Jämför man människor med andra primater ser man att graviditetslängd, ålder vid könsmognad och till förväntad livslängd förhåller sig till varandra. Tomas Ljungberg förklarade det en gång som att man ritar streck på ett gummiband och sen drar ut gummibandet, den förväntade livslängden, så förhålller sig tidpunkterna till varandra. människoaporna schimpans, gorilla och orangutang har alla en total livslängd på 40-50 år, ungarna blir könsmogna vad 7-10 år och digivningsperioden är 3-4 år, skriver Tomas Ljungberg i sitt häfte "Vad är naturligt för mitt barn?"
Följaktligen är människans livslängd lite längre, könsmognaden kommer lite senare och ska man prata om en naturlig amningsperiod så är den 3-5 år. Det är också så länge som människor ammar, som lever i den miljö människan som art utvecklades, environment of evolutionary adaptedness, det vill säga jägare och samlare, menar Ljungberg.
Antropologen Katherine Dettwyler har tittat på olika fysiologiska förhållanden och kommit fram till ungefär det samma, men ett bredare spann:
- Det är vanligt att större däggdjur avvänjs när de har fyrdubblat sin födelsevikt, och för människor sker det vid 2,5-3,5 års ålder.
- Primater ger sina ungar di tills de når en tredjedel av sin vikt som vuxen, vilket för människor sker vid fem till sju års ålder.
- Primater slutar dia när de är ungefär halvvägs till könsmognad, vilket för människor skulle ske vid 6-7 års ålder.
Ändå är det vanligt att höra berättelser om barn som slutat amma långt före två och ett halvt års ålder för att de inte ville amma längre. Och föräldern vill inte tvinga eller pressa barnet till något det inte vill.
Så om det är något naturligt att amma i över två år, varför slutar vissa tidigare? Jag har funderat en del på det.
Amningen är skör och lättstörd i början. För glesa amningar eller för litet tag hos barnet (eller bådadera) kan leda till att mjölkproduktionen aldrig riktigt kommer upp på den nivå som barnet skulle behöva i längden. Napp, nappflaska och bröstmjölksersättning kan störa amningen genom att den glesas ut ytterligare.
Amningen är skör och lättstörd även senare. Det är inte så enkelt som att amning på natten efter ett antal månader eller ej inte spelar någon roll. En del barn verkar behöva nattamningen för att hålla igång mjölkproduktionen som helhet. En del barn som börjar med mat börjar snabbt äta stora mängder och tappar intresset för amningen. Det är en återkommande fråga till hjälpmammor i Amningshjälpen och svaret är att man kan dra ner på amningen, om man vill - och barnet är friskt och utvecklas som förväntat förstås. Att välling kan störa amningen är väl känt. Först någon gång efter ettårsdagen verkar amningen bli så robust att den tål långa uppehåll men så småningom tål den att man åker iväg på jobb- elelr nöjesresor eller ammar varannan vecka när barnet bor växelvis hos föräldrarna.
Vi lever inte i ett amningsvänligt samhälle. Barn på över året som ammas ser sällan andra jämnåriga barn som ammas. Att amma på stan, på bussen eller i förskolans kapprum när man aldrig ser någon annan göra det är svårt. Behöver mamman läkemedel av något slag föreslår ofta läkare amningsavslut "för säkerhets skull" utan att kolla om det läkemedlet verkligen inte går att kombinera med amning, och utan att fråga sig vad mamman egentligen vill göra.
Amning försvåras i onödan av den förljugna bilden av amning som något enbart för de präktiga, något för dem som inte röker eller snusar, inte vill ta ett glas vin då och då, för de som är minst 25 och har fast jobb när de får första barnet, som är gifta med barnets far, äter näringsrik mat, motionerar etc etc. (Ja nu generaliserar jag hej vilt och jag är även lite sarkastisk men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)
Barn ser inte andra barn ammas. Hänger man på olika forum och pratar amning ser man ofta kommentaren "nu är det bara jag kvar i föräldragruppen som ammar". Barnen känner också av det. De kan mycket väl se icke-amning som det normala även om de själva ammar. Undantaget är Amningshjälpens riksträffar, där banr ammas öppet långt upp i förskoleåldern.
