Det här är en typisk fras för hur amning beskrivits i media under de gångna åren. Just den meningen har jag kopierat in från en lång, till synes grundligt arbetad artikel om amning. Jag kollade källorna och jag kände igen dem men ingenstans i de angivna källorna kan jag minnas att jag har sett något som kan tolkas som belägg för det här. Var kommer denna historiebeskrivning ifrån?
Jag undrar eftersom jag inte känner igen det från det jag har läst och hört kvinnor berätta om.
Under 1900-talet pågick en massiv övertalningskampanj för att kvinnor skulle amma mer. Man märkte att allt färre ammade men satte det inte i förbindelse med amningsförsvårande rutiner på BB som barnsal och reglerad amning utan trodde att bara man sa åt kvinnorna med tillräcklig auktoritet så skulle de amma. Elisabet Helsing citerar en hel hög böcker i barnuppfostran i sin artikel Amning de senaste 100 åren i Amningsnytt nr 3/09. Här är några smakprov:
"Varje mor har förmågan att ge di" (dvs "alla kan amma") "... varje mor skall därför ge bröstet för barnets skull. Det måste vara en ofrånkomlig regel att aldrig sluta med bröstet de första 6 månaderna utan att ha frågat läkaren"
"Det bör vara varje moders oavvisliga plikt att göra sitt yttersta för att själv uppamma sitt barn"
Och om hon inte gjorde det:
"hon borde skämmas ögonen ur sig, hon förtjänar inte att kallas moder"
"Åtskilliga fullgångna, raska bröstbarn kan ända från födseln nöja sig med fem måltider per dygn."
Självförhärligandet var på topp, det visade sig att:
"kvinnor i dessa landsändar allesammans kunde ge ge bröstet och hade tillräckligt med mjölk ... så fort det kom en myndig man, som lärde dem deras plikt"
Elisabet Helsing berättar också om en artikel i en ansedd vetenskaplig tidskrift, som 1967 ställde sig frågan varför dagens kvinnor inte ammade sina barn. Författaren famlar i mörker, pekar bland annat på kvinnans frigörelse, "effektiva, relativt billiga mjölkblandningar" men konstaterar att "amningssvikt har blivit vanligt" - med andra ord - han eller hon har inte en aning.
Redan år 1913 konstaterade den norske professorn Kr. Brandt följande i Lærebok for Jordmødre:
Då de olika länders medicinalstatistik blev mer fullständig, väckte det stor uppståndelse att dödligheten det första levnadsåret var ohyggligt hög och att huvudorsaken var matsmältningssjukdomar, och att detta särskilt gällde artificiellt uppfödda barn. För att minska denna stora dödlighet lades arbetet i huvudsak på att förbättra den artificiella näringen, i stället för att arbeta för ett mer utbrett bruk av bröstmjölk ... arbetet kom således från början in på fel spår, där det har stannat i många år ...
På det spåret skulle rådgivningen stanna länge till. Det är kanske inte så konstigt om vården fortfarande halkar ner i gamla hjulspår.
I en bok från ett symposium om spädbarnsnäring år 1973, som jag läste och tidigare skrev om här, konstaterar Rutger Lagercrantz, docent vid barnkliniken, Karolinska institutet, Stockholm, att nyblivna mammor i allra högsta grad möts av dubbla budskap, å ena sidan "Du ska amma i Ditt anletes svett", å andra sidan "Du kan nog inte amma".
Till en del tror Rutger Lagercrantz att detta beror på personalens inställning. Han ser med förvåning hur mycket tyckande och starka känslor för och* inte minst emot amning det finns, något som han aldrig möter när det gäller t ex penicillin.
Stig Sjölin redovisade en undersökning om amningsförekomst och attityder till amning bland mammor i Uppsala år 1972. Bland annat får mammorna berätta vad de har fått för amningsråd av olika vårdinstanser. Råden handlade ofta om att "amma så länge det går" och inte om amningsteknik. Dessutom saknas en "enhetlig attityd" i amningsrådgivningen, något som vi fortfarande känner igen.
Elisabet Helsing, som också deltog i symposiet 1973, menade att de flesta (men inte alla) kvinnor ville amma. Att kvinnor inte ville amma p g a rädsla för att få fula bröst tror hon är en myt. At man blir bunden av amningen och att den är slaskig tror hon "är ett försvar som byggs upp hos modern när det inte går".
Hans Riesenfeld lade ju skulden för den försvinnande amningen på sin egen kår, barnläkarna vilket jag skrev om tidigare. På symposiet talade han om för tiden radikala saker som att se på barnet och inte i näringstabeller för att bedöma om det får tillräckligt med mat och rooming-in som ett sätt att "frigöra barnuppfödningen från vårt sjukvårdstänkande".
För att det skulle bli någon ändring i inställningen till amning "är det nödvändigt att all personal på BB har entusiasmerats av barnläkaren att vara intresserad och motiverad", menade Torsten Torstensson från Hudiksvall.
Det var vårdpersonalen som skulle entusiasmeras och motiveras med hjälp av medicinska argument, inte mammorna. De råden kan ju ha spillt över till mammorna, i all välmening eller för att man var van att påföra patienterna sina egna förträffliga åsikter.
Det kan också vara så att mammorna på 1980-talet ammade mer för att de fick bättre möjligheter att amma - p g a att det strikta fyratimmarsschemat luckrades upp och kunskap om amningsteknik började spridas. Det är den bild jag får när jag intervjuar kvinnor som fick barn under 1970- och 80-talet till Amningsnytt.
Marit Olanders
* det står inte och i boken , det står att men jag tror det är fel, meningen blir mycket mer begriplig om det står och.
1 kommentar:
Bra! Jag tror det här är en riktig analys av läget och så himla viktigt! Dels för att peka på hur viktigt det är med amningsvänliga rutiner, hjälp och stöd, men också för att alla vi som brinner för amning inte ska falla i fällan att prata för mycket om alla påvisbara hälsofördelar med amning framför ersättning. Vettigare tror jag att lyfta fram så många bilder av amning som möjligt, så att nyblivna föräldrar vet att amning kan gå till på många olika sätt, att varje amningsrelation är unik och att den förändras och utvecklas i takt med att barnet växer.
Skicka en kommentar