Jag var på en fest en gång där det uppstod en diskussion om femminutersmetoden. En av gästerna var BVC-sjuksköterska och hon rekommenderade föräldrar att använda metoden. En annan av gästerna blev upprörd och sa till kvinnan, men tänk om det var dina barn som lämnades ensamma att gråta sig till sömns, tänk om det var Axel och Arvid. Gästen var medveten om att BVC-sköterskan aldrig skulle behandla sina egna barn så. BVC-sjuksköterskan blev lite sur och tystnade, men så sa hon efter en stund;
-Jag kan faktiskt inte välja själv vad jag ska säga, femminutersmetoden är vår policy när föräldrarna upplever att barnen har sömnproblem och jag måste följa vår policy.
Visst, det är oerhört historielöst att svara så, men samtidigt; är vi inte många som skyddar oss på ett liknande sätt? Nu senast antagligen personalen på de statliga sis hemmen. Ekot har avslöjat att man använder så kallad isolering för att straffa barn. Barn som ej beter sig önskvärt låser man in i ett kalt rum med endast en galonklädd madrass på golvet. Först måste barnet ta av sig alla kläderna. Ekot har gått igenom ett halvårs dokumentation över hundratals händelser där sis hemmen har använt isolering. En trettonårig flicka blev så rädd och ledsen då hon skulle låsas in att hon kräktes tre gånger. Hon klarade inte av att klä av sig själv. Personalen tog av henne kläderna.
Varför väljer ingen ur personalen att protestera mot policyn? Hur många kände till att detta förekom utan att protestera? Hur är det möjligt att det går så här snett? Och vad kan vi göra för att det inte ska hända igen?
I mitt arbete som barnsjuksköterska har jag sett hur det går till när man får personal att tycka att femminutersmetoden är rätt sätt att komma tillrätta med sömnproblem hos små barn. När alla i en vårdkedja drar åt samma håll blir det hela väldigt övertygande. Personal som egentligen "vet" att det här är fel sätt att behandla ett barn på fås i alla fall att rekommendera metoden till föräldrar.
Hur får man människor att istället våga visa sin tveksamhet och protestera? Kan man ha ämnet civilkurage i grundskolan? Eller finns det något bättre sätt?
Eva-Lotta Funkquist
7 kommentarer:
Om vi ska vara ledare för våra barn måste vi samtidigt respektera deras gensvar. Det är egentligen inte så konstigt om vi lärt barnen från det de redan är mycket små att ignorera sina egna känslor, som att vilja vara i famnen, att vilja amma så ofta man känner minsta lust att vara nära mamma, att sova nära sina föräldrar, osv, att de i vuxen ålder inte kan känna igen och respektera sina egna känslor om större saker - som hur man kan behandla den som är liten och inte kan försvara sig, eller hur man ska ge råd till besökarna på kliniken.
Hej Eva,
Min BVCsköterska sa till mig att 5-minutersmetoden var en väl beprövad metod.
Jag, som hållt mig barn väldigt nära sen start, med sjal, sammsovning och amning protesterade med att den också är en kritiserad metod.
Sköterskan svarade att "ja, det kan stämma när barnen är små, men när de är så pass stora är det ingen fara." Mitt barn var vid tillfället 1 år och 4 månader. Och hon tryckte på nytt på att det är viktigt att barnet sover i egen säng för "hon klarar det nu". Men varför då?
Finns det en åldersgräns för när 5minuters är bra?
Jag ammar ännu, jag bär på henne när hon är ledsen eller vill ha närhet och är väldigt lyhörd när hon är ledsen utan att för den skull låta henne få sin vilja igenom i vad som helst. Däremot tar jag upp henne och bär på henne när hon är ledsen och trött.
Jag följer mitt hjärta. Gör jag fel som håller mitt barn nära?
Och då kanske jag ska tillägga att jag hade inte flaggat för några sömnproblem. Samsovningen har fungerat otroligt bra och hon sover länge på nätterna. När hon varit sjuk har hon vaknat ofta och velat amma men annars sover hon hela natten och ammar på morgonkvisten, och somnar om i några timmar till därefter.
