I många delar av Sverige bevarades det gamla bondesamhället under lång tid. Ända in på 1900-talet levde storfamiljerna kvar på sina håll och i början av det seklet kunde gamla människor intervjuas och ge en livlig bild av barnens omvårdnad i det gamla Sverige. Berättelserna säger att barnen ammades mycket, ofta och länge. När barnet grät tröstade mamman det med bröstet och regelbundna tider för amningen var något helt okänt. Amningstider på två till tre år var vanligt på de flesta håll, men det finns berättelser om betydligt äldre barn som fortfarande ammades. Ibland sprang barnen hem på lunchrasten från skolan för att ta sig en slurk. Det berättas också att barnen sprang ut till sina mammor på åkern, bad att hon skulle böja sig fram och ge dem bröstet. Och så stod de i gräset och diade en stund. Vissa människor ansåg att man inte hade rätt att beröva barnet njutningen diandet gav, utan att barnet skulle tillåtas fortsätta tills det skämdes inför kamraterna. I de provinsialläkarrapporter som skrevs på 1800-talet klagar läkarna ofta på att mammorna ammar när helst barnet ger hals och alldeles för långt upp i åldrarna. Detta ansågs orsaka matsmältningsproblem. Så här rapporterar läkaren Johan Larsson från Örebro län 1899.
”En del mödrar gifva ej barnet sin föda på regelbundna tider, utan när det skriker hvilket gifver anledning till matsmältningsrubbningar”.
(Ur: Små barn under knappa villkor. Lithell 1999. Sid: 84)
Läkarnas klagomål på hur föräldrarna skötte sina spädbarn handlade inte om försummelse utan på för mycket mjukhet och vekhet inför barnens behov. Man försökte alls inte väcka mödrarnas känslor, utan införa disciplin i barnens fostran
Eva-Lotta Funkquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar