Ny norsk bok för dig som vill amma

Från Amningsnytt 3/08

Den nya norska boken Amming med den tydliga underrubriken Til deg som vil amme känns modern. Författarna, Elisabet Helsing och Anna-Pia Häggkvist, förmedlar ett nytt tänkande kring amning och mjölkbildning. Den kontinuerliga digivningen (ordförklaring, scrolla ner i denna text) är ett ledord. Att mjölk från vår egen art skyddar barn bättre än olika dekokter på kalvars mjölk är kanske inte så märkvärdigt egentligen.

Nyord och fyord

Flera begrepp känns nya och fräscha, t ex det självreglerande barnet som klarar att reglera hunger och törst bara dt har fri tillgång till bröstet, och beskrivningen av hur barnets starka sugreflex kan leda till sår på bröstvårtan, om inte mamman håller barnet tillräckligt tätt intill sig.

Bokens nytänkande börjar redan i "amningslexikonet" längst fram i boken med nyord och fy-ord som är värda att fundera över även på svenska. Ett nyord är gap- och välkomstreflexen, dvs när barnet räcker ut tungan när bröstet närmar sig. Fyord är suga i betydelsen få ut mjölk ur bröstet och måltid i betydelsen amningsstund.

Ibland går det bara inte

Boken gör upp med 1900-talets syn på amning som mat på bestämda tider, men också med svepande och tanklösa påståenden som "alla kan amma". Författarna erkänner utan omsvep att det inte är så lätt alla gånger – eller t o m omöjligt ibland.

Det är emellertid svårt att verkligen konsekvent tänka om. Trots de goda föressatserna har ordet måltider i betydelsen amningsstunder smugit sig in här och där. Författarna konstaterar att en stor del av mjölken produceras under pågående amning, och målar upp en fantastisk bild av mjölkbildningen som ett flöde, en pågående process, snarare än ett färdigt "mjölklager" som ska tömmas, som en flaska. Men redan på nästa sida konstateras att barn inte "tömmer" bröstet utan lämna kvar 10-15%. 10-15% av vadå?

Författarna missförstår enligt min mening uttrycket "kontinuerlig digivning" genom att nämna en siffra på så lite som 12 amningar per dygn. enligt läkaren och humanetologen Tomas Ljungberg betecknar det snarare amning flera gånger i timmen.

Biologi, praktik och historik

"Amming" består av sinsemellan tre olika delar. Den biologiska delen tar upp amningens fysiologi men sätter också in människan i ett bredare biologiskt sammanhang bland andra däggdjur. Med glimten i ögat förklarar författarna varför det är just kon som får leverera mjölk där vår artegna mjölk inte räcker till.

Amning i praktiken tar upp det mesta man kan önska i ämnet. Här finns utförliga instruktioner för att få igång amning under normala omständigheter, men inte bara det. Anna-Pia Häggkvist delar frikostigt med sig av sin stora kunskap om amning av för tidigt födda och andra barn med speciella förutsättnignar.  Här finns mycket att lära både för föräldrar till barn med läpp-, käk- och gomspalt, Downs syndrom eller hjärtfel, och inte minst för vårdpersonal. Beskrivningarna av koppmatning, och hur man använder tillmatningsset är sakkunniga och angelägna.

När hindren för amning restes

Själv har jag allra mest behållning av bokens avslutande del, historiken. Elisabet Helsing är en levande legend. Hon startade Ammehjelpen 1968 och hon var med och röstade ja till WHO:s barnmatskod 1981. Här delar hon med isg av sina upplevelser men berättar också amningens historia, såväl i Norden som i andra delar av världen. 

Tydligt visar hon hur hindren för amning rests ett efter ett:

• Industrialismen som slog sönder by- och familjegemenskapen och därmed kunskapsöverföringen mellan generationerna;
• Det ogrundade tyckandet om amning som manliga medicinare ägnat sig åt alltsedan 1700-talet; förekomsten av klockor i hemmen;
• Henri Nestlés med fleras strävan att framställa och prångla ut "den perfekta spädbarnskosten";
• Den nya yrkesgruppen barnläkarna som behövde patienter och strax ingick en symbios med barnmatsindustrin;
• Sjukhusförlossningarna då mor och barn separerades;
• Utvecklingen av gummi som möjliggjorde nappflaskan;
• Pastöriseringen som fick storskalig mejeriindustri till följd.

Fullskaleexperimentet att ta ifrån spädbarn deras biologiskt nischade kost,  den egna mammans mjölk, och ersätta den med mjölk från gräsätare var ett faktum.

Som så ofta är det de minsta och mest försvarslösa som är de största förlorarna. 

Att sätta sig upp mot den ordningen krävde - och kräver alltjämt - sin kvinna. Och man.

Marit Olanders