torsdag 25 april 2013

långtidsammare behöver stöd och acceptans


av Julia Ilke

Många av er läsare har efterfrågat inlägg om långtidsamning och när jag sökte efter intressant forskning på området fann jag en artikel som tar upp vilka faktorer det är som påverkar hur länge en mamma väljer att amma.  Forskarnas slutsats är bland annat att en större acceptans i samhället samt mer guidning och stöd till dem som vill långtidsamma behövs. I artikeln är definitionen av långtidsamning den amning som sker efter nio månader. Jag tror att många med långtidsamning tänker på amning som räknas i år och inte månader, men deras slutsats om acceptans och guidning gäller säkerligen även för dem som ammar i flera år.

Behovet av acceptans och stöd får mig att tänka på när jag läste kursen "Bröstmjölk och amning" vid Högskolan i Skövde förra våren. En av de första uppgifterna vi fick var att i mindre grupper berätta om våra amningserfarenheter, hur attityden till amning sett ut när vi växt upp, hur länge vi och våra syskon ammades osv. Vitsen var att vi skulle bli medvetna om de värderingar kring amning som vi fått med oss eftersom det visat sig att det är något som i hög grad påverkar hur man själv ser på sin egen samt andras amning. Ammades man själv länge, om ens egen mamma och partner stödjer långtidsamning och om man känner att det finns ett stöd och en förståelse runt om en så ökar chanserna för att man själv ska vilja/orka/kunna amma längre än vad som är normen. Om man inte har stöd från sin direkta omgivning samt saknar en historia där amning varit viktigt och något positivt kan det därför vara viktigt att se till att man får detta stöd från annat håll. Ensam är sällan stark utan tvärtom behöver vi varandras stöd och uppmuntran.

Varifrån får du ditt stöd, din kraft och den uppmuntran du förtjänar för att amma på det sättet som du vill?

Källa: Lynn A. Rempel, RN (2004). Factors Influencing the Breastfeeding Decisions of Longterm Breastfeeders. Journal Human Lactation, 20 (3).

29 kommentarer:

Anonym sa...

Jag ammar sedan 15 månader och nu börjar jag märka att familj och vänner börjar tycka att jag ska sluta amma snart. Min mamma ammade mig till 10 månader och på den tiden ansågs det länge.

Många säger att det är äckligt när barnet själv kan be om det. Alltså är så stort att de kan kommunicera med prat. 

Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt mycket på det innan. Inte heller har jag "valt" att bli långtidsammare. Min son har gjort det valet åt mig. Sen tycker jag det känns helt naturligt, är mycket hälsosamt och det verkar så oerhört jobbigt att sluta. ;)

Men måste erkänna att jag börjar känna av andras kommentarer, vet inte alls hur stark jag kommer vara framöver. Men så länge sonen vill, det är så smidigt som det är nu, kommer jag hålla på ett tag till. Och jag har ett oerhört starkt stöd från min man. Det betyder mycket.

Men jag är förvånad att så många verkar tycka det är äckligt! Det är ju fortfarande små söta barn vi pratar om. Undrar vad det kommer ifrån egentligen?

Anonym sa...

Att bröstmjölk är nyttigt även för barn äldre än nio månader råder inga tvivel om. Men ligger det någon sanning i fördommarna kring långtidsamning? Dvs kan relationen till barnet bli dåligt på något sätt om barnet ammas till tex 7 års ålder? Eller finns det bara fördelar med långtidsamning (bortsett från att det kan vara jobbigt för mamman att hålla på i 7 år)? Det äckliga folk menar handlar väl helt enkelt om att när barnet nått en viss ålder så ser dom det som incest eller något dylikt korkat.

Anna Herting - Amningshjälpen sa...

Det finns inga studier som gör bra skillnad på barn som är 2-3 år och barn som är 5-6 eller 7 när de slutar amma. Alla som ammar längre än 2 år brukar klumpas ihop i studier kring hälsofördelar. Så allt man vet är att de flesta fördelar förstärks ju längre barnet ammas upp till 2 år. Efter det finns inte någon egentlig kunskap.

