I Sverige ger vi barnen välling

Välling är en svensk företeelse med rötter bondesamhället där välling var en vanlig avvänjningskost. Barnet försågs med en dregellapp för att sedan matas med välling med träsked. Den som matade barnet tog först innehållet i skeden i sin egen mun för att kontrollera att temperaturen var lämplig. Var innehållet för hett spottades det tillbaka i träskålen och så blåste mataren en stund till. En omständlig syssla som ofta sköttes av mormor eller farmor. Under 1900-talet började vällingen att industritillverkas, vilket ledde till att hemlagad välling så gott som upphörde. Industritillverkad välling kokas på komjölk och vetemjöl. Träskeden har ersatts av nappflaskan, en matningsmetod som innebär att barnet kunde få i sig stora mängder välling på ett smidigt sätt, ibland till och med genom att hålla i flaskan själv. En stor andel av de svenska barnen äter välling, kanske så många som 90 procent. Vällingen upplevs ofta som praktisk när barnet ska sluta amma och många föräldrar hoppas på bättre nattsömn när det ”mättande” livsmedlet införs i barnets kost. Många tror att välling är en uttalat hälsosam föda och en sorts räddare i nöden. Om inget annat går ner äter kanske barnet i alla fall välling. För många barn blir vällingen den huvudsakliga kosten.

Men är välling så nyttigt egentligen?

Sambandet mellan vad vi äter och vilka sjukdomar vi får uppmärksammas mer och mer inom forskarvärlden. En del forskare menar att mycket av det vi äter i västvärlden egentligen är helt artfrämmande för människan. Välling består av säd och mejeriprodukter är därför ett livsmedel som vi människor inte alls är anpassade för att äta.

Eva-Lotta Funkquist

Att tro- en metod att förhålla sig till livet

Jag läste en berättelse om en samisk kvinna. När hon var barn hjälpte hon sin pappa att sköta renarna på fjället. Ibland, långt därute och på vintern, tog maten slut. En gång stannade pappan vid ett fruset vattendrag och sa till sin dotter: ”Här finns det mat”. ”Nej”, protesterade flickan, för hon visste ju, att i sådana vattendrag finns det ingen fisk. ”Det är när man tänker så man inte får någon fisk” svarade pappan, varpå han knackade hål på isen, släppte ner en krok i hålet och drog upp matfisken.
”Vi behöver den och den finns där” sa han till flickan.
Pappans sätt att förhålla sig gav flickan en metod att förhålla sig till livet. Livet hängde på att man rätt ställde frågan till sitt inre och gav sig tid till att svara.
”Kan jag?”,
”Ja, jag kan”
Ni förstår kanske vart jag vill komma. Att amma handlar om att tro att fisken finns där under isen. En av de vanligaste orsakerna till att kvinnor i västerlandet inte kan amma är upplevelsen av otillräcklig mjölkmängd. På den neonatalavdelning i Uppsala där jag arbetar pumpar nästan alla mammor ut bröstmjölk, ibland i månader, för att barnen skall få deras mjölk. Många gånger räcker inte mjölken de pumpar ut, utan barnet måste få en annans mammas mjölk eller kanske ersättning. På så sätt får kvinnan ett kvitto på att hennes produktion är otillräcklig. Sen, när barnet skall börja äta själv, kommer det verkliga kaoset i form av utebliven viktuppgång och ofta ett sugovilligt barn.
Frågan formuleras sällan, men den finns där hela tiden.
”Kan jag?”
Runt omkring mor och barn finns tvivlarna. Kanske har de inte kunnat amma själva. Kanske har de inte blivit ammade själva. Kanske har de inte, när det allra mest behövde det, fått höra.
”Ja, du kan”.
Om och om igen, vid varje rapport och vid varje rond upprepas påståendet.
”Hon har ju ingen mat”
Eller
”Hon pumpar ju bara 20 ml varje gång”
Som om motivation skulle kunna mätas. Som om duglighet skulle ha med millilitrar att göra.
Jag brukar låta påståendet förbli oemotsagt, eftersom mitt enda motargument sällan duger och eftersom jag till slut har lärt mig att det inte går att vända en finlandsfärja i Svandammen, inte utan att samtidigt riva hela staketet, halva Flustret och norra sjukhusets entré i alla fall.
Men nu säger jag det; att det är först när man tror att mjölken finns där som den gör det. Barnet behöver den. Mamman behöver den och den finns där.
Men ibland, när ingen annan hör, tror jag det händer det att någon viskar till mamman:
”Ja, du kan”.
Och ibland tror jag att denna enda viskning kan utgöra en skillnad.

