lördag 31 oktober 2009

Bär inte på ett hungrigt barn...

... bär på ett mätt barn istället.

Så säger Mats Berggren, projektledare för Pappa på riktigt, att han brukar säga i sina pappagrupper (Amningsnytt 3 09). Det finns så mycket mognad, empati, respekt, jämställdhet och klokhet i den meningen att jag bara vill säga:

-Tack, Mats Berggren.

Eva-Lotta Funkquist

Möt Amningshjälpens Skånegrupp på mässa i Malmö

I dag och i morgon är det barnmässa på Stadionmässan i Malmö, Varning för barn. Amningshjälpens Skånegrupp finns på plats i en monter där man kan ta en paus från mässvimlet och sitta och amma eller flaskmata, delta i en omröstning och köpa Amningshjälpens broschyr Sugen på livet eller Amningsnytt.

Skånegrupens länssamordnare Marit Olanders har plats på scenen på lördag kl 10.40 och på söndag kl 11.40 och kommer att prata på temat Att lära sig amma.

Vi tackar Business Eventa för att vi får vara med!

Välkomna att titta in!

Marit Olanders

fredag 30 oktober 2009

Än är sista ordet inte sagt om hur spädbarn sover säkrast ...

När media uppmärksammade en brittisk studie om risker för plötslig spädbarnsdöd gav Hugo Lagercrantz, barnläkare och professor, på flera håll sin syn på saken, nämligen att barn ska läggas på rygg i egen säng. Svenska Dagbladets artikel hittar du här.
Senare visade det sig att de brittiska forskarna upplevde sig feltolkade. Jag fick kontakt med Peter Fleming och återgav hans mejl på Amningsbloggen.
Även antropologen och sömnforskaren James McKenna gav sig in i debatten på Amningsbloggen, där han hävdade att barns sovande i egen säng är både opraktiskt och orealistiskt. Jag erbjöd Hugo Lagercrantz att bemöta kritiken. Han har nu hört av sig och berättat att det kommer en artikel i Läkartidningen i ämnet.

Marit Olanders

Förr i världen trodde sjukvården att man kunde skämma bort spädbarn

Mödrar instruerades strängt att inte gå sitt spädbarn till mötes. För då... Idag vet vi att det inte var sant. Vi vet att det är bra för både spädbarn och föräldrar att barnen blir bemötta på ett lyhört sätt, får amma så ofta de vill och vara nära sina föräldrar under den mörka natten. Vi vet att inga onda cirklar skapas som gör att spädbarnet kräver mer och mer. Eller, vet vården det? Läs här

Och bara för att jag måste lägga till, man kan väl använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp, eller?

Eva-Lotta Funkquist

torsdag 29 oktober 2009

Vad är fri amning 2?

I många delar av Sverige bevarades det gamla bondesamhället under lång tid. Ända in på 1900-talet levde storfamiljerna kvar på sina håll och i början av det seklet kunde gamla människor intervjuas och ge en livlig bild av barnens omvårdnad i det gamla Sverige. Berättelserna säger att barnen ammades mycket, ofta och länge. När barnet grät tröstade mamman det med bröstet och regelbundna tider för amningen var något helt okänt. Amningstider på två till tre år var vanligt på de flesta håll, men det finns berättelser om betydligt äldre barn som fortfarande ammades. Ibland sprang barnen hem på lunchrasten från skolan för att ta sig en slurk. Det berättas också att barnen sprang ut till sina mammor på åkern, bad att hon skulle böja sig fram och ge dem bröstet. Och så stod de i gräset och diade en stund. Vissa människor ansåg att man inte hade rätt att beröva barnet njutningen diandet gav, utan att barnet skulle tillåtas fortsätta tills det skämdes inför kamraterna. I de provinsialläkarrapporter som skrevs på 1800-talet klagar läkarna ofta på att mammorna ammar när helst barnet ger hals och alldeles för långt upp i åldrarna. Detta ansågs orsaka matsmältningsproblem. Så här rapporterar läkaren Johan Larsson från Örebro län 1899.

”En del mödrar gifva ej barnet sin föda på regelbundna tider, utan när det skriker hvilket gifver anledning till matsmältningsrubbningar”.
(Ur: Små barn under knappa villkor. Lithell 1999. Sid: 84)

Läkarnas klagomål på hur föräldrarna skötte sina spädbarn handlade inte om försummelse utan på för mycket mjukhet och vekhet inför barnens behov. Man försökte alls inte väcka mödrarnas känslor, utan införa disciplin i barnens fostran


Eva-Lotta Funkquist

Vad är fri amning 1?

När sjukvården införde den reglerade amning i mitten på 1900-talet så fick man ta i ordentligt för att få kvinnorna att lyda. Småningom visade det sig att väldigt få kvinnor kunde amma på det där reglerade viset. Amningstalen störtdök. Då lättade sjukvården lite på de stränga reglerna, men på många sätt lever ändå tron kvar i sjukvården att ett reglerat amningsmönster är bra. Trots att det alltså inte finns någon forskning som stödjer detta har ansedda forskare hävdat att det finns skäl att återgå till det här sättet att amma på. Läs här och här.

När jag i en studie intervjuade sjukvårdspersonal om vad fri amning är är så visade det sig att för dem var ett reglerat amningsmönster både normen och något eftersträvansvärt. Så här svarade en manlig läkare, forskare och professor:

”Principen med den fria amningen är ju att barnets hunger och barnets egen rytm skall avgöra när man ammar och det är hos den övervägande majoriteten, så blir det ju inte konstigare då än att barnet ställer själv in sig på en viss period i sitt ätande. Man börjar kanske på åtta mål per dygn och så småningom börjar barnet att sova lite längre på natten och så är man nere på sex mål ganska snart”

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 28 oktober 2009

Tredagarsgråt och en tänkbar förklaring

På engelska heter det post partum blues, maternity blues eller baby blues. På svenska brukar man säga tredagarsgråt. I engelskspråkig litteratur verkar det inte finnas någon föreställning om att det skulle vara något speciellt med just den tredje dagen. I Sverige är den här föreställningen väldigt stark. Det har föreslagits att tredagarsgråt är mindre ofta förekommande nu när mammorna och papporna själva får ta hand om sina barn och barnen inte förvaras i barnsalar och papporna förpassas hem. Själv har jag varit verksam inom neonatalvården och aldrig någonsin märkt att det skulle vara något speciellt just med den tredje dagen. Visst gråter mammorna och visst är de i kris, men absolut inte mer just på tredje dagen. Nu har jag hängt runt en längre tid på BB och då har det slagit mig att det faktiskt är något speciellt med tredje dagen på BB. Barnen vägs. Antagligen är det en urgammal rutin som finns på många BB-avdelningar runt om i Sverige. På tredje dagen ska amningen examineras. Ofungerande amningar ska skiljas från fungerande. Viktnedgång räknas om till procent. Mammor tillrättavisas och instrueras. Det finns mycket att gråta för den tredje dagen. Eller hur?

Eva-Lotta Funkquist

Nestléfri vecka 44

Norska Ammehjelpens blogg Fulle Mugger påminner om att Baby Milk Action har utnämnt vecka 44, dvs 26 oktober till 1 nopvember, till Nestléfri vecka. Den produkt som i första hand omfattas av konsumentbojkotten är Nescafé men Ammehjelpen föreslår att man även undviker godis från Nestlé, nu i Halloweentider.
Varje år dör ohyggligt många barn p g a att de inte ammas. Amning är den förändring som skulle rädda flest barns liv globalt sett. Nestlébojkotten pågår fortfarande eftersom företaget fortfarande bryter mot WHO-koden.

Äsch jag lyckas inte länka in bilden snyggt, men den finns här: http://www.babymilkaction.org/pics/photographs/nanmalawi0709.jpg

Denna burk med bröstmjölksersättning hittades tidigare i år i Malawi, ett av världens fattigaste länder, där enligt denna blogg 111 barn av 1000 levande födda dör före fem års ålder. Här påstår tillverkaren att ersättningen skyddar barnet trots att bröstmjölksersättning utsätter barn för risker, särskilt i fattiga länder som Malawi har mycket kvar att göra för färskvattenförsörjningen.

Marit Olanders

Får övertalning fler kvinnor att amma?


Under hela 1980-talet forskades det mycket om amning, och med medicinsk bevisning för att amning var bra för bebisarna gick det lätt att övertala mammor att amma mer.

Det här är en typisk fras för hur amning beskrivits i media under de gångna åren. Just den meningen har jag kopierat in från en lång, till synes grundligt arbetad artikel om amning. Jag kollade källorna och jag kände igen dem men ingenstans i de angivna källorna kan jag minnas att jag har sett något som kan tolkas som belägg för det här. Var kommer denna historiebeskrivning ifrån?
Jag undrar eftersom jag inte känner igen det från det jag har läst och hört kvinnor berätta om.

Under 1900-talet pågick en massiv övertalningskampanj för att kvinnor skulle amma mer. Man märkte att allt färre ammade men satte det inte i förbindelse med amningsförsvårande rutiner på BB som barnsal och reglerad amning utan trodde att bara man sa åt kvinnorna med tillräcklig auktoritet så skulle de amma. Elisabet Helsing citerar en hel hög böcker i barnuppfostran i sin artikel Amning de senaste 100 åren i Amningsnytt nr 3/09. Här är några smakprov:

"Varje mor har förmågan att ge di" (dvs "alla kan amma") "... varje mor skall därför ge bröstet för barnets skull. Det måste vara en ofrånkomlig regel att aldrig sluta med bröstet de första 6 månaderna utan att ha frågat läkaren"

"Det bör vara varje moders oavvisliga plikt att göra sitt yttersta för att själv uppamma sitt barn"

Och om hon inte gjorde det:
"hon borde skämmas ögonen ur sig, hon förtjänar inte att kallas moder"

"Åtskilliga fullgångna, raska bröstbarn kan ända från födseln nöja sig med fem måltider per dygn."

Självförhärligandet var på topp, det visade sig att:
"kvinnor i dessa landsändar allesammans kunde ge ge bröstet och hade tillräckligt med mjölk ... så fort det kom en myndig man, som lärde dem deras plikt"

Elisabet Helsing berättar också om en artikel i en ansedd vetenskaplig tidskrift, som 1967 ställde sig frågan varför dagens kvinnor inte ammade sina barn. Författaren famlar i mörker, pekar bland annat på kvinnans frigörelse, "effektiva, relativt billiga mjölkblandningar" men konstaterar att "amningssvikt har blivit vanligt" - med andra ord - han eller hon har inte en aning.

