Barnet ammar

Av Marit Olanders

Ibland anmärker folk på att jag utan att tveka skriver "barnet ammar". Inte "mamman ammar och barnet ammas". Det händer att jag skriver "barnet ammas" om sammanhanget gör det lättare att förstå men vanligtvis skriver jag alltså "barnet ammar".

Verbet "amma" är relativt nytt i svenska språket (i alla fall att det är det vanligaste ordet) och kommer från tyskan. Där är det mamman som är den aktiva, ni vet "mamman ammar" och "barnet ammas". Det återspeglar den reglerade amningen, där mamman tar initiativet. I äldre svenska folkliga ord är det barnet som är subjekt; boppa eller patta här söder, tissa i norr och däremellan mamma, pappa, tutta (som  fortfarande är vanligt) och en uppsjö andra ord. Fyll gärna på med ord i kommentarsfältet!

Verbet "dia" används vanligen inte om människor (längre). Även här är det ungen som är den aktiva, den som "diar". Det djurmamman gör kallas att "ge di", precis som människor "ger bröstet", men hon kan också "dia sina ungar".

Via Språkrådets hemsida hittar jag tidningen Språkvård, nr 3/2002, där en läsare frågar om detta med "barnet ammar", något hon tycker är jättefel. Att denna form har haft svårare att nå acceptans menar svararen beror på att det kan uppstå förvirring om vad som avses. Svararen tycker egentligen att man borde säga "dia" om det barnet gör och "amma" om det mamman gör men inser att det inte är så och det hela slutar med att vi bör acceptera "amma" om det barnet gör när det inte finns risk för missförstånd.

På det finska Institutet för de inhemska språken finns en fråga om detta med "barnet ammar" av senare datum, 2010. Institutet citerar Svensk ordbok från 2009:

Nu tycks uttryckssättet babyn ammar (sin mor)öka i användning, och det är onekligen praktiskt att ha ett verb för handlingen att få modersmjölk. Det är intressant, och troligen mycket ovanligt, att samma verb kan betyda både ’ge något’ och ’få något’.”

Men ordboksredaktörerna tycks ha missat något, nämligen ömsesidigheten i amningen. Mamman "ger" förvisso barnet mjölk och allt det där andra som följer med, men barnet ger ju också mamman något, som höjda nivåer av oxytocin och prolaktin, som i sin tur har påverkan på mammans kropp och, i synnerhet vid fungerande amning, välmående. Oxytocinpåslaget får livmodern att dra ihop sig fortare efter förlossningen och man blöder mindre. Oxytocin ger lugn och ro, gör det lättare att somna om och minskar risken för en del sjukdomar på sikt.

I stället kan man tänka på att vi har fler verb där två eller flera parter utför olika handlingar tillsammans. Älska och dansa till exempel.

Hur som helst är "barnet ammar" ett uttryck som är här för att stanna.

Säg inte det här till en ammande mamma

Ska hon amma NU IGEN?

Låt inte honom använda dig som napp.

Jag ger henne en flaska så hinner du diska.

Tänk om din mjölk inte är tillräckligt bra.

Vi har aldrig kunnat göra tillräckligt med mjölk i vår familj.

Kan såna bröst verkligen göra tillräckligt med mjölk?

Ska han inte vänja sig vid flaska?

Du ser ut som en ko när du använder den där pumpen.

Jag tycker inte bebisen ska ha dina bröst för sig själv.

Låt henne inte somna vid bröstet, då får hon dåliga vanor.

Ibland vet man inte vem amningen betyder mest för, mamman eller bebisen.


I översättning och bearbetning från The Natural Parent som i sin tur tog texten från The Womanly Art of Breastfeeding, 8:e upplagan. Sista punkten är dock Marits tillägg.

