måndag 28 september 2009

Gäller inte energilagarna på BVC?

I början när jag var hjälpmamma så tänkte jag ibland att, så där kan ingen i vården ha sagt. Mamman eller pappan måste ha missförstått. Ingen vettig människa kan väl tycka att en pigg och frisk bebis behöver tillägg för att den gick upp 100 gram istället för 150 på en vecka? Men sen fick jag höra det så många gånger att fattat fel teorin inte kändes gångbar. På olika föräldraforum på nätet kan man läsa i diverse trådar om liknande händelser. Till exempel här. Det framgår att mamman vågar opponera sig, är påläst och söker mer information innan hon tror på rådet (eller som i detta fall, förkastar det) hon fått av BVC sjuksköterskan. Det är nog inte så konstigt att välutbildade mammor ammar längre. Angående BVC sjuksköterskan; man kan undra hur många amningar hon förstört under sitt yrkesliv.

När jag sedan deppade runt på det där forumet fick jag syn på det här (klicka på amning och dålig viktuppgång). Man kan undra hur minskat energiintag kan antas leda till bättre viktuppgång. Gäller inte energilagarna på BVC, eller? Det här är inte bra för min mentala hälsa. Snälla, skärp er!

Eva-Lotta Funkquist

Är det en känslig fråga att rika ammar längre?

I en studie av 12 000 mammor i Uppsala visade det sig att kvinnor med högre inkomst ammar längre. Kvinnor som röker ammar oftare kortare eller inte alls. Fenomenet är ingen nyhet och borde på intet sätt förvåna, men studien har under helgen uppmärksammats av många tidningar. Titta på kommentarerna till Aftonbladets artikel. Finns det en sko som klämmer här?

Eva-Lotta Funkquist

söndag 27 september 2009

Gör en nurse-in

En kommunfullmäktigeledamot på Gotland ammade sin tvåmånaders bebis på ett kommunfullmäktigemöte och fick kritik för detta av sina politikerkollegor. Då åkte Amningshjälpens Gotlandsgrupp på nästa möte och ammade hejvilt. Med barn som inte var månader, utan år! Så gute gott underbara Gotlandsgruppen! Såna där nurse-in borde göras överallt där amning ifrågasätts! Klicka på rubriken om du vill läsa mer.

Eva-Lotta Funkquist

Förbudsskyltar mot amning

På Helpmammalistan skrev en medlem att det finns förbudsskyltar mot amning på flera caféer i Malmö. Är det så? Har någon sett dem? Bildbevis?

Eva-Lotta Funkquist

lördag 26 september 2009

Matlagningsamning

När jag tänkte efter blev jag osäker på om liggamning verkligen kan anses vara vedertaget, jag tänkte att man kanske oftare säger amma liggandes. Jag googlade och det var väldigt vedertaget. Samtidigt visade det sig att Linda Skugge sysslar med avancerad amningsrådgivning just vad det gäller liggamning. Det är något visst med dig Linda! Och där hittade jag ett intressant ord som jag missat: matlagningsamning. Jag plottrar in det bland de andra orden.

Eva-Lotta Funkquist

Vedertagna sammansatta förklaringsord innehållande ordet amning

Amningsavslut, amningsberättelse, Amningsbh, amningsbild, Amningsbloggen, amningsbok, amningsdikt, amningsdocka, amningserfarenhet, amningsexpert, amningsfanatiker, amningsfascism, amningsfascist, amningsfilm, amningsfåtölj, amningsförsök, amningshets, amningshistoria, amningshjälp, Amningshjälpen, amningshormoner, amningshysteri, amningsinlägg, amningskläder, amningsklänning, amningskudde, amningskultur, amningskunskap, amningskupa, amningskurs, amningskvinna, amningslinne,amningsmaffia, amningsmisslyckande, amningsmulla, amningsnapp, amningsnorm, Amningsnytt, amningsmottagning, amningsobservation, amningspolitik, amningsro, amningsrum, amningspaus, amningspsykos, amningspuckel, amningspump, amningspåve, amningssignal, amningsstart, amningsstatistik, amningsstund, amningsställning, amningsstöd, amningssyn, amningste, amningströja, amningsvänlig, dubbelamning, hobbyamning, intensivamning, kvällsamning, matlagningsamning, morgonamning, liggamning, långtidsamning, maratonamning, mysamning, nattamning, nödamning, prematuramning, sjalamning, småbarnsamning, syskonamning, tandemamning, tröstamning, tvillingamning

Alla orden rödmarkerades i rättstavningsprogrammet. Hm. Och vad har jag glömt?

Eva-Lotta Funkquist

fredag 25 september 2009

SPC-FLAKES- en räddare i nöden

Varje år drabbas 30 000 ammande kvinnor i Sverige av mjölkstockning. Inflammatorisk mastit heter det i vården och tillståndet kan utan överdrift sägas vara en nära döden upplevelse. Om några mjölkgångar i bröstet blir tilltäppta, så att mjölken hindras från att komma ut, uppstår en inflammation i bröstet. Kvinnan får hög feber, ont i bröstet och känner sig ofta väldigt svag. Om man tar infektionsprover, vilket egentligen inte alls är nödvändigt, är de ofta så förhöjda att en oerfaren läkare kan bli alldeles förskräckt och överbehandla med antibiotika. Sjukdomskänslan brukar sitta i ett eller flera dygn. Många kvinnor som drabbats av upprepade mjölkstockningar väljer att lägga ner amningen.

1986 förbjöd Sverige, som första land i världen, antibiotika i djurfoder. Grisungar började då drabbas av diarré när de gick över från suggmjölk till fast foder. Två forskare vid avdelningen för klinisk bakteriologi på Sahlgrenska universitetssjukhuset upptäckte ett sätt att lösa diarréproblemet med ett kroppseget protein som döptes till Protein AF (antisekretorisk faktor). När grisarna fick foder med proteinet i upphörde inte bara diarrén hos grisungarna, utan man konstaterade också en bieffekt: suggorna fick inte längre mastit.

Protein AF påverkar vätskeupptagningen och vätskebalansen i kroppen, men har också antiinflammatoriska effekter. Därför tros proteinet hjälpa mot en rad sjukdomar, som t.ex. reumatism, tarmsjukdomarna ulcerös colit och Crohns sjukdom och yrselsjukdomen Mb Ménière.

