tisdag 6 augusti 2013

Simchas amningsberättelse


av Julia Ilke

Simcha delar med sig av sin amningsberättelse. En berättelse som fick mig att nästan börja gråta av både sorg och glädje. Känsliga läsare förvarnas om att det förekommer övergrepp och våld.

"När jag var 14, och fortfarande bodde i landet där jag föddes, blev vår bil kapad en kväll. Medan de andra familjemedlemmarna tvingades stiga ur bilen tog kaparna med mig. Hela kvällen och hela natten våldtog och misshandlade de mig, tills de lämnade mig att dö ute i vildmarken på morgonkvisten. Två snälla människor hittade mig och jag överlevde med nöd och näppe. Några månader senare upptäckte jag att jag var gravid och det var för sent för abort. Inte långt därefter föddes bebisen alldeles för tidigt och överlevde inte. Jag överraskades över mina känslor till den vackra pojken och sörjde djupt att jag inte fick chansen att lära känna honom.

Åren gick och jag trodde aldrig jag skulle få den familj jag trots allt önskade. Jag litade varken på män eller på min kropp. Läkarna hade sagt att jag skulle ha svårt att behålla en graviditet, att jag på grund av de svåra skadorna kanske aldrig skulle kunna bära på och föda ett barn. Min kropp hade svikit mig så många gånger. Först under alla våldtäkter och misshandeln där jag inte varit stark nog för att försvara mig. Sedan hade den blivit gravid utan att jag ville det. Sedan hade den svikit mig genom att föda för tidigt och beröva mig det barn jag trots allt ville ha. Den är täckt med fula ärr, bevis på att den är äcklig och föraktlig. År av ensamhet flöt förbi. Genom ett under träffade jag slutligen en man som jag fick förtroende för, förälskade mig i - och känslorna var besvarade. Vi gifte oss och blev gravida direkt. Graviditeten var en kamp för att behålla fostret. Mer än hälften av tiden låg jag på sjukhus. Det kunde inte gå vägen. Jag kunde inte behålla ett barn. Och om jag lyckades, så skulle jag inte lyckas födas, det var jag säker på. Men så föddes en ljuvlig liten pojke i en okomplicerad förlossning, han var frisk och livlig och sökte sig direkt till bröstet. Jag var även säker på att jag inte kunde amma. Att bebisen skulle rata bröstet. Även brösten är fulla med ärr och jag föredrog att inte ens tänka på mina bröst, jag ville inte ha dem. De påminde mig bara om allt våldtäktsmännen hade gjort och sagt, på sättet de verkade åtrå och samtidigt förakta och vilja göra mig illa på alla sätt och vis. Men där i sjukhussängen efter förlossningen så kändes allt så naturligt. Bebisen som sög sig fast så sött. Känslan av lugn och kärlek när jag tittade på honom. Jag trodde jag skulle tycka att barnet var för fint för att vara nära min hemska kropp, men jag såg hur han behövde mig och hur han njöt av närheten. Det kändes bra. Det gjorde ont i några dagar och när mjölken rann till spände det och var obehagligt, men det påverkade mig inte så som jag hade trott. Min son mådde så bra av amningen. Han ammade länge och vi fortsatte att amma även under nästa graviditet och trots de många sjukhusuppehållen, slutade han inte. En fin flicka föddes och än en gång fick jag uppleva det där underbara lugnet efter förlossningen när bebisen blir nöjd och sluter ögonen vid bröstet, när man själv kan andas ut och hormonerna - och kärleken - flödar. Jag tandemammade barnen länge, tills sonen långsamt började tappa intresse. Dottern ammade genom den nästa graviditeten, den som läkarna sa aldrig skulle gå vägen. Det var omöjligt, sa de, och farligt för mig. Men genom ett under och bra läkare så föddes ytterligare en stor, fin dotter för tre månader sedan. Hon föddes hemma eftersom vi aldrig hann in till sjukhuset. Denna gången låg vi i vår egen säng, med navelsträngen fortfarande mellan oss, när hon sökte sig till bröstet första gången. Samma lugn och tacksamhet.

Amningen har gett mig självförtroende och den har fått mig att uppskatta min kropp. Jag trodde aldrig att min kropp skulle duga till något för det hade våldtäktsmännen inpräntat i mig. Men nu kunde jag genom min kropp inte bara skänka liv utan även få bebisarna att växa, frodas och må bra. Ibland kan jag till och med tycka att mina bröst är fina, nu när de har gjort så mycket gott."

4 kommentarer:

Elin Hagberg sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, jag är alldeles tagen av din berättelse. Jag är ledsen att du behövde gå igenom en sådan händelse, ingen ska behöva göra det men jag är också glad att du fått revansch och kunnat se det underbara din kropp kan göra också. Du såg ned på dina bröst men dina barn, som barn brukar göra, tog sig an dig med full kraft.

Anonym sa...

Vad du kan! Jag är fylld av ödmjuk förundran av hur en människa kan komma upp och stå sig bra efter så mycket övergrepp.
Tänk vad fint och fantastiskt att du har lyckats erövra tillbaka din kropp.
Väldigt glad över att jag fick ta del av dina erfarenheter. Tack!
Vänligen PPD

LifestyleKatarina sa...

Jag håller med om att amningen är läkande för mammas självbild. all respekt till dig starka kvinna!

Anonym sa...

Vilken sorglig och samtidigt otroligt vacker och hoppfull berättelse! Tack för att du delar med dig.

Jag blir tvungen att posta anonymt förresten för namn/adressformuläret funkar inte på iPhonen...