Av Marit Olanders
"Om vi låter [barnen] styra – vilket vi i allt högre utsträckning gör – blir resultatet inte radikalitet, utan konformitet",skriver Jens Liljestrand i recensionen i DN av Felicia Feldts självbiografiska bok Felicia försvann, om hur det var att vara barn till den av media utnämnda supermamman Anna Wahlgren.
Det Jens menar är att barn föredrar kontinuitet och kärnfamiljer framför experiment och öppna relationer, men han tror också att om barnen fick styra mer (vilket han tror de gör) så skulle det innebära traditionella könsroller och borgerliga ideal.
De första två punkterna är jag böjd att hålla med om. Barn vill inte att deras föräldrar skiljs, de vill fortsätta bo ihop med bägge föräldrarna OCH de vill att föräldrarna ska hålla sams. De vill att livet till stor del ska vara sig likt från en dag till en annan, så att de kan lära sig vad det hela går ut på.
Att en barnstyrd tillvaro skulle vara mindre radikal än dagens tror jag däremot inte ett dugg på. Skulle barn få styra avvänjningen från amning skulle den dra ut på tiden i åtskilliga år. De banr i Sveirge jag vet som vekrligen själva har fått sluta amma i sin egen takt, med minimal påverkan från sina mammor, har gjort det vid tre, fem eller ända upp till tio års ålder. Och att amma länge (det vill säga längre än ett år) verkar vara något av det mest radikala man kan göra, med tanke på de återkommande förfrågningar om "långtidsammare" som Amningshjälpen får från tv-program av typen Outsiders. (Läs mer om det här.)
Minst lika länge som de ammas skulle barn också vilja sova i samma säng som föräldrarna. De skulle inte vilja börja i förskolan, inte vid ett à två års ålder i alla fall vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja stanna där 30 timmar i veckan eller mer, vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja att deras föräldrar gick till jobbet över huvud taget.
Naturligtvis skulle det inte fungera i praktiken. Och det är inget "Amningshjälpen vill". Det jag vill ha sagt är att jag tror inte alls att ett barnstyrt samället skulle bli mer konformt. På en dle punkter skulle det bli nog så radikalt.
11 kommentarer:
Det tror jag också.
Just, och jag förstår faktiskt inte riktigt förvåningen. Det Anna Wahlgren säger och sagt om barn har ju i alla delar varit empatilöst och byggt på en tanke om att barnet inte på något sätt ska styra utan tvingas till anpassning. Hon har ju fått massor av kritik under väldigt många år. Man kan ju knappast på allvar tycka att frånvaro av kärnfamilj är problemet. Och behöver ju inte precis vara en mästare på personkännedom för att ana problem för barn som växer upp i närheten av henne och hon har ju verkligen inte dolt sina svagheter.
Hälsar Eva-Lotta
Nu är det här kanske en annan diskussion men jag tror inte att det är så enkelt att man kan säga att barn inte vill att deras föräldrar skiljs. Om båda föräldrarna är snälla är det nog så men inte annars.
Jag önskade att mina föräldrar skulle skiljas.
Jag tror alltså att barn styr bra.
Min dotter är snart två år och ammas och vill absolut inte sluta med det. Men jag tror visst hon vill gå på dagis. Hon verkligen älskar dagis. Hon har precis börjat och jag har aldrig sett henne så glad och inne i leken som nu. Ville bara säga det.
Håller med Heidi och Anonym. Jag ville också att mina föräldrar skulle skiljas, för min pappa drack, men det tog tyvärr alltför många år mamma själv tog tag i det.
Och för alla barn som växer upp i andra konstellationer än kärnfamiljer (det är många barn!), så är det naturligtvis det som de är vana vid som de vill hålla fast vid, i de allra flesta fall. T.ex regnbågsfamiljer med två mammor och en pappa, en ensamstående förälder, osv. Kärnfamiljen är en vuxennorm i vårt samhälle, inte en föreställning som barn föds med.