Protein AF stimuleras att produceras av den egna kroppen om man äter spannmål (främst havre) som är behandlat på ett speciellt sätt. Behandlingen heter patenterad hydrotermisk behandling och består av en sorts uppvärmning och torkning av spannmålen. En av produkterna man får när man behandlar havre på detta sätt har döpts till SPC-flakes.

SPC-flakes används som vanliga flingor (till gröt eller müsli) och går (ibland) att få tag i på apotek och i hälsokostaffärer. Doseringen är 1 g per kg kroppsvikt och dygn, vilket ofta motsvarar en dl. Intaget av flingorna bör enligt förpackningen fördelas 2-3 gånger över dygnet, vilket innebär att man bör ta 2-3 matskedar per gång.

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 23 september 2009

När man möter människor i kris gäller det att vara ödmjuk

Margareta Berg Brodéns bok Mor och barn i ingenmansland handlar om föräldrar och spädbarn som kommit snett i anknytningen och som får hjälp på Viktoriagården i Malmö. När jag läste den var det en berättelse klistrade sig fast och i mitt arbete som neonatalsjuksköterska tänker jag ofta på den när jag möter nyblivna mammor, som nästan alltid är rädda, vilsna och väldigt skuldtyngda.


Lena och Mia kom till oss på grund av dålig viktuppgång hos Mia efter tio veckor. Första dagen sover Mia när de kommer, och jag undrar när det är dags för mat. Modern vet inte och är osäker på när barnet fått mat senast. Gemensamt kommer vi fram till att det nog måste vara fem till sex timmar sedan sist. Efter en stund kommer ett försiktigt skrik från Mia, och jag påpekar att det nog är dags för mat nu. Modern vill dock först röka och går ut en stund. Då hon återkommer sover Mia igen. Vi dukar sedan kaffe, och just som vi satt oss vaknar Mia och skriker lite högre än förra gången - men fortfarande inte krävande. Modern beslutar sig för att först dricka upp sitt kaffe. Under tiden somnar Mia igen. Det blir sedan tid att gå hem och Mia fick ingen mat den eftermiddagen. (Berg Brodén 1989: 198)


Terapeuten som mötte Lena förstod att Lena redan fördömde sig själv och visste att hon inte fungerade som en bra mamma. Dåligt samvete fungerar inte som en sund drivkraft till något gott. Tvärtom skulle säkert en droppe fördömande från terapeutens sida få Lenas skuldbägare att rinna över. För att hjälpa Lena att lära sig tolka och ta hand om sitt barn måste hon istället bygga upp ett förtroende och en tillit så att Lena ville komma tillbaka till Viktoriagården. Terapeuten i den lilla textsnutten har fungerat som förebild för mig i mitt arbete.


Eva-Lotta Funkquist

tisdag 22 september 2009

WHO säger inte att mammor skall amma i två år

Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: WHO säger att alla mammor skall amma i två år, det tycker jag är fel, jag vill bestämma själv hur länge jag skall amma.

Jag är en urusel diplomat. När folk säger så där får alltid lust att säga PUCKO och sen sura. Jag orkar liksom inte förklara. För ett tag sen argumenterade en kollega på det där temat och då höll jag verkligen på att säga det. PUCKO. Då tog en annan kollega över diskussionen mycket smidigt och förklarade så där milt som man ska. Hon var grundlig och pratade om att ge människor möjlighet att göra ett informerat val och att hälsorekommendationer aldrig bygger på tvång. Det är högst frivilligt hur många äpplen man sätter i sig på en dag. Lika frivilligt är amning.

Det värsta med hela historien är att kollegan som argumenterade så där smidigt är åttiotalist. Jag är gammal nog att vara hennes mamma.

Eva-Lotta Funkquist

Är klädd i mässkrud vid barnet, ammar
han glider en mun till höger
blir gnolande värk i sikte för blodomloppet bakom mig
Ropar tillbaka, händerna låter jag falla, vinterlöv
Kladdiga, ineffektiva giftasvuxna
Underlig bekännelse från den trolöses lungor:
Jag tror på dig

Ur: Fadersmjölken av Tom Malmquist

måndag 21 september 2009

Om "att inte kunna amma" vore något absolut ...

och att detta bestämdes av hur många som inte ammade när barnen var sex månader så skulle det se ut som följer.

Först vill jag bara påminna om att jag inte håller med om den verklighetsbeskrivningen. Att kunna eller inte kunna är betydligt svårare att definiera. Man kan rimligtvis inte amma i flera månader utan att kunna amma.

Men eftersom det cirkulerar en uppgift på internet om att "en fjärdedel av alla kvinnor kan inte amma" så vill jag gå till botten med orimligheten i det påståendet.

Att en fjärdedel av alla kvinnor i Sverige slutar amma ofrivilligt innan barnen är sex månader redde jag ut här.
Det är ett genomsnitt för hela Sverige. Tittar man på amningsstatistiken län för län får man fram helt andra siffror.

37,6% av alla barn i Västmanlands län räknas som "ej ammade" vid 6 månaders ålder i 2006 års statistik. Men bara 22,5% av barnen i Jämtlands län.
Har kvinnorna i Jämtland en kroppsdisposition som bättre lämpar sig för amning är kvinnorna i Västmanland?
Är de jämtländska kvinnorna rent av duktigare?
Eller ska vi lämna biologismen för en stund och fråga oss om amning är något som lämpar sig bättre för en glesbygd än för storstad? Men då visar det sig att både Stockholms och Uppsala län har jämförelsevis liten andel barn som inte ammas vid 6 månader (24,9%). Liksom f ö Gotland (24,8%). Län i andra änden av skalan är Örebro (35,6%) och Skåne (35,0%).

Eller är det så att 70-talister är duktigare på att amma än sina mammor? 1972 var det 93 % av barnen som inte ammades när de blev ett halvår. I en undersökning i Uppsala samma år ammades bara 1% av barnen vid 6 månader. Två tredjedelar av mammorna som slutat amma angav "för lite mjölk" som orsak. Tiotusentals kvinnor varje år hade inte tillräckligt med mjölk för att försörja sina barn. Minst av alla ammade hemmafruarna.

