80 eller 6 amningstillfällen per dygn?

av Julia Ilke

En orsak till att många föräldrar tror att det är något som inte stämmer när barnet vill amma precis hela tiden är alla de felaktiga ”faktan” som cirkulerar kring frågan. I det här inlägget presenteras alternativa svar på dessa påståenden.

- På BVC får man ofta höra att ett barn över sex månader inte behöver äta på natten.

Rent fysiologiskt har de säkert rätt, ett barn över sex månader kan i teorin få i sig tillräckligt med näring under sina vakna timmar för att inte gå ned i vikt. Men amning är för det första mer än bara mat. Att amma på natten är närhet, trygghet och hjälp att somna om. Alla barn kommer inte heller till ro på dagen för att kunna äta tillräckligt och i de fallen behöver barnet så klart få äta sig mätt på kvällen och natten när intrycken är färre och barnet kan amma på i lugn och ro.

När BVC trycker på att nattmaningen bör upphöra vid sex månader är risken stor att många känner en skuld för att de inte ”lyckas” sluta, när det egentligen kan vara helt i sin ordning att barnet ammar.

-På sidan babycenter.com skriver de att ”Förmodligen kommer ditt barn att vilja amma 8-15 gånger per dygn. I slutet av första veckan har detta förmodligen minskat och "landat" på 6-8 amningstillfällen per dygn.” De skriver även uttryckligen att ett tecken på att barnet inte får tillräckligt med mjölk är just ”Ditt barn verkar otillfredsställt efter amning” och ”Ditt barn vill amma konstant.”

Påståenden som dessa florerar på flera liknande sidor vilket är tråkigt och direkt skadligt. De flesta barn är INTE nöjda med att amma 6-8 gånger per dygn.

Ur ett biologiskt och evolutionärt perspektiv är det normalt att ett barn som har fri tillgång till bröstet söker sig dit för en slurk 4-6 ggr i timmen under sina 3-4 första levnadsår. I vårt samhälle vore detta en mardröm för en del, en dröm för andra men verklighet för nästan ingen.

Jag kan inte låta bli att räkna lite på detta, vi har alltså under evolutionens gång anpassats till att som barn få amma 4-6 ggr i timmen under de vakna timmarna och något mindre under natten. Låt oss säga att det ger ett snitt på 5 ggr i timmen under 14 vakna timmar och 1 ggr i timmen under nattens 10 timmar. Totalt blir det 80! 80 mindre slurkar per dygn eller rejäla matningar 6 gånger per dygn? Även om man inte väljer att låta barnet ha helt fri tillgång till bröstet så tycker i alla fall jag att dessa siffror ger lite perspektiv. Den egna sanningen kanske hamnar i mitten någonstans och förhoppningsvis är det några färre som nu behöver oroa sig för att något skulle vara fel när barnet vill amma konstant.

Vill du läsa mer om naturlig amningsfrekvens rekommenderar jag Göran Burenhults bok ”Det ofullkomliga djuret” och kapitlet som heter ”Varför gråter barnen på Trobrianderna nästan aldrig?”

Amning i vardagen

Av Signe Franks

Ny bok rekommenderas varmt

Går det att skriva om något så komplicerat som amningssamspelet kan vara på ett rakt och enkelt sätt? Och framför allt inte ”problemorienterat”? Svaret är ett övertygande ja! Det har Marit Olanders visat med sin nya bok Amning i vardagen (Karneval förlag, Stockholm 2013). Hon har lång erfarenhet som hjälpmamma, Amningsnytts redaktör m.m. Och med detta i bagaget kombinerat med en förmåga att kunna plocka fram det väsentliga och skala bort mycket onödigt har hon lyckats åstadkomma en förnämlig bok, en bok som vill ”visa på möjligheter snarare än begränsningar för hur man kan göra livet med ett ammat (…) spädbarn så enkelt och bekvämt som möjligt”.

