Metoder fungerar inte alltid som avsett var

Men ibland blir det kanske rätt tillslut ändå, Fredrik Backman förklarar!

Vi vill välja...

Av Eva-Lotta Funkquist

Jag lyssnade på en intervju med Cecilia Torudd på P1. Ni vet hon med seriestripparna från åttiotalet om Ensamma mamman och de två hopplösa tonårsdöttrarna. Cecilia sa (fritt återgivet ur mitt minne): "jag stör mig på en del föräldrar, de har perfekta barn, som får bra betyg och läser till läkare, och så tror föräldrarna att det beror på deras förträffliga föräldraskap. Men det gör det inte. Det beror ju bara på att de har så fantastiska barn."

Det här tror jag är ett tidstypiskt resonemang. Vi har i många år matats med att i stort sett varje litet dåligt beteende hos barn (eller vuxna) beror på en eller annan gen. Beteendeavvikelser sägs bero på medfödda avvikelser i hjärnan. Hur barnen blir sägs först och främst bero på gener, och har ingenting med socialt arv att göra. Och vänder man på detta: framgång beror på bra gener (om nu högskolestudier ska betraktas som framgång).

Jag har förundrats lite över reaktionerna på Felicia Feldts bok. Gång på gång får hon försvara sitt val att offentligt berätta om sin barndom. Spattiga journalister sitter i soffan och säger att: "det du skrivit är så hemskt att jag ens inte kan återge det här" (för då riskerar de att bli stämda antar jag). Jag tänker mig att det kanske beror på att Felicias resonemang inte är tidstypiskt. "Jag mår bra nu, säger Felicia, jag är trygg nu." Och man förstår att det har tagit många år av Felica vuxna liv för att komma dit. Hon berättar om en svår barndom som har satt spår, om sitt sociala arv och om upprepandetvånget som hon menar har följt i övergreppens spår.

Jag tror att Felicias icke tidstypiska resonemang gör oss nervösa. Det pockar på vårt ansvar för våra handlingar. Gener kan ju vara så extremt bekväma. För vem kan råför en nitlott i den dragningen? Vi vill så gärna välja allt i våra liv, sömnmetoder och bekvämlighet, men vi vill inte att våra val ska kunna ha några negativa konsekvenser som vi sen måste ta ansvar för...

Sverige- ett land där barnen lider brist på närhet

Av Eva-Lotta Funkquist

Jag tror att det är en ganska väl förankrad åsikt att, i Sverige så har vi en särskild respekt för barn och barns behov. Jämfört med i de allra flesta länder så är respekten för barnet starkare i Sverige.

Ibland kan man läsa antydningar om att den här respekten börjar gå för långt. Människor som resonerar kring detta lyfter ofta fram att förr i tiden fick barn lära sig veta hut, ju längre tillbaka i tiden desto mer fick barn lära sig att veta hut. När det resoneras refereras det ofta till den franske historikern Philippe Ariés och hans bok Barndomens historia. Moderna barnupfostringsmetoder (som t.ex. femminutersmetoden och Tripple P) kan ses som ett sätt att vägleda föräldrar in i åtminstone lite hut så att rubbad familjedynamik kan bli balanserad igen. Helst ska det gå snabbt. Det här kan vi kosta på oss i ett land där respekten för barnet har gått lite för långt. Eller?

Men stämmer historiebeskrivningen om barnen som fick lära sig veta hut förr i tiden? Och har vi egentligen en så värst väl utvecklad respekt för barnet i Sverige idag?

Faktum är att Ariés slutsatser om barnuppfostran förr i tiden har kritiserats av bland annat svenska forskare. Även om barnaga förekom i det svenska bondesamhället så ansågs det på många håll otänkbart att slå barn och att låta ett spädbarn ligga och skrika var oftast lika otänkbart. När den svenska läkarkåren började kritisera föräldrar på 1800-talet så handlade kritiken inte om övergrepp, utan om vekhet inför barnet. En bristande disciplin som antogs kunna leda till kriminalitet och understödstagaranda. För mycket curling redan då alltså!