Men nej nej nej amning har ingenting med duktighet att göra. Möjligen är det en fråga om resurser, på individuellt plan och i samhället i stort. När fler får enhetliga råd och kunnig hjälp med amning får fler till en fungerande amning. När samhällets stöd sviker och kvinnor antingen upplever amningspress ("det är bara att amma på, lite ont har alla" och liknande) eller anti-press (t ex "oj nu har han inte gått upp så mycket som han skulle, det är bäst att du ger tillägg") klarar de kvinnor som kan lära sig om amning från andra håll - i sitt eget nätverk eller genom t ex media - lättare att lära sig amma och övervinna svårigheter.

Kanske är det dags för ett förbehåll i amningsrekommendationen om helamning i sex månader och delamning till ett års ålder eller längre: "Det här gäller bara er som har stöd från omgivningen. Er andra struntar vi i. Det är ändå så många som ammar i Sverige."
Marit Olanders

söndag 20 september 2009

Kolik beror inte på att spädbarnet äter för ofta eller för mycket

Svenska Dagbladet hade i veckan en artikel om spädbarnsgråt. Gösta Alfvén är läkare och arbetar med smärta och barn. Han konstaterar att ett vanligt misstag som oerfarna föräldrar gör är att ge bebisen mat i tid och otid. Han menar att de misstolkar all skrik som hunger och att det är extra olyckligt om barnet har kolik. Att mata barnet då ökar smärtan och barnet kommer in i en ond cirkel.

Nu får du läsa på lite Gösta! Reglerat matningsmönster hjälper inte mot kolik! Spädbarn har en så kallad kontinuerlig digivningsstrategi. Det är meningen att att barnet ska äta typ fyra gånger i timmen. Täta matningar ger inte kolik. Däremot kommer råd av den typ Gösta kommer med att skapa mycket förvirring hos föräldrarna och det kan vara väldigt smärtsamt.

Läs gärna mer här och här.

lördag 19 september 2009

Tänk att ingen stirrar på en ammande mamma

Lina Rönnåsen har bott i Bryssel, men nu flyttat hem till Uppsala. Och då slås hon av hur otroligt barnvänligt Sverige är. Vilken bra föräldraförsäkring vi har. Och att ingen stirrar på en ammande kvinna. Klicka på rubriken om du vill läsa hennes krönika.

Vad är det Ingemar säger i Mitt liv som hund? Det kunde ha varit värre. Jag har faktiskt haft tur. Om man jämför...

Eva-Lotta Funkquist

Vad jag vet om amning och var fjärde kvinna

Jag har faktiskt gjort en uträkning som slutade på 25%, var fjärde kvinna. Men det handlar inte om att inte kunna amma. Det handlar om att ha ammat, men slutat ofrivilligt innan barnet blev sex månader.

Den är gjord år 2006 och går så här:
År 2004 föddes ca 100 000 barn i Sverige. 72 % av dem ammades när de fyllde sex månader. 28 % av barnen ammades då inte längre.
Det finns en norsk undersökning som visar varför mammor slutar amma innan barnet fyllt sex månader. Räknar man samman dem som aldrig har ammat, tycker att de ammat färdigt och återvänt till arbete eller studier, får man ihop ungefär 10 %.

Resten, 90 %, av dem som slutade amma före 6 månader, gjorde det alltså ofrivilligt. Problemen mammorna angav var inga nyheter för oss som jobbar med amningsfrågor; för lite mjölk, att barnet inte ville, sugproblem, att mamman var sjuk och/eller medicinerade, oro, stress, trötthet, bröstinfektion, sår...
Använder man den norska undersökningen som mall för svenska förhållanden finner man att 25 000 mammor upphörde med amning före sex månader fast de egentligen inte ville det.

Vi tar det igen. 25 000 mammor slutar årligen amma tidigare än de själva önskar, de som slutar frivilligt borträknade. 25 000 kvinnor som kan antas bli besvikna, ledsna och få skuldkänslor över att de inte får till den amning de skulle vilja ha. Som på grund av otur, okunskap och bristande stöd i omgivningen tvingas avstå från fungerande amning.

Är det dessa kvinnor som avses med "var fjärde kvinna"? I så fall är det rätt magstarkt att stämpla deras kämpande med amning som att de inte KUNDE amma, deras oro, deras balansgång på slak lina som delamning kan innebära, där det gäller att hålla barnet mätt men inte minska mjölkproduktionen ännu mer, eller medicinerande mammors svåra beslut om att fortsätta amma eller återgå till medicinering, i de fall det inte går att kombinera. De har ju faktiskt ammat! Många månader, en hel del av dem.

Det finns också ett starkt klassperspektiv i hur mycket och länge man ammar. Ju högre utbildning och status i samhället kvinnor har, desto längre amning. Ju kortare utbildning och mer kontakt med arbetsförmedling och sociala myndigheter, desto mindre amning. Tar man detta med i beräkningen och säger att si och så många "inte kan amma" som något absolut kommer man läskigt nära teorierna om rashygien.

Marit Olanders

fredag 18 september 2009

Jag tror det finns fler än tre sorters lögner

Det var väl Mark Twain som sa: det finns tre sorters lögner; lögn, förbannad lögn och statistik?

Men det här är väl mer att med hjälp av matematik dra en linje från ett önskat antagande till en önskad bekräftad slutsats? Läs senaste svaret på frågan om var uppgiften att var fjärde kvinna inte kan amma kommer ifrån.

Jag är intresserad och letar i Bröstkomplikationer i samband med amning, men förstår fortfarande inte; varifrån kommer uppgiften att var fjärde kvinna inte kan amma?

Eva-Lotta Funkquist

torsdag 17 september 2009

På Södersjukhuset är det ingen som drar i mammornas bröst

Idag träffade jag en barnmorskestudent som gjorde praktik på Södersjukhuset.

- De är jätte duktiga på amning Eva-Lotta, sa hon.
- De är välutbildade och ingen drar i eller formar mammornas bröst. Amningen fungerar om man föder barn på Södersjukhuset. Jag har inte träffat någon mamma som haft problem på tre veckor.

Heja Södersjukhuset!

Fast personalen var visst lite sisådär på hud mot hud vård. Det är synd för hud mot hud vård av nyfödda har väldigt många fördelar. Nåt att jobba på på helt enkelt!