Tre huvudbegrepp i boken är hudkontakt, barnets signaler och ett tillräckligt stort tag. Barnets signaler delas in i tre eskalerande faser, dvs. hur barnet tar initiativ till amning (vid fri amning) genom att exempelvis bara titta på mamman och gapa. Rör på armar och ben och för händerna till munnen. Skriker – eller helt enkelt somnar. Här citeras en trebarnsmor vars ord har förföljt mig sedan jag läste dem. Mamman berättar om en film där hon är tillsammans med första barnet: ”När jag nu ser den (…) gör det ont i hjärtat när jag ser hennes pickande rörelser, hur hon vänder sig mot mig och hur jag bara skrattar och tycker hon är söt”.

Olanders menar att det råder brist på relevant information och kunskap: ”föräldrar får inte den information de skulle behöva för att få igång, upprätthålla och avsluta amning”. Och bland den information jag själv hade behövt är att för glesa amningstillfällen kan eventuellt orsaka koliksymptom. Mjölken kan komma i stora mängder och väldigt fort. Mina barn är födda då det rådde stränga vartannat-bröst-var-fjärde-timme förhållningsregler. De fick svår kolik. Och uppstötningar: ”kräkbarn”.

Amning i vardagen avhjälper denna informationsbrist. Precis som bröstmjölken är anpassad till barnets behov serveras informationen i lagom mängd och vid rätt temperatur, anpassad till den lilla familjens behov. Textens utformning är ett skolexempel på hur böcker alltmer påverkas av sociala medier. Den är indelad i ”bloggaktiga” segment, relativt korta och med tydliga rubriker, vilket gör den lättöverskådlig. Och som alla som följer Amningsbloggen vet, väger Marit Olanders sina ord på guldvåg. En beundransvärd bedrift som säkert inte kommer gratis. Boken innehåller tecknade illustrationer, noter, samt litteraturförteckning och register (detta senare saknar dock ett ord jag inte sett förut – klökas, något jag upptäckte när jag nu ville hitta det).

Sista delen – Eftertanke – presenterar ett stramt urval fakta om amningens kunskapshistoria, WHO-koden och liknande. Till denna utmärkta bok som Marit Olanders skrivit har jag egentligen bara en invändning. Det gäller texten till ett diagram som visar siffrorna för enbart amning i Sverige 1945-2010 där vissa satsningar från myndigheter är inlagda. En samvariation, eventuellt ett orsakssamband antyds mellan amningsbenägenheten och myndigheters insatser. Något jag tror är en alltför grov förenkling. Men det återkommer jag till i ett annat sammanhang.

Signe Franks har haft kontakt med Marit Olanders och fungerat som ett av hennes bollplank under arbetet med boken.

Tidernas amma - Judith Waterford

Av Marit Olanders

Jag håller på och skriver historikkapitlet till min bok Amning i vardagen och för den skull har jag skaffat ett par böcker. den ena är Milk, Money and Madness av Naomi Baumslag och Dia Michels. I den återges den fantastiska historien om den professionella amman Judith Waterford. År 1831 firade hon sin 81:a födelsedag med att visa att hon fortfarande kunde klämma fram mjölk ur brösten. Mjölken var enligt uppgift söt och fin och inte olik unga, friska mammors mjölk.

I sin krafts dagar hade Judith Waterford osvikligt producerat två quarts (cirka två liter) mjölk varje dag, hur hon nu kunde veta det, men hon medgav sorgset att efter att hon fyllde 75 kunde hon bara amma ett spädbarn effektivt åt gången.

Dr Spocks motsägelsefulla amningsråd

Av Marit Olanders

I min bokhylla har jag en utgåva av Benjamin Spocks storsäljare Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, skriven 1957, sjunde upplagan, tryckt 1964. Boken, som kom ut första gången i USA 1946, är en av alla tiders bäst säljande böcker, som enligt Wikipedia har sålts i 50 miljoner exemplar på 49 språk.

