Tolkningar och forskning om mat vid fyra månader

Av Marit Olanders

Att fyramånadersdagen betyder dags att börja med annan mat är nog något som de flesta känner till. I mataffärerna dignar barnmatshyllorna av livsmedel som man kan börja med vid fyra månaders ålder. Pulvergröt med färg och konsistens av gegga som är så lös att den nästan, men bara nästan, går att hälla genom en nappflaska och färgglada glasburkar med vattenblandade finfördelade vegetabilier.

Många får höra på BVC att nu är det dags att börja med mat. Teorin om smakfönstret lever fortfarande kvar, trots att den inte har något som helst vetenskapligt underlag utan är påhittat och benäget spritt av Semper. Teorin går ut på att barn är mottagliga för smaker vid prick fyra månader, och om det inte får smaka på olika livsmedel då så kommer de aldrig att bli intresserade av annan mat. Nära besläktad med smakfönsterteorin är idén om att barn som inte får annan mat vid fyramånadersdagen blir svårare att avvänja. Det finns det inte heller vetenskapligt stöd för, men man kan förstås spekulera i om mat tidigt kan störa amningen och få vissa barn att tappa intresset.

Det finns alltså en massiv kulturell press på att barn ska börja med annan mat vid fyra månader. En hel del tjustartar också redan före fyramånadersdagen. Det är status att ha ett barn som är tidigt utvecklat och vår bild av i tidig utveckling ingår också att "äta som en fågelunge". Samtidigt är de flesta också medvetna om rekommendationen om helamning i sex månader, men den bortförklaras som något som mest är viktigt i u-länder (länk här, här och här) eller blir till ännu ett ouppnåeligt krav på den helt igenom lyckade idealkvinnan.

Det mesta i barns naturliga utveckling i fyramånandersåldern går att tolka som att mjölken inte räcker som enda föda, eller att barnet är redo för annan mat. Att de gärna för saker till munnen för att känna på dem. Om de ibland amma oftare på natten. Om de vill amma oftare på dagen. Om de följer med med blicken när någon äter (som allt annat). Om de är okoncentrerade under amningen. Om viktkurvan planar ut lite, vilket den helt naturligt gör.

Vad frågan än gäller, och oavsett om föräldrarna uppfattar det som problem eller ej är svaret: Börja med mat. Nu är hon/han stor nog! Underförstått: Mjölken räcker inte. Är det inte mängden det är fel på så är det kanske kvaliteten.

Man kan också tolka på ett annat sätt. Man kan se lusten att känna på saker med munnen som ett uttryck för barnets amodala perception, det vill säga att uppleva saker med alla sinnen. Man kan se fler amningar som en naturlig utveckling, om man ser amningen som social kommunikation mellan mamma och barn. Man kan, som WHO, se ammade barns viktutveckling som den nomala, som genomsnittety bör sträva efter, och ej ammade barns lite högre vikt reltivt längden som i överkant. Längdtillväxten är ett säkrare mått än vikten.

Man kan ge barn som gärna vill tugga på saker en bitring. Man kan ha med sig barnet i det man gör, även vid matbordet. man kan äta själv och låta barnet undersöka omvärlden, inklusive det som finns på tallrikar i dess närhet, i sin egen takt. Man behöver inte purea, skedmata och aktivt vänja barn.

Det saknas interventionsstudier som jämför helamning i fyra, fem och sex månader i indfustrialiserade länder som Sverige, skriver Livsmedelsverket i sin handledning för barnhälsovården. Det är ju inte så konstigt, eftersom det är orimligt och oetiskt att lotta mor-barn-par till helamning i fyra, fem eller sex månader, vilket är vad man gör i interventionsstudier. Däremot finns det faktiskt andra typer av studier som visar att barn som helammas i sex månader löper mindre risk för infektioner i luftvägarna än barn som helammas i 3-4 månader och därefter delammas. WHO konstaterar att kvinnor som fortsätter att helamma till sex månader snabbare minskar i vikt efter förlossningen och slipper mensen längre.

Däremot finns det inga studier alls om de yttepyttesmakproven av ett kryddmåtts storlek som Livsmedelsverket lanserade förra året.