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 16 september 2009

Det finns de som ljuger på BVC

Jag är uppvuxen i ett stall. Om man på ett enkelt sätt ska beskriva en stalltjej så är det en tjej som vid 18 och 1/2 års ålder med fart backar in ett hästsläp i ett enbilsgarage och reagerar med förvåning på uppgiften att det ute i samhället finns kvinnor som inte klarar av detta. Jag hälsar fortfarande på i stallet ibland. Då brukar jag sitta och hänga på läktaren.

När stalltjejer får barn så sköts det hela utan krusiduller. Senast jag satt och hängde på läktaren ställde en stalltjej en fråga till mig om hennes dotters viktuppgång. Hon hade blivit rekommenderad på BVC att ge tillägg och undrade vad jag ansåg. Vi avbröts av en hoper förvånade stalltjejer.

- Talade du sanning på BVC? undrade de med förvåning och tillade,
- man ska svara ja, ja hon tar redan flaskan,
- o ja hon sover i egen säng,
- smakportioner? Jajemän, det började jag med förra månaden.

De konstaterade i samförstånd: man svarar vad BVC VILL höra. Inget annat.

Talar sanning, det gör stalltjejer hos veterinären.

Eva-Lotta Funkquist

tisdag 15 september 2009

Hur spädbarnen tas om hand påverkar hela samhället

Psykoanalytiker Erich Fromm intresserade sig för varför vissa samhällen är aggressiva och andra inte. Han ansåg att aggressivitet inte är en mänsklig egenskap utan en del av ett syndrom och för att visa det analyserade han många traditionella samhällen och delade in dem efter hur aggressiva de var. Ett icke aggressivt samhälle är bergsfolket Arapesh. Hos Arapesh är män och kvinnor jämställda och lika involverade i barnen. Små barn bärs ständigt omkring av en vuxen och ett barns gråt måste till varje pris undvikas. Amningen präglas av samvaro och lek och barnen ammas i flera år. Flodfolket Mundugumor är däremot ett fientligt folk och barnen föds till en värld som präglas av en hänsynslös individualism och fiendskap mellan individer. Barnen lämnas vanligtvis hemma, i en korg upphängd i taket. De tillåts ligga ensamma och gråta och modern försöker ständigt skjuta på barnets måltider. Hela amningsproceduren präglas av ovilja. När barnet börjar gå avslutas amningen och barnet tillåts inte längre sova med föräldrarna.

Läs gärna mer i Den destruktiva människan av Erich Fromm

Eva-Lotta Funkquist

Ammad som barn => god som vuxen?

I förra inlägget ställdes frågan om amning påverkar personligheten. Blir man en godare människa av att ammas?
Man kan ju räkna upp personer som allmänt anses som "goda" och hänvisa till att de förmodligen har ammats. Jesus och Buddha brukar nämnas i detta sammanhang.

Men då får man inte glömma att i princip alla ammades fram till slutet på 1800-talet eller så. I områden där barn inte ammades så mycket var barnadödligheten skyhög, på Island t ex. Där ammades barn sällan mer än en vecka på 1700-talet. Sedan passades de av någon grannkvinna eller äldre släkting som matade dem med tuggad fisk och kött. En kvinna var tvungen att få 10-15 barn för att tre skulle överleva spädbarnstiden. Bara de fattigaste barnen ammades, och de klarade sig mycket bättre. (Mer om detta i Elisabet Helsings och Anna-Pia Häggkvists bok Amming - til deg som vil amme.)

Men bortsett från Island och eventuella andra undantag gällde regeln att barn ammades, av sin mamma släktingar, grannar eller någon anställd amma. Det innebär att alla historiens värsta tyranner har ammats. Nero, som brände ner halva Rom, ammades. Napoleon, som som drog in Europa i ett stort krig, ammades. Robespierre, som sände otaliga fransmän till giljotinen ammades. Djingis Kahn ammades. Alexander den store. Xerxes. Hunnern Attila. Kristian Tyrann. Gustav Vasa. Karl XII.
Jag vet inte om Adolf Hitler, Josef Stalin, Pol Pot och Saddam Hussein ammades men det är mycket möjligt.

Med andra ord är den enda slutsats man kan dra: Föräldraskapet bor inte i brösten.

Marit Olanders

Amningshjälpen kan inte tjäna som inspiration till att dra slutsatser om vem som blir seriemördare

För att dra meningsfulla slutsatser krävs föregående analys, initierade källor eller väl underbyggd argumentation. När det gäller slutsatser som rör amning saknas ibland alla tre. Amningshjälpen kan inte fungera som källa i frågan om vem som blir seriemördare. Organisationen har helt enkelt aldrig berört ämnet. Klicka på rubriken om du vill läsa mer.

Lite festligt i sammanhanget är att jag har hittat en slutsats om att för mycket amning också kan leda till att barnet blir seriemördare.

I think that if the kid can drop the teat and say, “Other side, Mommy!” the whole fad has been taken way too far. And yes, I know somebody who breatfed her kid that long. He’s going to grow up to be a serial killer.

Klicka här om du vill läsa mer.

Törs jag mig nu på slutsatsen att amning gör vissa osakliga?

Och att det därför behöv behövs forskare, journalister och och andra amningsengagerade som kan förstå och förklara?

Eva-Lotta Funkquist

måndag 14 september 2009

Hur många procent är det som inte kan amma?

Den frågan får vi ibland till Amningshjälpen. Det är väl Kristin Svensson som någon gång har sagt att, alla som har ett barn som vill suga och minst ett bröst, har de fysiska förutsättningarna för att amma? Närmare än så är det nog svårt att komma i ett svar och något procenttal på hur många mor-barn par som saknar de förutsättningarna skulle jag aldrig våga mig på. Jag har aldrig läst något heller, förrän nu. På den här bloggen hävdar man att var fjärde kvinna inte kan amma. Någon frågar oskyldigt i en kommentar var den uppgiften kommer ifrån. Om det är en undersökning de har gjort själva. Något svar får han inte. Att uppgiften är fel är dock helt uppenbart. Sveriges senaste amningsstatistik är från barn födda 2006. Den statistiken omfattar lite drygt 100 000 barn. En fjärdedel av dem blir 26 000. Vid två månaders ålder var det bara 10 000 barn som inte ammades. Om en fjärdedel av alla kvinnor inte kan amma skulle alltså 16 000 mammor med barn födda 2006 ha ammat, trots att de inte kan.