Redan år 1913 konstaterade den norske professorn Kr. Brandt följande i Lærebok for Jordmødre:

Då de olika länders medicinalstatistik blev mer fullständig, väckte det stor uppståndelse att dödligheten det första levnadsåret var ohyggligt hög och att huvudorsaken var matsmältningssjukdomar, och att detta särskilt gällde artificiellt uppfödda barn. För att minska denna stora dödlighet lades arbetet i huvudsak på att förbättra den artificiella näringen, i stället för att arbeta för ett mer utbrett bruk av bröstmjölk ... arbetet kom således från början in på fel spår, där det har stannat i många år ...

På det spåret skulle rådgivningen stanna länge till. Det är kanske inte så konstigt om vården fortfarande halkar ner i gamla hjulspår.

I en bok från ett symposium om spädbarnsnäring år 1973, som jag läste och tidigare skrev om här, konstaterar Rutger Lagercrantz, docent vid barnkliniken, Karolinska institutet, Stockholm, att nyblivna mammor i allra högsta grad möts av dubbla budskap, å ena sidan "Du ska amma i Ditt anletes svett", å andra sidan "Du kan nog inte amma".
Till en del tror Rutger Lagercrantz att detta beror på personalens inställning. Han ser med förvåning hur mycket tyckande och starka känslor för och* inte minst emot amning det finns, något som han aldrig möter när det gäller t ex penicillin.

Stig Sjölin redovisade en undersökning om amningsförekomst och attityder till amning bland mammor i Uppsala år 1972. Bland annat får mammorna berätta vad de har fått för amningsråd av olika vårdinstanser. Råden handlade ofta om att "amma så länge det går" och inte om amningsteknik. Dessutom saknas en "enhetlig attityd" i amningsrådgivningen, något som vi fortfarande känner igen.

Elisabet Helsing, som också deltog i symposiet 1973, menade att de flesta (men inte alla) kvinnor ville amma. Att kvinnor inte ville amma p g a rädsla för att få fula bröst tror hon är en myt. At man blir bunden av amningen och att den är slaskig tror hon "är ett försvar som byggs upp hos modern när det inte går".

Hans Riesenfeld lade ju skulden för den försvinnande amningen på sin egen kår, barnläkarna vilket jag skrev om tidigare. På symposiet talade han om för tiden radikala saker som att se på barnet och inte i näringstabeller för att bedöma om det får tillräckligt med mat och rooming-in som ett sätt att "frigöra barnuppfödningen från vårt sjukvårdstänkande".

För att det skulle bli någon ändring i inställningen till amning "är det nödvändigt att all personal på BB har entusiasmerats av barnläkaren att vara intresserad och motiverad", menade Torsten Torstensson från Hudiksvall.
Det var vårdpersonalen som skulle entusiasmeras och motiveras med hjälp av medicinska argument, inte mammorna. De råden kan ju ha spillt över till mammorna, i all välmening eller för att man var van att påföra patienterna sina egna förträffliga åsikter.

Det kan också vara så att mammorna på 1980-talet ammade mer för att de fick bättre möjligheter att amma - p g a att det strikta fyratimmarsschemat luckrades upp och kunskap om amningsteknik började spridas. Det är den bild jag får när jag intervjuar kvinnor som fick barn under 1970- och 80-talet till Amningsnytt.

Marit Olanders

* det står inte och i boken , det står att men jag tror det är fel, meningen blir mycket mer begriplig om det står och.

tisdag 27 oktober 2009

Det är en kedja av röster

En gång berättande en erfaren neonatolog för mig att han en natt, då han var bakjour, fick ett samtal från en sjuksköterska på avdelningen. Ett nyfött barn ryckte så konstigt. Tillsammans försökte de lista ut vad som kunde vara fel. Överläkaren sa retoriskt:

-Hon ligger ju hos sin mamma.

-Nej, sa sköterskan, mamman sover på BB. Av den, och den och den anledningen.

Neonatologen upplevde att han inte nådde fram. Då satte han sig i sin bil och körde in till sjukhuset, hämtade mamman och lyfte själv över flickan och la henne mot mammans nakna hud.

Eva-Lotta Funkquist

Hjärnans utveckling främjas av amning


Eva-Lotta har bjudit in mig att vara gästbloggare.
Jag vet knappt vad en bloggare gör, mina barn har försökt förklara för mig.
Något om vad man tycker, om nästan vad som helst
Men bloggen handlar om "amning", och amning tycker jag är mycket bra,
så låt mig då tycka något om detta ....


Min syn på amning kommer från den hjärnforskning jag arbetar med. Många betraktar amning som "mat", eller nutrition. Jag menar att själva näringsvärdet av amning ar relativt litet jämfört med amningens värde och betydelse för hjärnans utveckling. Hjärnan är totalt beroende av stimulanser från omgivningen, och dessa ansvarar for att hjärnans nervceller fyras av, eller stimuleras. Bara de celler som fyras av kommer att bilda nervbanor, och nervbanorna är det absolut väsentligaste for hjärnans utveckling.

Det är sinnesorganen som stimulerar nervcellerna ... och hjärnans uppgift är att tolka omgivningen. Det viktigaste att veta om denna omgivning är om den är trygg eller farlig. Hur barnet ska bete sig beror helt och hållet på denna första och viktigaste fråga. Om omgivningen är trygg, då kan man bete sig på ett helt annat sätt än om den är otrygg eller farlig. I en otrygg miljö ökar stresshormonerna, och vi måste vara vaksamma, misstänksamma.

Förr trodde vi att nyfödda människobarn inte hade mycket till hjärna, och den vård vi då gav dem handlade om deras fysiska behov av värme och mat. Vi lade dem i vagga eller kuvös, och kunde se att de låg helt stilla, med stängda ögon. Om vi lindade om dem hårt så rörde de sig inte alls. Om vi tittade mycket noga kunde vi dock se mycket små hand- och ansiktsrörelser, och oregelbunden andning. Men detta förklarade vi med att deras utveckling var omogen.

Det finns en annan förklaring. Det nyfödda barnet är ur biologisk synpunkt ganska omoget, men denna biologiska omogenhet betyder inte att det nyfödda barnet saknar kompetens. Barnet kan mycket väl bestämma om det är i fara eller i trygghet. Och det är inte komplicerat. Det är mammans närvaro som är det avgörande. Utan mamman är barnet i livsfara, och barnet larmar omedelbart om detta, genom att gråta. Men om gråtandet inte gör att mamma plockar upp barnet, då måste faran för mamman vara stor också ... "annars skulle hon alldeles säkert plocka upp mig", det vet barnet. Det kan vara något rovdjur i närheten, och då är det inte särskilt smart att gråta. Bättre att hålla helt knäpp-tyst, ligga still, inte röra sig alls. I förhistorien kanske det handlade om att mamman hade klättrat ett träd i närheten, och gömt barnet under ett snår, där det är tryggt så länge det ligger tyst och stilla. Detta är ett kompetent beteende. Men "tryggheten" på detta sätt kostar, höga halter av stresshormoner under långa tidsperioder orsakar förändringar in hjärnans banor. Hjärnan förväntar sig att den värld den har fötts till har mer fiender och hot, än familj och vänner. "Var vaksam, se till dig själv, bry dig inte om andra" blir hjärnans budskap.

Hur vet då barnet att det ar tryggt? Naturligtvis ... eller naturens vis ... mammans närvaro. Det är hud-mot-hudkontakten som skickar signalerna till hjärnan att allt är väl. Dessa signaler går till en del av hjärnan som heter amygdala, och amygdalan hanterar det känslomässiga livet. Amygdalan skickar en signal till främre "frontal" loben av hjärnan, och denna bestämmer då om att närma eller fjärma. Trygga signaler från amygdala: närma. Otrygga eller farliga signaler: fjärma. Det är just dessa signaler som jag forskar om, och det går att mäta vilket beteende som aktiveras genom EEG studier. Men det finns ett enklare sätt också ... I mitt arbete får jag tillfällen att visa hud-mot-hudkontakt med mycket små underburna barn ... från 26e veckan. Och dessa barn visar sin kompetens när de sätts i trygg hudkontakt med mamman genom att öppna sina ögon, och se sig omkring!! De måste ju öppna sina ögon för att veta vad de ska närma sig till!!!

De letar efter mammas ansikte. Och de letar efter mammas bröst. Och eftersom barnet nu vet att det är i trygghet, så ammar det. Alla barn är födda med kompetensen att amma. Alla. Beteendet är 200 miljoner år gammalt. Det finns djupt in ryggraden, eller mer vetenskapligt, i den hjärna som vår genmassa ger oss. Svensk forskning har nyligen bekräftat att barn kan amma vid 28 veckors fosterålder.

Så nu har vi en förklaring till de flesta amningsproblem.
Om nyfödda blir skrämda eller upplever sig otrygga, då fungerar inte amningen.
Och mammor behöver inte lära sig hur man ska amma. Det är inte mammans uppgift.
Det är barnets uppgift - och mycket väl utvecklade kompetens - att amma.
Mammans uppgift är att ge trygghet, och det gör hon genom att aldrig skiljas från barnet.

Men när amningen fungerar, då börjar hjärnans utveckling på riktigt. För när vi ammar, då kommer alla sinnesorganen med i bilden. Inte bara lukt och smak, utan syn och hörsel, värme och rörelse, alla hjärnans banor kommer igång. Och när barnet förblir i trygg hud-mot-hudkontakt, då sover barnet, men alla sinnena fortsätter stimulera hjärnans banor. Dessa banor gör att alla de olika organen i kroppen ställs in på rätt nivå, detta kallas reglering. Samtidigt lär sig barnet att detta välmående kommer från en annan människa, och det fysiska välmåendet kommer i takt med det psykiska välmåendet, detta kallas anknytning. Denna reglering och anknytning är det viktiga med amningen, förutom värdet av själva maten !!!!

Nils Bergman
Kapstaden

Nils Bergman är läkare och forskare. Här är hans hemsida:
http://www.kangaroomothercare.com/index.htm

måndag 26 oktober 2009

Nazisterna använde amning i propagandasyfte




Nazisterna hade ett effektivt propagandamaskineri. Med hjälp av affischer försökte man demonstrera den ariska rasens överlägsenhet. Bildtexten under säger ungefär: Stöd hjälpprogrammet för mödrar och barn (rätta mig gärna om jag har fel).

Eva-Lotta Funkquist

Amning som multitasking

När jag började min bana som ammande kvinna hade jag en sorts föreställning om att amning var något Mycket Högtidligt. Nu skulle vi verkligen vara tillsammans, mitt barn och jag, sitta ensamma i tystnaden och titta varandra i ögonen i någon sorts högre medvetandetillstånd. Det fanns bara ett problem: Tiden upphörde inte att existera bara för att vi ammade, tvärtom masade den sig fram. Antalet amningstimmar per dygn var outhärdligt många och jag insåg att mysigheten behövde lite hjälp på traven.