Ordbruk

Av Marit Olanders


Ord som rättstavningsprogrammet i Office 11 inte kan:
Samsovning
mekonium
fyratimmarsschema
matvägning
helamma
eftersugningsfasen
bajsningar
nattamma
bärsjal
mjölkbank
tillmatningsset
flaskmatas
flaskmål
sugtag


Ord som rättstavningsprogrammet kan
amningsproblem
amningspress
ökningsperiod
amningslik
Amningshjälpen
koliksymptom
utdrivningsreflex
amningsmaffia
amningsfundamentalist

Om att väga sina ord

Av Marit Olanders

- Jag trodde att vi försökte komma bort från uttryck som "korrekt tag" skrev en kommentator nyligen. så är det ju. Det är viktgit men svårt att uttrycka sig på ett sätt som minimerar risken för missförstånd när man pratar amning.Man behöver komma bort från värderingar, för vad är det att amma "ganska ofta" eller "jättelänge" egentligen?

Förväntningarna på amningen kan också vara olika och färgade av 1900-talets spädbarnsideal. Jag har hört samtal som har gått så här:
- Han vill amma hela tiden!
- Jaså, hur då?
- En gång i timmen minst!

I ett hjälpmammesamtal kanske man går vidare med mammans känslor kring amningen. Upplever hon den som tröttande? Varför? Det kan visa sig att det är en hlet normal amning, barnet mår hur bra som helst men mamman förväntar sig att det ska gå tre-fyra timmar mellna amningarna och tror att något är fel när det inte gör det (som att hon har för lite mjölk). Och det är väldigt tröttande. Drar man i bästa mening ut på amningarna för att man har fått höra att det är viktigt med rutiner och regelbundenhet och att det inte är bra för magen att äta "för ofta" kan det leda till att ens mjölkbildning minskar. Man trodde man hade ett problem som man försöker lösa när man i själva verket går från fungerande amning till problem.

Som hjälpmamma kan man dock inte ta för givet att det alltid handlar om att amma oftare. Att barnet har ett tillräckligt stort tag om bröstvårtan spelar också roll. Uttrycket tillräckligt stort tag berättar vad det är frågan om utan att lägga någon värdering in det. Har man inte rätt eller korrekt tag, vad är det då? Inkorrekt, fel? Ett tag användes uttrycket ett bra tag. men motsatsen till bra tag är ju dåligt tag och kanske associerar man de egenskaperna med sig själv.

Lyckad amning är en term som på samma sätt uttrycker en värdering. Vad är motsatsen till lyckad amning? Hur känner sig många som tvingats ge upp amningen? Är det en uppfattning som vi vill sprida vidare? Nej knappast. Lyckad låter också lite som lycklig. Och man måste inte vara lycklig över sin amning. Det räcker att den fungerar. Fungerande amning beskriver vad det är frågan om utan att lägga någon värdering i det.

Ofta ses amning som mat vilken som helst och det finns många ord kring detta, när barnet ammar kallas det för att äta, amningsstunderna kallas för måltider och det finns t o m ett speciellt ord för amning på natten, nämligen nattmål. Att framställa amning som mat är att osynliggöra amningens alla andra funktioner av närhet, relation, tröst, trygghet och skydd, och att den får barnet att känna sig sett, uppskattat och värt att älska. Också för mamman kan en ensidig syn på amning som matintag vara begränsande.

Kvinnor som fick barn på 1970- och 80-talen som har ammat första barnet efter klockan och sista barnet fritt berättar hur reglerad amning hänger ihop med en syn på amning som mat. Den sortens amning ledde till känslor av plikt och tristess, medan fri amning associeras med relation och att vara ne tillräckligt bra förälder.

Även barnmatsföretagen understryker ofta amningens roll som mat. "Bröstmjölk är utan tvekan den bästa maten för det lilla barnet", inleder Nestlé sin text om amning. (Lägg märke till att de skriver i tredje person, det lilla barnet, inte ditt lilla barn.) "Den första tiden är bröstmjölken barnets bästa näring", skriver Semper på motsvarande ställe på sin hemsida. Sedan går Semper väldigt rakt på sak om att "det händer" att det inte går att amma.