Och ang. förskolan - min dotter älskar också att vara på förskolan. Hon började när hon var två, och ganska nyligen hade fått ett litet syskon. Hemma klättrade hon på väggarna, var understimulerad, gnällig och arg. När hon började förskolan blev hon en helt annan tjej! Glad och sprudlande! Vi älskar vår förskola, hela familjen. :-)
Och amningen: jag hade tänkt amma äldsta barnet länge, men hon vande av sig själv vid ett års ålder. Jag var ledsen för det, hon verkade hur nöjd som helst.
Så sammanfattningsvis: jag tycker verkligen det här blogginlägget förenklar väl mycket. Generaliserar väl mycket.
Min yngste son vande sig också självmant av med att bli ammad efter att ha blivit flaskmatad några gånger. Tyckte nog att det var bekvämt och såg förvånat på mig när jag försökte ge honom bröstet. Han vägrade att ta det så vad skulle jag göra? Måste sluta fast jag gärna skulle ha fortsatt. Det gick ju så bra då.
Ligga i min säng gjorde han varje natt tills han började skolan. Sen låg han alltid ensam i sin egen säng i sitt eget rum och verkade nöjd med det.
Barn är olika.
Klokt som vanligt. Finns ju alltid undantag men generellt tror jag detta stämmer.
Marie Lind: Just att ge flaska är ju en sådan sak som verkligen kan påverka amningen. Antagligen hade ditt barn inte valt bort bröstet om inte flaskan kommit och stört, så jag tycker inte att det säger emot påståendet att barn som får sluta amma i sin egen takt ammar länge.
Svar till Knyttets mamma: Ja säkert har du rätt. Hade han inte blivit faskmatad hade han ju inte vetat att det fanns något annat att välja på. Men nu blev det som det blev och någon större skada fick han ju inte, även om det kanske påverkade, att han så småningom fick eksem.Annars har han alltid varit frisk för det mesta och mår fortfarande, snart 37år gammal, bra. Sluta ligga i min säng gjorde han, när han fick en egen i ett eget rum. Innan dess hade han sin säng i mitt rum och somnade alltid i den. Men sen när jag kom och la mig, flyttade han över till min breda. Jag trivdes med det och förmodligen han också.
Ja, fullt av borgerliga ideal och traditionella könsroller har våra barn inte valt i den mån de fått styra.Jag håller med Marit precis på punkterna om att de valt kontinuitet och "kärnfamilj" i form av fasta relationer (oavsett kön)men att de skulle välja tradionella könsroller eller borgerliga ideal är så verklighetsfrämmande det kan bli för mig!
Mina barn har valt att samsova och vi gör det i delade sovrum, och har inte ens ett föräldrasovrum längre eftersom det tar allt för mycket onödigt utrymme i anspråk enligt vårt och barnens tyckande.
Vi sover hos barnen i deras rum, uppdelade så maken och jag sover inte alls tillsammas och har inte gjort på flera år (ändå fylls barna skara på av någon anledning;-))Vi har extra gemensamma familje/aktivitets/mysrum istället för vuxensovrum.
De två äldsta har genomgått stryt amningsavslut kring året- tråkigt nog i efterhand. Minstingen kör på barnstyrt avslut eller avslut och avslut - barnstyrd matintroduktion och barnstyrd amningstakt.
Det två stora myser åt tvååringens amning och kan nog det mesta om amning nu!