Så även om amning är något naturligt så är inte omgivningen det. Barn påverkas av sin omgivning och är en del av en kontext, precis osm alla vi andra.
Dessutom:
Amning är inte en linjär företeelse. Det börjar inte med att man ammar jättemycket och sedan gradvis allt mindre fram till avvänjningen. För det första ammar nyfödda hon jägarna/samlarna i Sanfolket mindre än ett och etthalvtåringarna (länk). Men hur mycket och hur ofta barn ammar är dels individuellt och dels går det upp och ner för var och en. Barn i tre-fyramånadersåldern kan ha fullt upp att titta sig omkring på annat och hinner inte amma. Barn runt ettårsåldern brukar ofta, om de får, ha en period när de vill ammas hela tiden, som om de ville vara småbebisar igen. Barn som blir sjuka eller är på resa kan tillfälligt återgå till helamning för att de inte har aptit på annan mat eller för att maten smakar konstigt eller kanske för att allting är konstigt och amningen är det enda som är sig likt.
Avvänjning är inte absolut. Att barn slutar amma men sen vill börja om igen är inte ovanligt. Föds det småsyskon kan storasyskonet vilja smaka på mjölken eller testa att amma. Eller amnignen kan vara nere på noll när barnet blir sjukt och då komma igång igen. Även ett avvant barn på två-tre år eller mer kan ångra sig och vilja börja om. Om man då, i likhet med mig själv en gång i tiden, säger "Men du har ju slutat" ... Är det barnstyrd avvänjning då?
8 kommentarer:
Önskar fler kunde läsa dessa kloka inlägg. Framför allt i min närhet. Känns så tröstlöst behöva "förklara"/smyga med vårt barns amning(1år9mån) som hen äääälskar å mår så bra av.. Alla dessa råd från 80-90talen som lever kvar ("var 4e timme", "bara effektiv amning, babyn ska inte halvsova!" "efter 2månader behöver babyn verkligen inte ammas om natten!" "ojoj tutten är inte tänkt att va napp!" osvosv)
Vi bestämde oss redan innan skrutt kom att vår barnsyn är sån att närhet, kärlek å respekt är grunden. Amningen har (tack å lov!) funkat för oss, å hen älskar det, skulle aldrig falla oss in tvinga henom avvänja något så naturligt "bara för att". Den lycka amning ger vår familj går inte att värdera. Närhet, kärlek, trygghet, glädje, mys, gos, näring, tröst, lugn, ro, avslappning... Klart man kan ge det på många andra sätt (vilket vi också gör!) men en så enkel sak täcker in allt! På en sekund! Fantastiskt!
Intressant! Båda mina slutade själva kring året, då jag fortfarqande ammade kanske 4-5 gånger/dygn: den ena helt abrupt på en resa, smärtsamt för mig såväl fysiskt som psykiskt; när jag försökte återuppta amningen efter några dagar ville hon inte veta av det. De var ju vana med fast föda och fick aldrig välling eller ersättning. Tror att de var ganska självständiga och redo att börja upptäcka världen utanför.
S.F.
Signe; jag undrar hur du menar när du tänker att de var självständiga och redo att upptäcka världen när de slutade amma? Jag tror inte du menar något negativt så jag menar inte inlägget provocerande på något sätt, bara att dykan ner i begreppen! Hoppas det tas emot väl:-)!
Mina har vid året inte varit självständiga, ammade som oammade så jag vet inte hur en självständig ettåring fungerar ,-). Nyfikna på världen har de varit och redo att upptäcka den har de varit sedan de föddes.
Tänker du att det har med amningen att göra, hur mycket lust barnet har att undersöka omvärlden? jag tror de flesta ettåringar är nyfikna på omvärlden men att få, varesig de är ammade eller ej, är redo att lämna hemmet och föräldrarna men det är ju en annan fråga.
Min minsta som ammas mycket mer än fyra gånger per dygn är en kavat tvååring som är den frimodigaste och coolaste i syskonskaran. Vid ett var hon också det men helammade mer eller mindre långa perioder då medan hon glatt åt vår mat när hon kände för det.