Mjölkskandalen i Kina blir rättsfall

En kinesisk domstol ska ta upp ett fall om skadeståndsersättning i skandalen med den förgiftade mjölken. En anonym förälder till ett barn som insjuknade vill ha skadestånd av Sanlu, mejeriföretaget som ertappades med förgiftad mjölk, rapporterar news.com.au . Åtminstone sex barn dog och närmare 300 000 insjuknade efter att ha fått i sig bröstmjölksersättning där mjökpulvret blandats ut med melamin, en industrikemikalie. Barnen fick njursten och andra problem i urinvägarna.

Rättegångsfallet är kraftigt försenat eftersom advokater för målsägare har varnats för att stämma mejerierna. först när myndigheterna gav signal att det var OK att stämma accepterades stämningarna.

Marit Olanders

Snutta tutte

Snutta tutte
byta tutte
mera tutte
vill jag ha
aldrig har jag hört er säga
amma
det är vad jag ska

Eva-Lotta Funkquist

En bur

Varför har du
tagit med en bur
till ditt barn?
frågade den mörka kvinnan
och aldrig mer
kunde hon lägga
sitt barn
i spjälsängen

Eva-Lotta Funkquist

Ändra reglerna försäkringskassan!

1980 infördes en reform som innebar att föräldrar i Sverige som födde två barn inom 24 månader fick behålla samma föräldrapenning som efter det första barnets födelse. 1986 förlängdes perioden till 30 månader. Denna snabhetspremie har gjort att kvinnor föder barn tätare, 35 månader mellan barnen istället för som tidigare 45 månader. I dagens UNT uppmärksammar man det här eftersom två nationalekonomer har visat i en rapport att barn som får småsyskon med mindre än 30 månaders mellanrum mindre ofta går vidare till högre studier i vuxen ålder. Forskarnas slutsats är att barn under de första tre åren är känsliga för stora förändringar och att det därför påverkas negativt av att få ett syskon. Denna slutsats tillbakavisas av utvecklingspsykologen Pia Risholm Mothander eftersom hon menar att små barn är anpassningsbara. Barnmorskan Lena Schnell menar att det är biologiskt riktigt att barn föds tätt. Förr i världen fanns inga preventivmedel och då födde kvinnan barn varje år. Asså det är väl tusan att jag ska behöva hålla med två nationalekonomer! Jag tycker inte om argumentet att allt är bra eftersom barn är anpassningsbara och skulle vi ha biologin som referenspunkt så skulle ju kvinnor föda barn vart fjärde år. Så länge antar man att barn ur ett biologiskt perspektiv bör bli ammat och eftersom kvinnan ur ett biologiskt perspektiv ammar väldigt ofta så kan hon inte bli gravid under amningsperioden.

Eva-Lotta Funkquist

Amma en moderlös ...

Robbie Goodrich i Marquette, Michigan, USA, blev hastigt som ensamstående pappa till Moses, när Moses mamma Susan dog av den mycket ovanliga komplikationen fostervattenemboli, dvs att fostervatten kommer in i mammans blodcirkultion och bildar proppar. Moses var elva timmar när hans mamma dog och Robbie ställdes omedelbart inför frågan vad hans son då skulle äta, berättar The Mining Journal.

På sjukhuset fanns inte tillgång till bröstmjölk, och det skulle ta flera dagar att få fram bröstmjölk från ett sjukhus med mjölkbank. Men då fick han ett t elefonsamtal från Laura Janowski, god vän till familjen som ammade sin ettåriga dotter. Hon erbjöd sig att amma Moses och Robbie Goodrich fick en aha-upplevelse. Han ville att Moses skulle ammas. Det skulle Susan ha gillat. En annan vän till familjen , Nicoletta Fraire, började organisera en grupp ammande kvinnor som kunde hjälpas åt att amma Moses och hon fick i sin tur kontakt med en lokal amningsstödgrupp. Snart hade 20 kvinnor anmält intresse för att vara med och amma Moses.

Moses ammas efter fast schema, kl 9, middag, 13.30, 16, 18.30 och kl 20, då de olika kvinnorna kommer hem till dem, Nu är Moses två månader och hela den tiden har han ammats sex gånger per dag av olika kvinnor. Robbie goodrich och Nicoletta Fraire pratade först om att de borde låta testa alla kvinnorna för oika sjukdomar, men bestämde sig sedan för att helt enkelt lita på dem. 

– Det här är kvinnor som bryr sig mycket om sin och sina barns hälsa, säger Fraire.

För Robbie Goodrich har det varit skönt att ha kvinnorna och deras egna barn omkring sig i huset. Är det möjligt villl han gärna att Moses ammas tills han blir ett år gammal.

Några av de kvinnor som hjälps åt att amma Moses.

Marit Olanders