Spock hänvisar till sunt förnuft. Hans budskap till mödrar (fäderna lyser med sin frånvaro) var att de visste mer än de trodde. Enligt Wikipedia var hans ideer om barnuppfostran nya och radikala när de kom. Tidigare böcker i barnuppfostran hade varit mer långtgående i behavioristiska ideer om schemaläggning och att inte skämma bort barnen med kroppskontakt utan på så sätt härda dem inför livet.

Som nutida läsare av Spock imponeras man inte så jättemycket av hans försök att få kvinnor att tro mer på sig själva. Behaviorismen och verkar ha varit oerhört inflytelserik under 1900-talet, och kanske särskilt i USA. Tilltron till experter på bekostnad av tilltron till oss själva verkar vi ha fått på köpet. Män som skrev barnuppfostringsböcker hade ibland en dryg och självförhärligande attityd och tillsammans med en inhuman perinatalvård, där mödrar och barn skildes åt från första stund gav det starka signaler till dåtidens kvinnor om att det de visste och kunde inte dög någonting till.

Spock skriver 1957 att man inte behöver oroa sig för att skämma bort barnet under den första månaden "och knappast heller under den andra". Skriker barnet då behöver man inte oroa sig för att skämma bort barnet genom att ta upp det. Det har antagligen ont i magen, förstår man, och att ta upp det kan göra "att det glömmer smärtorna och spänningarna för en stund". Men han varnar mamman för att ta upp och bära barnet "närhelst det bråkar" efter tre månader. Om hon fortsätter med det, "märker barnet efter en tid att det har makten över sin stackars trötta mor, och det blir allt obehagligare och mera tyranniskt i sina fordringar." Självklart ställde också ett krävande barn till det för mamman, som då hindrades i sitt hushållsarbete.

Spocks tillit till mammorna (papporna nämns som sagt inte) kanske ökade jämfört med i tidigare böcker, men från en väldigt låg nivå. I kapitlet om amning, i den svenska översättningen kallad "bröstuppfödning" är fyratimmarsschemat en fullkomlig självklarhet som mammorna känner till innan de läser boken.

Det finns en kluvenhet inför amning som återspeglar de motstridiga råd som mammor än idag får på många håll. Å ena sidan vet Dr Spock att efterfrågan på mjölk styr tillgången, och han uppmuntrar faktiskt till fri amning på de sjukhus där man får ha barnen hos sig (något som tydligen förekom så tidigt som på 1950-talet) men det råder inget tvivel om att det är fyratimmarsschemat man ska sikta på.

Kapitlet När bröstmjölken verkar otillräcklig, som är ett av bokens mest lästa med tanke på hur sidorna faller upp av sig själva just där, tipsar om att amma oftare än var fjärde timme "förutsatt att bröstvårtorna inte är ömma", men när mjölken producerar mer mjölk ska "barnet återgå till längre mellantider igen". Även om man ger sig på att trappa ut bröstmjölksersättning, i boken kallas "mjölkblandning" kan man behöva amma med tätare mellanrum, till och med så tätt som två och en halv timmes intervall. "Det låter mycket arbetsamt, men det är inte meningen att det ska fortsätta så alltid", skriver Spock.

Spocks åsikt lever kvar på 2000-talet. I Amningsnytt 1/03 skrev jag om hur lite amning det ingår i läökarnas utbildning. I läroboken Barnmedicin av Tor Lindberg och Hugo Lagercrantz står så här om att trappa upp möjlkbildningen:

Sinande mängder av bröstmjölk upptäcks då barnet inte verkar nöjt och har en avplanande viktkurva /.../ om modern är positiv till fortsatt amning kan amningen komma igång igen genom en ökning av antalet mål till 7-8 per dygn.

Och jag undrar hur många kvinnor, som i likhet med den förra ägaren till min Dr Spock, har upplevt att mjölken inte räcker och försökt öka antalet mål till 7-8 och ändå upplevt att mjölken inte räcker. Hundratusentals? Miljontals? Och då har herrarna doktorer inte annat att erbjuda än överslätande tröst.

