söndag 24 mars 2013

Urholkning av vården drabbar ammande

Av Marit Olanders

I gårdagens Sydsvenska Dagbladet  handlade huvudnyheten om amning. Bland annat meddelar klinikchefen Anders Herbst att han överväger att begränsa amningsmottagningen på SUS i Malmö till att bara ta emot nyfödda, DEN FÖRSTA VECKAN. Därefter hänvisas mor-barn-par med amningsproblem till barnhälsovården.

Så långt har vård-inflationen nu nått att man i princip har avvecklat den okomplicerade BB-vården och skickar hem nyblivna familjer efter bara några timmar.

Därefter får amningsmottagningen ta över de uppgifter som BB tidigare hade.

Och barnhälsovården får ta över amningsmottagningarnas roll.

Mina tankar går till en kvinna som jag träffade just på amningsmottagningen på Sus för några år sedan, som jag skrev om i Amningsnytt. Jag kallade henne Lena.

Lena var på återbesök på amningsmottagningen med den abcess, "bröstböld" hon hade drabbats av. En abcess är en varbildning i bröstet, en infektion som har fått pågå länge. Lena hade sökt vård flera gånger men inte fått den behandling hon hade behövt. Hennes amningshistoria innehåller otillräckliga råd, motsägelsefulla råd, amningsnapp i stället för konkret hjälp med hennes barns tag, för svaga antibiotikakurer, inläggning, och ny infektion.

Först när hon kom till amningsmottagningen fick hon korrekt, evidensbaserad vård.

På amningsmottagningen skars ett litet snitt i bröstet och via en tunn slang, en så kallad pigtailkateter, tömdes bröstet på var. Under dygnet som gått spolade Lena själv saltlösning genom slangen och nu, vid återbesöket kommer det inte längre var utan sårvätska och mjölk genom slangen.

Det är den typen av behandlingar som sker på amningsmottagningarna. Det är inte lite fipplande med taget och så är allt bra, det är kvalificerad vård av sjuka patienter.

- Det tog tid innan jag sökte mig hit och det var först när jag kom hit som jag insåg att jag var sjuk. Jag var ju jättesjuk! berättar Lena för mig.

Abcesser tar lång tid att utveckla. Man hinner (nog) inte få en abcess på en vecka. Så om man bara ska ta emot barn på upp till en vecka på amningsmottagningarna lämnas de som mest av alla behöver kvalificerad vård för amningsproblem i sticket.

BVC:s uppdrag är att tidigt förebygga och upptäcka hälsoproblem. Inte, såvitt jag förstår. att utföra kirurgiska ingrepp och annan avancerad vård av amningsproblem. Går Anders Herbst förslag igenom innebär det att Lenas olyckssystrar av idag lämnas åt sitt öde. Att vården struntar i dem.

Lena orkar inte kämpa mer. Efter tre och en halv månad med dålig vård och upprepade problem som har fått växa sig stora i skuggan av okunskap bland vårdgivarna och likgiltighet bland de beslutande har hon bestämt sig för att lägga ner amningen. Hon hade önskat att amma längre men orkar inte vara så sjuk som hon är. Hon börjar gråta när jag frågar henne.

- Nu vill jag bara ha tillbaka min kropp. Folk har pillat och undersökt och dragit i mina bröst. Jag känner mig äcklad av mig själv och vill inget hellre än att få vara i fred.
Innan vi skiljs åt säger Lena till mig:
- Det kan du skriva att man får mycket gott stöd när man kommer hit. Det handlar inte om att man till varje pris ska börja amma igen!

tisdag 12 mars 2013

Barnet ammar

Av Marit Olanders

Ibland anmärker folk på att jag utan att tveka skriver "barnet ammar". Inte "mamman ammar och barnet ammas". Det händer att jag skriver "barnet ammas" om sammanhanget gör det lättare att förstå men vanligtvis skriver jag alltså "barnet ammar".

Verbet "amma" är relativt nytt i svenska språket (i alla fall att det är det vanligaste ordet) och kommer från tyskan. Där är det mamman som är den aktiva, ni vet "mamman ammar" och "barnet ammas". Det återspeglar den reglerade amningen, där mamman tar initiativet. I äldre svenska folkliga ord är det barnet som är subjekt; boppa eller patta här söder, tissa i norr och däremellan mamma, pappa, tutta (som  fortfarande är vanligt) och en uppsjö andra ord. Fyll gärna på med ord i kommentarsfältet!

