Kolikbarn

För att ett barn ska få diagnosen kolik krävs att det gråter mer än tre timmar, minst tre dagar i veckan i minst tre veckor. Denna definition används ofta när kolik ska beskrivas. Kolik har ansetts vara något av ett mysterium. Verksamma behandlingar har varit få och sällan överlevt en vetenskaplig granskning (minifom gör det t.ex. inte). I västvärlden är kolik ett vanligt problem. Uppemot 20 % av alla barn anses skrika så mycket att de uppfyller kriterierna för att få diagnosen.

Barn med kolik brukar börja gråta vid ett par veckors ålder och gråten brukar kulminera vid sex veckors ålder. Kolik är lika vanligt förekommande hos ammade som hos flaskuppfödda barn, men vanligare hos barn till rökare. Barnet tycks verkligen ha svåra magsmärtor och drar ofta benen upp mot magen. Ofta har de rikligt med gaser och rapar och fiser mycket. Vid tre till fyra månaders ålder brukar problemet avta.

I en studie från 1980 talet lyckades man visa att ökat bärande från födelsen kan minska skrikandet vid 5-6 veckors ålder (Pediatrics. 1986;77:641-8). När man sedan försökte upprepa resultatet genom att behandla kolikskrik genom att uppmuntra föräldrarna till mer bärande lyckades man inte med det (Pediatrics. 2000;106 (1 Suppl): 184-90).

Varför fungerar inte bärandet, när barn i så kallade ursprunliga kulturer nästan inte gråter alls? Nyblivna föräldrar nås av väldigt mycket information som inte alls stämmer överens med hur barnet fungerar ursprungligt. När barnet föds förväntar det sig att bli ammat väldigt, väldigt ofta, faktiskt flera gånger i timmen. Den här informationen kommer nästan aldrig fram till föräldrar och de lämnas att finna en väg att trösta och mata barnet utan så mycket stöd från vårdapparaten (eller med hjälp av helt ovetenskapliga råd). Kolikgråt brukar upplevas av föräldrarna som en gråt som ”går över styr” och barnet hamnar i en ond cirkel där föräldrarnas försök att få tyst på och trösta barnet tycks omöjliga för barnet att ta till sig. Kolikgråt startar ofta på eftermiddagen vid nästan samma klockslag varje dag. Om föräldrarna förekommer barnet och bär det (gärna hud mot hud) och om mamman ammar tätt, tätt innan gråten startar kan man ibland ”mota Olle i grind” och gråten tillåts aldrig bryta fram i full storm. Barnet vill (i enlighet med den mänskliga digivningsstrategin) äta väldigt ofta, men beter sig ibland som det inte vet vad det vill, utan släpper bröstet och skriker (precis som !Kung San barnen). Då kan det vara bra att ”truga” lite, och erbjuda bröstet i alla fall. Då kommer en del barn på att de faktiskt vill äta, om än bara någon minut. Ofta vill inte barnet att den som bär det ska sitta ner, utan istället ständigt vara i rörelse med barnet i famnen och kanske också amma barnet stående eller gående. En bärsjal kan underlätta och barnet ska då helst bäras så att det kommer åt att amma. Barn som äter så här ofta behöver inte rapas utan klarar av att göra sig av med luften ändå. De täta matningarna lugnar barnet och därför brukar det här sättet att amma på inte upplevas som jobbigare. En del mammor bukar beskriva det som att de börjar amma med ”ryggmärgen” och startar amningarna utan att tänka på det. Föräldrar som flaskmatar sitt barn kan efterlikna den här situationen genom att ha iordninggjord ersättning i en kanna i kylskåpet. Därefter kan de mata barnet med småskvättar (kanske 10-20 ml) ofta, ofta. Så små matmängder kan man snabbt värma genom att sätta flaskan i vattenbad eller direkt under kranen


Eva-Lotta Funkquist