Vad säger man om en sån bedrift?! Och dessutom i två månader.

Neej, så festligt är det förstås inte. Men jag undrar ju också var de har fått uppgiften ifrån.

Eva-Lotta Funkquist

söndag 13 september 2009

Det är provokativt att säga att man inte vill amma

Utan tvekan, sånt går en del igång på. Linna Johansson har valt att inte amma och blev intervjuad av mama. Hon fick den här frågan:

Tror du att barnet går miste om närhet när det flaskmatas?

Och Linna svarade så här:

– Jag tycker att det verkar exceptionellt härligt att bli ammad. Men jag förstår inte hur nån på allvar kan tro att ett flaskmatat barn inte är nära sina föräldrar. Föräldraskap de första åren går ju framförallt ut på att krama, klappa, bära, trösta. Själv sov jag till exempel tillsammans med mitt barn hans fyra första år. Man måste inte använda brösten för att vara nära en annan människa.

Om vi vänder på Linnas resonemang - och låtsas att hon har ammat och att hon tror att det ger närhet, men inte samsovit, då skulle svaret blivit så här:

– Jag tycker att det verkar exceptionellt härligt att samsova. Men jag förstår inte hur nån på allvar kan tro att ett barn som sover i egen säng inte är nära sina föräldrar. Föräldraskap de första åren går ju framförallt ut på att krama, klappa, bära, trösta. Själv ammade jag till exempel mitt barn hans fyra första år. Man måste inte använda sängen för att vara nära en annan människa.

Och vad vill jag ha sagt med det här omständliga resonemanget? Ja faktiskt bara att kvinnans kropp inte bara lyder under ett tabu, det finns massor. Som Linna säger: det är en särskild provokation att som kvinna bestämma över sin egen kropp.

Eva-Lotta Funkquist

fredag 11 september 2009

Amningshjälpen säger inte att alla kan amma

Mig veterligen har vi aldrig någonsin sagt det. Amningshjälpen finns för att alla inte kan amma. Om alla kunde amma i överensstämmelse med sina önskningar skulle ju inte amningshjälpen behövas.

Amningshjälpen uppfyller inte kriterierna för att kallas för sekt eller maffia. Medlemmarna är inte fanatiker eller fascister. Vi svarar på frågor om amning när mammor, pappor och partners ringer och ställer frågar som de inte kunnat få svar på någon annanstans. Ibland ringer en syster eller en mormor och säger att mamman bara gråter så hon kan inte prata själv, men vi undrar...

En del ringer och frågar hur man gör när man ska sluta att amma. Den frågan är vi faktiskt också oftast bra på.


Eva-Lotta Funkquist

Det går trender i amning 2

Socialstyrelsen samlar in statistik om amning i Sverige varje år. Man sammanställer hur många barn som ammas enbart och delvis respektive inte ammas vid en veckas ålder samt två, fyra, sex, nio och tolv månader. I statistiksamlingen kan man också följa amningsförekomsten i Sverige år för år. Klicka här för att ladda ner den senaste statistiken, över barn födda 2006. Gå fram till sidan 16 för att se amningsförekomsten under åren 1964-2006.

Från 1964 fram till början av 1970-talet stupar linjerna brant ner mot allt mindre amning. Men 1973 vänder kurvorna uppåt igen. Tyvärr finns det ett glapp för åren 1976-1985 då Socialstyrelsen inte samlade in data. I skriften Ligga steget före av Gerd Brandell och Carina Sjögren återges dock upgifter som Semper samlade in de åren som återspeglar den nationella statistiken. Fram till 1981 ökade amningen kraftigt. Amning vid två månader ökade under den perioden från 20% till 83%. Men i början av 1980-talet stannade ökningen av. Från 1990 ökade amningen återigen, men långsammare.

Toppen på kurvorna nås kring 1996. Därefter har de vänt neråt. Allra brantast neråt pekar kurvan för enbart amning vid 6 månader. Det kan delvis förklaras av att definitionen för helamning ändrades, för barn födda från och med 2004 används WHO:s definition, nämligen enbart amning, vitaminer och läkemedel. tidigare räknades "enstaka smakportioner" in i enbart amning.

Ändringen till en striktare definition av enbart amning kanske även påverkar statistiken vid 4 månader, men knappast vid 2 månader och 1 vecka. Särskilt vid en veckas ålder ammas färre barn helt. Från och med 2001 ammas färre barn helt än när mätningarna startade 1986. (Det syns inte på diagrammet utan man får gå till sid 27.) Slår man ihop enbart och delvis amning får man fortfarande en nedgång, även om den är mindre.

Upp- och nergångar i amningsförekomsten är inget som bara händer. De sammanfaller med händelser i världen runt omkring. Nedgången i amning i västvärlden under 1900-talet sammanfaller med att gumminappen till nappflaskan uppfanns, pastörisering gjorde mjölkpulver någotsånär säkert att använda, och sjukhusförlossningarna blev vanliga. Mor och barn utgjorde olika patientkategorier och separerades så fort navelsträngen var klippt. Dessutom gick barnläkarna strax i allians med barnmatsföretagen och de dubbla budskapen sköljde över mammorna: Det är din höga plikt att amma ditt barn men kan du inte klura ut på egen hand hur du ska göra finns det fullgoda mjölkblandningar att ge.

I Norge kan man t ex se att amningen ökade i förekomst under krigsåren på 1940-talet. I Norge når kurvan botten år 1968. Då tog kvinnorna amningssaken i egna händer och bildade norska Ammehjelpen. I Sverige kom vändpunkten 1973, när Amningshjälpen bildades efter norsk förebild. Det var mer som hände i Sverige just 1973, men det återkommer jag till.

Vad är det som har hänt under de senaste 20 åren? Under första halvan av 1990-talet blev svenska BB-avdelningar amningsvänliga. Alla skulle följa Tio steg till lyckad amning. De hade författat en egen skriven amningsstratiegi och personal utbildades. De sista barnsalarna försvann och mammorna fick ha barnen hos sig på rummen dygnet om. 1996 var alla BB-avdelningar utnämnda till amningsvänliga.