Verbet "dia" används vanligen inte om människor (längre). Även här är det ungen som är den aktiva, den som "diar". Det djurmamman gör kallas att "ge di", precis som människor "ger bröstet", men hon kan också "dia sina ungar".

Via Språkrådets hemsida hittar jag tidningen Språkvård, nr 3/2002, där en läsare frågar om detta med "barnet ammar", något hon tycker är jättefel. Att denna form har haft svårare att nå acceptans menar svararen beror på att det kan uppstå förvirring om vad som avses. Svararen tycker egentligen att man borde säga "dia" om det barnet gör och "amma" om det mamman gör men inser att det inte är så och det hela slutar med att vi bör acceptera "amma" om det barnet gör när det inte finns risk för missförstånd.

På det finska Institutet för de inhemska språken finns en fråga om detta med "barnet ammar" av senare datum, 2010. Institutet citerar Svensk ordbok från 2009:


Nu tycks uttryckssättet babyn ammar (sin mor)öka i användning, och det är onekligen praktiskt att ha ett verb för handlingen att få modersmjölk. Det är intressant, och troligen mycket ovanligt, att samma verb kan betyda både ’ge något’ och ’få något’.”


Men ordboksredaktörerna tycks ha missat något, nämligen ömsesidigheten i amningen. Mamman "ger" förvisso barnet mjölk och allt det där andra som följer med, men barnet ger ju också mamman något, som höjda nivåer av oxytocin och prolaktin, som i sin tur har påverkan på mammans kropp och, i synnerhet vid fungerande amning, välmående. Oxytocinpåslaget får livmodern att dra ihop sig fortare efter förlossningen och man blöder mindre. Oxytocin ger lugn och ro, gör det lättare att somna om och minskar risken för en del sjukdomar på sikt.

I stället kan man tänka på att vi har fler verb där två eller flera parter utför olika handlingar tillsammans. Älska och dansa till exempel.

Hur som helst är "barnet ammar" ett uttryck som är här för att stanna.


söndag 10 mars 2013

Säg inte det här till en ammande mamma

Ska hon amma NU IGEN?

Låt inte honom använda dig som napp.

Jag ger henne en flaska så hinner du diska.

Tänk om din mjölk inte är tillräckligt bra.

Vi har aldrig kunnat göra tillräckligt med mjölk i vår familj.

Kan såna bröst verkligen göra tillräckligt med mjölk?

Ska han inte vänja sig vid flaska?

Du ser ut som en ko när du använder den där pumpen.

Jag tycker inte bebisen ska ha dina bröst för sig själv.

Låt henne inte somna vid bröstet, då får hon dåliga vanor.

Ibland vet man inte vem amningen betyder mest för, mamman eller bebisen.


I översättning och bearbetning från The Natural Parent som i sin tur tog texten från The Womanly Art of Breastfeeding, 8:e upplagan. Sista punkten är dock Marits tillägg.

fredag 8 mars 2013

Om amning för tandvårdspersonal

Av Marit Olanders

Tandvårdspersonal behöver känna till mer om amningens fördelar, menar författarna till en ny vetenskaplig artikel. De går igenom kända positiva effekter av amning på barnets och mammans hälsa, osm minskad risk för öroninflammation, diarré, lunginflammation, astma med flera för barnet och lägre risk för bröst- och äggstockscancer för mamman. Vidare menar de att amning kan leda till en mer önskvärd ställning på mjölktänderna. De menar att man inte kan det inte finns bevis för att amning skulle orsaka karies. Rådet till tandläkare är att främja och stötta amning.

onsdag 6 mars 2013

En utsträckt hand

Av Marit Olanders

En anonym kommentator skrev nyss:

Vi som flaskmatar och ni som ammar har därför enormt mycket gemensamt, och borde kämpa tillsammans för kvinnors rätt att definiera sig själva och bestämma över sina kroppar, istället för att kämpa emot varandra och hävda att det ena eller det andra är bättre, "mer naturligt", osv. Jag hoppas att amningsrörelsen kommer att inse det en dag. Då har vi allt att vinna.

Jag säger: Ja!

Men ...

Jag har många gånger försökt räcka ut en hand till flaskmatargruppen men det är svårt att samarbeta när man genomgående blir missförstådd och ens motiv misstänkliggörs. När man kallas för någons motståndare när jag trodde vi kämpade för samma sak, när man tros vilja "att ersättning ska framstå som ett mycket dåligt, smutsigt, farligt och riskfyllt alternativ", och tros vilja fira (!) en hälsoskillnad mellan barn som ammats och fått ersättning.