När jag släppte på mitt ideal och började göra andra saker samtidigt som jag ammade blev det roligare. Vi kunde amma och läsa. Amma och prata i telefon. Amma och bläddra i tidningar, företrädesvis magasin av den glansigare sorten med roliga bilder i. På så vis blev amningen uthärdlig när den tog många timmar i anspråk, och de mysiga tillsammansstunderna försvann inte utan blev tvärtom fler när kravet på ständigt lyckorus försvann.

Så småningom utökade vi reportoaren med sysselsättningar som "amma och sticka", "amma och skriva" och "amma och titta på film". Den sistnämnda blev fort opraktisk eftersom bebin också ville se på film och dels böjde nacken halvt ur led (utan att fördenskull släppa bröstvårtan!) och dels började ha synpunkter på vilka filmer vi skulle se. Filmperioden blev kort men intensiv kan man säga, men för övrigt hittade vi fler och fler amningssätt i vardagen.

Att amma och äta på samma gång var en kombination som tog mig ett tag att förstå finessen med, tills en god vän och mångbarnsmamma en dag påpekade det praktiska i att äta tillsammans. "Och tänk, sen är alla klara samtidigt!" sade hon lyriskt. En ny värld öppnades för oss!

När lillasyster föddes var jag en så förhärdad ammerska att jag till och med GICK och ammade, till sjukhuspersonalens stora förtret. De tyckte att jag skulle "ta det lugnt", men jag var aldrig gjord för att sitta ner en hel dag, det är jag fullständigt säker på. Dessutom fick hon bättre tag när jag stod upp och ammade.

Vi lärde oss så småningom att amma i bärsjal, och vi har ammat och skalat potatis, ammat och sått gräs och ammat och gått i skogen tillsammans, för att nämna några exempel. Från hennes sida sett har hon ammat och nypt mig i skinnet, ammat och snurrat mitt hår och ammat och lekt med mina kläder, smycken, knappar, hårsnoddar och allt annat som råkat finnas till hands. Ammat och sovit har vi gjort båda två, och hon är den enda bebis jag haft som också kunnat amma och skrika på samma gång, alltså helt utan att släppa suget.

När lillebror föddes ammade vi fortfarande, storasyster och jag. Vi hittade en rytm som innebar att jag ofta ammade samtidigt som jag höll på med helt andra saker eller syskon. Flera gånger om dagen tittade jag ned för att hitta något av barnen vid bröstet utan att minnas när de hamnat där eller varför. "Det är väl ingen idé att fråga dig hur många gånger du ammar på ett dygn för du har väl ingen aning?" undrade min BVC-sköterska förtjust, kanske för att konfirmera att hon sett rätt. Det hade hon. En revolutionerande amningsnyhet kom ändå till under den här tiden, en "amningskorg" med vattenflaska och lite pyssel, läsning och sömnad i, lätt att hämta vid behov. När man ammar både en storasyster och en lillebror ökar törsten nämligen i kubik.

Medan jag skriver detta liggammar jag min yngsta dotter till sömns i dubbelsängen. Vi har det riktigt mysigt tillsammans, hon ligger och klunkar och klappar mig då och då förstrött på bröstet. Jag skriver några meningar, pausar en stund, rufsar henne i håret och hon kluckar förtjust eller puttar bort min hand, allt efter hur andan faller på. Ibland utväxlar vi en blick mitt i en av mina rader, och fnissar en stund. Snart kommer hennes andetag att bli jämna, sugandet övergår i snuttning och till slut kommer bröstvårtan att långsamt glida ur mungipan och hon sover, allt medan jag arbetar vidare.

Det behöver inte vara så högtidligt, det här med amning. Det kan också vara något man bara gör. Amning som multitasking, det blev min grej. Vilken är din?

Tina Wiman

Tina Wiman gästbloggar på Amningsbloggen för andra gången. Om du vill läsa mer av och om henne så klicka på rubriken.

söndag 25 oktober 2009

Mjölkstockning


Klockan sex på morgonen vaknar jag av att mitt ena bröst är stenhårt och gör ont. Mjölkstockning. Jag snubblar ut till toaletten i novembermorgonens mörker. Jag har läst att man ska massera och värma bröstet när man får mjölkstockning, så jag riktar hårtorken mot bröstet. Johan vaknar av ljudet och kommer in på toletten och allting brister. Jag storgråter. "Snälla Johan åk inte! Jag har ont och vill inte vara ensam idag. Johan ser förtvivlad ut. "Men jag måste åka. hela teatern väntar på mig." Mjölken rinner, snoret rinner, tårarna rinner. Hela jag är en slemklump som snart kommer att rinna ner i avloppet och jag skriker för att överrösta hårtorken att jag skiter i hans jävla teater!

Ur: Bitterfittan av Maria Sveland

Eva-Lotta Funkquist

fredag 23 oktober 2009

I går hörde jag en festlig grej

En kvinna berättade att hon hade en son som inte växte enligt BVC:s norm. Hon blev kallad på massor av extravägningar. Sonen växte inte mer för det. När han var 1 och 1/2 år fick hon en tid på ett special-BVC. Där fick mamman träffa en barnläkare. Mamman var lite bekymrad över att sonen inte växte men samtidigt stolt över att hon fortfarande ammade honom. Hon tänkte att också barnläkaren skulle bli glad och lugnad över den uppgiften. Det blev han inte. Han spärrade upp ögonen och sa förfärad.

- Det där får du sluta med genast så att barnet kan få i sig näringsriktig mat.

Mamman slutade inte att amma. Hon var doktorand i matematik och då får man träna en del i att tänka logiskt.

Eva-Lotta Funkquist

när jag mejlar med småbarnsmammor

vilket jag ofta gör, får jag mejl med det här utseendet. jag misstänker amningspekinfingervals.

hejdå från e-l

Veckans mest missförstådda man

Jag började sammanfatta veckans omtalade studie om riskfaktorer för plötslig spädbarnsdöd till Amningsnytt. Jag körde fast på en detalj och mejlade artikelförfattaren Peter Fleming och frågade. Det handlade inte om var det är säkrast för barn att sova, utan en annan detalj.

Peter Fleming svarade snabbt, och tillfogade oombedd en sak:
– Jag hoppas att du ger korrekt information. Vad vi fann var att för kvinnor som inte rökte, inte hade druckit två enheter alkohol (dvs hade inte druckit mer än 2 cl ren alkohol) och inte hade tagit droger, fanns det inga bevis för en ökad risk för plötslig spädbarnsdöd, om hon sov i en säng med fast madrass med sitt spädbarn (och inte på en soffa eller annan mjuk bädd eller vattensäng). Vi har tidigare visat (och denna studie bekräftar) att använda kudde och duntäcke till spädbarnet ökar risken för PSD, så om föräldrar väljer att samsova, skulle vi också rekommendera att inte använda dessa.

Det här är viktig information, menar Peter Fleming, om vi på allvar vill främja amning i Storbritannien.

Marit Olanders

torsdag 22 oktober 2009

Gotlandgruppen hittar på så festliga grejer

Klicka på rubriken!

Här sitter jag och känner mig inaktiv och verkningslös.

Heja Gotlandsgruppen!

Eva-Lotta Funkquist

Mer om mentalisering

Alltså någon vänlig själ har sammanställt många artiklar av Tor Wennerberg.

Tänkte ni ville läsa mer om mentalisering. Klicka på rubriken.

Eva-Lotta Funkquist

Amningshjälpen övertalar ingen att amma

Hittade en krönika från Aftonbladet som jag tidigare missat. Den handlar om Amningshjälpen. Krönikören Terri Herrera Eriksson påstår att Amningshjälpen upprepar som ett mantra att kvinnor ska fortsätta amma "oavsett vad de ber om råd för".
Terri beskriver hur hon menar att Amningshjälpens rådgivning går till:
– Hej, jag har ingen mjölk.
– Fortsätt amma. Och ge absolut ingen ersättning.
– Hej, jag har återkommande problem med bröstböld och behöver sluta amma.
– Fortsätt amma!
– Hej, jag ska resa bort på konferens i fyra dagar och behöver vara borta från min åttamånaders bebis. Hur tycker ni vi ska lägga upp det? Det kanske är bra att sluta amma nu ändå – han äter mest vanlig mat utom på nätterna.
– Nejdå, fortsätt amma. Din son kanske kan följa med dig på resan?
Det framgår inte om detta är råd som Terri själv har fått, om det är hennes kompis eller någon annan. Med tanke på hur många som säger att de har varit "hos Amningshjälpen på sjukhuset" så är det inte ens säkert att det är den ideella föreningen Amningshjälpen som avses. Amningshjälpen är vanliga mammor, mestadels icke vårdutbildade, som har läst på och gjort ett prov om amning. De svarar på telefonsamtal och frågor över Internet i sina hem, de finns inte på några sjukhus. "Amningshjälpen på sjukhuset" skulle kunna vara BB, återbesöksmottagningen eller en amningsmottagning. Men det är inte Amningshjälpen.

Grunden för hela hjälpmammeverksamheten är lyhördhet för mammans önskemål och att stötta mamman i hennes beslut om amning, vilket det än är. Det vore ett kardinalfel av en hjälpmamma att svara så som Terri beskriver, med att slå dövörat till och övertala mamman till något hon inte vill.

Ofta börjar ett samtal med att man frågar mamman hur hon haft det dittills, vilka råd hon fått och vad som har fungerat. Om det handlar om oro för för lite mjölk* frågar man lite om viktutveckling, kiss och bajs, om barnet verkar skrikigt eller tvärtom onormalt sömnigt. Ber mamman om hjälp att sluta amma så får hon det. Amningshjälpen ger inte medicinska råd om bröstbölder och annat, det är vårdens avdelning. Vad gäller att resa iväg från en åttamånaders, där mamman inbjuder till diskussion så lyssnar man förstås. Är det sluta du vill? Eller vill du ha amningen kvar? Och så förklarar man vilka olika utfall det kan bli av olika åtgärder, hela tiden med ett öra för vad mamman önskar. Är det att sluta amma - så fine. Det knepiga i levande livet är när det tar en stund för mamman att sila bort andras tyckande och komma på vad hon själv vill.

Olycksfall i arbetet kan förstås ändå ske, och om någon skulle råka ut för icke lyhörd rådgivning kan man höra av sig till Amningshjälpens styrelse och berätta det, kontaktuppgifter här.

Är dialogerna som Terri återger hennes egna, eller hennes kompis erfarenheter just av Amningshjälpen så har någon av dem haft en närmast osannolik otur.