Allt var förstås inte perfekt. Personal hade mer eller mindre lätt att ta till sig amningskunskap och omsätta den i praktiken. När jag låg på BB med min nyfödda dotter 1996 fick jag kokt vatten i nappflaska till henne eftersom hon ville suga hela tiden hela natten och det gjorde så grymt ont. Det bryter både mot steg 5, visa mammorna hur de ska amma, steg 6, inte ge nyfödda barn annat än bröstmjölk om det inte är medicinskt indikerat, steg 8, uppmuntra fri amning, och steg 9, inte ge nyfödda ammade barn nappflaska eller tröstnapp. Inte var det någon som frågade vilken form mina bröstvårtor hade efter amningen eller på annat sätt intresserade sig för exakt HUR ont jag hade, eller varför.

Hjälpmammor från Amningshjälpen medverkade i utvärderingen av BB-avdelningarna och när jag hade kommit med i Amningshjälpen hörde jag mummel om att det sågs lite väl genom fingrarna med brister här och var.

Utnämningen av amningsvänligt sjukhus är en färskvara och avdelningarna ska om-utvärderas med jämna mellanrum. Här falnade intresset rätt snart och i årsskiftet 2003-2004 lades referensgruppen för amningsvänliga sjukhus ner p g a bristande intresse från vårdens sida. Sedan dess är det upp till landstingen att hålla sjukhusen amningsvänliga.

Nu verkar det som om amningsvänligheten har tappat mycket av sitt innehåll och blivit ett tomt skal. Diplomen hänger fortfarande uppe på väggarna, men många mammor möts av okunskap som slår åt bägge håll. Hungriga barn till vanmäktiga mammor som inte får amningen att funka ges så kallade "stötdoser" med ersättning (på kopp eller flaska) i stället för hjälp med amningstekniken (och kanske en klunk urmjölkad mjölk på sked). Andra mammor får ingen hjälp alls; de upplever att personalen slår ifrån sig med frasen "alla kan amma" utan att berätta hur det ska gå till och att de lämnas i ett tomrum utan hjälp att mätta sitt barn, varken med bröst eller flaska.

Förra gången amningsförekomsten gick ner skylldes det på mammorna, amning var omodernt, slabbigt och förstörde figuren. Hette det. Samtidigt fylldes brevlådorna hos pionjärerna inom Ammehjelpen och Amningshjälpen med brev från hjälpsökande, ledsna mammor som inte fått amningen att funka och som nu grep efter halmstrån för att amma åtminstone ett barn. Kanske är 2000-talets mammor mer arga och mindre ledsna än 1960- och 70-talets men att nedgångarna i amningsförekomst skulle bero på fria val och "trender" hittar man inte stöd för om man granskar historiken närmare.

Marit Olanders

torsdag 10 september 2009

Det går trender i amning

Mer på temat argumentation ni helt säkert redan hört. Så här kan det låta:

Det går trender i amning. På 60 och 70-talet var det omodernt att amma. Den kvinnliga frigörelsen var i ropet och allt fler kvinnor valde att inte amma. På 80-talet blev amning åter modernt och plötsligt skulle alla amma.

Jag har alltid undrat över den där argumentationen.Om det var omodernt att amma på 60 och 70-talet måste det väl finnas berättelser av och om kvinnor som på ett då modernt och självmedvetet sätt beskriver att de valde att inte amma. Jag har aldrig läst eller hört några sådana berättelser. Det kan ju helt enkelt bero på att jag inte kommit i kontakt med dem, men jag har hållit ögon och öron öppna ska ni veta. Däremot har jag hört massor av berättelser av kvinnor som inte "kunde" amma, därför att råden de fick var helt åt skogen. Kvinnor som decennier senare fortfarande är ledsna och inte på något sätt glatt beskriver 60 och 70-talen som en amningsfri, emanciperad och frigjord tid.

Det finns mycket litteratur som beskriver HUR amningen skulle gå till under tidigare decennier. Det är lätt att förstå att väldigt få kvinnor kunde amma med tanke på de sjukhusrutiner och spädbarns rekommendationer som fanns på den tiden. Låt mig här återge ett exempel.

”Före anläggningen skall modern eller den som har hand om barnets skötsel, tvätta sina händer. Bröstvårtan och den närmaste delen av vårtgården skall avtvättas med en bomullssudd doppad i kokat vatten. Efter amningen skall bröstet noga avtorkas med bomull och därefter täckas med en ren linnelapp eller steril gaskompress” (ur Wallgren Förebyggande hälsovård för mor och barn,1940, sid: 89).

Jag har alltid trott att det var dessa rutiner och råd som var den främsta orsaken till att amningstalen sjönk så dramatiskt från 1940 talet och fram till 1970-talet och inte vände igen förrän barnläkarna på 1980-talet började lätta på de strikt hållna direktiven om hur kvinnor skulle ta hand om sina barn. Kvinnor som hade barn under de här decennierna kan fortfarande berätta de mest besynnerliga historier. Alldeles nyligen hörde jag berättas att öppettider anpassades efter klockslagen som barnen skulle ammas på (eller oftare: flaskmatas). Verksamhet i kyrkan startade t.ex. klockan elva så att kvinnorna först skulle hinna med tio målet.

Att åttiotalisterna i attitydundersökningar har visat sig vara extremt individualistiska och negativa till att känna sig styrda av auktoriteter tycker jag känns hoppfullt och sunt.

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 9 september 2009

Information till föräldrar som flaskmatar

Det klagas ibland på att föräldrar som ska flaskmata sin bebis inte får någon information med tips om flaskmatning under BB vistelsen. Karolinska sjukhuset har gjort en broschyr som delas ut till föräldrar som ska flaskmata. Den delas även ut på många andra sjukhus. Klicka på rubriken om du vill läsa den! Sen har ju förstås amningshjälpen lite information på sin hemsida. Läs mer här.

Eva-Lotta Funkquist

tisdag 8 september 2009

Riskfaktorer för såriga bröstvårtor

I en studie har man försökt belysa riskfaktorer för mammor för att få såriga bröstvårtor under BB vistelsen. 73 kvinnor med såriga bröstvårtor jämfördes med 73 kvinnor utan såriga bröstvårtor. Ensamstående fick oftare såriga bröstvårtor. Opigmenterade bröstvårtor och svullna bröst var inte heller bra. Att vara förstföderska var ytterligare en riskfaktor, och att ha platta bröstvårtor eller bröstvårtor med annorlunda utseende. Det stod missbildade, men det lät så hemskt. De flesta kvinnors bröst ser väl lite eljest ut och det brukar ju gå finemang ändå. Läs mer här.

