"Forna tiders sämsta vanor"

Av Marit Olanders

Bilden av hur det var att vara barn i det svenska bondesamhället före industrialiseringen är ofta mörk. Vi tänker oss fattigdom, barnaga, lydnad och för de minsta kanske hårt lindade barn som i värsta fall fick suga på tygklutar indränkt med brännvin. De franska barndomshistorikerna Philippe Ariès och Elisabeth Badinter har gett oss bilden av att barndomen som ett speciellt tillstånd är ett modernt fenomen, till skillnad från en tidgiare syn att betrakta barnen som "små vuxna" samt att moderskärleken har uppstått de senaste 100 åren eller så.

Eva-Lotta Funkquist skrev i Amningsnytt 4/03 att den svenska forskaren Marianne Liliequist hade fått en annan bild. Häromdagen sökte jag rätt på Liliequist på nätet och fann till min förvåning att hennes doktorsavhandling i etnologi från 1991, Nybyggarbarn, ligger helt åtkomlig på nätet att ladda ner.

Fram ur texten om spädbarnsvården i det gamla Bondesverige växer en bild av ömsint och oändligt tålmodig kärlek till de minsta barnen, där det var A och O att barnet var nöjt. jag läser om  amning på minsta pip, föräldrar som (trots långa hårda arbetsdagar, måste man utgå ifrån) går av och an över golvet nätterna igenom om barnet ändå är oroligt. Jag läser om amning i ett par-tre år eller tills nästa syskon kom. Yngsta barnet kunde fortsätta amma tills det var fem, sex år och själv skämdes för att fortsätta.

Man kände till att amningen förhindrade nya graviditeter, något som länge betraktades som vidskepelse inom skolmedicinen. Nu vet man emellertid att 17- och 1800-talets landsbygdsbefolkning hade helt rätt i detta - att prolaktinet som utsöndras vid amningar hämmar ägglossningen om man ammar med tillräckligt täta intervall.

Att lägga barnet till bröstet på de tidiga amningssignalerna var en självklarhet. "De få mat av sin mamma bara de öppna munnen", skriver en av Liliequists källor.

Man sov ofta med barnet hos sig i sängen, för att man upplevde att barnet var tryggare av det. Då som nu insåg man säkert hur enkelt det var att nattamma då, men Liliequist nämner att om mamman inte kunde ha barnet hos sig, om hon t ex var sjuk, kunde spädbarnet sova hos pappan. Säkert insåg man också att intill föräldrarna höll barnen värmen.

Det finns många belägg för att barn har "legats ihjäl" och än idag tvekar många inför att ha sina barn i sängen av rädsla för att ligga ihjäl dem i sömnen. Liliequist påtalar det jag själv har anat, att det snarare antagligen har handlat om plötslig spädbarnsdöd. De flesta fallen av banrkvävning ska ha ägt rum när barnen var 3-4 månader, vilket har förklarats med att man ville vänta till efter dopet för att inte riskera att barnet blev en gengångare och avslöjade för andra vad som hänt. Men det är just vid 2-4 månaders ålder som förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är som högst.

Nu vet vi att det finns säkra och osäkra miljöer för samsovning. Vi vet att infektioner, lindning, tunga sängkläder, trånga sovutrymmen och extrem trötthet hos den vuxne innebär förhöjd risk för plötslig spädbarnsdöd. En väggsäng från 1800-talet med stora dynor och vaddtäcke knakse inte var den optimala miljön vad gäller plöltslig spädbarnsdöd. Den medvetna barnkvävningen måste vi ompröva.

Att ta hand om ett litet spädbarn var ett heltidsarbete. "När de äro vakna ha de alltid någon till hands för uppassning och förströelse", skriver en av Liliequists källor. Till sin hjälp hade bondhustrun, som också hade mycket annat att göra, någon som passade barnet mellan amningarna och lindningarna. Liliequist berättar att ta hand om ett spädbarn kallades för att syta i Norrland, och att man anställde en särskild sytare - en mormor, farmor, storasyster eller kanske en storebror. Sytaren skulle bära och vyssja barnet och hålla vaggan i jämn gång när det sov. Sytaren satt med barnet på golvet när det började sitta och fanns alltid i närheten.

När bondkvinnorna arbetade långt från hemmen, som på myrslåtter i Norrland, eller skötte jordbruket om männen var iväg på jakt, fiske elelr handelsturer, bar de ofta med sig barnen och det fanns en rad bärhjälpmedel. Nybyggarkvinnorna i södra Lappland använde ibland samiska hängvaggor som de hängde upp i ett träd medan de jobbade.

På en del håll ammades inte barnen, utan matades med surmjölk, fil eller grädde. Ersättningen fick de i dihorn, dvs djurs horn som man satte på en napp av sämskskinn. I de trakerna dog en betydligt större del av barnen under det första halvåret. Förekomsten av amning hade större betydelse för barns överlevnad än vilken socioekonomisk status de föddes in i.

Anledningen till att barnen i vissa trakter, som runt Umeå och i Tornedalen, inte ammades verkar inte ha varit att mammonra inte "kunde" eller "inte hade tillräckligt med mjölk" utan att de trodde att de andra livsmedlen var bättre. I dessa trakter lämnades barnen hemma (med en sytare) när kvinnorna, under männens frånvaro, skötte jordbruket. När barnmorskor och läkare informerade om hur skadliga dihornen var ökade amningen snabbt.

 Man försökte inte ens uppfostra barn på under halvannat-två år. De fick vara precis som de var. Men när barnen hade passerat dibarnstiden blev friheten mindre och en auktoritär fostran, med krav på omedelbar lydnad och kroppsliga bestraffningar. Att börja fostra barn redan från födseln genom att inte amma mer än på mycket glesa klockslag, och inte ta upp dem dessemellan även om barnet skrek aldrig så mycket, var en idé som kom från andra håll.

Avvänjningen gick ofta till så att mamman smorde något illasmakande på bröstet, och kanske också satte fast dun eller ull på bröstet så att barnet fick det i munnen. Måste man tvinga barnet till något gjorde man det snabbt och effektivt och utan hänsyn till barnets känslor, men man använde ingen disciplinering för disciplineringens egne skulle, skriver Liliequist. (Själv funderar jag ibland på om det verkligen är grymmare att göra så jämfört med att gradvis minska ner på amningen. Det är ju barnet själv som liksom väljer att sluta amma för att bröstet smakar pyton.)

En av Liliequists källor skriver att "modern inte hade rätt att beröva barnet diandets njutning". Den synen på barn skiljer sig markant från tonen i många skrifter om spädbarnsvård från 1900-talet. Rubriken på det här inlägget kommer från en bok i banruppfostran från 1945 som Liliequist citerar. mödrarna varnas för att åte3rgå till forna tiders sämsta vanor - det vill säga ta upp och vyssja barnet.