ha varit 4-6 månader, dvs att man borde börja ge barnet annan mat än bröstmjölk någon gång mellan 4 och 6 månader, till att bli att bröstmjölk räcker som enda mat i 6 månader (för det mesta). Med den gamla rekommendationen kom det att bli en förskjutning mot att alltfler introducerade mat vid 4 månader.
Barn som får bara bröstmjölk i sex månader håller sig statistiskt sett lite friskare än barn som får annan mat från och med 4 månader, vilket denna studie visar.
Helamningsrekommednationen har dock fått mycket kritik, där inte minst av debattören Agnes Wold som gärna påstår att 6 månaders helamning är fullkomligt meningslöst i Västvärlden och har fått göra det i flera stora media de senaste åren.
Och vad det nu beror på så är det allt färre barn som enbart ammas vid sex månader, enligt Socialstyrelsens senaste statistik. Från och med år 2004 är definitionen för "enbart ammad" ändrad - nu får inte längre enstaka smakportioner räknas med, vilket de fick tidigare. Av barnen som föddes 2007 var det bara 12,3% som fick enbart bröstmjölk de första sex månaderna.
Även om man börjar räkna från år 2004, och bara använder sig av den nya definitionen så sjunker förekomsten av enbart amning vid sex månaders ålder. Även vid andra mättillfällen sjunker amningsförekomsten. Enbart amning minskar mest, men även om man räknar ihop enbart och delvis amning blir det en minskning. Utom vid ett års ålder.
Marit Olanders
När ska man börja med större bitar i barnets mat?
Argumentation på temat ni helt säkert hört: Det är viktigt att barnet börjar äta mat med större bitar vid ungefär 8 månader, annars kan det bli svårt att vänja barnet vid större bitar. Klicka på rubriken om du vill se ett exempel.
Det här kan ses som en form av disciplinering av det slag som den franske vetenskapsfilosofen Foucault har beskrivit. Grunden är den västerländska människan tidsuppfattning. Tiden är en karriär. Olika stadier inrättas och människan är i alla projekt på väg mot ett mål som åtskiljs av delmål med ökande svårighetsgrad. Det här är bokstavligt talat guld för barnmatsföretagen eftersom de kan tillverka barnmatsburkar som manifesterar att barnet har klarat ett delmål. För åttamånadersbebisen finns det naturligtvis burkar med lite större bitar i. Det finns inget vetenskapligt stöd för att barn som inte äter större bitar vid en viss ålder skulle kunna få problem med att äta större bitar, men myten skapar stress hos föräldrar och Amningshjälpen får ofta frågor om barn som uppfattas som "sena" i sin matkarriär.
Den som undviker barnmatsburkarna kan naturligtvis spara massor av pengar.
Eva-Lotta Funkquist
torsdag 5 november 2009
Jag tror inte att psykopater har fått sin vilja fram som spädbarn
Jag läser en bok av Görel Kristina Näslund. Hon brukar var klok, men nu retar jag upp mig. Det här har jag retat upp mig på förut när andra har skrivit om det. Boken har den informativa titeln Lär känna psykopaten. Den innehåller alla möjliga listor och punkter som ska få läsaren att känna igen en psykopat. Så här står det på ett ställe:
"För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad.... Växandet och mognadsprocessen innebär att människan lär sig uppskjuta en njutning."
Det här tror jag är en västerländsk tankefälla. Vi tror att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder. Därför ligger det väldigt nära till hands för oss att vända på resonemanget. Om barnet aldrig lär sig skjuta upp en njutning så kan det utvecklas till en psykopat. När curlingdebatten rasade som värst hävdade t.ex. Bernt Hougaard just detta.
Anknytningsforskningen visar att det är precis tvärtom. Lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Så snälla, sluta att jämföra psykopater med spädbarn.
Eva-Lotta Funkquist
"För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad.... Växandet och mognadsprocessen innebär att människan lär sig uppskjuta en njutning."