Det var för några år sedan uppe att vi i amningshjälpen borde ta ställning till en längsta acceptabla amningslängden. I den vevan letade vi väldigt mycket efter vad andra kommit fram till i frågan, vad som olika läkarföreningar, tex amerikanska pediatriker rekommenderar och pratade även med barnpsykologer.

Det vi då kom fram till vara:

1. Ingen har hittat en ålder då det blir ohälsosamt att ammas
2. Alla barn slutar så småningom :) och så länge både mamma och barn vill är det inga problem
3. Att amma eller inte amma, långt eller kort har inget med övergrepp att göra

Men om det bara finns fördelar med att amma till 7 år... Det finns nog inte bara fördelar med något...

Linda Söderberg sa...

Jag var bebis i slutet på 70-talet och växte upp på ersättning pga strul med amningen. Jag har en dotter på 19 månader och ammar fortfarande en gång om dagen. Min mamma frågade precis varför jag läste amningsbloggen och det slog mig att ni på amningsbloggen är mitt stöd. En påminnelse om varför jag kämpade för att få igång amningen och varför jag har valt att ännu inte avsluta amningen helt.

Anonym sa...

Håller med Linda att amningsbloggen är ett stort stöd när de inte finns så många därute som stöttar.

Jag förstår nog att folk tycker det är konstigt att amma en sjuåring, men intressant fakta från amningshjälpen. Själv känner jag att jag inte vill amma så länge, känns lite svårt att se barnets behov av det då.

Men - jag funderar kring dagisstart. ( ja - det heter förskola ). Har hört att det är bra att ha kvar amningen då eftersom barnet går igenom sin första separation och kan klara av det bättre genom att anknyta via amning när det träffar sin mamma efter en lång utan varandra. Ett bra och snabbt sätt att ge trygghet och lugn.

Hur ställer sig förskolan till barn som ammas? Har en känsla av att de inte är så toleranta. Och bävar för hur lillen ska kunna somna utan bröst när det är dags för sovstund.
Någon som har erfarenhet?

Anonym sa...

Jag ammades tills jag var 1,5 år. Nu ammar jag en 2,5-åring och vet inte när vi kommer att sluta. Har fortsatt för att mitt barn älskar att amma, och jag känner mig bekväm med det . Jag har fått stöd av amningsbloggen, mina föräldrar, och min partner. Tyvärr möttes jag av fördomar vid inskolning på förskola: fick rådet att minska ner på amningen, baserat på att de sett mig amma på förskolan trodde de väl att vi ammade dagen lång - men mitt barn tankade ju bara extra trygghet i en ny miljö. Fick även höra att de skulle få svårare att trösta mitt barn, samt att fröknar kände sig otillräckliga när barn sökte efter deras bröst...Jag fick förklara att även pappa och andra kan trösta trots att de inte ger bröstet...och det funkade ju utmärkt även på dagis, såklart. Och vilket dåligt råd att sluta amma samtidigt som inskolning sker....Är glad att vi har amningen kvar, det är liksom något extra som vi har kvar trots att vi är ifrån varann många timmar varje dag. Nu ammar vi bara i hemmiljön. En överenskommelse vi har och som känns bra för mig.

Anonym sa...

Varför tycker en del folk att det är äckligt med stora barn som ammas? Jag tror det ffa är ovana. Precis som man kan tycka det ser jättekonstigt (och lite absurt) ut med tex en 5-åring i blöja. Vilket ju inte är helt ovanligt till natten.
Jag (som ammat två barn omkring 2,5 år vardera, nu inne på det tredje barnet) har också upplevt känslor som tenderar lite äckligt vid tanken på att amma ett barn på ett par år då jag själv ammat liten bebis. Trots att jag vara veckor tidigare tyckte det var helt normalt att amma en drygt 2,5-åring!

