Stress och okunskap tros orsaka sjunkande amningstal

Av Marit Olanders

De flesta kvinnor i Sverige vill amma, men allt färre får uppleva att amma sina barn så länge som de hade önskat. Varför? Ja inte är det mammornas fel i alla fall. i Nyhetsmorgon i TV4 diskuterade amningsbarnmorskan och forskaren Kristin Svensson och mamman Emma Pettersson okunskap, stress på förlossningsavdelningarna och bristande tilltro till kvinnor i allmänhet och deras förmåga att amma i synnerhet.

Se klippet här.

Nyhetsmorgon om amning

Av Marit Olanders

Idag uppmärksammar TV4 Nyhetsmorgon att amningen fortsätter att minska i Sverige. socialstyrelsen publicerade ju amningsstatistiken över barn födda 2010 i förrgår och som väntat fortsatte amningsförekomsten att sjunka. Äntligen uppmärksammar de stora medierna det jag har påtalat i många år nu. (Kanske hänger det ihop med att Socialstyrelsen nu medger i sammafattnignen längst fram i dokumentet att amningen går ner och man slipper läsa alla tabeller och diagram för att se det.)

Ju längre tiden går desto tydligare blir det också att amningsförekomsten hänger ihop med att myndigheter satsar på amning. Inte gneom att pressa kvinnor att amma, vilket är helt bortkastat i bästa fall och kontraproduktivt i sämsta fall, utan genom att ta bort hinder från fungerande amning, såsom tillmatning med bröstmjölksersättning när det inte är medicinskt motiverat (och mamman vill amma, vilket de flesta vill) och kunna berätta hur man verkligen ska göra för att få det att fungera.

Nu sätter jag på teven!!

Ge gluten i små mängder under pågående amning

Av Marit Olanders

Gluten är ett protein som finns i oliká sorters spannmål som vete, råg och korn. Det kan ge upphov till gluteintolerans.

Under en period från mitten av 1980-talet till 1995 hade Sverige världens högsta förekomst av insjuknande i glutenintolerans bland små barn.  Åren 1973-1984 låg antalet insjuknanden stadigt på 65 fall per 100 000 barn och år. Därefter ökade förekomsten snabbt till 200-240 insjuknanden per 100 000 barn och år, för att efter 1995 åter störtdyka till ännu lägre nivåer än innan 1985.

Vad var det som gjorde att svenska barn kunde drabbas ev en formlig epidemi av glutenitolerans, på ett sätt som var fullständigt världsunikt? förklaringen var att flera  oluyckliga omständigheter sammanföll.

• Under 1980-talet ammades bara hälften av barnen vid sex månaders ålder.
• Barnen började äta mer gluteninnehållande vete, råg och korn och mindre havre, bland annat till följd av att industrins recept på välling och gröt ändrades.
• Rekommendationen om när och hur man skulle introducera gluten ändrades 1982, från fyra måanders ålder till sex månaders ålder.

Det fick till följd att många barn inte ammades när de började få gluten. Många barn fick också tvärt stora mängder gluten, inte minst via välling.

Efter 1995 sjönk antalet insjuknanden snabbt. Det sammanföll med att sammansättningen av spannmål i välling ändrades och att fler introducerade gluten under pågående amning.

Många tror att det har ett egenmvärde att introducera gluten vid fyra måander, men det är inte tidpunkten i sig som är viktig, utan att gluteintroduktionen sker under pågående amning. Skyddet mot att barn utvecklar glutenintolerans ökar ytterkligare om man fortsätter att amma efter att gluten har introducerats.

Läs mer här:

Ivarsson et al (2000) Epidemic of coeliac disease in Swedish children. Acta Paediatr. 2000 Feb;89(2):165-71

Ivarsson Anneli, Hernell Olle, Stenlund Hans & Persson Lars Åke (2002): Breast-feeding protects against gluten disease. Am J Clin Nutr 2002;75:914-21

I morgon kommer årets upplaga av amningsstatistiken.

Transperson fick inte bli amningsrådgivare

Av Marit Olanders

Trevor är transperson och identifierar sig som man. Han ammar sin 16-månaders son med hjälp av tillmatningsset och hjälp igång med amnignen fick far och son av sin lokalgrupp inom La Leche League i Winnipeg, Kanada. men när trevor ville bli amnignsrådgivare inom La Leche League i Kanada fick han nobben. Enligt reglerna måste man vara mamma och ha minst nio månaders erfarenhet av amning. Eftersom Trevor identifierar sig som pappa är det kört, i alla fall nu. Läs Trevors historia här.

