The World Health Organisation brought out new growth charts for children 0-5 years old in 2006. These charts are based on breastfed children.
The UK Department of Health decided that that these charts would be used in the UK. They asked the Royal College of Paediatrics and Child Health to design a chart using the WHO data for use in the UK. They brought together a group so experts to do this.
Like many European countries, the UK had its own growth chart, based on UK babies. This chart included preterm data, so the decision was made to use the UK preterm data and the WHO chart from 2 weeks – which is why we now have a ‘UK-WHO chart’.
I was asked to join the expert group – my expertise comes from 20+ years as a Breastfeeding Mother Supporter and because I did my PhD work on breastfeeding mothers and routine weighing of babies. One of the things I did as part of the chart group was to lead focus groups of parents and of professionals. We asked parents about their understanding of the chart and what information they need, and we asked professionals to do plotting exercises on the old and new charts and tell us how they found the new design.
One of the most important ways the new UK-WHO chart *looks* different from our old UK chart is that the 50th centile (the line which shows the place where 50% of children are above and 50% are below in weight / height / head circumference) was a big thick line on the old chart. On the new chart it is a dotted line. This is because parents in the first focus group told us “We know our babies should grow on the big line in the middle of the chart”. This was causing many parents to worry about their baby if they were not on that line and to give them formula to try and get them in the ‘right’ place.
The new charts show that babies should grow well in the first weeks – the WHO centile lines are *higher* than on our old UK chart! But by the end of the first year, the lines are lower, showing that babies do not need to keep growing so fast. This means that children whose mothers were told ‘you really need to stop breastfeeding now your baby is 5 / 6 / 9 / 12 months because they are not growing fast enough – give them a bottle!’ are less likely to have this pressure. I have done the weights from a little girl like this and shown it to lots of health visitors and they agree that it looks different on the new chart and they would not be worried about this little girl (healthy, breastfed girl!) if they saw the weights on the UK-WHO chart.
There is so much to say about this! It was an exciting project. I think it was important that a breastfeeding supporter was included and that parents’ voices helped to shape the chart design! We did lots of educational material for training in the UK, and we also wrote notes for parents to have in their child health record book with their growth charts. You can see all our material online. The parents’ information is called ‘A5 foldout’ and there is an extra fact sheet for parents. You can find the charts at: http://www.rcpch.ac.uk/Research/UK-WHO-Growth-Charts -- there is a link to the training materials, too.
You can also read some of my research results in this paper which is free online.
I don’t know if you will have the chance to do something like this in Sweden, but I hope you find it interesting to know something about our work. Thank you!
Gästbloggare: Magda Sachs
Breastfeeding Supporter, The Breastfeeding Network, UK
UK-WHO Growth Chart Group
söndag 15 november 2009
Spädbarn som är ledsna vill bli hållna i famnen
Det är så man får dem lugna, det är så man säger: det är ingen fara, jag finns här och ska skydda dig mot alla faror som finns i hela världen. Föräldrar tar barnet i famnen och tröstar intuitivt, ingen behöver tala om för dem att det är så man tröstar ett barn som är ledset och rädd. Ett barn som gråter framkallar sådan oro hos föräldrarna de bara inte klarar av att ignorera det. Och ändå; barnhälsovården har lyckats med konststycket att omtolka barnet, ge det ett nytt "biologiskt beteende" och förmå massor av föräldrar att ignorera barnet när det ska sova och är vettskrämt. Ibland förstår jag faktiskt inte hur det har varit möjligt. Klicka på rubriken så får du läsa ett exempel.
En dag tror jag att hela den här rådgivningen kommer att bli väldigt pinsam för barnhälsovården.
Och återigen: man kan använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp. Eller hur?
Eva-Lotta Funkquist
En dag tror jag att hela den här rådgivningen kommer att bli väldigt pinsam för barnhälsovården.
Och återigen: man kan använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp. Eller hur?
Eva-Lotta Funkquist
lördag 14 november 2009
Akta er killar
Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad, skrev Linda Skugge, och ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att hon har helt rätt.
Hon är nog jävligt förbannad.
Eva-Lotta Funkquist
Jodå, han överlevde – trots smilgropar
Jag har ammat mina barn i genomsnitt femton månader vardera. Och varit supernöjd med det. Visserligen blir det lite si och så med nattsömnen, men närheten uppväger allt. Jag är nog närhetsknarkare. Rent generellt.
Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:
”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”
”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.
”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”
Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.
När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.
Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.
Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.
Hillevi Wahl
Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:
”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”
”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.
”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”
Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.
När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.
Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.
Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.
Hillevi Wahl
fredag 13 november 2009
Långa bröst är himla bra!
Min näst äldste kille, Movitz, föddes med en stor klase cystor på sin ena njure. Barnmorskan upptäckte det under sista ultraljudet i vecka 39. Ett helt vanligt ultraljud för att kolla att barnet hade tillräckligt med fostervatten, trodde vi.
Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.
Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:
”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”
Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.
Hillevi Wahl
Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.
Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:
”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”
Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.
Hillevi Wahl
Varför väcker amning så mycket sorg?
Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: Flera utav mina väninnor har mer eller mindre blivit "tvingade" att amma av barnmorskor och dylikt. Det pågår en "hetsjakt" på mammor som väljer att inte amma eller för att de inte kan. Känslan av otillräcklighet, skuld och depression är inte helt ovanlig. Varför sån hysteri! Ett barn får samma kärlek och närhet av sin mamma även om hon väljer att använda nappflaska. Plus oxå att pappan kan vara nära sitt barn mer när det är litet och avlasta mamman.
Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungergs Människan, kulturen och evolutionen.
Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sätt verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sexmånader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljunberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.
När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".
Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.
Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.
Eva-Lotta Funkquist
Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungergs Människan, kulturen och evolutionen.
Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sätt verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sexmånader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljunberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.
När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".
Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.
Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.
Eva-Lotta Funkquist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
