När naturligt blev extremt

Av Marit Olanders

Naturligt är ett vanskligt ord att använda sig av, vad gäller människor. Det kan leda till all världens associationer och likställas med något bra. Skalar man av värderingarna och försöker sig på att hitta ett verkligt naturligt beteende för människor får man jämföra med andra släktingar i djurriket, människoaporna, och människor som alltjämt lever eller frmatills nyligen levde i en miljö vi är utvecklade för - jägare och samlare i Afrika, människans urhem på jorden.

Det man hittar angående vården av ungarna är då tät kroppskontakt, att mamma och barn, liksom alla andradäggsdjur, sover tillsammans och täta amningar som efter ett och ett halvt-två års ålder sakta glesas ut och ett amningsslut vid tre till fem års ålder, kanske ännu senare. Är det något ungvårdnadbeteende som kan göra anspråk på att vara naturligt så är det det. Det är på inget sätt extremt.

Däremot kan man säga att barn i västvärlden har tagits om hands på ett biologiskt extremt sätt de senaste hundra åren. De - vi - har skilts från våra mödrar och fäder direkt vid förlossningen. Min mamma fick ligga platt på rygg och försöka föda mig, vilket gjorde att värkarbetet stannade av gång på gång och det tog 30 timmar innan jag väl var ute. Min pappa fick titta på mig genom den glasruta som skilde honom från barnsalen. Vi fick mat extremt sällan, var fjärde timme, och klockslagen var mer styrande än vår hunger. När fyra timmar hade gått var det matdags oavsett om vi gallskek eller sov djupt och svårväckt. Vi skulle lära oss vår rättmätiga plats i tillvaron genom att våra skrik ignorerades. Vi skulle vänta på vår tur.

Det är viktigt att komma ihåg att det här inte var föräldrarnas egna påhitt. De gjorde så som alla andra gjorde och så som auktoriteterna på sjukhuset och BVC förväntade sig. De som inte följde råden förlöjligades och dumförklarades och man hotade dem med att deras barn skulle få svåra skador. Det har skapat djupa sår i många föräldrar. "Om de så skrek ihjäl sig fick man inte ta upp dem" sa en kvinna som hade fått barn femtio år tidigare till mig. för så är det. människor lyder. Vi gör som vi blir tillsagda, även om det krockar med vårt eget sunda förnuft. Milgrams lydnadsexperiment drar det till sin spets.

Reaktionen på uppfostringsråden kom från gräsrötterna. Amerikanska La Leche League var först ut och bildades redan på 1950-talet. 1968 bildades norska Ammehjelpen och 1973 svenska Amningshjälpen. Det som hände var samma som när Elin i Fucking Åmål trampar på A-brunnen med vett och vilja. Det hände inget hemskt!

'

Efter gräsrötterna hängde forskningen och olika hälsovårdande organ på, på nationell nivå och inom WHO och Unicef. Hela tiden har rörelsen mött motstånd, från aktörer inom vården och från barnmatsidustrin, inte minst. År 2006 kostade det ungefär 3000 kronor att föda upp ett barn på bröstmjölksersättning till ett barn i sex månader i Sverige. När allt pekade på att Australilens BNP skulle gå ner på 1970-talet gick BNP oväntat upp. Det korrelerade med att amningsförekomsten gick ner. Den australiensiska ekonomen Julie Smith har granskat amningens betydelse för ekonomin.

Nestlé är världsledande på barnmatsprodukter som kan störa amningen och eftersom företaget alltjämt bryter mot WHO-koden är företagets produkter föremål för konsumentbojkott. Läs mer om Nestlébojkotten här.

Så när ägaren till en världsomspännande PR-firma, med Nestlé som stor kund, skriver om amning bör man ta det hela med en nypa salt. För Elisabeth Badinter som har skrivit boken  The Conflict: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women är inte bara filosof och feminist utna haro ckså direkta ekonomiska intressen av att motverka amning. Inte konstigt då om hon utmålar La Leche League som fiende. Inte konstigt att hon, i likhet med barnmatsindustrins annonser, försöker framställa amning som jobbigt för kvinnor. (ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén)

Att amma på begäran, sova med sitt barn och ha det intill sig framställs som jobbigt och bakåtsträvande, ja, extremt. Dessutom gör det pappan helt onödig, menar Badinter enligt denna recension. (Men om det nu är ett jobbigare sätt att vara förälder, vilket kan ifrågasättas, blir inte partnerns roll så mycket viktigare då, kan man fråga sig.)

Jag har inte sett sjävla artikeln i Time, som det omtalade omslaget handlar om, men såvitt jag har förstått så spinner den vidare på Badinters svartmålning av naturligt föräldraskap i amerikansk tappning, attachment parenting. Ameriaksnka media ställer kvinnor mot varandra i Mommy wars, extra aktuellt idag när det är Mors Dag i USA.



Badinter vill, enligt ovanstående recension, försöka återupprätta en balans. Hon menar att de så kallade extrema mammorna spelar på andra kvinnors skuldkänslor, samtidigt som hon själv inte drar sig för att skuldbelägga. I stället för att se hur samhällets stukturer påverkar hur vi tar hand om våra barn poch vilken roll inte minst reklamen har i detta, angriper hon kvinnor som försöker vända på trenden för egen del.

Badinter menar att det började gå utför för feminismen på 1980-talet med särartsfeminismens tillkomst. Å andra sidan har jag alltid uppfattat att en av 1970-talsfeminismens viktigaste regler var att kvinnor skulle hålla ihop och inte anklaga varandra.