Sköterskan tog upp 5minuters som en respons till att vi sammsover, och tyckte vi skulle köra 5-minuters för att hon inte skulle sova i vår säng längre.
Om man tar till diverse "metoder" när man är desperat kan jag förstå, även om jag inte tycker det är rätt. Men när man inte upplever ett problem utan problemet är att det inte följer normen tycker jag att 5-minuters är ett väldigt grymt steg för ett barn som hela sitt liv upplevt maximal närhet och trygghet av en "Attachement parenting- förälder".
Maria! Femminutersmetoden är beprövad och vetenskapligt utvärderad. Det är ju tyvärr inte samma sak sak som att den är ofarlig för spädbarn. Den samlade forskningen som finns om hur spädbarn fungerar visar däremot att det är helt fel att lämna ett barn ensam att gråta sig till sömns. De som forskar om femminutersmetoden undviker av naturliga skäl den sortens forskning. Så galet är det här i världen! Jag brukar uppmana alla som har tokiga erfarenheter i barnhälsovården att mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i sitt landsting. Gör det vetja med din berättelse. Du var påläst, hur ska en människa som inte är det minsta påläst kunna värja sig mot BVC sköterskans argumentation?
Eva-Lotta
Spädbarn - är det när de är under 1år? Min var 1 år 4 månader, och det är det som min fundering rör sig runt.
Jag må varit påläst när det gäller spädisar, men jag har fakiskt aldrig sett frågeställningen med vad som gäller när barnen kommer upp i ålder lite.
Vid vilken ålder skulle det vara bra att köra dessa "metoder", och varför?
Rent instinktivt känner jag att jag är emot metoder, och vill hellre lyssna på mitt barn och lära mig vad det behöver för att komma till ro på egen hand än att jag tvingar det till otrygghet genom att vända det ryggen.
Har bläddrat lite i en bok som heter "somna utan gråt" och där verkar det finnas mycket klokt.
Tänk om BVC kunde tipsa föräldrar om den istället.
Nu har jag istället fått ett annat läge - Barnets pappa säger "bvc säger ju att man ska köra 5-minuters". Vad menar jag med att sätta mig upp mot svenska vårdapparaten och anse att jag vet bättre än BVC? Detta tycker jag är en grundproblematik.
Maria! Mitt svar blir att det är aldrig bra att köra dessa metoder. Dessa metoder är helt på tvärsen med hur barn (och vuxna) fungerar. Ett barn som ropar på sina föräldrar måste uppmärksammas oavsett ålder. Ett spädbarn gråter, ett lite större barn pratar eller ropar.
Jag tycker det är olyckligt att det är så stort fokus kring att barn ska somna på kvällen, och sedan sova sammanhängande. Det skapar orealistiska förväntningar hos föräldrarna. Boken Somna utan gråt har visserligen en mjukare inställning, men det är ju fortfarande detta att barnet ska somna på kvällen och sedan ligga ensam i sin säng.
Det är ofta stressande för en förälder att ligga bredvid ett barn som inte somnar i kanske en eller två timmar. Det hela blir till en kamp och då verkar ju metoder ett smidigt sätt att ändra på situationen.
Jag har alltid låtit mina barn somna där jag själv (eller barnens pappa) har befunnit mig. Så småningom har de själva velat gå och lägga sig. Somnar de så somnar de, somnar de inte så somnar de inte och det är inget farligt med det.
En vuxen skulle bli mycket skrämd av att lämnas ensam mot sin vilja, för ett barn är det oändligt mycket mer skrämmande. Barn kan dock snabbt och effektivt anpassa sig till mycket skrämmande situationer. Det gör vuxna också. Jämför gärna med stockholmssyndromet. Att barn har anpassat sig är inte samma sak som att de mår bra men väldigt lätt att förväxla.
Eva-Lotta
Hej!
Jag skrev en sak om femminutersmetoden här:
http://www.zoulmedia.com/2009/04/07/femminutersmetoden/
Skicka en kommentar