Och apropå dagis. Har skolat in två st ammade barn. Avslöjade dock inte detta på dagis. Det har gått jättebra att skola in och båda barnen som väldigt sällan somnat utan bröstet innan somnade hur lätt som helst på vilan. Så det finns nog gått hopp!
Lotta

Anonym sa...

Vad kul att höra att det funkar så bra för er!

 Men att höra om förskolan gör mig lite nervös. Är det verkligen så att barnet kan söka efter andra bröst än mammas? Har aldrig hänt med min son. Skulle bli oerhört förvånad om det hände! Nu är det så att han själv inte vill amma ute eller bland folk eftersom han blir så distraherad. Men hemma somnar han perfekt till bröstet men också i vagnen. 

Ja det blir väl så att man inte säger något om amningen med den inställningen hos fröknar/pedagoger.

Sen detta att folk inte är vana vid större barn som ammas, hur många är det egentligen som ammar barn över 2/3 år? Någon som vet?

Karin sa...

Jag fick både positiva och negativa kommentarer från pedagogerna när vi ammade under inskolning på dagis.
Men jag tycker att det funkade så himla bra! Jag ammade barnet till sömns på vilan men han klarade galant att somna själv när jag inte var med. Och amningen har varit ett jättebra sätt för oss att mysanär vi ses eefter en hel dag. I början ville han ofta amma direkt när jag kom och då satt vi där bland alla andra barn och pedagoger.
Jag tror det är viktigt att bestämma sig innan och förbereda sig på att vissa kanske inte gillar det. Och kanske tänka ut nåt bra motargument om nån skulle börja diskutera.

Karin sa...

Fröknarna är ju egentligen lika otillräckliga om ett barn ropar på mamma eller pappa också. Och jag har då aldrig hört att mitt barn har bett om bröstet med nån annan än mig. Han vet ju att det bara är hos mig det går att tutta och hittar andra sätt att tröstas hos andra människor. När vår ena pedagog sa att vi borde amma mindre pga att de inte kommer kunna trösta barnet på samma sätt blev jag väldigt paff och önskar att jag hade frågat om hon även tyckte att föräldrar vars barn ville sitta i deras knä skulle neka dem det. För visst kan barnet sitta i pedagogens knä men det är ju inte samma som en förälders.
Mitt barn ville amma ofta under inskolningens första dagar och det kändes väldigt fint att kunna visa honom att han kunde vara trygg på förskolan. Och att jag kunde ge honom ett lugn som håller i sig, han trivs utmärkt och har som sagt aldrig frågat efter bröstet trots att vi ammade så mycket.

Anonym sa...

För oss har det fallit sig ganska naturligt att amma på i ca 3 år. Vi är flera långtidsammare i släkten och min man är helt med på noterna och tycker det är bra.

Vid förskolestarten vid 2,5 år var vi tydliga med att barnen fortfarande ammades. De sa inget om detta vilket jag uppskattar i efterhand. Vi hade dock en överenskommelse om att inte amma på förskolan. Kan bara minnas en gång då vi gick undan för att äldsta ville "tutta". Kanske var det även några konflikter vid påklädningen ibland för att de ville ammas i kapprummet... När jag tänker tillbaka. Så här i efterhand kan jag tycka att den där överenskommelsen var lite onödig. :) Men vi bor bara någon minut från förskolan så jag tänkte att de kunde vänta och så var det nog också lite pga jag skämdes...

Oftast har jag inte upplevt amningen av ett äldre barn som något jobbigt eller pinsamt. Men i sammanhang utanför hemmet och bland ytligt bekanta har det varit situationer då jag försökt undanhålla att mina barn fortfarande ammas. Det känns absolut inte accepterat att amma ett barn äldre än 1,5 år. Även om inte de bekanta säger något så är det en tydlig norm. Vi är vanliga medelsvenssons, inte speciellt "medvetna" på många plan och utmärker oss inte särskilt på andra områden. Sticker nog bara ut genom att vi inte jobbar så mycket, väntar lite med förskola, ammar länge och samsover... :)

Anonym sa...

