Allt jag har att säga om amning

Av Dorotea Garbergs

Ungefär fyra minuter in i den här filmen:

http://vimeo.com/32716690

ställs frågan: What are we taking away from mothers when we tell them that they are not able to feed their babies?

Jag bryr mig inte särskilt mycket om forskningen och vad som näringsmässigt är "bäst" och vad som främjar anknytning etc. Jag tror fullt och fast att ersättning duger precis lika bra (förutom det där med att bröstmjölk "lever" och överför aktiva antikroppar osv, men hälsomässigt kan det för ett svenskt barn vara av rätt marginell betydelse). I alla fall: såna grejer bryr jag mig inte så mycket om.

Grejen med amning för mig. Det är, att det är MIN KROPP och det är MIN BEBIS och JAG gör som JAG vill. Alanis Morisette uttrycker det nödvändiga, radar upp alla orden. Jag vill använda min kropp. Och den som får för sig att ha åsikter om hur jag gör när jag svarar på min bebis behov av mat och närhet, den må huka sig och bäva för min vrede. Jag väljer när jag vill amma och när jag vill sluta.

Så det här citatet, frågan, det är den absoluta kärnan. När jag någonsin känner mig arg eller bitter eller upprörd över vårt amnings-ovänliga samhälle, då är det den här frågan som vidrörs. Att vi tar ifrån kvinnor något oerhört värdefullt. Något ovärderligt. Och det är alldeles, alldeles förfärligt att det förekommer att kvinnor får veta att de inte kan, när det egentligen inte är sant. Att de faktiskt hade kunnat, om de bara hade haft en annan vinkel mellan bröst och mun... om de hade vågat flytta över bebisen till sin egen säng på natten... om de hade klarat av att säga stopp och nej till ack så välmenade men stjälpande råd/åsikter/förväntningar från olika håll och kanter... såna små, små saker.

Det är förfärligt, varje gång som en kvinna går miste om en positiv amningsupplevelse. Att tvingas starta sitt liv som mamma med en sådan enorm besvikelse.

Och det är allt jag har att säga om den saken.