I Amningshjälpen finns inga krav på att man måste vara kvinna eller ha ammat en viss tid för att få bli hjälpmamma. Man ska vara aktiv medlem i föreningen och skriva provet. Föreningen har också haft åtminstone en hjälpmamma som inte hade egna barn. Kanske skulle föreningen också behöva hjälppappor, men det har ingen nappat på än.

Att välja statistik efter syfte

Av Marit Olanders

I går ägnade P1-programmet Kropp och själ en hel timme åt amning. Främst handlade det om att amningsförekomsten minskar i Sverige men det handlade också om huruvida amning är värt att satsa på i vården och för den enskilda familjen. Programmet innehöll också en redogörelse för hur amningsförekomsten i Sverige utvecklats över tid. 

Johanna Stenius, som gästbloggat här på Amningsbloggen, berättade om sin amning. Tack för att du delade med dig av din berättelse, Johanna, och visade hur komplext det kan vara med amning eller ej! Trist bara att alla i programmet accepterade att BVC-sjuksköterskan inte kunde hjälpa dig med dina sår, som att såriga bröstvårtor inte är något BVC kan göra något åt. Jag antar att du hade trivts bättre med flaskmatningen än med amningen även om du hade sluppit få sår på bröstvårtorna och smärtsam amning, men det känns ändå så onödigt att du förutom att du mådde dåligt i största allmänhet också skulle behöva utstå den fysiska smärtan!

Barnläkaren Mats Reimer om huruvida amning påverkar barns hälsa eller ej. Mats Reimer menade att den inte gjorde det, mer än ytterst marginellt och som stöd för detta påstående hade han den stora Probitstudien i Vitryssland där 17 0000 mor-barn-par slumpmässigt hamnade på antingen amningsvänliga sjukhus enligt BFHI:s tio steg eller konventionella vitryska sjukhus. All annan forskning dömde Mats Reimer ut som otillförlitlig eftersom den har samlat in fakta i efterhand. Därmed gör han en annan bedömning än både Amerikanska barnläkarförbundet och svenska myndigheter.

I Kropp & Själ lyfter Mats Reimer fram fakta från Probitstudien som passar hans syfte att bagatellisera amnings och bröstmjölksersättnings respektive påverkan på barns tillväxt och hälsa. Han lyfter fram skillnaden i förekomsten av exklusiv amning vid tre månader i Probitstudien, 43% av dem som hamnat på amningsvänliga sjukhus mot 6% av dem som hamnade på konventionella sjukhus, men förtiger att skillnaden mellan grupperna vad gäller ”any breastfeeding”, dvs helamning och delamning tillsammans, var mycket mindre. Amningsförekomsten i Sverige är högre än i amningsgruppen i Probitstudien.

Ännu mer förvirrande blir det när man får veta att det inte är ammade barn som jämförs med ersättningsmatade barn i Probitstudien. Det man jämför är gruppen barn som föddes på amningsvänliga sjukhus med dem som föddes på ej amningsvänliga sjukhus. 60 % av barnen i den senare gruppen ammades i någon mån vid tre månader. Forskarna som står bakom studien kommenterar också att fler ammade i den gruppen än de hade trott Så att skillnaderna inte blir så stora är kanske inte så konstigt!

Så Mats Reimer du skulle kanske sätta dig in i all den där amningsforskningen du avfärdar. Du skulle kanske titta på upplägget av studierna, och hur samstämmiga de är trots att man hela tiden måste se upp med vad man jämför – är det ingen amning mot sex månaders exklusiv amning, eller är det mer eller mindre amning?

Du kan också fråga dig hur rimligt det är att likställa amning med ett läkemedel. WHO har slagit fast att amning är det normmala sättet för små barn att få i sig näring. Blir det inte konstigt att ha amningen i experimentgruppen och kräva evidens för att amningen är ”bra”? Borde vi inte visa att bröstmjölksersättning inte medför risk för skada och sjukdom? Är det inte bröstmjölksersättningen som är interventionen?