Det här tror jag är en västerländsk tankefälla. Vi tror att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder. Därför ligger det väldigt nära till hands för oss att vända på resonemanget. Om barnet aldrig lär sig skjuta upp en njutning så kan det utvecklas till en psykopat. När curlingdebatten rasade som värst hävdade t.ex. Bernt Hougaard just detta.
Anknytningsforskningen visar att det är precis tvärtom. Lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Så snälla, sluta att jämföra psykopater med spädbarn.
Eva-Lotta Funkquist
Det finns många organisationer där mammor hjälper andra ammande mammor
Jag levde lite i tron att det mest var La Leche League där ute. Så oupplyst av mig. Det här är en brittisk organisation som fungerar ungefär som Amningshjälpen.
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
onsdag 4 november 2009
Då måste du ge barnet gröt
Jag fick just ett samtal från Östergötland (lite omgjort av sekretessskäl). Bebisen hade först gått upp 400 gram per vecka. De senaste veckorna hade viktutveckligen stannat av. Bebisen ville äta väldigt ofta. På BVC hade sköterskan sagt att bebisen måste ha napp eftersom den var så snuttig. Snuttigheten skulle i sin tur bero på mammans mjölk innehöll väldigt lite fett. Därför skulle hon ge tillägg. Bebisen vägrade flaska. Då tyckte sköterskan att mamman måste ge gröt. Bebisen hade inte fyllt tre månader. Mamman kände sig förtvivlad.
Eeeeh? Eeeeeeeeeh? Eh? Snälla alla Sveriges barnhälsovårdsöverläkare, min vädjan stavas FORTBILDNING.
Jag uppmanar alla mammor och pappor som ringer och som fått ovetenskaplig rådgivning kring amning att mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i sitt landsting. Gör det ni också vetja!
Eva-lotta Funkquist
Eeeeh? Eeeeeeeeeh? Eh? Snälla alla Sveriges barnhälsovårdsöverläkare, min vädjan stavas FORTBILDNING.
Jag uppmanar alla mammor och pappor som ringer och som fått ovetenskaplig rådgivning kring amning att mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i sitt landsting. Gör det ni också vetja!
Eva-lotta Funkquist
Arbeta för kärleken
Jag har egentligen aldrig räknat efter, men om jag har hållit åtminstone sextio pappagrupper med ett snitt på tio deltagare så har jag i alla fall träffat sexhundra pappor vid det här laget. Troligen är det fler.
De flesta är nyblivna pappor, själv har jag tre i bagaget. Men arbetet får mig ofta att reflektera över mitt eget föräldraskap. Inte sällan funderar jag över hur jag själv tänkte när jag just hade blivit pappa för första gången, eller kanske snarare hur jag kände och kanske mer specifikt vad jag inte kände. Ett exempel på det var omgivningens förväntningar på min lycka. Där stod jag med sonen i famnen och omgivningen förväntade sig att jag skulle vara den lyckligaste killen i universum.
Det var ingenting som stämde med min egen upplevelse. Känslan var snarare jaha… Eller kanske hmm.. Och nu då? Tvärt om var jag oroad över att världen inte förändrades mer än den gjorde. Jag hade ju gått i ganska många månader och fått ryggdunkar och gratulationer som blivande pappa. Alla försökte verkligen göra mig till den där lyckliga killen.
Missförstå mig rätt. Jag var förstås glad, men den övervägande känslan efter förlossningen var snarare förvåning över att det inte kändes mer än det gjorde. Jag var inte ens särskilt utmattad eftersom min förstfödde ploppade ut i duschen medan jag duschade min kära över ländryggen med ljummet vatten för att lindra värken. Vi hade inte ens varit på avdelningen i tjugo minuter när jag fångade upp min son med bara händerna precis innan sjukvårdsteamet dök upp.
På BB vankade jag omkring med sonen i famnen medan H sov. Relationen började där, det inser jag nu, men det jag inte tänkte på eller hade kunskapen om då vara att relation är arbete och att kärleken till ett barn alltid uppstår om man bara kavlar upp armarna och vårdar barnet. Ingen hade sagt något om det. Istället trodde jag att det var något fel på mig eftersom känslorna var obefintliga eller åtminstone diffusa.