Amningens läkande kraft

Återgivet av Marit Olanders

De var mitt uppe i ett samtal, när Will hörde att det knackade på dörren.Annie reste sig med Peggy i famnen.
"Här", sa hon och räckte babyn till Will."Håll henne, medan jag går och öppnar."

Hon gick sin väg med raska steg utan att vända sig om. Hon hade ingen aning om huruvida hon gjorde rätt eller ej. Rent instinktivt ville hon låta Will få känna hur det var att hålla i ett varmt, levande barn.

Will satt alldeles överväldigad med det lilla barnet i famnen. Han kände sig spänd och förlägen. Babyn blåste en bubbla av saliv som sprack och rann längs hakan ner mot den tunna bomullsklänningen. Babyn var mjuk och luktade ovanligt gott, tänkte Will. Han började slappna av och babyn trutade med munnen och gav ifrån sig ett litet gurglande ljud och sedna knep den ihop med ögonen och började gråta.

Will såg sig oroligt om efter mrs Hartridge. Han vaggade den lilla flickan och kramade henne, men hon fortsatte att gråta. Han reste sig upp med henne i famnen och letade efter en nappflaska.

Mrs Hartridge öppnade dörren på baksidan och kom fram till honom. Hon tog Peggy i famnen och log.

"Jag vet nog vad det är du vill, älskling", sa hon medan hon satte sig i en solstol, knäppte upp sin blommiga blus och placerade ena bröstvårtan i Peggys mun.

Will var alldeles för chockad för att kunna vända bort blicken. Han kände att han borde blunda eller säga adjö och gå men han stod som fastvuxenoch snart hade han glömt sin förvirring och var helt fascinerad av babyns långsamt rytmiska sugande.Han iakttog de utsträckta små armarna med händerna som förnöjt knöt sig och öppnade sig, och hur kinderna färgades rosa.

När babyn fått vad den skulle ha, knäppte mrs Hartridge blusen och tittade på honom.

"Mister Tom står på framsidan av huset och väntar på dig."

Han tackade henne för lemonaden och sprang runt till mister Tom. Han satt i gräset med Sammy och stirrade på de långsmala rosakantade molnen i fjärren.

När de gick hemåt kände sig Will plötsligt lättare till mods. Tom hade haft rätt. Han skulle inte ha kunnat ge Trudy det hon behövde. Det var inte hans fel att hon hade dött.

Ur Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, skriven 1981

Ny bok om amning 2012!

Av Marit Olanders

Jag ska berätta en sak för er. Det står redan på Facebook, så det är officiellt, men kanske inte alla har sett det.

Jag håller på och skriver en bok om amning. Den heter Amning i vardagen och handlar om amning efter att man har kommit hem från sjukhuset, om små och stora utmaningar man kan bli ställd inför i vardagen.

Titeln är vald med omsorg. Jag vill bort från amning som något högtidligt, speciellt och mysigt. Alla amningar är verkligen inte mysiga. De pågår verkligen inte i en avskärmad bebisbubbla utan sker samtidigt som livet rullar på runt omkring. Ofta är amning något man bara gör, som en självklar del i vardagen.

Framför allt vill jag bort från uttrycket ”bröst är bäst”. Det har visat sig göra mer skada än nytta. Amning har kommit att uppfattas som något litet extra som ger guldkant på tillvaron, kanske t o m något pretentiöst, som inte egentligen behövs.

Jag vill att det ska finnas en nertaggad bok om amning. En bok där ord som "bäst", "viktigt" och "optimalt" är mer sällsynta än "helt okej" och "om du vill". Delamningen ökar i Sverige och därför finns ett utförligt kapitel om hur man kombinerar amning med bröstmjölksersättning och/eller annan mat.

Amning i vardagen visar på möjligheter snarare än begränsningar och jag hoppas att boken ska stärka föräldrar i deras föräldraskap.

Kom in på Facebook och gilla Ny bok: Amning i vardagen!