Marit Olanders

* "Ingen mjölk" vet jag inte om det är fysiologiskt möjligt om mamman har fött barnet och i så fall är det så extremt ovanligt att man inte kan begära detaljkunskap av hjälpmammor om det.

onsdag 21 oktober 2009

Barnläkarnas skuld till amningspressen

När rekommendationen om sex månaders helamning infördes i Sverige 2003, två år efter WHO:s ställningstagande, föregicks den av en livlig diskussion bland barnläkarna. Formuleringen man enades kring var ganska defensiv, inte minst om man jämför med hur den ibland har utmålats i media. Tonvikten låg på att det inte innebär några risker för barnet att börja med mat vid sex månader. Det borde vara en lättnad för alla dem som hade barn som inte glatt mumsade puréer på fyramånadersdagen (och fortfarande inte sex eller åtta veckor senare heller).

Nu sex år senare kan man dock konstatera att Livsmedelsverket och barnläkarna misslyckades kapitalt att föra ut detta budskap. De barn som fortfarande helammas vid sex månader blir allt färre. Rekommendationen ses som ett krav bland alla andra och reaktionen verkar bli en tvärs-emot-reaktion: "Jag ska minsann inte ..."

Kanske har svenska myndigheter förbrukat sitt företroende som rådgivare. Många minns fortfarande de gigantiska reklamskyltarna på 1970-talet som proklamerade att Socialstyrelsen rekommenderar att man äter 6-8 brödskivor per dag. Avsändaren av budskapet på reklamtavlorna var dock inte Socialstyrelsen. Det var Brödinstitutet, som hade ett kommersiellt intresse av att folk köpte och åt deras produkter. Läs mer här.

Barnläkarkåren har länge haft åsikter om amning. När bröstmjölkersättningen kom ingick de i allians med producenterna och skaffade patienter genom att förskriva bröstmjölksersättning. Ett bruk som som vanligt började i överklassen och spred sig neråt. Det var också barnläkarna som införde den reglerade amningen, ett helt igenom icke-biologiskt påfund som gjorde vardagen besvärlig för kvinnorna och som tog ifrån många deras mjölk.

När man hör ledsna historier från kvinnor som fick barn under 1950-, 60- och 70-talen blir man lätt frustrerad och arg. Någon borde ställas till ansvar! Någon borde be om ursäkt! Det har man ju aldrig hört om. Men så får jag en tankeväckande bok i händerna. Det är en utskrift av ett symposium som hölls i Stockholm den 4 maj 1973, på ämnet amning och den då drastiskt sjunkande amningsförekomsten i Sverige. 1973 var det år då amningsförekomsten nådde sitt absoluta bottenläge i Sverige, men det visste man förstås inte då. Amningshjälpen skulle bildas samma år.

En av talarna är Elisabet Helsing, som fem år tidigare hade varit med och bildat norska Ammehjelpen. Hon ser otroligt modern ut på bilderna och hon säger saker om mjölkbildning och amning som är häpnadsväckande moderna, T ex "Alveolerna* producerar [mjölk] hela tiden, inte minst strax efter det att de blivit tömda. De slutar att producera bara om de blir överfyllda eller spända." Och längre ner: "Rådet att tömma bröstet är ett pedagogiskt mycket dåligt råd och ett typiskt skrivbordsråd. – Där fick ni!)" (Läs mer av Elisabet Helsing i Amningsnytt nr 3/09.)

Annars dominerades förstås talarlistan stort av män, och man ser en önskan om att höra fler kvinnor berätta om amning. Här och där finns också en insikt om barnläkarkårens egen roll. Så här säger Torsten Torstensson från Hudiksvall:
– Det är vi barnläkare som inte har varit tillräckligt intresserade eller känt sig (sic!) tillräckligt motiverade. Om inte vi är det, blir inget av.
John Lind, moderator i paneldebatten och professor vid Medicinska barnkliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm:
– Jag instämmer helt och erkänner mig skyldig.

- Det har gått troll i amningen, menar Hans Riesenfeld från Sollefteå. Han konstaterar att en generation bak från 1973 var det enklare att amma eftersom kraven inte var så stora då. Han säger:
– Jag skulle vilja tillspetsa formuleringen så, att det är vi på sjukvårdssidan, vi barnläkare, som har den största skulden till den sjunkande amningsfrekvensen.
Han håller ett ytterst intressant anförande som jag hoppas återkomma till senare men jag måste bara återge hans slutord.
– Mammorna är motiverade - det är vi barnläkare som förskansar oss bakom ett skrivbordsteoretiskt tänkande, och vi har försummat att med ett individualiserat, uppmuntrande stöd på BB ge mammorna vägledning utan krav. Mammorna är som sagt motiverade - det är vi barnläkare som måste skärpa oss. Dixi et salvavi animam meam.
Den sista meningen är latin och betyder ordagrant: Jag har talat och räddat min själ.
John Lind måste dock få sista ordet:
– Vi manliga barnläkare får ikläda oss säck och aska till middagen.

Marit Olanders

*Alveolerna = de mjölkproducerande cellerna

Mentalisering gör känslorna begripliga för barnet

När mina barn var späda så förde jag och barnens pappa en sorts dialog där vi också var deras röst. Samma person kunde vara både barn och förälder samtidigt. Vi hittade på att barnen kunde säga alla möjliga helt osannolika saker. Jag tror att beteendet upphörde så fort barnen började prata själva. Efteråt har jag ofta funderat på det där. Fyllde beteendet något syfte och var det något även annorstädes förekommande? Man brukar ju som bekant aldrig vara särskilt unik. Så läste jag Tor Wennerbergs artiklar om mentalisering i DN för något år sedan och polletten föll på plats. Det var så klart mentalisering vi ägnade oss åt. Vi tillskrev barnen inre mentala tillstånd, som känslor och önskningar, och skapade samtidigt förståelse för barnets önskningar. Nu har jag också sett det ske annorstädes. Alex Schulman mentaliserar tillsammans med sin Charlie, och till skillnad från mig, samtidigt med halva svenska folket. Och när man läser kommentarerna så upptäcker man att folk gillar att mentalisera tillsammans med Alex och Charlie. Dessutom, säg den chef som efter att ha läst dialogen inte skulle ha full förståelse för att Charlie måste rensa bihålorna mitt under löneförhandlingen. Nu vill förmodligen Charlie inte alls rensa bihålorna, men när hon blir känslomässigt utmattad så kommer hon att möta mentaliserande blickar som speglar att hennes känsloutbrott (hon vill förmodligen avsluta mötet) både är rimligt och kanske t.o.m. önskvärt.

Eva-Lotta Funkquist

tisdag 20 oktober 2009

Spädbarn bör aldrig sova ensamma

James J MCKenna gästbloggar på Amningsbloggen!

Jag frågade James McKenna om han ville göra ett inlägg i debatten. Han har tidigare kritiserat de svenska barnläkarna för att okritiskt anamma och kopiera nordamerikanska sömnråd. Här har han skrivit ett blogginlägg exklusivt för Amningsbloggen.

I have studied the physiology and behavior of mother-infant breastfeeding and cosleeping in the laboratory and home settings (in the form of bedsharing) for over two decades, and studied its benefits and how and why it can be made dangerous, and how and why it can be made safe when a devoted breastfeeding mother, especially, is sleeping alongside her infant, in bed. I have published scores of research papers on the subject in journals such as Sleep, Pediatrics, Jour of Behavioral Medicine, Archives of Diseases in Children, Journal of Physiology, Amer. Journal of Physical Anthropology and many others. Moreover, I was inducted recently into the American Association for the Advancement of Science as a Fellow, an honor reserved for America's top scientists with whom I am grateful to be associated. Therefore, I was was not surprised when Drs. Blair and Flemings' highly careful epidemiological study showed conclusively that alcohol, tobacco and drugs, and not cosleeping per se is responsible for the disproportionate number of infant deaths reported as SIDS or SUDI.

It is too bad that Dr. Hugo Langercrantz has misrepresented what the authors research, recommendations and what their conclusion actually is: Drs Blair and Fleming argue NOT to eliminate cosleeping at all (they support it when done safely) but to eliminate the specific risks that can be associated with cosleeping in the form of bedsharing which are subject to modification. And where cosleeping cannot be made safe, of course, like all of us, they argue that babies should sleep along side the parents on a different surface and not in the bed which is perfectly legitimate form of cosleeping. Drs. Blair and Fleming show conclusively that when you control for tobacco, alcohol and drug use the risks of a baby dying in bed with a parent are no greater than a baby dying in a crib. I have had personal contact with Dr. Peter Fleming who verified this interpretation, indeed they were the very words out of his mouth.

I hope that people/parents will stand up to refute and disagree Langercrantz's unqualified statements... and tell him he is entitled to raise his children anyway he wants while parents are quite capable of deciding for themselves where and how their babies will sleep or whether they are able to create safe cosleeping environments for their children. Babies should never sleep alone. At very least they should be sleeping alongside their parent on a different surface (that is not sleeping alone) exchanging sensory signals and cues with ttehir parents. The human infants survival is dependent on the presence of the caregiver. Babies that sleep alone in a room by themselves have twice the chance of dying. Did Dr. Langercrantz mention this important point? For breastfeeding mothers it is especially important that mothers and infants they have access to their baby's body and vice versa as it promotes breastfeeding (which is protective against SIDS) and, thus, both short and long term maternal infant health. It is especially disappointing and surprising in light of his excellent work in psychobiology that Dr. Langercrantz is able to turn his back on the biology of human infancy and maternal care and breastfeeding..to argue a recommendation that not only is unnecessarily extreme, but highly impractical and unrealistic..for those very biological and emotional reasons that Langercrantz has always championed.

James J. McKenna Ph.D
Edmund P. Joyce C.S.C. Chair in Anthropology
Director, Mother-Baby Behavioral Sleep Laboratory
University of Notre Dame
Notre Dame, Indiana 46556

Läs mer om James McKenna här
Ett längre blogginlägg finns här.

Fotnot: Hugo Lagercrantz har erbjudits att svara på kritiken.

