Barnläkarnas skuld till amningspressen

När rekommendationen om sex månaders helamning infördes i Sverige 2003, två år efter WHO:s ställningstagande, föregicks den av en livlig diskussion bland barnläkarna. Formuleringen man enades kring var ganska defensiv, inte minst om man jämför med hur den ibland har utmålats i media. Tonvikten låg på att det inte innebär några risker för barnet att börja med mat vid sex månader. Det borde vara en lättnad för alla dem som hade barn som inte glatt mumsade puréer på fyramånadersdagen (och fortfarande inte sex eller åtta veckor senare heller).

Nu sex år senare kan man dock konstatera att Livsmedelsverket och barnläkarna misslyckades kapitalt att föra ut detta budskap. De barn som fortfarande helammas vid sex månader blir allt färre. Rekommendationen ses som ett krav bland alla andra och reaktionen verkar bli en tvärs-emot-reaktion: "Jag ska minsann inte ..."

Kanske har svenska myndigheter förbrukat sitt företroende som rådgivare. Många minns fortfarande de gigantiska reklamskyltarna på 1970-talet som proklamerade att Socialstyrelsen rekommenderar att man äter 6-8 brödskivor per dag. Avsändaren av budskapet på reklamtavlorna var dock inte Socialstyrelsen. Det var Brödinstitutet, som hade ett kommersiellt intresse av att folk köpte och åt deras produkter. Läs mer här.

Barnläkarkåren har länge haft åsikter om amning. När bröstmjölkersättningen kom ingick de i allians med producenterna och skaffade patienter genom att förskriva bröstmjölksersättning. Ett bruk som som vanligt började i överklassen och spred sig neråt. Det var också barnläkarna som införde den reglerade amningen, ett helt igenom icke-biologiskt påfund som gjorde vardagen besvärlig för kvinnorna och som tog ifrån många deras mjölk.

När man hör ledsna historier från kvinnor som fick barn under 1950-, 60- och 70-talen blir man lätt frustrerad och arg. Någon borde ställas till ansvar! Någon borde be om ursäkt! Det har man ju aldrig hört om. Men så får jag en tankeväckande bok i händerna. Det är en utskrift av ett symposium som hölls i Stockholm den 4 maj 1973, på ämnet amning och den då drastiskt sjunkande amningsförekomsten i Sverige. 1973 var det år då amningsförekomsten nådde sitt absoluta bottenläge i Sverige, men det visste man förstås inte då. Amningshjälpen skulle bildas samma år.

En av talarna är Elisabet Helsing, som fem år tidigare hade varit med och bildat norska Ammehjelpen. Hon ser otroligt modern ut på bilderna och hon säger saker om mjölkbildning och amning som är häpnadsväckande moderna, T ex "Alveolerna* producerar [mjölk] hela tiden, inte minst strax efter det att de blivit tömda. De slutar att producera bara om de blir överfyllda eller spända." Och längre ner: "Rådet att tömma bröstet är ett pedagogiskt mycket dåligt råd och ett typiskt skrivbordsråd. – Där fick ni!)" (Läs mer av Elisabet Helsing i Amningsnytt nr 3/09.)

Annars dominerades förstås talarlistan stort av män, och man ser en önskan om att höra fler kvinnor berätta om amning. Här och där finns också en insikt om barnläkarkårens egen roll. Så här säger Torsten Torstensson från Hudiksvall:

– Det är vi barnläkare som inte har varit tillräckligt intresserade eller känt sig (sic!) tillräckligt motiverade. Om inte vi är det, blir inget av.

John Lind, moderator i paneldebatten och professor vid Medicinska barnkliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm:

– Jag instämmer helt och erkänner mig skyldig.

- Det har gått troll i amningen, menar Hans Riesenfeld från Sollefteå. Han konstaterar att en generation bak från 1973 var det enklare att amma eftersom kraven inte var så stora då. Han säger:

– Jag skulle vilja tillspetsa formuleringen så, att det är vi på sjukvårdssidan, vi barnläkare, som har den största skulden till den sjunkande amningsfrekvensen.

Han håller ett ytterst intressant anförande som jag hoppas återkomma till senare men jag måste bara återge hans slutord.

– Mammorna är motiverade - det är vi barnläkare som förskansar oss bakom ett skrivbordsteoretiskt tänkande, och vi har försummat att med ett individualiserat, uppmuntrande stöd på BB ge mammorna vägledning utan krav. Mammorna är som sagt motiverade - det är vi barnläkare som måste skärpa oss. Dixi et salvavi animam meam.

Den sista meningen är latin och betyder ordagrant: Jag har talat och räddat min själ.

John Lind måste dock få sista ordet:

– Vi manliga barnläkare får ikläda oss säck och aska till middagen.

Marit Olanders

*Alveolerna = de mjölkproducerande cellerna