Ammade mitt barn i lite mer än 7 år. Ammade "offentligt" tills han var ca 2 år. Ammade så att de närmaste såg det tills han var ca 3 år. Därefter var amningen något som bara skedde i hemmet. Har bara fått några få negativa kommentarer. Min sambo tyckte egentligen att det räckt att amma i ett år. Men han har i efterhand konstaterat att bröstmjölk är "naturmedicin" genom att han såg hur praktiskt det var att sonen alltid fick i sig vätska vid sjukdom. Sambon anser att sonen blivit frisk snabbare genom amningen.
Eftersom sambon skötte inskolningen kom aldrig frågan om amning upp då.

Anonym sa...

Till dig som ammat i sju år:
Slutade din son självmant då? Och hur ofta ammade han per dag och i vilka sammanhang? Tyckte du hela tiden att det kändes bra att amma så länge?

*Bara nyfiken*

Anonym sa...

Min son slutade nästan självmant, det gjorde helt enkelt för ont och sedan tyckte jag det kändes konstigt att amma ett så stort barn. Till han var 4 år tyckte jag det kändes helt rätt att amma, efter det var det mer blandade känslor. Var faktiskt rädd att bli anklagad för incest. Men när man såg hur han njöt av de mycket korta amningstunderna så kändes det rätt.

motvalls sa...

Rubriken kan tillämpas på många tror jag:
- korttidsammare behöver stöd och acceptans
- delammare behöver stöd och acceptans
- ersättningsmatare behöver stöd och acceptans
osv.

Om graden av offentlighet (som ffa tas upp i kommentarerna) kan jag samtidigt förstå att den som är ovan vid synen reagerar på stora barns amning som sker öppet. Det är många saker där människokroppen är inblandad som är accepterade bland spädbarn som vi sen lär dem att man gör mer undanskymt. Ingen bryr sig om en bebis kräks lite, nyser å hostar vid ett matbord eller pruttar/bajsar högljutt t ex. Men ju äldre barnen blir, desto mer lär vi dem om att göra vissa saker enskilt eller hemma.

Jag jämställer absolut inte amning rakt av med dessa saker men kan förstå varför det kan komma reaktioner utifrån samma resonemang.

Mer kunskap om fri amning åt folket! I kombination med respekt för varandras reaktioner. Att vilja/orka amma länge som fenomen - det borde ingen annan lägga sig i eller värdera.

Anonym sa...

Jag ammades till jag var 5 år, och det har bara varit positivt för mig och min relation till min mor.
Amningen hade börjat avslutas när jag som 2-åring blev svårt sjuk och tappade aptiten av behandlingen. Så amningen fick fortsätta :-) Mamma hade nog valt att sluta amma tidigare än 5 år, men lät mig styra en del. Hon frågade när jag tänkte sluta (då var jag väl 3-4 år) och jag sa att jag skulle sluta när jag började skolan. Sen blev det tidigare än så, och jag minns inte hur avslutet gick till men förmodligen rann det bara ut i sanden.

Nu ammar jag min 1,5-åring och har inga planer på att sluta på länge. Har tack och lov starkt stöd från min man och mina föräldrar. Mina svärföräldrar har nog tyckt att det är lite konstigt och har nyfiket frågat om det, men jag tror att de har vant sig nu :-)

Anonym sa...

@motvalls

Jag förstår vad du menar och håller med dig, men att ge sitt barn flaska med ersättning/välling/bröstmjölk offentligt är ju väldigt socialt accepterat om man ska jämföra med långtidsamning. Ser det varje dag överallt, vagnar med barn med flaska i hand, på cafeer osv. Det kan väl inte vara någon som känner sig utpekad om de ger sin bebis flaska på stan? Eller?

Men kanske är "långtidsflaskning" inte lika accepterat? 

Anonym sa...

Långtidsflaskning är ett intressant ämne. Långtidsnapp också. Mitt barn är 2,5 år nu och vi ammar tyvärr inte (något som jag är mycket ledsen över.)Hon gillar inte napp så mycket, däremot flaska (jag gör egen välling)och den kommer hon få använda tills hon själv inte vill längre. Det är det nästbästa jag kan ge henne, och det kommer vi fortsätta med eftersom hon tycker så mycket om det. Jag kommer inte ta det ifrån henne, flaskan är viktig för mitt barn.