TILLÄGG 30/10: Hugo Lagercrantz har hört av sig och berättat att det kommer en artikel i Läkartidningen.
/Marit Olanders

Hugos helomvändning

Nu skyller Hugo Lagercrantz på budbäraren, Svenska Dagbladet, för att ha dragit på för stora växlar om samsovningens farlighet.
På nyhetssajten Second Opinion säger han:
– Vi rekommenderar att inte sova ihop, men man överdriver risken i artikeln. Det är inte så farligt. Ligger man i en stor dubbelsäng med mycket utrymme så går det nog bra. Och om man till exempel ammar och somnar med barnet i sängen är det ingen fara.
(min fetstilmarkering)
Vad var det han sa till Svenskan, egentligen? Vi tittar efter.
–Tidigare har det funnits vissa belägg för denna risk med ”samsovning” och vi har delvis tagit upp det i våra rekommendationer, kommenterar professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska Institutet (KI) och expert på plötslig spädbarnsdöd. Nu finns all anledning att verkligen upplysa föräldrarna om denna risk och stryka under att de minsta barnen ska sova på rygg i sin egen säng bredvid föräldrarnas.

Nio av tio svenska spädbarn ammas vid två månader, när risken för plötslig spädbarnsdöd är som störst. Ändå behandlar Lagercrantz amning som om det vore undantaget snarare än regeln.

Hugo säger också till Second Opinion:
Man sade redan på 1700-talet att man inte skulle ligga i samma säng, så det är inget nytt.
Nej, det är inget nytt att män vill lägga sig i hur kvinnor ska leva sina liv. Jag lämnade följande kommentar på Second Opinion:
Att det rapporterades om fall där barnen påstods ha dött intill föräldrarna (läs: mamman) sedan 1700-talet beror förmodligen på att kvinnor inte kunnat styra över sin sexualitet och att abort inte var ett alternativ. Man kan inte heller jämföra hur folk levde och sov på 1700-talet, trångbott, ovädrat, i små sängar etc med sovmiljöer i dagens Sverige. Men män har ända sedan 1700-talet velat kontrollera kvinnors liv och reproduktion, vare sig de representerade kyrkan eller läkarvetenskapen.
Marit Olanders

måndag 19 oktober 2009

Sluta amma, annars....!

Häromdagen ringde en mamma. Hon ammade sitt barn som var ett år och några månader. Nu väntade hon barn igen och var i femte veckan. Barnmorskan på MVC hade sagt åt henne att nu måste hon genast sluta att amma, för annars skulle bebisen i magen inte få den näring den behövde. Kvinnan var ledsen, hon hade tänk att amma länge och kanske också amma båda barnen samtidigt. Helst ville hon prata med någon som hade tandemammat. Jag kunde förmedla en sån kontakt.

Vi får ofta samtal av den där sorten till amningshjälpen. Någon i vården har sagt till en mamma:

Sluta amma, annars kommer barnet ...

att få hål i tänderna
aldrig att äta annan mat
inte att växa ordentligt
att bli tröstätare som vuxen
att bli beroende av dig
att få sämre relation till pappan
aldrig att vilja sova i egen säng
att göra dig uttröttad
göra så att du bli benskör
aldrig lära sig att sova i egen säng
att förstöra ert samliv
få i sig för mycket miljögifter
inte få den sömn ett barn behöver och då kan dess hjärna ta skada

Alla exemplen ovan är egentligen personligt tyckande som inte har i vården att göra, men människor vill gärna rättfärdiga sin egen uppfattning. Vårdpersonal kan tycka att så där ammade inte jag (eller min partner), det där utmanar mina föreställningar om hur en god mor ska vara och det känns slafsigt och oreglerat. Men det kan man ju inte säga till föräldrarna, för då skulle man få på pälsen rätt så säkert. Men om man säger att barnets eller mammans hälsa är i fara, då lyssnar föräldrarna. Allra effektivast är nog att prata om barnets hjärna. På så sätt kan tyckande som inte är evidensbaserat ändå leva kvar som rådgivning i vården.

Eva-Lotta Funkquist

Det går inte att låtsas som om amning inte finns

Svenska Dagbladet har nu skrivit en uppföljning på alla de starka reaktioner deras artikel om barn och sömn har väckt.

Medan andra medier har modifierat sina artiklar efter att de tipsats om The Guardians artikel står Svenska Dagbladets medicinreporter Inger Atterstam fast vid sin utsprungliga vinkel och har tydligen orubbat förtroende för Hugo Lagercrantz' omdöme. Med tanke på att han faktiskt är professor är det egentligen inte så konstigt.

Det som är konstigt i det här är att trots att 90% av alla tvåmånaders barn i Sverige ammas tas det inte hänsyn till ammade barns sömnmönster och att de ofta vill ammas många gånger per natt. Normerna för spädbarns sömnmönster tillkom under den tid då västerländska barn ammades allra minst. Barn som inte ammas vaknar mer sällan än barn som ammas. Att inte vakna till tillräckligt ofta har i sig föreslagits innebära ökad risk för plötslig spädbarnsdöd (Arnestad, M, Andersen, M, Vege Å et al. Changes in the epidemiological pattern of sudden infant death syndrome in southeast Norway, 1984-1998: implications for future research. Arch Dis Child 2001; 85:108-15).

Utebliven amning innebär i sig ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. Därför råder t o m Hugo Lagercrantz och hans kolleger att svenska barn ammas, om möjligt. Men amning försvåras av ensamsovande, då mamman måste flytta sig från sin egen säng, ta barnet upp ur dess säng, amma, hålla sig vaken, lägga tillbaka barnet i sängen innan hon själv kan gå och lägga sig. Kanske överger den plikttrogne föräldern helamningen för att få barnet att somna och sova för sig själv. Blir det bättre eller sämre i ett helhetsperspektiv? (Dessutom finns det forskning som talar för att det inte alls gör att föräldrarna får sova mer, se mitt tidigare inlägg på Amningsbloggen.)

Alla som har haft ett litet barn vet hur lätt det vaknar till om man försöker lägga det ifrån sig.

Alla som har haft små barn vet hur trött man blir, och hur väl man behöver sin egen sömn.

James McKenna och Helen Ball har hittat många intressanta rön om hur samsovning och amning gynnar varandra. Vid samsovning går mamma och barn i och ur ytlig respektive djup sömn samtidigt. Det betyder att när barnet vaknar till för att ammas, sover också mamman lätt. Båda somnar också lätt om med hjälp av amningshormonerna. Mammor som inte samsover med sina barn avslutar amningen tidigare än mammor som samsover, se här. Det hittade jag i Socialstyrelsens eget faktaunderlag.

Trots att dessa rön finns och trots att de flesta svenska föräldrar troligen ändå samsover med sina barn åtminstone någon del av natten för att de helt enkelt inte orkar äventyra sin egen nattsömn genom att studsa upp och ner mellan amningarna väljer Hugo Lagercrantz att bortse från denna verklighet och vill helst avråda från samsovning helt och hållet. Jag menar att det inte är realistiskt - inte om man samtidigt vill värna om amningen, som i sig skyddar mot plötsligt spädbarnsdöd.

Inger Atterstam menar att det är självklart sedan åratal att inte röka och dricka alkohol vid barnskötsel. Är det verkligen det? Det är väl klart att man inte står och blossar samtidigt som man byter blöja eller ammar, men det är ju inte det det gäller. T o m rökning under graviditeten är associerat med högre risk för plötslig spädbarnsdöd. Kanske är amning ändå mer avgörande för barnets hälsa om mamman röker, men det går inte att rekommendera rökande föräldrar att samsova med sina barn. Det är okej att dricka 1-2 glas vin även om man ammar nu för tiden, och föräldrar har rätt att veta att om de gör det, delar på en 37:a vin eller tar varsin öl, så bör de inte samsova med sitt spädbarn.

Om amning inte fanns skulle det vara enklare att göra fyrkantiga generella råd om sömn till föräldrar. Men nu finns amningen, tack och lov eftersom den – när den fungerar – är ett snabbt och enkelt sätt att få barn att komma till ro och somna (och skyddar mot infektioner som ju också ökar risken för plötslig spädbarnsdöd). Då får sömnråden rätta sig efter verkligheten, den verklighet som svenska familjer lever i. Och amningsråden göra amning möjlig.


Marit Olanders

Vad är säker samsovning?

James McKenna har forskat om föräldrars och spädbarns sömn och bland annat författat boken Sleeping With Your Baby. Här är hans hemsida. Han har bland annat undersökt när samsovning är säkert.
McKennas hållpunkter för säker samsovning är som följer:
  • Lägg spädbarn att sova på rygg.
  • Var försiktig med läkemedel som kan ge dåsighet.
  • Var försiktig med vilka sängkläder du använder. Se upp med tunga, fluffiga täcken och kuddar samt gosedjur osv.
  • Undvik alkohol eller droger.
  • Låt ingen röka i närheten av barnet.
  • Samsov inte på soffor, dagbäddar, vattensängar, futoner eller saccosäckar.
  • Undvik överhettning av barnet. Bylta inte på det för mycket och ha det svalt i sovrummet.
  • Se över sängen så att det inte går att ramla ner från den eller klämmas mellan väggen och sängen t ex.
  • Inga storasyskon eller husdjur i sängen.
  • Sätt upp långt hår och bär inga kläder som har långa snören eller liknande.

Är föräldrar för dumma för information om var barn sover säkert?

"Barn sover säkrast i egen säng", står det i Svenska Dagbladet, vars reporter har läst om en artikel från brittiska forskare som publicerades i British Medical Journal nyligen. Det brittiska hälsodepartementet uppmanar nu föräldrar att låta barn under sex månader sova i egen säng. Den svenska frontfiguren i motståndet mot samsovning, barnläkaren och professor Hugo Lagercrantz, är förstås inte sen att haka på.

Fast du är trött efter nattamningen, så se till att lägga barnet i egen säng efteråt, förmanar Svenska Dagbladet. Hur man ska lyckas göra det utan att barnet slår upp ögonen i samma ögonblick som det läggs i sängen; hur man i så fall ska söva om; hur lång tid det kan ta innan man själv får somna om igen, och hur vaken man hunnit bli vid det laget , väljer Svenska Dagbladet att inte gå in på.

Nu är det bara så att det inte är så enkelt. Brittiska The Guardian har tittat närmare på studien och även intervjuat läkaren Peter Fleming, som är en av författarna till artikeln. Peter Fleming tycker att rapporten har blivit helt missförstådd i media.

Ja hälften av barnen dog under samsovning. Men inte under det som är känt som säker samsovning. Till The Guardian säger Peter Fleming att budskapet i rapporten är att man inte ska dricka alkohol, röka eller ta droger om man samsover.

Avråder man föräldrar från att ha barnet hos sig i sängen kan det medföra andra risker. Kanske man då tar upp barnet ur sin egna säng för att amma det på natten, går och sätter sig i soffan och somnar där tillsammans med barnet. Föräldrarna till två av barnen som dött i plötslig spädbarnsdöd i studien berättade att de avråtts från att ha barnet i vuxensängen men inte insett risken att somna med barnet i soffan.

