Av Marit Olanders
Här är tidningsomslaget som har väckt starka känslor, både i hemlandet USA och här i Sverige. Medan Barack Obamas uttalade stöd för samkönade äktenskap väckte debatt i USA men knappast i Sverige tror jag meningarna är lika delade om Times omslag i bägge länderna.
Min egen första reaktion var - varför kom inte jag på den här bildidén? När jag fotograferade omslag till Amningsnytt valde jag gärna bilder av mammor som i likhet med Jamie Lynne Grumet mötte betraktarens blickar och utstrålade säkerhet. De bilder man ser på ammande mor-barn-par är antingen bildligt talat invirade i rosa tyll, mamman med sedesamt sänkt blick och barnet en nyfödd bebis, eller så syns mammans ansikte inte alls, eller också bilder på lite äldre barn men då i sammanhang som är mycket fjärran vår svenniga vardag såsom medeltida målningar av madonnan och barnet eller afrikanska mor-barn-par från någon svältkatastrof.
Jag ville skapa alternativa bilder till amning, med tuffa kvinnor och barn i olika åldrar och situationer. På Amningsnytt nr 2/08 ammar en kvinna sina två söner, vid fototillfället två och fyra år om jag minns rätt, på en bänk på en gågata i Karlstad. På nr 3/08 står en kvinna bredbent med leende blick i kameran och ammar sin dotter på en gång i Lunds stadspark. På nr 1/04 står en mamma på knä och ammar medan barnet står på marken bredvid. Get-amning kallade de själva den ställningen.
Time går ett steg längre. Både mamma och son står upp och ser rakt på betraktaren. Fotograf och stylist framhäver verkligen pojkens storhet. Han är inte fyra år fyllda, men poserar i komouflagebyxor, grova skor och tröja med uppdragna ärmar. Mina värderade bloggkolleger på Amma vidare och Sagogrynet är skeptiska till bildkompositionen och tycker att bilden provocerar i onödan. En treåring är ju inte sådär stor, en treåring är ju liten!
Jo men det finns ju större ammade barn också. Fast de vill kanske inte vara med på bild. Går man i skolan är det kankse svårt att stå till svars för att man fortfarande ammar. Man kan tolka bilden på Time-omslaget som att pojken inte bara representerar sig själv utan även de äldre barn som ammas, vilket är helt normalt för vår art. Jag har skrivit tidigare om problemen med att sätta en övre åldersgräns för amning och om barnstyrd avvänjning är möjlig.
Det ÄR chockartat att första gången se ett barn som för länge sedan passerat spädbarnsstadiet, som går och pratar och har koll på hur världne fungerar, ammas. Första gången jag såg ett större barn ammas var när jag var drygt tjugo och bodde i England. En kvinna som för övrigt var tandhygienist kom hem från jobbet, slängde sig i en fåtölj och hennes treåring kryper upp bredvid henne och ammar.Jag var ganska förfärad, men insåg att det inte var något avvikande.
Karleen Gribble har forskat om kvinnor som ammar barn över två år och även ställt frågor till barnen själva. Resultatet finns publicerat i två artiklar, Long term breastfeeding, changing attitudes and overcoming challenges, respektive As good as chocolate. Ett av Gribbles fynd var att många kvinnor som själva kom att amma i minst två, kanske upp till åtta år, själva hade reagerat med chock och avståndstagande första gången de såg ett större barn ammas. På något sätt hade åsynen ändå satt igång en process i dem, och ändå bidragit till att de kunde fortsätta att amma längre än normen runt omkring dem.
Gribbles slutsats är att den där chockreaktionen kanske är nödvändig för att sätta igång en förändring. Ingen vinner någonting på att amning av större barn aldrig syns, varken i riktiga livet eller på bild.
13 kommentarer:
Ann Tiits svarar bra i DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/ammande-mamma-vacker-debatt-i-usa
Jag vet inte om mitt inlägg kanske uppfattades som mer negativt än jag i själva verket menade. Jag är kluven, jag är tveksam, och lite oroad att det är en bild som bara tilltalar oss redan frälsta men stöter bort de ovana. Jag har utvecklat det mer i några kommentarer nu. :-) Jag tänkte faktiskt också just på Karleen Gribble när jag skrev det om att all publicitet kanske är bra publicitet. Men mitt inlägg var tänkt mer som att jag ville ställa frågor kring bilden, inte att jag sitter på alla svaren. Cecilia, Amma vidare bloggen
Det är inte bilden eller motivet i sig, barnet och mamman, som stör mig. (Det borde visas fler bilder på stora (och större) barn som ammar.)