Anonym sa...

Till anonym ovan som undrade om amning vid dagisstart.

Jag hade egentligen pga press från BVC och omgivningen tänkt avveckla amningen av vårt första barn sommaren innan dagisstarten.

Barnet ifråga var dock inte alls med på det och jag insåg snart att är det något man kan ha nytta av just i tider av mycket nya rutiner så är det att slösa med närhet för barn. Idag är jag övertygad om att samsovning och amning över dagisstarten gjorde sitt till att det gick som en dans.

Ammade dock inte bland andra människor eftersom mitt barn var lättstört i den åldern och mest behövde ammningen morgon, kväll och natt. I min BVC grupp var jag den enda som fortfarande ammade efter året. När jag kom till dagisinskolningen var det dock en annan mamma som glatt lät sitt barn på strax över 2år komma upp i knät och amma lite när h*n kände för det.

Jag minns att jag blev så paff att jag inte kunde låta bli att utbrista något i stil med, "ammar du också fortfarande, jag trodde det var bara jag.." Att se en annan mamma amma ett barn som var ett halvår äldre än mitt under inskolningen utan att någon av personalen reagerade på något sätt gjorde att jag i förbifarten vågade nämna att anledningen till att vårt barn aldrig använt napp är att det fortfarande ammas..

Anonym sa...

Jag ammade första barnet i ungefär 20 månader. Ammar just nu andra barnet och kan tänka mig att amma till åtminstone 2år om det funkar och barnet vill.

Har noll stöd från nära nu levande kvinnliga släktingar med erfarenhet av amning. Mitt stöd och min inspiration hämtar jag istället från min från farmor som tyvärr inte lever längre. Som långtidsammade och födde upp 4 friska barn samtidigt som hon med första barnet jobbade på fäbodvall och med övriga tre arbetade på gården samtidigt. Tror hon ammade de flesta mellan 2 och tre år. Det yngsta barnet i 4 år vet jag säkert.

Jag tänker att om hon kunde göra det. Mjölka en massa kor, lassa hö och samtidigt amma barn. Om hon kunde, om en massa hårt arbetande fattiga kvinnor världen över fixar det så vore det väl sjutton om inte jag med all föräldraledighet, rent vatten och massor av mat på ICA skulle fixa att producera mjölk till mitt barn. De och Amningsbloggen och ett par långammare jag lärt känna nu är mina kvinnliga förebilder.

De manliga är först och främst min man. Som visserligen var positiv till amning av första barnet. Men som ändå oroligt tyckte att vi "kanske borde köpa hem lite flaskor och ersättning att ha hemma bara ifall att mjölken inte räcker." Som hans kollegor med barn själva fått rådet att göra.

Med barn nummer 2 deklarerade han glatt att han verkligen hoppades att vi skulle köra på samma spår med att amma länge som funkat så bra på första barnet..

Sedan har jag faktiskt enbart fått positiva kommentarer från de män i omgivningen som frågat eller uppmärksammat amningen. // Emelie

Anonym sa...

Intressant att fler män är positiva. 

Hade en diskussion med en man som var mycket positiv till amning och framförallt bröstmjölkens egenskaper. Vi kom in på att amma länge, han tyckte det var helt naturligt men då blev hans sambo genast negativ. 

Är det så att de är flest kvinnor som är emot att andra kvinnor ammar större barn? Är det så att mammor är snabbare att döma andra mammor för att de avviker från normen? Eller är de avundsjuka? Intressant ämne.

Någon som vet eller har en teori?

Anonym sa...

Jag tror att sannolikheten att en man ska känna sig hotad av hur en annan person ammar sitt barn eller lida av amningsavund är väsentligt mycket lägre än att en kvinna gör det.