Det står förvisso i Flemings och de andras rapport att den säkraste platsen att sova på är egen säng (cot på engelska) bredvid förälderns säng. Det har den brittiska organisationen FSID, som vill förebygga plötslig spädbarnsdöd, tagit fasta på i sin rådgivning. Men de nämner inte nästa stycke i rapporten, där det står att det inte är säkert att man generellt kan avråda från att dela säng med barnet utan att ett förenklat budskap kan göra skada. Föräldrar behöver ge sina barn mat på natten, ibland många gånger, och om vi demoniserar föräldrasängen kanske de väljer soffan i stället. Det är bättre att varna för de speciella omständigheter där samsovning kan medföra risker, konstaterar rapporten. FSID anser att detta är för komplicerat för föräldrar att ta till sig.

Hälften av barnen i studien dog i egen säng, hälften dog i föräldrasängen*. Det fanns starka samband mellan osäker samsovning och död i föräldrasängen - förälder som rökte, hade druckit alkohol eller tagit droger (antar att även t ex sömnmedel ingår i det brittiska ordet "drugs" som används i The Guardians artikel) eller som samsov med barnet i en soffa, ett par av dem alltså uppskrämda ur en såvitt vi vet säker samsovningsmiljö alldeles i onödan. Den andra hälften av barnen dog i egen säng.

Av barnen som dog var 28% sjuka på något sätt, mot 6 % i kontrollgruppen. Det står inte i sammanfattningen om barnen ammades, men Storbritannien har bland Europas lägsta amningsförekomst. Bara 1% av barnen ammas exklusivt i sex månader. Utebliven amning höjer som bekant risken för infektioner. Dessutom var lindade barn och barn som sov på mage överrepresenterade bland dem som dog.

Medan jag har skrivit det här har det droppat in mejl i inkorgen. I ett står det:
Är det inte bättre att arbeta för att föräldrar låterbli att dricka och röka (och ta droger) än att rakt av hävda att samsovning är farligt?
Det skulle jag också gärna vilja veta!


Marit Olanders

TILLÄGG:
Flera media har skrivit om studien. Efter att ha uppmärksammats på Flemings uttalande har de ändrat vinkeln på artikeln, se SVT och Aftonbladet.

* TILLÄGG 2: Nej hälften av barnen dog inte i föräldrasängen. En del dog i osäkra samsovningsmiljöer såsom soffor.

onsdag 14 oktober 2009

Kräkningar hos spädbarn

Kräkningar i spädbarnsålder är så vanliga att det brukar betraktas som fysiologiska. Med detta menas att spädbarnskräkningar är en av livets naturliga företeelser. Hos spädbarnet är den övre magmunnen omogen och sluter inte tätt. Då pressas maten lätt upp i matstrupen efter att barnet ätit och kommer upp som en kräkning. Ibland är kräkningen blodtillblandat, vilket oftast beror på att barnet fått i sig blod från sår på bröstvårtan. Om barnet fortsätter att gå upp i vikt trots kräkningarna behöver man inte ägna företeelsen någon uppmärksamhet utöver ett evigt tvättande. Om barnets tillväxt påverkas kan man dock bli tvungen att vidta åtgärder.


Ju oftare barnet äter desto färre brukar kräkningarna bli. Magsäcken klarar ofta av att härbärgera små mängder. Man kan gärna amma barnet innan hon eller han ens visat vilja att äta. Ju oftare desto bättre, kanske varje timme eller oftare. Om barnet inte ammat på ett par timmar kan man amma i några minuter, sedan hålla barnet upprätt en stund och sedan fortsätta i några minuter till o.s.v. När barnet ammat klart kan man gärna hålla honom eller henne i famnen upprätt en lång stund så att barnet lättare ska kunna behålla mjölken.


Om mamman samsover med barnet underlättas de täta amningar på natten och en bärsele eller bärsjal kan vara ett smidigt sätt att hålla barnet upprätt dagtid.


Eva-Lotta Funkquist

tisdag 13 oktober 2009

Ammade spädbarn behöver inte rapas

När nyfödda spädbarn började separeras från sina mödrar på sjukhus i början av nittonhundratalet så uppstod helt nya omvårdnadsåtgärder som tidigare inte använts i spädbarnsvården. Barnen sov i sovsalar och matades var fjärde timme. Ofta fick de därför ligga och skrika i flera timmar. När det väl var dags att amma orkade barnen oftast inte eller ville inte amma. Då bars de ut till barnsalen igen och matades med nappflaska av en barnsköterska. Mängden mjölk de då måste få i sig blev onaturligt stor och medförde ofta att barnen kräktes efter maten och antagligen också svalde ganska mycket luft. Då uppstod rutinen att spädbarnen skulle rapas efter matning. Spädbarn som får äta när det vill och inte behöver ligga och skrika behöver alltså aldrig rapas. Om de har luft i magsäcken klarar de att få upp den alldeles själva. Myten om spädbarns behov av att bli rapade är dock ytterst svåravlivad. Rapteknik lärs fortfarande ut på en del BB avdelningar och ibland lägger föräldrar ner mer tid på att rapa barnet än på att amma det. Så hjälp gärna till att avliva myten.

Eva-Lotta Funkquist

måndag 12 oktober 2009

Vad är att amma länge?

I dag träffade jag en kvinna som invandrat till Sverige från ett land med en stark amningskultur. Hon tyckte att vi i Sverige ammade så kort. Hon hade fött sina barn på 70- och 80-talet och berättade för mig hur länge hon hon hade ammat vart och ett av dem. 22, 18, 18, 23 och 24 månader. Men vet du va, sa hon sen, det var inte ens länge. Jag har väninnor som ammade sina barn i tio år. Det är länge.

Eva-Lotta Funkquist

Intervju med Gabrielle Palmer

Jag tror inte på att främja amning, jag tror på att ta bort tvången kring amning, säger Gabrielle Palmer, författare till boken The Politics of Breastfeeding, i en intervju. Kvinnor ska aldrig tvingas till att göra någonting, men få möjlighet att fatta informerade beslut. Läs intervjun här, scrolla ner en bit.
Marit Olanders

söndag 11 oktober 2009

Alariks födelse

När vi kommer in till BB
har vi
en natt av kärlek, närhet och sensualism
bakom oss

värkarna tilltar
jag vill hem
papper, klädbyte, toalettbesök
jag vill hem

äntligen en säng
Lasses ena hand i min
den andra
masserande min rygg

vi hittar varandra
vi andas
vi hittar Signe, vår barnmorska

hon får oss att känna
att det är vi
som har ett arbete framför oss

timmarna går
Lasse kämpar och svettas
jag kämpar och njuter
det känns nästan för bra
när Signe signalerar
att det börjar bli dags
för mig att krysta
jag vill inte lämna sängen
försök på knä säger Signe tyst

sittande på huk
med Lasse som stöd
föder jag fram
vårt barn

jag tar barnet
lägger det på magen
mellan mina bröst

Lasse håller om oss
ingenting existerar
bara vi tre

efter flera timmar
byter vi rum
Lasse bor kvar på BB

vi börjar sakta lära känna
vår son
och jag känner
att vi aldrig har gjort
någonting så mycket tillsammans
som att föda barn

Lena Haglund ur Hogg, B. m.fl. Att föda på kvinnans villkor, erfarenheter från Ystads BB, 1988

lördag 10 oktober 2009

När mina barn var små skyddade amning mot allergier

Jag ammade mycket och länge. Bortsett från enstaka intag av fullständiga felaktigheter gick matintroduktionen trögt. Människor i min omgivning frågade ofta när jag skulle sluta att amma. Till sommaren, svarade jag alltid, tills en väninna avslöjade mig. Så där säger du varje år, men när sommaren kommer så slutar du ju inte, sa hon. Då kände jag mig tvungen att byta strategi. Både jag och barnens pappa är allergiska. Jag mot pälsdjur och han mot fåglar. Vi är ju så allergiska, vet du, brukade jag svara när folk undrade när jag skulle sluta att amma. Det verkade alltid anses som ett giltigt skäl till att frångå amningsnormen.

Det var inte på något sätt våra allergier som avgjorde hur länge jag ammade. Mina barn är nästan stora nu. Faktum är att ingen av dem är allergisk. Jag vet att det är fel, men jag kan ju inte låta bli att tro att det har med amningen att göra. Någon gång när mina barn är vuxna kanske det visar sig entydigt att amning faktiskt skyddar mot allergier.

Vad skulle kunna fungera som giltigt skäl att amma längre än normen idag? Jag och barnens pappa har ju så lågt IQ, vet du, kanske inte känns så tilltalande. Cancer, diabetes hjärt- och kärlsjukdomar, blodförgiftning eller fetma? nja... Men öroninflammationer. Jag och barnens pappa var ju öronbarn, vet du. Den känns lagom.

Eva-Lotta Funkquist

fredag 9 oktober 2009

Vad hjälpmammor får för frågor

I ett tidigare inlägg tyckte en kommentator tydligen att hjälpmammor i Amningshjälpen var en helt meningslös inrättning eftersom det finns "utmärkt vatten" i Sverige (där kom myten om det sterila mjölkpulvret igen som inte alls är sterilt utan kan innehålla bakterier).

I två dagar har jag tagit emot hjälpmammesamtal om följande ämnen:
  • såriga bröstvårtor (var noga med tillräckligt stort tag, uppsök en amningsmottagning för fysisk hjälp med taget) Läs mer här
  • önskan om att minska på tillägg och komma tillbaka till helamning (amma oftare, använd bröstkompression, liknande svar här)
  • barnet, 6 mån, hade börjat äta så mycket fast föda att det trängde ut amningen mot mammans önskan (här lyssnade jag mest)
  • barn som börjat i barnomsorg ville amma hela nätterna (nej du måste inte ge napp om du inte vill, testa att låta barnet somna med er i soffan i stället för att sitta vid dess säng i timtal för att försöka natta förgäves)
  • slutat amma för ett tag sedan, bröstet spänner och det har kommit en knöl (testa att mjölka ut eller återuppta amning, blir det inte bättre så sök vård)
Väldigt mycket handlar bara om att lyssna, att låta mamman tala till punkt, få känna sig sedd och hörd. Annat handlar om att ge utrymme för mammans egna lösningar.

Det hade inte hjälpt dessa kvinnor att säga "Amen du, vi har så utmärkt vatten i Sverige, så gå du över till ersättning bara." Jag uppfattar det som både tanklöst och grymt.

Marit Olanders

När Agnes Wold pladdrar på avslöjar hon sin okunnighet

Så var Agnes i farten igen. Någon undrade i en tidigare kommentar: Vad är hon egentligen ute efter? Inför expressens journalist tror jag faktiskt att hon avslöjar sin agenda. Hon säger: Barnmorskorna har inte kompetens att avgöra vad som är vetenskapligt bevisat.