Det är bilden i kombination med texten jag reagerar på som onödigt provocerande. Texterna antyder dels att man inte är en tillräckligt bra mamma om man inte ammar. Dels att långtidsamning är en extrem handling som bör ifrågasättas. Jag håller inte med om något av det.
Att de klätt barnet som en militär/minikarl och ställt honom på en stol för att skapa en synvilla av att han är väldigt stor är en bisak i sammanhanget, men bidrar till och eldar på de negativa kommentarerna. Det är helt onödigt och inte vad vi behöver för att skapa en mer tolerant amningsdebatt.
Det var så jag menade.
Tack. Jag har inte läst texten men jag tycker att synvillan fyller en funktion.
Jag tror inte att chocken är "nödvändig" för att man ska vänja sig vid småbarnsamning, om man har några i sin närhet som bara fortsätter, längre än man själv trodde man kunde. Men alla känner inte någon som ammar på och berättar det, och då fyller offentliga ammare och bilder en funktion, även om folk blir "chockade" när de ser det för första gången. Jag tror inte att _all_ publicitet är bra, men en snygg bild tror jag inte är dåligt även om många oundvikligen kommer uppleva den som provocerande.
Och jag håller med Marit att det inte är negativt att man uppfattar honom som rätt stor. En nästan fyraåring är rätt stor. Pratar som folk, cyklar, leker med kompisar, kan kanske känna igen sitt namn skrivet. OCH liten samtidigt. Plus, som sagt, att betydligt äldre barn också ammar, även om det inte är vanligt.
Oavsett åsikten om amning i sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på barnet! Vad har han för rättigheter? Hoppas den perfekta mamman tänker tillbaka på detta omslag när hon kanske får möta både mobbning och utanförskap för sonens del?
Anonym: Jag har också tänkt på det. Det är ett etiskt dilemma att överhuvud taget ha med banr på bild, banr som är så unga att de inte kan överblicka konsekvenserna av en publicering. Vi är också mycket ovana att fråga små barn om de vill medverka.
Egentligen borde man kanske ta bilden men spara pubiceringen tills barnet är stort nog att förstå vad publicering innebär så det då har möjlighet att ta ställning. Jag lade ut en amnignsbild på mig och ett av mina barn för en tid sedan och det barnet är nu 11 år och har godkänt publiceringen.
Jag tror det är på grund av riskerna för stigmatisering som vi så ytterligt sällan ser bilder på äldre barn som ammas. egentligen är det inte klokt att banr ska behöva smussla och hemlighålla vad de gör för att inte vi vuxna kan hantera det!
Mamman svarar själv på sin Facebooksida att hon givetvis tänkt igenom den aspekten, och att hon nog hade undvikit publiceringen om barnet gick i vanlig skola där mobbning är vanligt förekommande. Men sonen är hemskolad och umgås i huvudsak med toleranta tänkande människor. De reser också i olika delar av världen vilket gör att barnen lättare kan sätta in amning i en kulturell kontext.
Läste även artikel på Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/wendela/article14814510.ab
De hade vänt sig till "amningsexperten" Agnes Wold som naturligvis säger amning eller ej inte spelar någon roll i industrialiserade länder. Varför intevjuade de inte hennes kollega Lars Å Hanson kan man fråga sig.
Anonym: för att AW uttrycker sig mer raktpå, eller burdust om man så vill. LÅH skulle aldrig använda ordet skitsnack. Kommer inlägg om AW:s uttalande här också men jag har lite annat att göra mellan varven också.
Jag älskar bilden! Tycker att det är bra att varken mamman eller barnet motsvarar de vanliga fördomarna om hur en långtidsammande mamma och unge ser ut. Barnet ser ut som en stor, helt vanlig amerikansk unge i combatbyxor. Mamman ser nästan ut som en modell, en som jag tror att många unga mainstreamtjejer kan känna att de skulle vilja vara som. Jag hade lätt ställt upp på en sån bild, mitt barn går inte på dagis och kommer inte att gå i skola, så precis som mamman på bilden känner jag mig inte rädd för att han ska bli mobbad pga en sån bild.
Kvinnan på bilden har en blog:
http://www.iamnotthebabysitter.com/
Hon ammades själv tills hon var sex år och ville sluta, det var på pappans rekommendation (näringsexpert?)
hälsn
Signe
Så väldigt stort uppseende kan knappast omslaget ha väckt i Sverige eftersom den europeiska upplagan inte har det omslaget, utan en bild på Francois Hollande på framsidan. Bilden finns heller inte inne i teidningen, men väl artikeln.
Stefan
Skicka en kommentar