Självklart sa jag till alla att jag var jättelycklig och att det var underbart, för det var vad folk förväntade sig. Men jag var tveksam. Och innerst inne var jag istället lite ledsen, jag började verkligen ifrågasätta min lämplighet som pappa. Det hade kunnat sluta med dåliga cirklar om jag inte hade haft turen att vara litteraturintresserad. För jag hade precis läst en intervjubok med Gabriel Garcia Marquez där han sa någonting i stil med: ”Man älskar inte ett barn för att det föds utan för att man vårdar och ger det mat.”
Det var vackert sagt och mer överensstämmande med min erfarenhet. Pappakänslan, kärleken uppstår alltid men det tar olika lång tid för oss. Kärleken till ett barn uppstår genom att arbeta för den. Det är inget hokus pokus, det finns inga genvägar – bara närvaro och arbete för att skapa relation.
Den här historien har jag berättat för många av de pappor jag har träffat. Särskilt i de grupper där jag också träffar de blivande papporna innan förlossningen. Och det har hänt att de efteråt har tackat mig för att jag berättade. Och det säger jag inte för att berätta hur duktig jag är, utan för att jag tror att pappor i allmänhet funderar en del på det här och att det ibland kan bli ett problem trots att det är helt normalt att känslorna uppstår eftersom.
Frågan är vem som diskuterar det här med de pappor som inte går i pappagrupp. Det är ju ändå en rätt enkel sak att beskriva men som trots allt gör stor skillnad för den som känner så som jag gjorde.
Nils Pettersson
Nils Pettersson jobbar som frilansskribent, utbildare och föreläsare. Med tre barn i huset har det blivit naturligt att han också i sin skribentverksamhet intresserar sig för föräldraskapsfrågor. Han har också jobbat med pappagrupper sedan 2004 och numera föreläser han också om detta på olika platser runt om i landet.
De flesta är nyblivna pappor, själv har jag tre i bagaget. Men arbetet får mig ofta att reflektera över mitt eget föräldraskap. Inte sällan funderar jag över hur jag själv tänkte när jag just hade blivit pappa för första gången, eller kanske snarare hur jag kände och kanske mer specifikt vad jag inte kände. Ett exempel på det var omgivningens förväntningar på min lycka. Där stod jag med sonen i famnen och omgivningen förväntade sig att jag skulle vara den lyckligaste killen i universum.
Det var ingenting som stämde med min egen upplevelse. Känslan var snarare jaha… Eller kanske hmm.. Och nu då? Tvärt om var jag oroad över att världen inte förändrades mer än den gjorde. Jag hade ju gått i ganska många månader och fått ryggdunkar och gratulationer som blivande pappa. Alla försökte verkligen göra mig till den där lyckliga killen.
Missförstå mig rätt. Jag var förstås glad, men den övervägande känslan efter förlossningen var snarare förvåning över att det inte kändes mer än det gjorde. Jag var inte ens särskilt utmattad eftersom min förstfödde ploppade ut i duschen medan jag duschade min kära över ländryggen med ljummet vatten för att lindra värken. Vi hade inte ens varit på avdelningen i tjugo minuter när jag fångade upp min son med bara händerna precis innan sjukvårdsteamet dök upp.
På BB vankade jag omkring med sonen i famnen medan H sov. Relationen började där, det inser jag nu, men det jag inte tänkte på eller hade kunskapen om då vara att relation är arbete och att kärleken till ett barn alltid uppstår om man bara kavlar upp armarna och vårdar barnet. Ingen hade sagt något om det. Istället trodde jag att det var något fel på mig eftersom känslorna var obefintliga eller åtminstone diffusa.
Självklart sa jag till alla att jag var jättelycklig och att det var underbart, för det var vad folk förväntade sig. Men jag var tveksam. Och innerst inne var jag istället lite ledsen, jag började verkligen ifrågasätta min lämplighet som pappa. Det hade kunnat sluta med dåliga cirklar om jag inte hade haft turen att vara litteraturintresserad. För jag hade precis läst en intervjubok med Gabriel Garcia Marquez där han sa någonting i stil med: ”Man älskar inte ett barn för att det föds utan för att man vårdar och ger det mat.”
