Vad är det som provocerar så?

Av Marit Olanders

Fortfarande rullar debatten på om småbarnsamningens vara eller inte vara, särskilt i USA. Tidskriften Mothering har en läsvärd artikel om hur Time hårdvinklar sina omslag för att få dem så uppseendeväckande som möjligt, som när de gjorde OJ Simpsons hud mörkare på en annan omslagsbild.

Sarah Scott på Mothering noterar också att den europeiska upplagan av Time har rensats på amningsbilder. Här är den nyvalde franske presidenten Hollande på omslaget. Artikeln om attachment parenting är med, men med en annan rubrik och, alltså, utan bilder på amning. Hon menar att det att bröst förekommer både i samband med sex och reklam och i samband med amning är något som amerikaner har särskilt svårt att få ihop. Kanske det. Men Time-omslaget har ju faktiskt vållat debatt även här.

Så om vi skulle fråga oss vad det egentligen är som är så upprörande med amning efter det första året. Här är några spridda tankar:

Ovana. Vi är vana att se spädbarn som är nyfödda eller på sin höjd några månader ammas. Ett barn som själv välartikulerat med ord ber om att få amma är vi väldigt ovana vid, och jag tror att bara det får oss att rycka till och inte veta hur vi ska förhålla oss. "Ska jag titta dit, eller åt ett annat håll, och hur tror de nu om jag - - -" Och så kan det förstås dyka upp känslor och associationer som man inte visste att man hade och inte håller med om intellektuellt.

Går man på några möten med Amningshjälpen och även en riksträff kommer man snabbt att vänja sig vid åsynen av ammade småbarn. Man kommer också att inse hur praktiskt det är - när barnen ligger (eller sitter) vid bröstet är de nämligen tysta och stilla och deras mammor kan följa med i föreläsningarna. Man kan också räkna med att möta självavvanda riktigt långtidsammade barn bland medföljande storasyskon eller tonåriga barnvakter. En och annan av föräldrarna ammades själv långt upp i åren. Men det kommer inte att synas på dem.

Sammanblandning med sex. Brösten sitter lite halvvägs ner och är både sex och inte, sa Tiina Rosenberg ungefär någon gång. Och eftersom världs-genomsnittet i amningslängd (genomsnittet alltså, inte extremen!) är tre år kan man undra vad som är snett i den västerländska kulturen eftersom denna avviker kraftigt från det. Det är också här som sexualiseringen av bröst exponeras mest. Läs mer här.

En föreställning om mamman som offer. Grundar sig antagligen i att man ser amning som den utmålades på 1950-talet, som en helig modersplikt. något som mamman var skyldig sitt barn och som gjorde henne till en duktig mamma (extra duktig eftersom dåtidens amningsråd och sjukhusrutiner gjorde amning onödigt svår). Man kan också tro att amning måste vara något jobbigt, smärtsamt, slaskigt, tärande och utgå ifrån att mamman vill slippa det. Så varför ammar hon fortfarande ins treåring? Hon har väl svårt att säga nej och sätta gränser.

Till denna fördsom hör också föreställningen att det är kuschade hemmamammor som ammar mest. I hela västvärlden är det kvinnor med hög status i samhållet, i form av hög utbildning, hög inkomst och förvärvsarbete som ammar mest och längst. I en australiensisk undersökning av kvinnor som ammade i minst två år hade två tredjedelar högskoleexamen eller ännu högre utbildning.

En högutbildad yrkesarbetande kvinna som har ammat längre än genomsnittet är skådespelaren Stina Ekblad. I en krönika i Amningsnytt 3/00  berättade hon om det hat hon hade mött sedan hon berättat om sin och sin sons långa trevliga amningsperiod. hon hade läst och hört elaka spydigheter, fått hatiska blickar på stan och pikar från andra småbarnsmammor. Varför?

Att amma är en osjälvisk handling. Och över vår tid  regerar Kung Jag. Han ser med misstänksamhet på mammor som låter sig väckas fyra gånger om natten i fyra år för att amma sitt barn. Kung Jag vill inte sugas ut och tröttas ut och Riskera Sin Byst.

Nej, redan ettåringar ska vara självständiga och inte störa och ta tid i Kung Jags rike. Och Stina Ekblad citerar en replik av Strindberg i Fadren (marginaleran vägrar dra in sig då jag kursiverar):

"O, det är ljuvt att somna vid kvinnobröst, om det är modrens eller älskarinnans, men ljuvast modrens!"

Det var som om den innehöll så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket förträngd barnslighet och ensamhet. Kung Jag i famnen på den stora Gudsmodern, diande en sagolik trolldryck som gör honom stark nog att se, att han är en medmänniska han med, mäktig både medkänsla ochy inlevelse.

Inte bara en hjälplöst sprattlande omnipotent egoist, fritt svävande i självupptagenhetens mördande tråkiga tomrum.