Kära Agnes, det finns många barnmorskor som forskar om amning i Sverige. Förmodligen fler än läkare. Barnmorskor har så mycket forskningsmetodik i sin utbildning att läkarstuderande brukar bli avundsjuka. Barnmorskor har kompetens att avgöra vad som är vetenskapligt riktigt. All forskning innehåller slutsatser som så småningom visar sig vara felaktiga. Det tar tid innan sjukvården tar till sig felaktigheter. Där är amningsforskning inget undantag.

Det finns svenska barnmorskor som forskar om amning och som har blivit världsnamn. Jag har varit på en konferens där en framgångrik läkare och forskare sa till den svenska publiken:

-You have Ann-Marie Widström, I wish she was from my country.

Om Agnes hade läst den forskning som finns om amning skulle hon väl rimligtvis veta det. Att läkare blir provocerade av att annan vårdpersonal forskar framgångsrikt är ingen nyhet. Sjukvården är en hierarkisk och patriarkal värld. Det sorgligaste med historien om Agnes tycker jag är att hon har fått priset Tora-Taggen för att hon
skulle ha vara en "feministisk forskare vars forskning bedöms irritera den patriarkala ordningen". Så är det inte alls med Agnes uttalanden om amning. De passar alldeles som handen i handsken in i den patriarkala ordningen.

Eva-Lotta Funkquist

torsdag 8 oktober 2009

Bröstmjölksersättning ökar (nog) inte risken för allergier

Nu är det dags igen. Expressen låter Agnes Wold förklara att "amning inte skyddar mot allergier".
För det är vad som står i informationsmaterialet till nyblivna föräldrar enligt tidningen.

Expressen verkar ha missat Amningshjälpens Sugen på Livet, som säljs i 10 000-tals exemplar varje år. Där står inte en rad om allergier. Där står inget om varför man bör eller ska amma eller ej. Den koncentrerar sig på hur. Hur man helammar, delammar eller flaskmatar.

Wold har en konspirationsteori som går ut på att någon, oklart vem, vill tvinga mammor att amma. Kanske är det så enkelt och sorgligt att vi lever i en mobbningskultur och som födande och nyförlöst mamma är man i botten på sjukhushierarkin. Den som behöver någon att trampa på har ett lämpligt försvagat offer — för vilken födande kvinna orkar tjafsa emot mellan värkar eller eftervärkar. Förtrycka kan man göra både genom att använda amningshets och anti-amningshets. De existerar sida vid sida. Dessutom är det inte alla som får i uppgift att instruera nyblivna mammor om amning som har den tid, kunskap och lyhördhet som krävs för uppgiften. Och de verkar bli allt färre. Under hela 2000-talet har amningsförekomsten minskat i Sverige.

Snart kommer amningsstatstiken för barn födda 2007. Tillåt mig gissa på fortsatt nedgång av helamning vid en veckas och sex månaders ålder. Jag gissar att helamningsstatistiken vid sex månader för hela riket ligger närmare 10 % än 15 %. Betyder det att kvinnor är friare och gladare så är det ju bara bra. Men det kan också bero på att kvinnor inte får den hjälp igång med amningen som de skulle behöva. Många av dem kontaktar Amningshjälpen.

Wold tycks f ö ha gått på "rent vatten"-myten. I själva verket är det inte bara vattnet som kan innehålla patogener. WHO råder alla som blandar bröstmjölksersättning av pulver och vatten gör det vid minst 70°C. Anledningen till detta är att pulvret kan innehålla bakterien Enterobacter Sakazakii.

Dessutom undrar jag vilka Expressen avser med "vissa forskare anser att amning inte bör pågå längre än fyra månader". Det sista jag hörde, på ett seminarium om miljögifter, var att riskerna med utebliven amning är större än riskerna med miljögifter. Fram med källorna, Expressen!

Marit Olanders

Bloggare på bjudresa hos Nestlé

Det är ett känt knep att ge presenter för att få människor vänligt inställda till en själv. En gång klagade jag på en skorppåse som jag tyckte var svår att sopsortera och vips kom det en fin plåtburk med logotype och produktnamn med posten.

I Amningsnytt nr 4/00 skrev vi om en mamma vars barn hade fått salmonella. Mamman misstänkte den bröstmjölksersättning som barnet, som inte ammades, fick. Barnet, som var tre månader vid insjuknandet, fick blodiga diarreer och hölls isolerat från andra barn i flera månader. Företaget som tillverkade ersättningen nekade till anklagelserna om salmonella (men medgav att en förpackning drickfärdig ersättning som mamman skickat tillbaka var otät och hade blivit "sur") och skickade reklamprylar med företagets logotype på. Mamman blev mest arg över att de inte tog henne på allvar så den gången slog present-knepet fel.

För det mesta fungerar det, och även om vi inte tänker på det så påverkas antagligen tillräckligt många av oss i positiv riktning, eftersom det fortsätter. Därför finns det inskrivet i WHO-koden att producenter av bröstmjölksersättningar, nappflaskor och flasknappar inte får ge småprylar eller förmåner mer logotyper eller företagsnamn på till sjukvårdsanställda. Det kan vara pennor, postitblock eller luncher.

Även vi som jobbar inom media är tacksamma mål för företagens ansträngningar. Amningsnytt är inget undantag. Under de senaste åren har det kommit necessärer, en bröstpump, böcker, blöjor, nappar och diverse inbjudningar till pressfrukostar och liknande, alltid med ett följebrev om företaget och dess produkter bifogat. Jag brukar be dem köpa annonser i Amningsnytt i stället (om det inte är produkter som omfattas av WHO-koden) men det vill de aldrig. Jag ska inte neka till att jag använder en del av grejorna, eller ger bort till goda vänner, men å andra sidan har jag inte skrivit om dem.

Nestlé är ett av världens fyra mest bojkottade företag eftersom det allt sedan 1970-talet ertappats med oetisk marknadsföring av spädbarnsmat som stör amningen. Kanske är det för att bättra på sitt rykte som Nestlé slog på stort och bjöd in 20 föräldrabloggare till företagets huvudkontor i Kalifornien. En av bloggarna rapporterar förtjust om hur hon får laga mat med företagets kock och träffa en fitnessexpert, allt medan Nestlé ser till att man och barn därhemma förses med mat. Så lätt går det att gå från oberoende till köpt, och mista sin trovärdighet.

Så vem ska man tro på, i en värld där allt och alla verkar vara till salu? Det är inte lätt att veta. Men kanske är det viktigare än någonsin att komma ihåg att fråga sig vem det är som betalar.

Marit OLanders

onsdag 7 oktober 2009

Amningsnytt 3/09 ute nu!

Nya Amningsnytt ute nu!

• AMNINGSHETS ÄR INGET NYTT
• PAPPASTÖD = MER AMNING OCH MER PAPPALEDIGT
• VIKTEN AV BRA TEKNIK
• AMNING I IRAN
• AMNINGEN SOM LÄKER
och mycket mer


Amningshets är inget nytt
”Det bör därför vara varje moders oavvisliga plikt att göra sitt yttersta för att själv uppamma sitt barn.”
Varje mor har förmågan att ge di ... [och] skall därför ge bröstet för barnets skull. Det måste vara en ofrånkomlig regel att aldrig sluta med bröstet de första 6 månaderna” .

Så kunde det låta i böcker om barnuppfostran under 1900-talet. Att amningen framställdes som en plikt snarare sänkte motivationen än höjde den bland mödrarna. Läkarnas stelbenta regler om amning efter klockan och på begränsad tid gjorde amningen svår för många och omöjlig för några. Dessutom skyllde man på offret, mödrarna, när råden inte ledde til mer amning, utan mindre.
Elisabet Helsing, norska Ammehjelpens grundare, skildrar amningens historia i Norden de senaste 100 åren.

Pappastöd ger mer amning
Som nybliven pappa är det lätt att fastna i frustration över att inte kunna amma. Om pappor deltar i pappagrupper där de får stöd i att vara lyhörda för sina barns signaler och hitta andra sätt att umgås med dem än genom amning ammas barnen längre. Det visar en utvärdering av projektet Pappa på riktigt i Stockholm som pågick från 2003 fram till 2007. Det visade sig också att färre män som gått i pappagrupp skilde sig från sin partner , jämfört med rikssnittet. De tog också större del i den praktiska vården av barnet, som att stanna hemma och vårda sjuka barn, men framför allt var de mer föräldralediga än pappor i genomsnitt.

Vikten av bra teknik
Amningsteknik som inte är tillräckligt effektiv kan göra att kvinnor avslutar amningen tidigare. Även användning av napp under barnets första vecka kan innebära kortare amning totalt sett, visar en ny dansk studie.

Amning i Iran
Sverige och Norge brukar sägas ha Västvärldens högsta förekomst av amning. Bägge länderna har dock långt kvar till Irans amningsstatistik. Eller vad sägs om 90% ammade barn vid ett års ålder och 57% vid två år?
Iran har de senaste 20 åren arbetat aktivt för att öka amningsförekomsten, för att förebygga sjukdom och död bland spädbarn samt förbättra spädbarnshälsan generellt.

Amningen som läker
Om hur amning hjälpa en att hitta rätt i sitt eget föräldraskap.

DESSUTOM I AMNINGSNYTT 3/09:

• Hjälpmammerollen — en skola i ödmjukhet
Intervju med Karin Sutare

• Amningsord
Stämmer det att barn säger ”näh” när de vill till bröstet?

•Utebliven amning ökar risken för astma

• Ökad psykisk sårbarhet tiden efter förlossningen

• Amning är politik - recension av The Politics of Breastfeeding


Beställ ditt eget ex av Amningsnytt på amningsnytt@amningshjalpen.se

http://amningsbloggen.blogspot.com/

tisdag 6 oktober 2009

Amning och jämställdhet svårast för lågavlönade

Det talas rätt ofta om en motsättning mellan att amma och att vara jämställd. Den diskussionen har varit uppe förrut på denna blogg också.

En del av det som tas upp är de rekommendationer de statliga myndigheterna har om helamning i 6 månader och delamma i minst 1 år och att det omöjliggör att dela föräldraledigheten lika.

Men hur ser det egentligen ut?

För det första så betyder delamning att mamma och barn ammar ibland, kanske mycket, kanske lite, kanske inte ens varje dag, när barnet blir större. Så när barnet delammas finns inga egentliga hinder för mamma och barn att vara ifrån varandra under arbetstid och kanske emellanåt för resor mamman gör i jobbet på några dagar.