Det var vackert sagt och mer överensstämmande med min erfarenhet. Pappakänslan, kärleken uppstår alltid men det tar olika lång tid för oss. Kärleken till ett barn uppstår genom att arbeta för den. Det är inget hokus pokus, det finns inga genvägar – bara närvaro och arbete för att skapa relation.
Den här historien har jag berättat för många av de pappor jag har träffat. Särskilt i de grupper där jag också träffar de blivande papporna innan förlossningen. Och det har hänt att de efteråt har tackat mig för att jag berättade. Och det säger jag inte för att berätta hur duktig jag är, utan för att jag tror att pappor i allmänhet funderar en del på det här och att det ibland kan bli ett problem trots att det är helt normalt att känslorna uppstår eftersom.
Frågan är vem som diskuterar det här med de pappor som inte går i pappagrupp. Det är ju ändå en rätt enkel sak att beskriva men som trots allt gör stor skillnad för den som känner så som jag gjorde.
Nils Pettersson
Nils Pettersson jobbar som frilansskribent, utbildare och föreläsare. Med tre barn i huset har det blivit naturligt att han också i sin skribentverksamhet intresserar sig för föräldraskapsfrågor. Han har också jobbat med pappagrupper sedan 2004 och numera föreläser han också om detta på olika platser runt om i landet.
tisdag 3 november 2009
Ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars
Idag träffade jag en kvinna som födde barn 1971. Förlossningen startade med en svår blödning eftersom moderkakan låg fel. Man sa att fosterljuden upphört och att barnet inte längre levde. Kvinnan sövdes och snittades. Man hittade två små barn som levde. De var kanske åtta veckor förtidigt födda. När mamman vaknade fick hon veta att barnen körts i ambulans till ett annat sjukhus som hade neonatalavdelning. Där vårdades barnen i fyra veckor. Hon fick aldrig hälsa på dem. Man gav henne tabletter så att bröstmjölken skulle försvinna. De sa att det skulle bli för jobbigt för henne att amma. Hon hade ammat tidigare, hon tyckte inte att det var speciellt jobbigt och hon hade tyckt om det. När hon skulle hämta hem barnen fick hon lämna in kläderna som barnen skulle ha på sig. Personalen klädde på barnen och lämnade ut dem vid bilen. Kvinnan vet fortfarande inte en enda detalj om vad som hände barnen på sjukhuset. Mammor som inte hade barn tidigare fick hälsa på inne på sjukhuset en gång för att lära sig att byta blöjor. Jag vet att det var vanligt att personalen hittade på egna namn till barnen, som de tyckte passade bra. Barnens sängplatser märktes med de namn som personalen hade hittat på.
Jag arbetar i vården och träffar många nyblivna föräldrar. Ganska ofta hör jag personal säga att de tycker att föräldrar har fått alldeles för mycket att säga till om. När jag hör berättelser, som den om mamman till tvillingarna ovan, får jag lite, lite förståelse för att de som har arbetat i vården länge kan uppleva det så.
Eva-Lotta Funkquist
Jag arbetar i vården och träffar många nyblivna föräldrar. Ganska ofta hör jag personal säga att de tycker att föräldrar har fått alldeles för mycket att säga till om. När jag hör berättelser, som den om mamman till tvillingarna ovan, får jag lite, lite förståelse för att de som har arbetat i vården länge kan uppleva det så.
Eva-Lotta Funkquist
Jag ÄLSKAR att amma
Det bor en amningsvän i mig. Mina tvillingar ammade jag i ett år precis, och dottern efter det ammade i två år. Jag ÄLSKAR att amma. Att jag inte ska ha några fler barn känns inte sorgligt alls, men att jag ammat för sista gången känns faktiskt lite melankoliskt.
Emma Hamberg
Emma Hamberg är är författare, illustratör, programledare och har bland annat skrivit boken Mossvikenfruar: chansen.