Mary Ainsworth är den forskare som har skapat "the strange situation". Det är en vetenskaplig metod för att bedöma anknytningens kvalité mellan föräldrar och barn. Hennes forskning bedrevs på mor-barnpar i Baltimore i USA och i Uganda. Barn med så kallad trygg anknytning hade mer fysisk kontakt i båda länderna. Trygga barns mammor kunde lugna sitt barn då det var upprört genom att erbjuda fysisk närhet. Mammorna i Uganda gav dock mer kroppskontakt och var bättre på att tolka barnets alla beteendeuttryck. Ugandamammorna var också mer förnöjda tillsammans med barnet, både med kroppskontakten och med amningen.

Även andra forskare har noterat kulturella skillnader mellan olika länders respekt för barnet. Pia Risholm Mothander forskar också om anknytning och har gjort fältarbeten i Tanzania. När hon skulle göra utveckligsbedömningar av barn där kunde de inte genomföras om bedömningen krockade med barnets fysiologiska behov. Kontakterna med familjen kunde bli väldigt utdragna, eftersom det t.ex. ansågs otänkbart att väcka ett sovande barn. Om en ettåring under testning tröttnade eller ville amma fick försöket avbrytas. Väntan på att mamman skulle anse att barnet åter var redo kunde pågå i timmar. För Risholm Mothander, med erfarenheter från svensk barnhälsovårds okänsliga tidsplanering, blev det en kulturkrock att ödmjukt anpassa sig till.

Kanske är det så, tvärtemot vad de flesta tror, att vi i Sverige lever i ett känslomässigt u-land med bristande respekt för barnets behov och att vi faktiskt bara är precis i början av att acceptera betydelsen för barnet av respekt, närhet och känslomässiga relationer.

Läs mer i Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Broberg, A. m.fl.

Barn flyr till, inte från

Av Eva-Lotta Funkquist

Under andra värlskriget bombades London av tyskarna i det så kallade blitzen. Anna Freud och Dorothy Burlingham var två psykoanalytiker som tog hand om barn som evakuerades till säkerhet, utan sina föräldrar. Efter kriget följde man upp hur barnen mådde. Resultatet kom att förvåna. Barnen som upplevt blitzen, och alltså levt under dödshot, men bott kvar hos sina föräldrar, mådde bättre än barnen som evakuerats till en fysisk trygghet. Barnen upplevde just separationen från föräldrarna som det största hotet.

Vad som ett barn upplever som skrämmande kan snudd på förefalla ologiskt för en rationell vuxen. Knappast något kan väl vara fysiskt säkrare och ofarligare än att sova i en spjälsäng?

Det mänskliga anknytningsbeteendet har formats under flera miljoner år. Historiskt sett är separation från vårdgivaren bland det mest kraftfulla hot ett barn kan utsättas för. Det här gör att ett barn som lever under hotet av flygbombningar eller svält eller mitt bland krigande soldater faktiskt upplever sig som relativt sett tryggare än ett barn som evakuerats utan sina föräldrar. Som som anknytningsteorins förgrundsgestalt John Bowlby uttryckte det; barn flyr till, inte från.

Den medfödda rädslan för separation gör att uppfostrings- och sömnmetoder, som innehåller någon form av separation, blir oerhört skrämmande för barnet. Och det är därför som barnhälsovården inte ska rekommendera dem...

Må-bra-argumentet är ett dåligt argument

Av Eva-Lotta Funkquist

Livsmedelsverket har slagit fast att 1-2 glas vin (eller motsvarande) 1-2 gånger i veckan är okey då man ammar (jag känner mig tvungen att tillägga: detta gäller inte då man är gravid). Vi har skrivit om det här tidigare på bloggen. Många ammande kvinnor hade räknat ut det här okeyet med logikens hjälp innan livmedelsverket gick ut med budskapet; mjölken får ju samma promillehalt som blodet och barnet kan alltså inte få i sig speciellt mycket genom amning.

Häromdagen intog en ammande mamma dessa 1-2 glas vin på en bar. Någon sorts moralpanik uppstod (klicka på rubriken). Många tidningar skrev om händelsen och föreningar uttalade sig. "Alla barn har rätt till en alkoholfri uppväxt", konstaterade Ungdomens nykterhetsförbund. Det här störde Erik Helmerson (ledarskribent på DN) och han kontrade på lördagens ledarsida (7/5):

"Däremot har alla barn rätt till en förälder som mår bra - och vem är i större behov av ett glas vin än en småbarnsförälder?"

