Det pratas en del om fri amning och det är den amnings"metoden" som idag uppmuntras av BVC. Motsatsen till fri amning är styrd amning då man ammar efter klockan snarare än efter barnets signaler. För ett par generationer sedan, på 50- och 60-talet, var det vanligt med styrd amning och mammor fick lära sig att de skulle amma var fjärde timme på dagen. Att amma så sällan är ingen bra idé, dels för att barn ofta vill amma oftare än så och dels för att det riskerar att försämra mjölkproduktionen och då särskilt i början när den ska komma igång. Har man ammat fritt några månader kan de flesta ha amningspauser på flera timmar utan att vare sig barn eller mamma mår dåligt men i början behöver man amma ofta ofta.
Vad innebär då fri amning? Jo det betyder att barnet får amma när det visar tecken på att vilja det. De första veckorna kan det betyda att man ammar i princip dygnet runt och med ett äldre barn kan det innebära att brösten plockas fram mitt i leken på öppna förskolan. Givetvis får man som mamma styra amningen en del även om det handlar om fri amning. Är man till exempel inte bekväm med att amma inför andra kan man vänta en stund och gå till en plats som känns ok.
Det här med att man ska amma när barnet visar tecken på det då? Många tror att gråt och skrik är barns främsta signal på att vilja amma. Den bilden hade jag innan jag fick barn och framförallt innan jag läste högskolekursen Amning och Bröstmjölk och fick lära mig om barnets tidiga signaler.
Som du ser på bilden ovan så är gråt och skrik de sista barnet tar till. Långt innan dess visar barnet tecken genom att vrida huvudet från sida till sida (letar efter bröstet), öppna munnen och suga på sin hand. Det är vid dessa signaler man ska ge bröstet och inte vänta tills barnet är så desperat att det gråter. Från barnets synvinkel är det självklart varför man som mamma ska lära känna och svara an på dessa tidiga signaler, men sett ur mammans och amningens synvinkel så är det också mycket lättare att amma ett lugnt barn än ett som gråter. När barnet gråter åker nämligen tungan upp i gomen vilket hindrar amningen. Har du någon gång försökt att amma ett gråtande barn vet du att det kan vara stört omöjligt. Barnet måste ofta lugnas först innan det kan amma, men eftersom det är just amma det vill kan det vara svårt att lugna det på något annat vis... ja du förstår, det blir en ond cirkel där både mamma och barn nog blir rätt stressade. Stressen i sin tur kan göra att mjölken sedan inte vill rinna till eftersom stresshormonerna hindrar amningshormonet oxytocin. Nu kan det vara en riktig cirkus hemma i soffan med ett gråtande barn som verkligen vill amma och en genomstressad mamma vars mjölk vägrar att rinna till. Någon som känner igen sig?