Eva-Lotta Funkquist

måndag 7 september 2009

Pappor och amning

Hittade den här länken på norska Ammehjelpens blogg Fulle Mugger. Den får tala för sig själv.

Är amning ett hinder för jämställdhet?

När det kommer barn i ett förhållande händer det ofta att par som tidigare varit jämställda blir mer ojämställda. Kvinnan tar merparten av föräldraledigheten. Hon tar över mer och mer av hushållsarbetet och han glider in i mansgrisrollen som familjeförsörjare som är bortkopplad från hem och barn. Detta vet vi. Men blir ojämlikheten större i familjer som ammar mer?

Det finns säkert mer att utreda i frågan om amning och genus men det finns lite vi vet om amning och klass/socialgruppstillhörighet. För några år sedan kom en svensk studie som tydligt visade att ju högre socialgrupp och status i samhället kvinnor hade, desto mer ammade de.
Så här står det :
Resultatet [...] visar att mammor som hade lägre socioekonomisk status; hade kortare utbildning än högskola och universitet, fick arbetslöshetsersättning eller socialbidrag eller hade en lägre disponibel inkomst, ammade i lägre utsträckning än mammor med hög socioekonomisk status vid 2, 4, 6, 9 och 12 månaders ålder.

- Risken för att sluta amma före sex månaders ålder var till exempel dubbelt så hos mammor med kortare utbildning än för de med högre utbildning.
Kvinnor med längre utbildning och mer kvalificerade jobb ammar alltså mer än kvinnor med kortare utbildning. Det är ett mönster som går igen i på andra håll i västvärlden, se här, och Mellanöstern. Bland kvinnor som ammade barn som är två år eller mer var utbildningsnivån mycket hög, enligt en australiensisk studie. 63% av kvinnorna hade högskoleexamen.

Studierna här svarar inte på frågan om ojämlikheter i ett förhållande växer på grund av amningen. Jag vet inte om det finns några sådana studier. Jag tar gärna emot tips.
Vad studierna här och många fler visar är att kvinnor med bra status i samhället, lång utbildning och arbete ammar mer.

Marit Olanders

söndag 6 september 2009

Kvinnor får inte kosta

Katarina Djordjevic skriver i lördagens DN att kvinnor inte får kosta. För att exemplifiera nämner hon att kriminalvården varje år kostar vår gemensamma kassa fyra miljarder kronor. Katarina menar att kriminalvården syns och hörs och vågar använda sig av moderna och kontroversiella metoder. Men när kvinnor får problem ska de göras osynliga, omedvetna, och orörliga, och framförallt ska det inte kosta pengar. Katarina tycker att Anna Odell borde tackas för att hon har fäst vår uppmärksamhet på det.

Amningshjälpen hjälper kvinnor som har amningsproblem. Varje år får vi ett litet och osäkert statsbidrag, jag tror det är på 70 000 kr. Det finns människor som tycker att det är upprörande.

Eva-Lotta Funkquist

fredag 4 september 2009

Amning under attack

Corren har en amningsartikel på ledarplats idag och det är ju bra. Där passar amningsfrågor!

Klicka på rubriken, läs och begrunda vetja!

Eva-Lotta Funkquist

Sugen på livet - andra upplagan

Sugen på livet - Om att lära sig amma heter en skrift som ges ut av Amningshjälpen. Den handlar om just det - hur man får igång amning, vad man kan förvänta sig och hur man kan göra om olika problem med amningen uppstår.
Sugen på livet tar också upp delamning, amningsavslut och flaskmatning.
Några av rubrikerna är:
Amning är inget man bara "kan"
Hur signalerar barnet amningsdags?
Amning - bara för de präktiga?
Lös problem medan de är små
Var snäll mot dig själv
Amma adoptivbarn
Myter om amning och mjölkbildning

Klicka här för att läsa mer.

tisdag 1 september 2009

Jag födde mitt första barn på KS 1991

Avdelningen vi vårdades på efteråt hette Q25 och var en samvårdsavdelning. Då var samvård på BB något helt nytt. Tidigare hade nyfödda barn legat på barnsalar. Andan var god och personalen välutbildad och, har jag förstått senare, mycket amningsvänlig. Det var självklart att pappan skulle sova kvar. Någon frågade om jag hade tänkt att amma. Jag minns att jag uppfattade frågan som konstig. Hur skulle jag kunna veta det? Jag hade ju aldrig provat. Någon sa att de ville titta då jag ammade. De smög sig in på vårt rum och tittade och jag minns att jag tyckte det var obehagligt. Det var aldrig någon som rörde mina bröst, det var heller aldrig någon som rörde barnet, ändå var det något i situationen som gjorde mig obekväm.

Jag har alltid ammat väldigt indiskret. Jag säger som Linda Skugge: "förlåt alla mammor som jag har försvårat för att amma offentligt". Att amma diskret har inte passat mig. Jag har alltid gjort så mycket annat samtidigt. En gång sa en väninna till mig då vi satt på en läktare och tittade på en gymnastikuppvisning "titta där sitter en kvinna som ammar på samma sätt som du gör" (hon pekade på en annan mamma i publiken). Sen illustrerade hon genom att dra sin egen tröja upp och ner hejdlöst och frekvent. Jag tog det som en komplimang.

Trots att jag alltså är en indiskret ammare upplevde jag det som obehagligt att BB personalen ville titta då jag ammade. Jag brukar tänka på vad som hade hänt om jag träffat på så där okänslig personal som man ibland läser om. Personal som drar i brösten och hårdhänt väcker barnet för att sedan trycka det till bröstet. Hade jag då valt att inte amma? Jag ser det nästan som sannolikt och blir ledsen när jag tänker på det.

Så vitt jag vet är Q25 nedlagt sedan länge. Jag tror att det var av besparingsskäl.