I stället för att prata om amning som mat eller måltider eller nattmål kan man säga vad det egentligen handlar om - amning. Vill du amma/tutta/snutta/(whatever)? Amningsstund kan ersätta måltider, för man vet ju faktiskt inte varöfr banret ammar just då - är det för att det är hungrigt, törstigt eller behöver vara nära en stund? Ingen anledning är viktigare än någon annan och tillsammans gör de att mjölktillgången är jämn och tillräckligt hög. En amningsstund kan man ha vilken tid på dygnet som helst.

Egentligen är suga om vad barnet gör på bröstet inget vidare lyckat ord, eftersom barn inte suger på bröstet som på ett sugrör eller en nappflaska utan arbetar med käkarna och tungan på ett mycket mer aktivt sätt, men det är svårt att  hitta ett bättre ord. Dia berättar vad det är frågan om, men det associerar många med djur. På engelska kan man skilja på suck = suga och suckle = dia eller amma men jag skulel önska att svenska språket var tydligare vad gäller detta.

Så till sist - amma. Jag har i många år medvetet och stolt skrivit barnet ammar. Mamman ammar och barnet ammar. Båda utför en aktiv handling, visserligen inte samma, men tillsammans. Det finns andra aktiviteter där ett och samma verb betecknar vad två eller flera personer gör tillsammans men där de gör olika saker. Älska är ett. Dansa (vissa danser) är ett annat. För länge sedan sa man inte amma i Sverige utan folkliga ord som tutta, pappa, patta. där är barnet den som är aktiv. Samtidigt med den reglerade amningen dök verbet amma upp och där var det mamman som är den aktiva, medan barnet passivt ammas. Att säga barnet ammar är att reclaima barnet som en aktiv part i amningen.

Ljud, elektromagnetiska vågor - och amning

Av Marit Olanders

Ofta när amning ska avhandlas i media nämns amningsfekvensen. Jag har själv helt oreflekterat skrivit om amningsfrekvensen i Amningsnytt, möjligen tänkt att det är väl så man ska göra. Sen kom jag på att jag inte skulle kunna förklara enkelt vad frekvens är så då började jag skriva amningsförekomst i stället. Det kändes mycket bättre.

Enligt Nationalencyklopedin är frekvens det inverterade värdet av tiden mellan näraliggande upprepanden. Enligt Wikipedia är frekvens ett mått på antalet av en repeterande händelse inom ett givet tidsintervall. Ljud och elektromagnetiska vågor kan man till exempel mäta frekvensen på, uttryckt i Hertz, där 1 Hz är en händelse som inträffar en gång per sekund.

Det finns säkert läsare här som gillar att räkna och gärna räknar ut hur många Hz amningsfrekvensen i Sverige utgör. (Och som kanske t o m kan rätta mig om jag inte uttryckte mig korrekt i föregående mening.) Det blir ett resultat om man räknar hur många barn som ammas vid en vecka och hur många oms ammas vid ett års ålder.

Det jag undrar är varför man i Sverige väljer att uttrycka amning på befolkningsnivå med en term hämtad från fysiken. På engelska betecknar breastfeeding frequency antalet amningar för ett och samma mor-barn-par per dygn. Vill man berätta hur stor andel av befolkningen som ammar säger man breastfeeding prevalence, dvs förekomst.

Att tala om "amningsfrekvensen" som vi gör i Sverige betyder att ett mor-barn-par likställs med en svängning på en ljudvåg. Det är inte ett förtingligande, det är att krympa det enskilda mor-barnparet ännu mer, till något abstrakt, fysiskt, distanserat. Kanske det bidrar till motståndet mot amningspressen under senare år. Man vill inte amma för att blli en siffra i statistiken eller en i ett svårgripbart fysiskt upprepande.