Sedan tror jag att många som själva upplever att de "misslyckats" med amningen helt i onödan tror att den som själv lyckats amma i flera år promt måste tycka si eller så om någon annans kortare amning även där så inte alls är fallet.

Kanske kan en del av förklaringen till att amning väcker så heta känslor vara att det länge har varit och på många håll i världen fortfarande är så intimt sammanknippat med barnets överlevnad att göra.

Krasst uttryckt, i större delen av mänsklighetens historia och fortfarande på sina håll i världen har gällt att antingen ammar du ditt barn eller hittar någon annan som kan och vill. Eller också kommer barnet inte att ha speciellt stora utsikter att överleva.

Kanske är det inte så konstigt att amning rör upp så starka, nästan primitiva känslor på gott och ont hos framförallt kvinnor när man ser det ur det perspektivet?

Att vi rent intellektuellt vet att vi har turen att bo i ett land där amningen inte längre behöver vara en överlevnadsfaktor utan kan vara ett val har kanske inte riktigt hängt med känslomässigt tänker jag. Just för att amning är så sammankopplat med överlevnad. Skulle vara interessant att höra vad någon som kan mer om amningsbiologi/psykologi /amningsinstinkter har att säga i frågan. // Emelie

Anonym sa...

@emelie

Ja, ligger mycket i vad du säger! Kan mycket väl tänka mig att det är våra djupaste primitiva modersinstinkter som talar. 

Jag ammar sedan länge och jag respekterar andra kvinnors val och säger absolut ingenting när någon tar fram en flaska ersättning, utan är positiv till att det funkar. 
Men - känslomässigt - jag kan inte låta bli att känna att jag vill att den lille/lilla borde ha bröst istället. Skulle aldrig säga detta högt! Då skulle jag ligga risigt till. 

Men sen jag blev mamma känner jag mycket för andras barn och särskilt bebisar, ser jag en mamma som ammar så blir jag nästan rörd. Kan inte förklara dessa känslor. Jag har blivit bättre på att se förbi känslorna med tiden, och det kanske är vanligare hos förstagångsmammor och hos de som fått kämpa med att få till sin amning. Vem vet, jag kanske hade varit en "amma" om jag levt  förr i tiden...;)

Någon annan som känner igen sig?

Linda Söderberg sa...

Jag förstår vad du menar. Det är definitivt inte alltid man håller med om att andras val är "rätt" men så länge man accepterar att det är den andra personens val att göra och inte lägger sig i så skadar man ju ingen.
Tror också det kan vara något primitivt eller fysiologiskt för innan jag födde mitt barn var jag väldigt öppen för ersättning men efter förlossningen så blev det enormt viktigt.

Anonym sa...

Anna Herting, jag är lite nyfiken på vad det är för fördelar man sett med amning upp till 2 år? Har du exempel på studier? Jag tror bara jag sett studier på upp till året ungefär, och framför allt studier på helamning 6 månader.

Själv har jag ammat längre och längre för varje barn. Ettan ammades i 10 månader (kände tryck utifrån att sluta amma faktiskt). Tvåan ammades i 13 månader och fick sluta för att han skulle få möjlighet till syskon. Amning verkar vara ett suveränt preventivmedel för min del, det har tagit 3 månader efter sista amningen innan mensen dykt upp och eftersom jag är lite äldre ville vi inte vänta för länge med syskon. Nu blir det inga fler barn och minstingen har jag nyss slutat amma, 19 månader blev det. Ammade vid förskolestart vid 17 månader men inte på förskolan och ingen där vet att vi fortfarande ammar. Jag slutade amma offentligt när barnet var ungefär ett år och han verkade fatta galoppen. Ammar gör man hemma, han efterfrågade det aldrig utanför hemmets väggar. Och det var mer platsspecifikt än så på slutet insåg jag. Försökte amma i barnens rum medan jag inspekterade lego-byggandet de stora häll på med men se det gick inte, lillen drog iväg med mig till soffan och jag insåg att det var ju där vi brukade amma dagtid. Och så ammade vi i sängen nattetid och det var det som fick mig att sätta punkt för amningen. Att nattamma en bebis var inget problem men han ammade mer och mer på natten efter ettårsdagen och det blev urdålig sömn för oss båda.