Nu, menar jag, brister logiken. Handlingar som påverkar barnet blir ALDRIG rätt för att den vuxne mår bra av dem. Barnet är utsatt och beroende. Att få barn innebär umbäranden. Det inser så gott som alla föräldrar. De allra flesta är beredda på umbäranden. Samtidigt måste informationen från myndigheter (om umbäranden som bör följas) vara sakligt korrekta.

Att säga att något är okey därför att föräldern mår bra av det är inte sakligt korrekt. Föräldrar kan må bra av allt möjligt konstigt. Må-bra-argumentet kommer t.ex. ofta upp angående femminutersmetoden: om föräldern mår bra av att barnet får lära sig att somna själv genom att gråta sig till sömns, så mår barnet bra av det.

Nej, Erik Helmerson, det där argumentet håller inte. Budskap till föräldrar måste vara sakligt och logiskt riktiga!

Småbarnsskrik ingår i det normala livet

Av Eva-Lotta Funkquist

Det finns en berättelse från någon antropologisk undersökning som mycket kortfattad lyder såhär:

När ett spädbarn gråter kommer mamman till undsättning på en sekund, pappan på två och hela byn på tio.

I många kulturer är spädarnsgråt något som avviker från det normala och uppfattas som ytterst alarmerande, men inte i den västerländska. I dagens UNT berättas om John, 31, som har autism. Ibland låter han och en nyinflyttad granne har klagat. Johns mamma har kallats till möten med bostadsbolaget Uppsalahems boendekonsulent och uppmanats att se till att sonen oftare bor på sitt kortidsboende så att grannen blir mindre störd. Diskrimineringsbyrån har blandat sig i och menar att Uppsalahem agerar inkosekvent. Man har nämligen meddelat att man inte agerar mot barnskrik.

-Småbarnsskrik är något som ingår i det normala livet. Det får man räkna med, säger Linda Ryttlefors på Uppsalahem.

Egentligen är det väl häpnadväckande? De som är mest utsatta har ingen röst som det självklart lyssnas på. Jag minns en gång att jag hörde rådet förmedlas från vårdpersonal att när föräldrar skulle prova femminutersmetoden så skulle de först gå och förvarna grannarna, för att förekomma en oro över "vad ska grannarna tänka?".

Att gå cirkeln baklänges

Den rådgivning som ges till nyblivna föräldrar stämmer inte överens med hur spädbarnet fungerar som biologisk varelse. Det här har bidragit till att vården måste formulera nya råd, eftersom nya problem dyker upp p.g.a. av den felaktiga rådgivningen. Tomas Ljunberg har (i Människan, kulturen och evolutionen) kallat det här för "att gå cirkeln baklänges". Många gånger kan t.ex. den sömrådgivning och kolikrådgivning som ges av barnhälsovården ses som exempel på "att gå cirkeln baklänges". I den senaste upplagan av boken Barnhälsovård- att främja barns hälsa står följande stycke under kapitlet sömn:

Vissa barn dunkar huvudet mot till exempel sängkanten när de ska somna. Det är ett relativt vanligt (cirka 5- 15% av alla barn) så kallat självlugnande beteende som man oftast inte behöver oroa sig för.
Ur: Barnhälsovård- att främja barns hälsa av Magnusson M. m.fl. från 2009.

I själva verket borde det här beteendet hos ett barn få varningsklockor att ringa hos vårdpersonalen eftersom det är känt att barn som är känslomässigt depraverade kan trösta sig med den här formen av stereotypt beteende. Hur har det då blivit så att man istället avfärdar beteendet, som ju skulle kunna vara en väckarklocka om att allt inte står rätt till med barnet? Kanske därför att en del föräldrar, som man lärt ut femminutersmetoden till, har rapporterat tillbaka att barnet börjat med det här beteendet i insomningssituationen? Och då har man känt sig tvungen att normalisera beteendet.