Den äldsta var lite typen som "klättrade" på väggarna när syskon kom. Hon var två och ett halvt och rätt interesserad och framåt social och pedagogiskt men trots det en mycket, mycket känsligt barn som aldrig egentligen skulle ha börjat förskolan när hon var ett och etthalvt år men gjort var gjort och hon fick gå kvar på sitt ypperliga dagis men vara hemma mycket ändå. syskonet var INTE ett sk dagisbarn och som vi önskar att han sluppit börjav vid ett och ett halv då han gick 20 timmar, precis som storasyster alltid gjort - för honom och oss - oändigt långa 20 timmar. Förskolan kunde inte på långa vägar tillgodose detta lilla, lilla barns behov. När lillan kom var han också två och ett halvt, precis som hans storasyster varit när han kom. Han kom hem direkt och har senare när han var mognare och över tre år fått gå när han själv vill ca 15 timmar i veckan, de dagar han bestämmer. Nu när han som fyraåring måste gå för vi måste jobba, känns återigen de 20 timmarna väldigt långa, så även för hans rätt kavata lillasyster som är två år. Hon skulle mått bra av ytterligare tid i hemmet trots sin sociala och tuffa attityd. Nu ska förskolan ta hand om hennes mat/sov/toabehov i ett stort kollektivt. Vem läser en bok för henne på pottan efter lunchen så bajsningen ska funka, vem stödmatar henne när leklusten faller på och konsterationen sjunker av trötthet vid lunchbordet? Vem hinner bära henne när hon är ledsen? Lite av detta hinns självfallet men nog blir stunderna många då hennes behov inte ses eller hinner tillgodose även om vi har en bra förskola.
Den stora älskar förskoleklass, kompisar, fritids och vill vara där även när vi är lediga. men vi ser ändå att hon måste begränsa ibland då hon mår bra av att ta det lungt men inte alltid kan ses det själv i förväg men sen den katastrofala lämningen på förskolan vid ett och etthalvt års ålder har en oerhört socialt kompetent och frimodig sjuåring, trots ångestfylld separation, utvecklats och DET känns betryggande!
Fick mitt mellanbarn bestämma skulle han bara gå till dagis när han bestämmer, alltid bara ha kalsonger på sig, och alltid, alltid, för evigt sova med pappa. Vi låter honom känna att allt detta till viss del är möjligt:-)!
Jag vet inte vad svamlet vill säga men tror jag vill förmedla en tanke om att vi pressar in våra barn i ett kollektiv och rutiner och mönster som är mycket sterotypa och snäva och mallartade i vårt samhälle - generellt och mer eller mindre omedvetet och vissa klarar anpassningen bättre än andra.
att få behålla amningen barnstyrd nu med lillan är en frigörande revolution för mig i sammanhanget! Testa det vill jag nog också säga!!
Precis jag tror inte att barn vill ha borgeliga ideal men de vill ha tid, kärlek och trygghet (vilket man kan bygga på olika sätt). Det viktigaste är att föräldrarna är bra förebilder och själva mår bra (läs tex. Jesper Juul). Och jag tyckte att det var hemskt när jag läste i den annars underbara boken av Petra (känsla för självkänsla) om att familjen ska försöka ha 10min tillsammans - bara 10minuter? Vart ligger prioriteringarna då?
Ang. dagis borde vi diskutera jobb-samhället -varför är vårt svenska samhälle uppbyggd så att båda föräldrar jobbar så mycket? Varför sa feminismen 'kvinnor ska jobba heltid' varför sa feminismen inte 'män och kvinnor ska båda jobba deltid'?
Jag bor i Schweiz och här är deltids arbete så mycket vanligare, här är lekplatserna (finns massor av olika typer gratis, inomhus och utomhus) fulla på dagarna. även om vissa barn går på dagis så finns det många som inte gör det eller bara går 1-2 dagar i veckan.
Barn behöver inte stora hus och massa leksaker, egna rum och sängar. Barn behöver hälsosamma kärleksfulla föräldrar som inte jobbar för mycket, utan som har tid att reflektera över livet och att vara närvarande. Tillåt era barn att sova i samma säng och amma länge, ifall detta funkar för er. Jag tycker att det är det underbaraste som finns att vakna upp med vår 2åring i sängen och den frihet han alltid haft av att kunna gå ur sängen själv (vi har en låg bred säng) istället för fängelseliknande spjälsängar. Jag tror på Kroppskontakt inte ipads!
Emma
Skicka en kommentar