Emma Hamberg
Emma Hamberg är är författare, illustratör, programledare och har bland annat skrivit boken Mossvikenfruar: chansen.
måndag 2 november 2009
Barn som har fått typ 1 diabetes har ammats kortare tid än friska barn
Vid typ 1 diabetes angriper kroppens egna immunförsvar de insulinbildande cellerna. Trettio procent av befolkningen bär på gener som innebär en ökad risk för att få typ 1 diabetes, men bara några väldigt få av dessa får sjukdomen. Redan innan sjukdomen bryter ut kan man hos de personer som senare får diabetes oftare hitta så kallade riskmarkörer i blodet, som antyder att immunförsvaret arbetar felaktigt. Kortare amning innebar oftare förekomst av så kallade riskmarkörer i hos barn i fem till sexårsåldern (alltså oftast långt efter att amningen hur som helst avslutats). Klicka på rubriken om du vill läsa mer
Eva-Lotta Funkquist
Eva-Lotta Funkquist
Namnskylt med tuttar
Jag var på norska Ammehjelpens riksträff. Namnskyltarna var så här fina. Alltså en klädnypa med två fastlimmade träkulor. Bröstvårtorna är gjorda av toppen från två tändstickor. Magda Sachs, en brittisk WHO tillväxtkurvforskare, som också var där, tiggde till sig fem överblivna. Nu ska hon ha middag med fyra gäster och väldigt tilltalande bordsplacering.Eva-Lotta Funkquist
söndag 1 november 2009
Vad är fri amning 3?
Michel Foucault anses vara en av 1900-talets stora tänkare. Han intresserade sig mycket för makt och hur makt och vetenskap samverkar. Foucaults kritik av vetenskapen var mycket radikal. Han menade att vetenskapen genom att alliera sig med andra maktapparater skapar den ordning som behövs för att den ska bli sann. Hur den fria amningen med hjälp av vetenskapen så gott som upphört i det västerländska samhället som mänskligt beteende kan med Foucault tänkande som grund beskrivas så här:
1. Kvinnor som ammade fritt började beskrivas som problemmödrar runt 1900. De ansågs göra barnen veka och oförmögna till hårt arbete senare i livet. Den fria amningen beskrevs också skapa medicinska problem hos barnet, som matsmältningsproblem och kolikbesvär. På en internationell konferens bestämdes 1907 att alla västerländska barn skulle amma på klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22.
2. Barn började födas på sjukhus. Mödrarna skildes från barnen direkt efter födelsen. Sjukhusen bestämde när barnen fick ammas.Mödrarna var förbjudna att umgås med sina barn resten av dygnets timmar. Efter utskrivning från sjukhuset övervakades barnets hälsa på barnavårdcentraler. Budskapet upprepades: mödrarna fick bara amma barnen på de bestämda klockslagen.
3. De moderna mödrarna börjar aktivt och frivilligt anpassa sig till det önskade beteendet. Sjukhusen kan lätta på de stränga reglerna. Det reglerade sättet att amma på upplevs och beskrivs som ett lättare sätt att amma på och blir en del av kulturen. Kvinnor som inte ammar på det reglerade viset uppfattas som normbrytare. Mödrarna börjar uppfatta att det är så barnet vill bli ammat. Nya moderna argument till varför barn bör ammas reglerat skapas: vetenskapen hävdar att "fri amning" leder till karies, fetma och sömnproblem.
Eva-Lotta Funkquist
Pappa på riktigt
Pappa på riktigt hette ett projekt som pågick i Stockholm mellan 2003 och 2007. Nu är det nedlagt. Två norska organisationer ville starta liknande projekt och bekostade en utvärdering av Pappa på riktigt. Det visade sig att barn vars pappor hade deltagit i Pappa på riktigt blev ammade längre än andra barn.
Läs mer i Amningsnytt 3 09. Om du inte är prenumerant är det ju dags att bli det vetja.
Kostar 250 kr per år och då får man 4 nummer.
Eva-Lotta Funkquist
Läs mer i Amningsnytt 3 09. Om du inte är prenumerant är det ju dags att bli det vetja.
Kostar 250 kr per år och då får man 4 nummer.
Eva-Lotta Funkquist