Jag vill inte har något "mommy war" i Sverige. Jag ser sannerligen inte andra mammor som mina motståndare. Jag anser, som i alla år (det är alltså inget nytt som någon annan kan ta äran åt sig att ha tvingat fram) att alla gör som de vill och att vi har ett gemensamt intresse av att göra vård och matning av spädbarn så trevlig, enkel och säker som möjligt.

Mina motståndare är inte andra som är engagerade i detta viktiga ämne, utan möjligtvis de likgiltiga.

söndag 3 mars 2013

Man vill ju inte att ens kompisar ska göra bort sig

Av Eva-Lotta Funkquist

Sonen är vuxen nu och ganska grabbig. Han berättar att frågan om hur länge man ska amma kommer upp då och då. Unga vuxna som på krogen diskuterar hur länge man ska amma! Okey, nu vill jag verkligen veta, vad säger de? "Fyra år är en sorts gräns", svarar han.

eh, men Nisse, det är ju jättelänge! Alltså, du menar att de säger FYRA år?

"Jo, men då har ju jag hjälpt dem in i en anständighetsgissning, pratat lite WHO och så, man vill ju inte att ens kompisar ska göra bort sig".

Nä det förstås, man vill ju inte att ens kompisar ska göra bort sig....

lördag 2 mars 2013

"Amningen känns så skör på ett annat vis"

Av Marit Olanders


Läsare har frågat efter mitt examensarbete i pedagogiskt arbete, om hur mammor till förskolebarn som ammas upplever bemötandet av förskolans pedagoger. Här kommer sammanfattningen:


Bakgrund: I Sverige ammas 16 % av barnen vid ett års ålder. En del kvinnor har amningen kvar när barnen börjar på förskola och några fortsätter att amma i flera år till. I Sverige är normen att amma de första månaderna men avsluta amningen senast vid ett års ålder. Medan kvinnor som ammar kortare tid än normen på senare fått ett visst erkännande för sin utsatta situation är det fortfarande accepterat att öppet kritisera fortsatt amning.

Syftet med föreliggande undersökning var att öka kunskapen om hur mammor till förskolebarn som ammas upplever bemötandet av förskolans pedagoger, förutsatt att de vet om att barnen ammas.

Metod: Kvalitativa intervjuer med 10 kvinnor som nu ammade eller under de senaste fem åren hade ammat barn under tiden de gick på förskola. Kvalitativ innehållsanalys där intervjuerna delades upp i meningsbärande enheter som fick etiketter, koder, och sorterades i underkategorier och kategorier utifrån sitt manifesta innehåll. Innehållet tolkades också utifrån sitt latenta innehåll och sorterades därvid in i två teman, inkludering och exkludering, inspirerade av Iris Marion Youngs begrepp.

Resultat: Innehållet i intervjuerna delades in i fyra kategorier:

·       Om amning i förskolepraktiken tog upp kvinnornas känslor kring amningen, om hur de förhåll sig till amningsnormen, vad de berättade om amning på förskolan, och vad de berättade om sina barn. De flesta informanterna ammade/hade ammat sina barn i samband med hämtningen; inne på avdelningen, i hallen eller utanför förskolans område.

·       Förhållande till pedagogerna handlar om informanternas upplevelse av tillit och bristande tillit, samt av bekräftelse och ifrågasättande. De flesta informanterna kände stort förtroende för pedagogerna men en del pedagoger kunde framstå som alltför toleranta för att barnen var ledsna.

·       Bemötande av pedagogerna handlar om i vilken utsträckning informanterna har bemötts med öppenhet eller tystnad, fått uppmuntran och kritik. Det vanligaste bemötandet var tystnad. Varken pedagogerna eller informanterna pratade om amningen. En enda informant nämner en pedagog som spontant nämnde amning som alternativ när hon frågade om barnets matvanor på kvällen. Att olika familjer har olika vanor för godisätande kunde man prata om, men inte amning. Informanter hade upplevt både uppmuntran och kritik samt att amningen gjordes till problemet.

·       Upplevelse av sin situation. Samtliga informanter kunde känna sig utsatta i sin amning och annorlundahet och de valde två vitt skilda strategier att handskas med detta. En del var mycket förtegna om amningen för omvärlden och andra tog medvetet plats och förväntade sig att omgivningen gillade läget.