Eva-Lotta Funkquist

Snälla BB, sluta ta mammorna på brösten

Någon uppmärksammade mig på det här. Jag blev riktigt ledsen och frånvarande en lång stund. Jag hoppas, hoppas att hon överdriver. Snälla, snälla BB personal, sluta tryck bebisarna till brösten, sluta dra i mammornas bröst. Bebisarna tycker inte om det, mammorna tycker inte om det och det är väldigt, väldigt amningsovänligt.

Kära WHO, kanske dags för ett elfte steg, rör inte kvinnornas bröst!

Eva-Lotta Funkquist

Jag, en nappflaskförespråkare

Det satt en gul stick it lapp på journalen. Fråga hur det går med amningen, stod det. Bebisen skulle komma åter från en permission för viktkontroll och blodprovstagning. Jag läste i journalen: infektionsmisstanke, långvarigt gul, ljusbehandlad och mer än 10 % viktnedgång. Jag visade in familjen på undersökningsrummet. Modern spände genast ögonen i mig.

- Jag ammar inte, sa hon förekommande och med sträng röst. - Jag har lagt ner amningen. Bebisen äter med nappflaska. Jag ska prova igen på tisdag, kanske. Hon avslutade med ännu strängare röst,

- Är du också en sån där NAPPFLASKHATARE?

- O nej, svarade jag, faktum är att nappflaskor är den enda kommersiella produkt jag verkligen, verkligen gillar, jag menar verkligen.

Ljuget kom liksom av sig självt. Modern tittade förvånat och faktiskt uppskattande på mig, äntligen en meningsfrände. Det kändes bra. Kvällen var sen och jag var inte alls på humör att förklara och försvara vare sig amningsfanatism eller sjukhustes tillmatningsrutiner. Hon tycktes turligt nog inte alls uppfatta det totalt absurda i påståendet. Undersköterskan tittade däremot förvånat och skeptiskt på mig och jag tror hon tänkte: hur i gisses namn ska hon ta sig ur det här?

Modern blev plötsligt entusiastisk. Nu ville hon berätta: om en ständigt skrikande bebis, om såriga bröstvårtor, om sömnlösa nätter, om hysteriskt BB personal och om oförenliga råd.

Jag flikade in lite stödord för att visa mitt deltagande, - nämen oj, stackars dig, o kära nån, fy vilka dummisar. Det sista var om BB personalen. Sånt är tabu. Man ska aldrig hålla med om att kolleger har betett sig illa. Naturligtvis inte, det är illojalt. Undersköterskan tittade ogillande på mig och lämnade rummet. Jag nästan hörde hur hon tänkte: ikväll är hon galen, komplett galen.

Modern fortsatte att berätta om kaoset som varit och till sist om befrielsen som kom med nappflaskan. En nöjd bebis, som sov, som blev mätt och om bröstvårtor som fick vila.

- Nämen o va bra, sa jag, - vad skönt, vilken befrielse. Här kändes det skönt att slippa undersköterskan blickar. Samtidigt började jag längta efter något i historien som kunde ge mig tillfälle att bidra med lite, lite perspektivförskjutning. Och till slut kom det.

Modern: - De sa att jag skulle prova med en sån där plastnapp på tutten, totalt värdelöst. Den sitter inte fast och hon bara tuggar på den, så här.

Hon illustrerade med sina egna käkar.

Jag: - Jamen amningsnappar, förresten, dom gillar jag också, förutom nappflaskor alltså. Är det någon som har visat hur du sätter fast den på rätt sätt?

Modern: - Nej

Jag: - Ja men då ska jag göra det. Du kan få en amningsnapp av mig gratis bara för att de är så bra.

Modern: - Ja, va snällt.

Modern satte amningsnappen på bröstvårtan enligt mina instruktioner. Den satt som en smäck, som klippt och skuren. Vi beundrade den gemensamt. Om du vill, sa jag, så kan du ju prova att amma lite med den. Nu eller på tisdag.

Modern provade direkt. Bebisen sög. Modern blev glad, fadern blev glad och jag blev glad, men gladast av alla blev nog undersköterskan. Familjen fick en återbesökstid på tisdagen.


Eva-Lotta Funkquist


Tidigare publicerad i Amningsnytt nr 1 2009

Uppmuntra "offentlig" amning

Fortfarande är det sommarvarmt i stora delar av Sverige. När vi är utomhus mer blir det också tillfälle att amma mer bland folk. Amma ”offentligt” kallas det men vad är det? Man sitter ju inte på en scen precis. Man ställer inte till med någon scen. Man har ett litet barn och man gör beteenden som hör till spädbarnstiden. Man gör det mammor och barn gjort under hela människans existens.

Amning är normalt. Det är inte en livsstil bland flera. Amning är inte en kulturell konvention. Amning bara är. När barn föds, kommer det mjölk i mammans bröst. Man kan inte välja amning (jo förresten, om man adopterar eller är man), men man kan välja bort amningen. Och amning kan bli ett helvete som är skönt att slippa.

Fortfarande finns det många hinder kvar för att amningen ska fungera optimalt för alla. Det saknas kunskap om grundläggande amningsteknik på en del håll. Det saknas lyhördhet och samordning. Det förekommer fortfarande att kvinnor slutar amma (eller säger att de har slutat) p g a att personer i deras omgivning tycker att barnet blivit ”för stort”. Barnmatsföretag tar sig rätten att förklara hur amning ska gå till och passar på att så in tvivel på amningen (Nestlé pratar om en "tömningsreflex" här när i själva verket ett ammat bröst aldrig kan bli tomt) eller felaktiga påståenden ("Det är lika normalt att ett spädbarn äter fem gånger per dygn som att det äter åtta-nio gånger per dygn" påstår Semper här). Fortfarande delas amningsbroschyrer producerade av Nestlé ut till nyblivna föräldrar inom vården.

Tänk om spädbarnsföräldrar kunde röra sig helt fritt i samhället med sina barn. Om den som har ett litet barn inte går undan eller smusslar fram en napp utan ammar eller flaskmatar med rak rygg och öppen blick just där hon eller han för tillfället befinner sig. Om den som inte ammar eller flaskmatar kan ge en uppmuntrande nick till den som gör det.

När spädbarn och deras beteenden inte längre göms undan utan reclaimar sin plats i samhället intill den som vårdar dem ökar också chansen att framtida föräldrar har sett hur amning går till innan det är dags att amma det egna nyfödda barnet, vilket i sin tur kan bidra till en fungerande amning.

Marit Olanders