När livet hänger på en skör tråd

Av Erica Holm

I samband med födseln av min son blev vi totalt nonchalerade på special-BB på sjukhuset i en större svensk stad. Han fick ingen tillsyn, ingen tillmatning och var nära att dö.

Jag och min man kämpade i nästan 3 år att bli gravida och gjorde bland annat två ivf privat som vi bekostade själva men blev till slut gravid på naturlig väg. Jag var närmare 44 när min son föddes. Redan i 6 månaden märktes att något var fel, han växte inte som han skulle i magen. Vi gick på flera kontroller i veckan de sista tre månaderna utan någon förklaring till varför han inte växte. När han sedan föddes i ilfart 20 minuter efter att vi anlänt till förlossningen kom svaret. Han hade en hård knut på navelsträngen och vägde endast 2550 gr trots att han var fullgången. Han hade inte fått tillräckligt med näring genom navelsträngen och var väldigt tunn och liten.

Han föddes på en specialförlossning  i augusti 2009. Första natten på special-BB sög han intensivt men jag kände att mjölken en riktigt börjat rinna till. När jag bad om hjälp att amma tyckte de att allt såg bra ut och undrade när vi skulle åka hem. Vi krävde att få stanna en andra natt och då märkte jag hur han tacklade av, blev slö och orkade inte suga mer. Ringde tre gånger den natten på personalen men de tittade knappt på honom och avfärdade min oro.

På förmiddagen hans tredje levnadsdag kom läkaren för en sista kontroll innan vi skulle få åka hem. Hon konstaterade direkt att han bara var ”skinn och ben” och undrade vad han hade för blodsocker. Men blodsockret hade inte tagits på hela tiden. En sköterska kom och försökte ta blodsockret men fick inget utslag. Hon försökte då koppmata honom med ersättning och då kom kramperna. Hela hans lilla kropp krampade rytmiskt och sköterskan rusade ut med honom till läkaren som i sin tur slet honom ur händerna på sköterskan och rusade upp med honom till intensiven på neonatal. Trots dropp med sockerlösning upphörde inte kramperna och den ena medicinen efter den andra testades men dagarna gick och inget hjälpte. Han fick hjärnblödningar till följd av kramperna och svävade mellan liv och död.

Till slut återstod endast en medicin som dock bara kunde ges under en väldigt kort tid annars skulle biverkningarna skada njurar och lever för mycket. Det var vårt sista hopp och till och med läkaren grät. Mirakulöst nog hjälpte medicinen och kramperna släppte. Vi bodde på neonatal i drygt två veckor och sakta men säkert återfick han krafterna och kunde börja amma. Jag hade pumpat under tiden för att få igång mjölkproduktionen. Jag gav omväxlande det jag hade i frysen och amma även direkt så ofta som möjligt. I början tog han flaskan men sen när min egen frusna mjölk var slut och vi provade ersättning började han spy i kaskader och vägrade ta flaskan. Det visade sig att han hade kolik men genom att intensivamma och äta helt mjölkfri kost fungerade till slut efter tre månader amningen perfekt. Han har alltid vägrat både välling och gröt. Har inte heller velat äta puréer utan började först vid 8 månader komplettera amningen med mat i bitar som smörgås, frukt och annat. Jag fortsatte amma i nästan två år och hade gärna hållit på längre… Valde att sluta på grund av jobb och förskola.

Jag tror att jag inte fick tillräckligt med tillsyn och stöd i amningen på BB på grund av att det var mitt andra barn och att jag hade en så lätt förlossning. Det är skandal att inte få hjälp med amning trots att man ber om det gång på gång och känner att barnet inte får i sig så mycket som behövs.