Analys. För informanterna är amningen något trevligt och givande de har tillsammans med sina barn - som av majoritetssamhället uppfattas som tabu och omgärdas av fördomar. Att få kritik för amningen kan vara känsligare än att exempelvis få kritik för uppfostringsfrågor. Snarare än kritik mötte kvinnorna i förskolan tystnad – amning gjordes osynlig. Härvid bemöts kvinnor som ammar förskolebarn på ett liknande sätt i utbildningssystemet som homosexuella skolungdomar – de förtigs eller bejakas i vart fall inte. Iris Marion Young har definierat olika aspekter på förtryck som kan vara invävda i strukturer och normer i ett samhälle. En aspekt är kulturell dominans som innebär att man blir osynliggjord och stereotypiserad, något som drabbar ammande mammor och deras barn.

Amning kunde få skulden för problem med inskolning, mat eller sömn eller informanterna befarade att om något i förskolevistelsen inte hade fungerat så hade amningen utmålats som problemet. Det kan passas in i diskurser om ”barn idag” som egoistiska och ”föräldrar idag” som oförmögna att sätta gränser och jämföras med hur lärare kan koppla enskilda elevers problem till deras etniska tillhörighet.

Flera informanter beskriver sig själva som mer känsliga för sina barns gråt än pedagogerna. Psykologisk och neurobiologisk forskning bekräftar att ett lyhört bemötande är avgörande för barns utveckling. I ett mångkulturellt samhälle är det också av stor vikt att inse att det inte finns obestridliga objektiva sanningar och att man snabbt kan kolla upp uppgifter via internet.
Eftersom amning av barn över året så sällan syns så kan det vara chockerande första gången man ser ett större barn ligga vid sin mammas bröst. Men om synen på amning av större barn normaliseras kan en integration amning av förskolebarn i samhället ske.

Hur man reagerar på barns starka känslomässiga uttryck kan ha att göra med hur vi själva behandlades som små. Det här är något som man också kan behöva prata öppet om i arbetslaget eller med handledning.

Mer forskning behövs om olika aspekter på mångfald i förskolan och för att ytterligare belysa ammande mor-barn-pars utsatta situation. Dessutom vore det intressant att studera frågan från pedagogers synvinkel.



fredag 1 mars 2013

Allt jag har att säga om amning

Av Dorotea Garbergs

Ungefär fyra minuter in i den här filmen:

http://vimeo.com/32716690

ställs frågan: What are we taking away from mothers when we tell them that they are not able to feed their babies?


Jag bryr mig inte särskilt mycket om forskningen och vad som näringsmässigt är "bäst" och vad som främjar anknytning etc. Jag tror fullt och fast att ersättning duger precis lika bra (förutom det där med att bröstmjölk "lever" och överför aktiva antikroppar osv, men hälsomässigt kan det för ett svenskt barn vara av rätt marginell betydelse). I alla fall: såna grejer bryr jag mig inte så mycket om.

Grejen med amning för mig. Det är, att det är MIN KROPP och det är MIN BEBIS och JAG gör som JAG vill. Alanis Morisette uttrycker det nödvändiga, radar upp alla orden. Jag vill använda min kropp. Och den som får för sig att ha åsikter om hur jag gör när jag svarar på min bebis behov av mat och närhet, den må huka sig och bäva för min vrede. Jag väljer när jag vill amma och när jag vill sluta.

Så det här citatet, frågan, det är den absoluta kärnan. När jag någonsin känner mig arg eller bitter eller upprörd över vårt amnings-ovänliga samhälle, då är det den här frågan som vidrörs. Att vi tar ifrån kvinnor något oerhört värdefullt. Något ovärderligt. Och det är alldeles, alldeles förfärligt att det förekommer att kvinnor får veta att de inte kan, när det egentligen inte är sant. Att de faktiskt hade kunnat, om de bara hade haft en annan vinkel mellan bröst och mun... om de hade vågat flytta över bebisen till sin egen säng på natten... om de hade klarat av att säga stopp och nej till ack så välmenade men stjälpande råd/åsikter/förväntningar från olika håll och kanter... såna små, små saker.

Det är förfärligt, varje gång som en kvinna går miste om en positiv amningsupplevelse. Att tvingas starta sitt liv som mamma med en sådan enorm besvikelse.

Och det är allt jag har att säga om den saken.