Under inverkan av oxytocin

Det är något med oxytocinet. Det gör något med oss. Då menar jag inte det där att vi blir omvårdande och glömmer allt annat. Nej, jag tror att det likaväl kan göra oss till rytande lejoninnor, ständigt jakt efter nya strider.

Väninnan har nyligen fått sitt tredje barn. Hon är osams med alla. Drog jag hela listan skulle jag tråka ut er. Jag nöjer mig med några exempel. Hon är osams med sin handläggare på försäkringskassan, till hennes försvar måste sägas att utfallen och angreppen är ömsesidiga. Hon är osams med personer på Länsförsäkringar, bilprovningen och hittegodsavdelningen på Uppsala polisen. Hon är osams med på restaurangpersonalen på IKEA. Hon är osams med aktionsgruppen mot nedskärningar på dagis, högskolan i Gävle och lönekontoret på UAS. Ja ni ser, hon hittar motståndare överallt.

Min roll är given. Hon ringer varannan dag och berättar om nya stridigheter. Jag lyssnar och stöttar. Ja, det var helt rimligt att skrika ”fuck you” till polisen på hittegodsavdelningen. Han förtjänade det. Kanske att hon valde ett något omodernt kraftuttryck? Jag tipsar om ”fetto”. Ja, jag tycker också att personalen på högskolan i Gävle är inkompetenta idioter. De behöver skäll!

Men så kom konflikten med apoteket i Gränby Centrum. Den är i en klass för sig.

Astmamedicinen till väninnans treåring hade tagit slut under julhelgen. Första mellandagen åker hon till Gränby Centrum med minstingen i bärsele. Hon är där en kvart innan öppning och gallergrinden är nedfälld. Sakta fylls det på med likaledes medicintörstande pensionärer runt henne. Så tillslut går gallergrinden sakta upp och något häpnadsväckande händer med pensionärerna. De nyss så orörliga får plötsligt liv och välter sina rullatorer för att komma först under grinden. De ålar och kryper med nummerlappsapparaten i sikte. Väninnan är förstummad och får nummer 17. Det innebär en timmes väntan på ett mellandagsbemannat apotek. Nåja, tänker hon, jag kan ju alltid passa på att handla alla andra apoteksvaror jag behöver. Hon fyller sin korg med tops och schampoflaskor. Sen hinner hon gå runt hela gallerian tre varv. Till slut blir det hennes tur. Det unga apoteksbiträdet har ett drag av beskäftighet över sig. Hon viftar med receptet i vänsterhanden.

- Det här får du inte ut något på. Det gick ju ut den 23 december.

Väninnan finner sig snabbt.

- Du kan ringa till barnakuten och prata med den och den doktorn, säger hon.

- Det är emot våra regler, säger apoteksbiträdet.

Väninnan kommer med hundra förslag. Ring hit, ring dit. Titta på datorn. Faxa. Apoteksbiträdet svarar varje gång med stenansikte

- Det är emot våra regler.

Väninnan blir desperat. Hemma sitter treåringen och flämtar i hörnsoffan

- Vad gjorde du då?, frågar jag spänt, som har en känsla för vilket raseri detta paragrafrytteri måste ha väckt.

- Jag kastade mina apoteksvaror på henne.

- Va!!? Ina! Säger jag och undrar sedan, för att få grepp om graden av katastrof,

-Var exakt träffades hon?

- Nånstans mitt på, svarar väninnan korthugget.

Nu känner jag att jag är tvungen att sätta ner foten. Jag är trots allt tio år äldre. Tio år mer livserfaren.

- Så gör man inte Ina. Man kastar inte saker på folk.

Men se. På detta eventuellt uteblivna stöd var hon förberedd. Blixtsnabbt kommer motdraget.

- Nåja, jag vet en som med en femmånadersbaby på armen var ytterst nära att knuffa ned en civilpolis på tunnelbanespåret på Stockholms central. Polisen fick spjärna emot det värsta hon kunde.

Ja, den historien känner jag ju också till, och tyvärr, den fråntar mig all rätt att moralisera över några kastade apoteksvaror.

Vi övergår istället till att trösta varandra med Kerstin Uvnäs Mobergs oxytocinträd. Det hela blir fullt logiskt. Häng med här. Oxytocinträdet har fem grenar. Fyra av dem symboliserar hur trevliga vi blir av oxytocin. Men inte den femte. En oväntat farlig händelse kan ju göra att vi måste försvara babyn. Om en hyena prasslar i buskarna är det inte så bra att vara stillsamt nyfiken. Men då är det så fiffigt, att oxytocinet i denna situation höjer blodtrycket och pulsen och låter stresshormonerna explodera ut i kroppen. Resultatet blir en lejoninna. Nu finns det inte så många hyenor att strida med i Sverige, men väl apoteksbiträden och poliser. Under inverkan av oxytocin. Kanske något för domstolarna att börja ta hänsyn till.

Eva-Lotta Funkquist

Tidigare publicerad i Jordemodern