När det gäller amningen i Sverige redovisar Mats Reimer däremot inte siffrorna för exklusiv amning utan för all amning. Vid två månaders ålder har amningen i Sverige gått ner från 91% 2004 till 88% 2009, berättar han. Ja men exklusiv amning vid två månader har minskat från 77 % till 69 %  under samma tid. Varför nämner du inte det?

Och varför jämföra med 2004 och inte med toppåret för amningsförekomsten, 1996 när alla svenska sjukhus hade utnämnts till amningsvänliga? Då ammades 81 % av barnen exklusivt, och lägger man till de som ammades delvis också visar det sig att 92,5 % av barnen ammades. Räknar vi med att det föds 100 000 barn per år i Sverige så ammades 4500 färre barn vid två månaders ålder 2009 än 1996. Spelar inte de någon roll? Spelar det ingen roll hur deras mammor har bemötts av vården?

En sista kommentar gäller Kropp & Själredaktionen som påstod att det bara är i Norge som det ammas mer i hela världen. Sverige ligger inte ens i närheten av amningsförekomsten i många fattiga länder (länk), varken vad gäller exklusiv amning de första månaderna eller all amning vid ett eller två års ålder.  Skärpning!

Om känslan att inte behövas för sitt barn

Av Ingrid Rönn Hyttsten

 

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska känna. I morgon går du till skolan med skolväska på ryggen och stolthet i blicken. I morgon lämnar jag dig till samhällets förvar och lärande. Som om det bara var igår ser jag din lilla kropp över sköterskans axel. Som om det bara var igår känner jag din kropp mot mitt bultande hjärta.

Dig som jag just träffat och ännu inte lärt känna. Du som sätter ditt hopp om liv till världen utanför.

Det är dig jag ser denna kalla augustikväll när du packar din väska inför morgondagens stora äventyr. Med obekymrad blick och utan vetskap om allt som pågick då. Tänk om vi vetat vad morgondagen hade i sitt sköte. Tänk om vi vetat vilken resa vi hade framför oss. Tänk om allt som hänt inte var sant.

 

Jag önskar jag kunde rädda dig från världens alla faror. Jag önskar det bara hade varit du och jag den där första tiden. Att allt skulle vara som det skulle och inget av det som hänt hade hänt. Jag önskar mig tillbaka att få ändra livets gång såhär i efterhand.

Det är svårt att sätta ord på det man inte vill känna och det är svårt att glömma det man för alltid förlorat.

 

 

Det här är brevet jag velat skriva i så många år. Brevet som aldrig blev skrivet men som upptog mina tankar nästan varje kväll. I sex års tid har jag skrivit en början, en mitt och ett slut men aldrig fått ihop de tre till en helhet. Ty varje gång jag börjar kommer klumpen i bröstet, svindeln i huvudet och tyngden i fötterna tillbaka. Förlamande drar det mig neråt mot ett svart hål utan botten.

 

Ett brev som inte kan skrivas för hur jag än försöker finns inte ord att förklara. Hur kan man beskriva känslan av ett barn som tas ifrån en när man varje gång fick tillbaka det lilla knytet. Hur ska man kunna förklara att hur väl en människa än vill så kan det ändå bli så fel.

Jag vill skrika ut min vrede och min sorg. Men mot vem? Vem ska lyssna när alla säger att inget har hänt? Till vem ska jag lätta mina tankar när allt jag känner är fel?

För ingenting hände var orden jag fick höra från leende läppar som sa att allt kommer att gå bra. Den där dagen när vintern på allvar tagit sitt grepp över staden och jag äntligen skulle få ta hem mina barn.

Det här är en berättelse utan början, mitt och slut för det är just så den ser ut när jag tänker tillbaka. Alla minnen flyter ihop till en strukturlös massa utan form och färg. Med ett litet barn som först var min och sen någon annans och nu är en rödhårig pojke på sex år.

