onsdag 14 januari 2009

Amning till vilket pris?

En artikelserie i UNT tar upp amning ur olika aspekter. Hittills har man hunnit med intervjuer med en kvinna som lade ner amningen långt tidigare än hon själv ville och övergick till flaskmatning, med en mamma som vill amma så länge barnet vill, med en barnmorska på BB och en psykolog.

Intervjuerna med mammor tar båda två upp den trånga outtalade svenska amningsnormen. Ammar man inte fram till sex månader ifrågasätts man, och ammar man efter ett års ålder ifrågasätts man också.
Det som fångade mitt intresse mest var intervjun med psykologen under den nedslående rubriken Ingen idé amma till varje pris. Hon träffar många ledsna mammor som tyngs under krav och sömnlöshet i sitt arbete.

- Det är mycket fokus på amning. Många mammor upplever att om de inte ammar så har de misslyckats, säger hon, och lite längre ner:
 - Amningens betydelse får inte ta sig för stora proportioner. Många tror att om de inte ammar så "missar" de något ... så är det inte.

Men överslätande har inte visat sig fungera vidare bra som taktik för att få kvinnor att komma över amningen som inte blev. Åtminstone sedan 1950-talet och kanske ännu längre tillbaka i tiden har kvinnor fått höra att de inte ska vara ledsna över amningen, barnet är ju friskt och det finns ju ersättning och nappflaskor. Ändå fortsätter många kvinnor att sörja sin uteblivna amning, kanske under återstoden av livet. När dottern eller svärdottern ammar barnbarnet sitter det som en tagg kvar och värker - minnet av vad man själv inte fick. Smärta som inte blir mindre av att någon (eller många) säger att det är för mycket fokus på amningen.

Amning går inte att bagatellisera. Amningens betydelse SKA ta stora proportioner. Inte så kvinnor känner sig tvingade att amma, det tjänar ingen något på, gissningsvis inte ens hennes barn. Men kvinnors starka känslor kring amning måste tas på allvar.  Ett ord som fångar in kvinnors känslor och reaktioner kring amning förknippas vanligtvis med manlig sexualitet - potens, vilket beskrevs i Amningsnytt 4/95. Fungerande amning kan ge en känsla av att vara kapabel och klara vad som helst. Det finns T-shirtar med texten I make milk, what's your superpower? Och amning som inte fungerar kan föda förtvivlan, självförakt, sorg, ilska och hat.
Kvinnor som har amningsproblem som hittar någon som kan hjälpa dem imponerar ofta på sin omgivning med sin stålvilja, smärttålighet och uthållighet. Att övervinna stora amningsproblem kan ge en känsla av att kunna förflytta berg.

Men ibland går det ändå inte, trots all sakkunnig hjälp i världen. Det går bara inte. Ska barnet överleva, växa och utvecklas måste man ta till det man hatar: bröstmjölksersättning och nappflaska. Den som kämpar och tvingas ge upp bör mötas av lyhördhet och förståelse. Hon ska inte behöva höra att det är för stort fokus på amning. Det betyder ju att hennes ansträngningar har varit förgäves.

Det man "missar" är ju förstås euforin över att ha nått bergets topp. I stället kommer besvikelsen, kanske samma typ av besvikelse som den som tänkt sig föda vaginalt kan drabbas av när förlossningen slutar i akut kejsarsnitt. Visst är det skönt att barnet lever och mår bra, men ...det blev ju inte som man tänkt sig.

Det man missar också är ju - själva amningssituationen. Att mätta barnet med sin egen kropp utan att någonting kommer emellan. Närheten, att kunna ge mat och skydd på samma gång, med sin egen kropp. Ja man kan ge närhet och få många fina stunder med flaskmatning också som också kan vara tillfredsställande men det är inte samma sak. Inte om det var amma man ville.

Ibland jämförs amning med en annan kroppslig funktion - att kunna gå. Tänk dig en person som varit med om en olycka och fått beskedet att han aldrig kommer att kunna gå igen. Som tur är finns det ju rullstolar och med hjälp av sjukvården lär han sig att handskas med en rullstol. Han ställer in sig på ett liv i rullstol och det fungerar riktigt bra.
Så en dag möter han en annan person som varit med om en liknande olycka med samma diagnos - men som går.
– Det var tre månader i helvetet. Men nu går jag.

Orimligheten i det psykologen som intervjuades i UNT säger blir tydlig om man ändrar lite på sammanhanget:
Det är för mycket fokus på att gå på sina egna ben. Många människor upplever att om de inte går så har de misslyckats.

Sist men inte minst ska jag påpeka att inte alla vill amma. Det valet bör alltid respekteras utan ifrågasättande.

Marit Olanders

2 kommentarer:

Tant Brun sa...

Dina ord träffade rakt in i hjärtat. Jag vet inte vad jag gjort utan amningshjälpen faktiskt. Det har varit det enda riktiga 100%iga stöd jag upplevt faktiskt. En dag när jag kommit ur och bearbetat amningen som inte fungerade då vill jag också hjälpa.
Tack för att du och hela amningshjälpen finns!

Andrea sa...

Mitt i prick, Marit!