Barnsalarnas tid

Av Marit Olanders

"Vi har vår rond att tänka på", sa George och reste sig upp, "men vi ska hålla ett vaksamt öga på Peter, Fran. Du ska få besked så snart vi är säkra på vår sak."
"När får jag amma honom? Om ... om han inte ...?"
"Om en vecka", sa Dan.
"Men ... så länge!"

Ur Pestens tid av Stephen King, skriven 1978

Innan Kåvepenin fanns

Han skrek i sömnen och väckte sin mor, som kom och lovade ta bort den onda värken. Hon lade sina svala bröst mot hans heta kinder, kramade bröstvårtorna och droppade mjölk i hans öron. Det kändes lenande gott, och det lindrade genast, så att han kunde somna. modersmjölk hjälpte alltid mot hans örsprång, och han hade örsprång många nätter under sin barndom.

Ur Sänkt sedebetyg av Vilhelm Moberg, skriven 1935

Att kämpa för sin amning

Det berättas om den unga flickan Sarah, som hela dagarna arbetade på bomullsfälten med sitt lilla barn på ryggen, att hon en dag förgäves försökte trösta barnet, som var hungrigt och grät. Sarah kunde inte stanna och ge barnet di. "Se till att få tyst på den där", ropade Uppsyningsmannen. Men barnet var hungrigt och grät. Uppsyningsmannen höjde sin piska över Sarah och barnet. Sarah sjönk ner på marken, nu med barnet i famnen för att skydda det. Då stod plötlsigt den gamle mannen Toby vid hennes sida. Han sträckte fram sina händer och sa: "Kum ... yali, kum, buba tambe." Det lät mest som en viskning, en suck. Då kände Sarah kraften strömma genom kroppen. Och hon lyfte. Med barnet i famnen. Upp över bomullsfälten. Högre och högre. Bort från Uppsyningsman och Slavägare.
...

Från Folket kunde flyga av Virginia Hamilton, i Berätta! Inspiration och teknik av Carina Fast.

Amningsförsök när barnet inte är redo

Av Marit Olanders

Är det något som ger mig Auschwitzkänslor så är det följande amningsförsök:

Amningen blir en fars med tårar, hysteriska medsystrar, välmenta råd från alla håll. Nu måste brösten tömmas. De dunkar heta som av feber, ja, heta av feber.
- Nu måste han lärrra sig suuga, han är laat, säger den mörka och robusta tyska barnsköterskan. Hon tar upp den lille, han blundar halvsovande, huvudet hänger snett, svulsten bågnar. Hon ger honom en lätt dask så han vaknar, tar honom hårt och pressar hans lilla mun mot bröstet.
- Så ja,så ja, suuug.
Men han släpper taget, ingenting hjälper. Jag gråter hysteriskt.
- Låt bli honom, låt honom vara.
Då bestäms det att vi ska sluta försöken med amningen.

Ur Juli, 1958 av Margaretha Strömstedt, i antologin Födda, berättelser om att föda, red. Nina Lekander, Bokförlaget Bonnier Alba AB 1994

Flaskmjölkens plötsligt uppflammande högkonjunktur

Det är nu flaskmjölkens plötsligt uppflammande högkonjunktur, han uppskattar det mycket eftersom det överlämnar uppfödningen, själva diandet, till stor del i hans egna händer; hans hustru är lärare och försörjer det första året ensam familjen. Han finner en njutning i att koka välling, och barnet diar; han väger barnet varje dag, varje dag, före och efter de talrika måltiderna. Pojken vänjer sig snabbt vid proceduren och tycks lycklig att ständigt befinna sig i vågskålen, som i en andra vagga. Resultatet av de oavbrutna kontrollerna för han in i tabeller, med kurvor, inte av oro för att barnet inte skall få i sig tillräckligt med mat, men för att förbättra resultaten.