 

Jag har bilder och fotografier som berättar för mig om vårt första år tillsammans. Själv har jag nästan inga minnen kvar. Jag minns ett sjukhus med en liten pojke i sköterskornas famn. Jag har inga minnen kvar av hur jag ammade honom eller om. Det enda jag minns är hans kraftlösa lilla kropp mot min. När han låg där var han min och ingen annans. När jag tittade upp gick slangen från hans kropp in i väggen och han var åter till låns från sjukhusets pompösa värld. Utan alla dessa fantastiska barnvårdare och sköterskor skulle han inte leva det förstod jag då. Hur han inte var min på riktigt utan bara på låtsas. Och amma var då rakt inte samma sak med detta barn som med fullgångna. På tid skulle det göras och lyckas skulle vi varje gång med vågen som den allsmäktige domaren med sina siffror som meddelade om jag dög eller inte.

 

Hemma var det tänkt att han skulle bli ett barn på riktigt men jag var inte helt säker. Kunde det verkligen gå och skulle jag verkligen räcka till. Jag vet att vi kom hem, det vet jag, och jag vet att vi har bilder där vi sitter tillsammans vi två. Julen kom och gick och vad som hände under våren finns inga minnen kvar av. Var jag ute med vagnen kanske? Eller satt jag bara hemma? Jag vet att de var små, hans syster och han, när de låg i soffan hemma medan jag och de äldre barnen gjorde adventspyssel. Och i minnet från sommaren när vi åkte in till sjukhuset med hans syster första gången finns han inte med. Eller var det på hösten vi ringde för att få råd om ett trött barn?

Allt flyter ihop medan jag gjorde allt för att behålla det jag trodde på och stod för som förälder. Att amma var viktigt för trygghet och närhet men inte för kurvorna på BVC. Liten och nätt som han var så var det inte tillräckligt. Små barn är runda barn och prematurer med dålig start är inget undantag! Att vi aldrig fick en chans att lära oss på neonatalavdelningen var av mindre betydelse. Eller ammade jag alls där ändå? Det enda jag minns är hans lilla kropp mot min, så liten och svag. Och vågen. Den minns jag väl. Hård, kall och metallisk.

 

Till slut kom vi till världens ände. Tiden som stod still hade tagit fart och det lilla barnet blivit stort. Bröstet var inte längre viktigt och mina sista försök slutade i gråt. Gråt från barnet som ville ner på golvet, gråt i tysthet från mig som inte lyckades.

Jag minns barnen som grät på golvet. Jag minns mitt medvetande som i en dimma. Jag minns insikten om att barn som just ätit på flaska inte vill amma. Mitt dumma nöt, det var ju amma jag ville inte ge på flaska!

 

”Vi har just gett dina barn mat på flaska så du behövs inte nu. Det är därför vi inte har ringt! De ligger i paltkoma båda två. Du kan gå nu.”

 

Mina bröst behövs inte, jag behövs inte. Där står jag utan att behövas. Liksom idag, när du börjar skolan i morgon. När du ska bli en av grabbarna, frökens lilla rödhåriga kille.

 

Min älskade unge! Förlåt för allt!

För att jag inte kämpade för vår tid tillsammans mer, för att jag inte satt vid din sida varje minut, för att jag inte bad alla dem som kom mellan oss att dra åt fanders! Förlåt för att jag inte kämpade för amningen mer. Förlåt för att jag drogs ner i mörkrets förlossningsdepression när min kropp inte längre trodde på att barnet därute fanns. Utan kropp mot min hud, utan mun mot mitt bröst var det som om barnet jag fött tynat bort och jag med den.

 

Det är det jag ville skriva i brevet som aldrig blev av. Hur vår första tid tillsammans förstördes av välvilja och missriktad godhet. Av okunskap och gamla myter. Genom amningsvägning och påtvingad flaskmatning.

Och allt som följde därefter. En förstörd amning, ett förlorat första år och fem år på det innan vi var ikapp igen. Fem år för min älskade unge som ni tog hand om så väl när vi låg inne. Som ni bar och matade och, förlåt att jag säger det, men förstörde allt för.

Någon dag ska jag skriva det där brevet för hans tvillingsyster också. Men det får vänta några år till.

 

 

 

Ingrids egen blogg hittar du här. 

P4 extra om amning!

Av Marit Olanders

Lyssna på P4 extra i eftermiddag! Jag ska bli intervjuad om amning. Jag är förvarnad om att jag får frågan "Varför ska man amma?" vilket är lite knepigt att svara på eftersom jag inte håller med om premisserna, att "man" "ska" amma, utan att det ska vara en möjlighet, något man ska kunna realisera - om man vill.

Håll tummarna för mig!