För det andra så har svenska föräldrar möjlighet att utan någon som helst diskussion eller rätt från arbetsgivaren att opponera sig, vara hemma tills barnet blivit 18 månader. Detta med eller utan ersättning. Är barnet över 18 månader behöver föräldern ta ut föräldrapenning för att få vara hemma.

18 månader delat på 2 är 9 månader var. Men — och det är viktigt— man kan inte ta ut full ersättning alla de månaderna. Om plånboken tål det är det inga problem att helamma i 6 månader trappa ner amningen till en delamning som gör att pappan kan vara hemma från lillkottens 9 månadersdag.

Om man behöver få som minst 90-kronorsdagarna med i ersättningen, så kan man vara hemma 480 dagar. Det är 16 månader. Fortfarande har man 8 månader var och 2 månader på sig att trappa ner från helamning till delamning på en nivå att mamman kan vara borta och det går för många, kanske de flesta.

Om man har det lite tajtare ekonomiskt, så att man inte kan klara sig med mindre än att man har högsta ersättningen 7 dagar i veckan under den tid man är hemma, då har man 390 dagar att dela på. Vilket blir 6,5 månad var. Här börjar det faktiskt bli kärvt. Om barnet helammas till 6 månader är 2 veckor en kort tid att komma ner i en nivå där pappan kan vara hemma helt utan att barnet får bröstmjölk någon gång under dagen. För den som vill kan det förstås gå att ordna. Mamman kan kanske amma barnet på lunchen, eller på jobbet pumpa ur mjölk som pappan ger dagen efter. Men riktigt lika enkelt blir det ju inte att dela lika.

Det är fullt möjligt att ge barnet enbart bröstmjölk även om man börjar jobba redan under helamningsperioden. Det går att få igång urmjölkning och mjölka ur på pauser på jobbet och sedan låta pappan eller den som är hemma med barnet ge den mjölken dagen efter. Enligt förhandsuppgifter jag fått kommer nummer 4/09 av Amningsnytt att handla om att börja arbeta under helamningsperioden.

I praktiken är det många barn som självmant eller påhejade av vuxna smakar mat redan tidigare och som gillar det. Då ammar de förstås inte efter rekommendationen, men är kanske lyckligast som de gör. Är barnet moget för mat så är det! Då kan det gå problemfritt att kombinera en kortare lika delad föräldraledighet med amning.

Men det är också så att en del barn faktiskt inte är det minsta sugna på mat vid 6 månaders ålder, utan vill vänta till 8 eller t o m 10 månader innan de börjar äta med större aptit. Med ett sådant barn har man det oavsett rådande rekommendationer lite svårare att dela lika på en föräldraledighet som varar till 18 månaders ålder och definitivt om den bara kan vara tills barnet är 13 månader.

Som jag ser det blir detta att kunna kombinera amning och jämnfördelning av föräldraledigheten en inkomstfråga. Med en låg inkomst, för att man inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden eller för att ens yrke är lågavlönat, så kan det bli svårt. Men med en hög inkomst kanske man kan snåla med föräldraledighetsdagarna och vara ledig i 2 år sammanlaggt och då inte ha några problem alls.

I Amningshjälpen gäller det att vara lyhörd för vad familjerna vill, vad de kan, och hur deras livssammanhang ser ut. Sedan kan vi stötta varje familj att hitta den väg genom detta som passar just dem bäst. För vissa flyter det på utan problem, för andra är det bästa att börja med mat eller ersättning tidigare än 6 månader och för vissa är det bästa att inte dela jämnt på föräldraledigheten.

Gästbloggare
Anna Herting
styrelseledamot i Amningshjälpen och mediakontakt

Film om amning och flaskmatning i Filippinerna

UNICEF i Filippinerna producerade för ett par år sedan en film om flaskmatning och dess risker i Filippinerna. Om du tvivlar på Ibfans uppgifter att barnmatsföretagen bryter mot WHO-kodens regler om marknadsföring, titta på filmerna, som ligger på Baby Milk Actions blogg.
Marit Olanders

måndag 5 oktober 2009

En halv minut amning

hon sträcker upp armarna
och i en och samma rörelse, i lyftet,
intar hon position och hittar in under tröjan
10-15 sekunder
sedan en nick som jag direkttolkar utan att tänka över
byter sida och
15-20 sekunder till
innan hon sätter sig upp och kasar ner för benet
och går iväg i steget hon sätter ner foten

Sofia Kroon Walter
gästbloggare

lördag 3 oktober 2009

Amning Är Underbart

Den första gången jag hör orden "det är underbart att amma" blir jag förvånad. Eftersom jag har ammat i ett par år är det märkligt att jag inte stött på uttrycket förut. På något sätt har jag tydligen helt missat det, det där som jag BORDE känna. "Åh, nu får du AMMA igen." säger en god vän. "Så Underbart!" Underbart? Jo, det är klart att man kan uppleva det på olika sätt, men... Underbart?? Det blir ingen tid till att utveckla ämnet, och jag inte tänker mycket mer på saken.

En annan god vän har precis fått barn. Sitt första. Vi träffas och hon undrar lite. Hur var det egentligen när jag började amma S? "Jo, när han väl började suga gick det hur bra som helst!" säger jag tvärsäkert. Jag ser på henne att det inte är vad hon vill höra, men det är ändå så jag minns tiden med min förstfödde. Vi pratar vidare. Hon har lite strul med amningen och visst är jag medkännande, men jag har egentligen ingenting att säga. Faktum är att jag inte känner igen mig alls. Amning är ju... underbart.

På väg därifrån får jag plötsligt en flashback. Den är så levande att jag stannar mitt i ett steg. Jag sitter i min säng, och jag gråter. Det är mitt i natten. Jag är fullständigt utmattad och har ett nyfött barn vid bröstet. Bröstet gör ont, men det är inte allt. Hela livet GÖR ONT! Han ska äta igen! Det är bra att han äter, han måste gå upp i vikt, snälla låt honom gå upp i vikt. Men... måste han äta så ofta? Och så länge? Och bara när jag sitter upp, hur jag än försöker med att ligga och amma? Jag står inte ut! Jag orkar inte en sekund till!

Ojdå. Var det så det var? Jag vänder och går tillbaka till den nyblivna mamman. "Vet du", säger jag, "det där jag sa nyss, om hur det var att amma i början... det var nog inte riktigt sant. Om jag ska vara ärlig hatade jag varenda sekund." Hon lyser upp. Några månader senare skrattar vi gott åt minnet. Med tid, arbete, tålamod och mycket stöd från omgivningen har amningen ordnat upp sig för henne, precis som den gjorde för mig en gång i tiden.

Då och då stöter jag på mammor som faktiskt tycker att det är underbart att amma. Roligt, härligt, underbart för dem! Själv blir jag fortfarande, efter fyra års amning, lika förvånad när någon säger just de där orden tillsammans, "underbart att amma". Mysigt, praktiskt, rofyllt - javisst! Och även gräsligt, hemskt, outhärdligt. Om man undantar just "underbart" har jag upplevt hela skalan. Måtte jag i fortsättningen komma ihåg det spannet! Måtte jag aldrig igen låta en nybliven mamma tro, att hon är den enda i hela världen som inte känner att "Amning Är Underbart".

Tina Wiman

Tina Wiman är vår första gästbloggare. Klicka på rubriken om du vill läsa mer av och om henne.

fredag 2 oktober 2009

Behöver ammande sova mindre?

"Fem timmars sömn för en som ammar är lika med åtta timmars sömn för en som icke ammar". Så står det i Katerina Janouchs bok Barnliv. Jag gillar det mesta i Barnliv, den är helt okej och jag har vid behov föreslagit den som alternativ till äldre svenska böcker i ämnet. Men meningen ovan, som jag hittade när jag slog i registret på sömn, gjorde mig betänksam.

Hennes påstående är ju inte ovanligt på något sätt, det är en allmän "sanning" att ammande mammor behöver mindre sömn. Men stämmer det? Är det fem timmars sammanhängande sömn hon menar? För inte är det många som glatt studsar ur sängen efter fem timmars sömn, med eller utan amningsstunder inräknade?

Jag brukar inte skriva om mig själv, men nu har jag inte så många andra exempel. Jag fortsatte i alla fall att behöva 8-9 timmars sömn per dygn när jag fick barn. Avbruten och uppstyckad sömn kunde det bli, och många timmar per dygn i sängen kunde det bli, men sova måste jag.

Så nu undrar jag om dessa femtimmarsm-ammor finns, eller om det här med ammande mammors minimala sömnbehov inte tål någon närmare granskning. Kanske är det ännu en myt för att hålla kvinnor på mattan? Vem orkar förändra världen när hon går på ständigt sömnunderskott?

Marit OLanders

torsdag 1 oktober 2009

En myt är en myt är en myt

Sajten allt om barn publicerar idag Sju myter om amning. Alla kan amma, mjölken är tunnare på kvällen, bröstmjölksersättning är likvärdig med bröstmjölk ...
De verkade så bekanta. Jag har ju skrivit dem själv, till Amningshjälpens skrift Sugen på livet. Samma formuleringar. Nästan i samma ordning. Jag lade ut dem på Amningsbloggen för några veckor sedan, se här.
Det är en märklig känsla att läsa sina egna ord i ett helt främmande sammanhang. Sofia Zwedberg låtsas tack och lov inte att vara jag, utan ger sina egna förklaringar till myterna.
Nu undrar jag bara varför den sista myten inte fick vara med i Allt om barn - ”Det är osunt att amma barn som kan gå och prata.”
Svar önskas!

Marit Olanders

Tänk efter innan du piercar bröstvårtan om du vill amma

Hittills har vi fått lära oss att det går bra att amma om man har piercat bröstvårtan - bara man tar ut smycket. Men nu kommer forskning från Australien som visar att det kanske inte är så enkelt.
Jane Deacon, läkare, IBCLC i the Human Lactation Research Group vid the University of Western Australia, berättade att hon i forskningssammanhang kommit i kontakt med tre ammande mammor inom loppet av en månad, som alla hade haft piercing i högra bröstvårtan och nu hade problem med amningen på det bröstet. Det var flera år innan de fick barn som de tog bort piercingen.
Piercinghålen var helt läkta och läckte inte mjölk. Två av mammorna ammade lite på det tidigare piercade bröstet men med problem. Den tredje ammade inte alls på det bröstet. Kvinnornas bröst undersöktes med ultraljud och på en av dem syntes att det hade blivit stopp i mjölkgångarna. Alla kvinnorna var mycket ledsna över att amningen strulade och Jane Deacon framförde deras hälsning till andra kvinnor:
Tänk efter före om du funderar på en piercing i bröstvårtan och du vill amma framtida barn.

Marit Olanders