Ur Ett annat liv av Per Olov Enquist

Lova överlevde

Att Lova, alltså endast en månad gammal, hade överlevt strypsjukan ansågs ha något med modersmjölken att göra. Den hade räddat henne. Men hans farmorsmor Brita Margareta hade vid de sex barnens död plötsligt blivit nervös, eller tokut, som det allmänt kallades, och händelsen när Anselm Andersson hindrat henne från att gå upp i skogen med minstflickan för att mörda henne bekräftade det. Dock ville inte familjen skicka henne till dårhuset i Umedalen, eftersom detta skulle vara skamligt för hela familjen, utan man tog i stället ett mer personligt ansvar för henne och låste in henne i lillkammaren.

Där satt hon i tjugosju år, tills hon dog.

Ur Ett annat liv av Per Olov Enquist

Dan släppte bröstet

Kristina suckade ett slag: Havandeskapet som Ulrika otåligt hade önskat sig, det fruktade hon. Varje gång gick hon i bävan för att månadsblödningen skulle utebliva. Och hon hade blivit ängsligare för grosessen sedan Dan släppte bröstet; hon trodde sig märka att digivningen var ett hinder.

Ur Nybyggarna av Vilhelm Moberg

Bastian och fru Aiuola

I samma ögonblick som Bastian såg henne, var han nära att överväldigas av en önskan att rusa fram till henne med utbredda armar och ropa "Mamma! Mamma!" Men han behärskade sig. Hans mamma var död sedan länge och kunde så klart inte finnas här i Fantasien. Men tanten här hade samma underbara sätt att se på en ...

— — —

Och sedan tog han ett bett av han ett bett av frukten och kunde genast konstatera att detta var det godaste han någonsin ätit. Och sedan smakade han på en annan frukt, och den var ännu godare.

"Smakar det?" frågade kvinnan och såg uppmärksamt på honom.

Bastian hade munnen full och kunde inte svara med ord, så han fick nöja sig med att nicka.

"Gläder mig", sade kvinnan, "för jag har verkligen bemödat mig med detta. Men ät dig nu riktigt ordentligt mätt!"

Bastian tog en tredje frukt och den var rena fulländningen. Han suckade hänryckt.

— — —

Och sedan tog han ännu en frukt. Han tog ett bett, och som vanligt kändes det som om den frukt han just åt av, var den godaste av dem allesammans. Han blev litet bekymrad när han upptäckte att det bara fanns en kvar.

"Vill du ha fler?" frågade fru Aiuola, som tydligen hade märkt hans bekymrade blick. Bastian nickade. Då började hon plocka frukter från hatten och dräkten, tills skålen var full på nytt.

"Växer de här frukterna direkt på din hatt?" frågade Bastian häpet.

"Min hatt?" upprepade fru Aiuola och såg oförstående ut. Men sedan brast hon ut i ett hjärtligt skratt. "Så du tror att det jag har på huvudet är någon slags hatt?" skrattade hon. "Nej du, min vackre lille pojke, alltsammans växer ut från mig självoch är delar av mig. Precis som dina hårstrån. Så då förstår du kanske hur glad jag är över att du äntligen har kommit hit — det är därför jag blommar upp på det här viset. Om jag vore ledsen och nere skulle det vissna och gulna alltsammans. Men glöm nu inte bort att äta, pojke!"

"Jag vet inte om jag kan", sa Bastian förläget, "Det känns ju inte riktigt riktigt, alltså, att äta sådant som komer fårn någon annan."

"Varför det?" undrade fru Aiuola. "Små barn ammar ju sin mor och dricker hennes mjölk. Och det är något av det finaste som finns."

Från Den oändliga historien av Michael Ende, Berghs 1984, från tyskan av Roland Adlerberth

Akta er killar

Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad, skrev Linda Skugge, och ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att hon har helt rätt.

Hon är nog jävligt förbannad.