Min tvååring väljer att sätta mig i tv-soffan och amma för att följa bolibompa samtidig. Även barn kan amma och titta på tv samtdigt! Det visst inte jag innan! Min tvååring har också börjat att titta i böcker och lyssna när hon ammar och vi konverserar när hon ammar.
Jag blev så nyfiken på vad du menade med redo att upptäcka världen och självständiga i relation till just amning så tänke jag att min syn kan vara lite input på hur amning går hand i hand med upptäckarlust och växande självständighet. Mina oammade barn är inte ett dugg självständiga i många avseenden. Deras största rädsla är att vi ska dö och familjen är deras centrum. De är fyra och sju och ammades inte mer än till året!
Signe; jag undrar hur du menar när du tänker att de var självständiga och redo att upptäcka världen när de slutade amma? Jag tror inte du menar något negativt så jag menar inte inlägget provocerande på något sätt, bara att dykan ner i begreppen! Hoppas det tas emot väl:-)!
Mina har vid året inte varit självständiga, ammade som oammade så jag vet inte hur en självständig ettåring fungerar ,-). Nyfikna på världen har de varit och redo att upptäcka den har de varit sedan de föddes.
Tänker du att det har med amningen att göra, hur mycket lust barnet har att undersöka omvärlden? jag tror de flesta ettåringar är nyfikna på omvärlden men att få, varesig de är ammade eller ej, är redo att lämna hemmet och föräldrarna men det är ju en annan fråga.
Min minsta som ammas mycket mer än fyra gånger per dygn är en kavat tvååring som är den frimodigaste och coolaste i syskonskaran. Vid ett var hon också det men helammade mer eller mindre långa perioder då medan hon glatt åt vår mat när hon kände för det.
Min tvååring väljer att sätta mig i tv-soffan och amma för att följa bolibompa samtidig. Även barn kan amma och titta på tv samtdigt! Det visst inte jag innan! Min tvååring har också börjat att titta i böcker och lyssna när hon ammar och vi konverserar när hon ammar.
Jag blev så nyfiken på vad du menade med redo att upptäcka världen och självständiga i relation till just amning så tänke jag att min syn kan vara lite input på hur amning går hand i hand med upptäckarlust och växande självständighet. Mina oammade barn är inte ett dugg självständiga i många avseenden. Deras största rädsla är att vi ska dö och familjen är deras centrum. De är fyra och sju och ammades inte mer än till året!
Jag tänker att barn är väl som folk är mest, det vill säga olika. Det kommer alltid att finnas de som avviker från det "naturliga" (om man nu menar att det naturliga, vilket jag håller med om, är att fortsätta amma efter två års ålder). Min äldsta slutade också runt året. Varken ersättning eller välling fanns med i bilden och jag försökte inte på något sätt få henne avvänjd, hon var helt enkelt klar! Fullkomligt naturligt det med anser jag! Tack för intressant inlägg!
Och jag kan tycka att arbetslivet är ett stort hinder för amning. För man förväntas finnas tillgänglig nästan dygnet runt, får inte ha med barn på jobbet och ska skickas på kurs ett par dagar ibland.
Med mitt jobb är amning svårt att upprätthålla även om man VILL. Och ibland kan jag känna att det nästan är barnplågeri att tvinga barnet utsättas för plötslig ickenattamning (pga jouruttryckning) eller ett par dagar utan (kurs) utan vidare återhämtning med ett par heltidsdagar tillsammans med mamma.
Vilket klokt inlägg! =) Och vilken smart bild på amning här till höger i bloggen! =)
Ammar min 2-åring så mycket hon vill, och vill fortsätta så länge hon vill. Men blir alltmer förtvivlad över omgivningens attityd. Börjande från hennes egen far: "nu igen", "extremt", "onormalt". Har hon inte aptit vid middagsdags är det naturligtvis mammas fel. Och farmor som utbrister med sin snörpta näsa: "det där är ju inte heller bra!" (vet inte vad mera som inte är bra). Och så står far och farmor och diskuterar hur illa det är medan jag ammar. Känner mig så maktlös och matt. Och ensam. Ingen bryr sig om hur det känns för mig och barnet. Har inte några "egna" kvar längre som stöder mig. Vad skall jag göra? Vad skall jag säga? Mirabel
Skicka en kommentar