Anonym sa...

Jag ammade min första dotter tre år, slutade när lillasyster var 10 månader efter att ha tandemammat länge. Men jag blev trött och det var mycket konflikter med storasyster.
Stöd har jag egentligen mest fått från litteratur och amningsbloggen. Även min man och hans familj som är från ett annat land med andra normer har hjälpt och min familj. Men jag vågade inte amma offentligt det sista året. Nu är lillasyster ett år och har inga planer på att sluta.

motvalls sa...

@anonym 26/4 15.20

Jag tror att du har rätt i att det är mer socialt accepterat jämfört med långtidsamning att flaskmata på vissa offentliga platser. Å "långtidsflaskning" är väl vanligt eftersom många barn dricker välling i flaska länge. Jag har aldrig känt mig utpekad när jag flaskmatat offentligt men däremot frågar folk å kommer med åsikter. Till exempel:
Varför ammas inte bebisen? Du vet väl att den blir allergisk om den inte ammas?

Det är inte kul att känna sig tvungen att försvara å ge detaljerade redogörelser till folk (jo vi ammar hemma men här är det för stökigt att fokusera det/nej jag kan inte amma pga sjukdom å medicin/nej det är inte nåt linjärt samband mellan ersättning å allergi/jo vi ammade i 5 månader/nej det är pumpad mjölk i flaskan osv osv...). Å stödet man kan behöva då är för att kunna bemöta/slippa bemöta dessa kommentarer.

Anonym sa...

Detta är egentligen lite OT. Men hur gjorde ni när slutade amma efter ha ammat länge? I den bästa av världar så hoppas man ju lillen slutar själv. Men får de själva välja så verkar de vilja hålla på hur länge som helst :).

Och har ni märkt att nattamningen ökat efter de är 1 år?
Min lille är 15 månader och ammar en genomsnittlig natt 3 gånger förutom insomningsamningen och morgonamning. Sover 19-06.30. Nu ibland har det bara blivit 2 vilket känns helt perfekt. Men oroliga nätter i olika faser har det varit nästan varannan timme. Men då märker man att det är en mardröm som väckt och han tar bröstet i bara någon minut för att direkt somna om. 
Blir lite seg efter en sån natt men nästa natt brukar ofta bli lugnare så det jämnar ut sig.

Ni som slutat amma, vaknar barnet oftare och vill ha tröst? Eller tvärtom? Och hur ersatte ni bröstet bäst? Vaggning, buffning, qsång, välling? Allt? Eller var det bara så att barnet bara slutade av sig själv?

Jag har inga planer på att sluta men tycker det verkar så jättejobbigt när man väl ska ta beslutet. Hörde på Knattetimmen med Louise Hallin och Malin Alfven att ett amningsavslut brukar ta ungefär 2 veckor av krångel.  Pust. Det absolut svåraste verkar vara att ta bort insomningsamningen. Den är också så bra eftersom den alltid i princip funkar och därför så smidigt för oss.

Berätta gärna ni som har erfarenhet.

Anonym sa...

Hej, jag ammar min dotter på 2,5 år och det är faktiskt tufft många gånger att stå upp för det. Har slutat säga att jag ammar till en del men till andra är jag helt öppen med det. Sjukt att det skall kännas som att man gör något fel. Min dotter älskar verkligen att amma, av den enkla anledningen fortsätter jag. Jag ser på henne hur bra hon mår av det och det är väldigt avslappnande för henne att amma då hon är en tjej full av energi. Jag tror att det är bra att fortsätta amma och då gör jag det så länge hon vill det. Får se hur länge det fungerar. Inser att hon trolgitvis inte kommer att välja bort det själv utan det får bli något vi kommer överens om hur det skall avslutas. Jag blir stärkt av att läsa på nätet (som här) och även något avsnitt av Knattetimmen var uppmuntrande. //Helena