Eva-Lotta Funkquist

Passivitet och förtröstan i att staten ska fixa allt

Jag saknar USA i några avseenden, skriver Annika Hamrud i sin bok queerkids. Hon vill själv välja sitt sammanhang, bosätta sig i en stadsdel där hon vet att inte bara människorna som bor där är progressiva, utan även myndigheter och hälsovård. Hon vill att det sociala ska vara politiskt. Hon skriver:

"Men ändå. Jag kan fortfarande inte förstå varför inte svenska resursstarka människor skapar sina egna liv, och varför de inte hjälper varandra och andra mindre resursstarka. Passiviteten och förtröstan i att staten ska fixa allt finns i alla klasser och drabbar dem som inte passar in. Alla som inte passar in i den svenska helyllemallen marganiliseras." (sid 125)

Eva-Lotta Funkquist

Mjölkstockning

Klockan sex på morgonen vaknar jag av att mitt ena bröst är stenhårt och gör ont. Mjölkstockning. Jag snubblar ut till toaletten i novembermorgonens mörker. Jag har läst att man ska massera och värma bröstet när man får mjölkstockning, så jag riktar hårtorken mot bröstet. Johan vaknar av ljudet och kommer in på toletten och allting brister. Jag storgråter. "Snälla Johan åk inte! Jag har ont och vill inte vara ensam idag. Johan ser förtvivlad ut. "Men jag måste åka. hela teatern väntar på mig." Mjölken rinner, snoret rinner, tårarna rinner. Hela jag är en slemklump som snart kommer att rinna ner i avloppet och jag skriker för att överrösta hårtorken att jag skiter i hans jävla teater!

Ur: Bitterfittan av Maria Sveland

Eva-Lotta Funkquist

Och så lite mer Annika Lantz, bara för att hon är så rolig

T har inte gått upp i vikt, Jo förresten, det har han. 35 gram närmare bestämt. På en vecka. 35 gram är som en blyertspenna ungefär. Eller som Otto Sjöbergs samvete. Det finns bara en enda sak som kan få din BVC-sköterska ur balans. Det är inte om ditt barn är trehövdat, det är inte om det skiter långtradare, det är inte om det citerar bibeln vid fyra månaders ålder. Nej, det enda som kan få din BVC-sköterska ur balans är om ditt barn inte går upp i vikt.

(ur. 9 1/2 månad av Annika Lantz)

Eva-Lotta Funkquist

Nu vill T inte dia längre

Jaha. Nu vill T inte dia längre. Så fort jag närmar mig med bröstet börjar han gallskrika. Det är en reaktion som jag inte hade väntat mig förrän jag slutat med amningen, och då av Tomas. Jag vet nog vad amning av två barn gör gör med ett par tidigare ståtliga kvinnobröst. Fast nu blir det väl bara amning av ett barn. Jag tror att T vant sig vid flaskan, som är lättare att suga ur, och därför inte längre har någon lust att anstränga sig vid vårtgården. Jag är förkrossad. Jag vill amma. Jag tar tillbaka alla gånger jag har skrikit: "Nu skiter jag i det här." "Amningsfascister!" och "Amma själv då, så får du se hur lätt det är." Nu vill jag amma! Och det gick ju så bra med A. Jag klandrar som vanligt mig själv - att jag har gått på SCHEMAT och därför kanske hämmat mjölktillgången, att jag inte sett till att få lugn och ro när jag ammat så att T sluppit bli orolig, att jag inte hindrat terrorbombningarna i London så att jag sluppit oroa mig för barnens framtid och därför fördröjt utdrivningsreflexen etc. etc.

(ur 9 1/2 månad av Annika Lantz)

Eva-Lotta Funkquist

Vill du förstå amning: läs skönlitteratur

Jag tror att det var Dorotea Bromberg jag en gång hörde ge rådet: Vill du bli bättre på att förstå mänskliga relationer, lära dig så mycket det går om psykologi, så strunta i att läsa böcker i ämnet. Läs istället skönlitteratur. Är det inte lite så, att bra författare får oss att se helheten och det tidlösa? Och gäller inte det mänskliga relationer i frågor som berör amning också?

Eva-Lotta Funkquist