Att arbeta med femminutersmetoden på BVC

Av Eva-Lotta Funkquist

I Uppsala län har man på Special-BVC utarbetat en sömnguide som är tänkt att vägleda personal på BVC när de ger råd till föräldrar om barns sömn. Sammanfattningvis kan man säga att guiden lär ut olika varianter av somna-själv-metoden (i folkmun ofta kallad femminutersmetoden). Metoden består i alltifrån något som man kallar mjukt (föräldern sitter på en stol en bit ifrån barnet som protesterar) till något som man benämner som den "tuffare varianten" där barnet lämnas ensam och får gråta sig till sömns hur lång tid det än tar (föräldern visar sig för barnet var femte minut). Den "tuffare" metoden anser man bara passar i familjer där samspelet mellan föräldrar och barn fungerar bra. I viss mån tycker man att valet av metod ska avgöras av vad föräldrarna tror sig "klara av". Man konstaterar:


Barnets protester och skrik är ett problem som bör diskuteras igenom innan föräldrarna påbörjar några förändringar. Att låta barnet skrika sig till sömns går helt emot den naturliga föräldrainstinkten. Föräldrarna vet ofta vad de kan klara av, och det är bäst att välja en modell som föräldrarna upplever som genomförbar. De ska kunna förmedla lugn, trygghet och fasthet till barnet.

Uppföljningen ses som viktig, men ibland visar det sig att rådgivningen inte fungerar så bra och föräldrarna har inte blivit hjälpta. Då ger man följande vägledning till BVC-sköterskan:

När det inte fungerar så bra kan det vara lämpligt att låta föräldrarna detaljerat berätta om hur de har gjort föregående kväll och natt. Relativt ofta visar det sig att föräldrarna inte helt har följt den handlingsplan som man gemensamt har bestämt; de har t.ex. gett barnet välling, lagt sig hos barnet på natten etc. och det berättar de inte alltid sponatant. Ibland handlar det om missförstånd om hur de borde ha gjort, men ibland kan målen kanske ha satts för högt. Det kan vara bättre att revidera planeringen, sätta upp mer realistiska delmål och se förändringsarbetet lite mer på sikt. Föräldrarna ska helst inte behöva ytterligare ett misslyckande!


Och jag undrar många saker. Hur ska BVC sköterskan kunna veta att samspelet fungerar bra? Och vad är tanken med det? Att ett barn som i övrigt har det bra kan tåla brister? Och hur har det kunnat bli så att den instans som mest av alla ska värna spädbarnets rätt lär ut något som man kallar för "tuffare metoder" (till sexmånaders bebisar)? Jag får, som jag skrivit tidigare, den där bisarra känslan av att man vill fördärva sin egen samtids barn.

Citaten är hämtade ur: En guide - Att arbeta med sömnproblem på BVC, Barnhälsovården, Uppsala län, Akademiska sjukhuset (2007). Klicka på rubriken om du vill läsa hela.

De rätta förutsättningarna för sömn

Av Eva-Lotta Funkquist

I Uppsala delas alltså en broschyr ut om femminutersmetoden till alla föräldrar vid tremånadersbesöket på BVC. Eller, den ska delas ut enligt metodboken, det finns helt säkert BVC-sköterskor som inte delar ut den. När man läser broschyren känns det som det viktigaste man vill förmedla är vikten av läggningsrutiner. Med fetstil konstaterar man:

Läggningsrutiner kan vara olika i olika familjer och Du väljer förstås en som passar just Din familj. Det är viktigt att följa denna rutin så långt som möjligt. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 10)

Jaha, källan på det? Egentligen är detta ett modernt och extremt västerländskt sätt att se på barns sömn. Och någon forskning som stöder det påståendet att rutiner är viktiga finns det inte. Nästa gång det är dags för fetstil i broschyren har valfriheten kring läggningsrutinerna försvunnit. Nu konstaterar man istället:

Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon ska lära sig att somna in utan att du behöver göra så mycket. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 11)

Nu blir det naturligtvis krångel, att somna på det här viset är nämligen emot barnets hela existens. Ett barn som blir lämnat ensam för att somna kommer att protestera genom skrik. Att bli lämnad ensam är kanske det som ett litet spädbarn är mest rädd för i hela världen och det finns goda skäl att tro att ett barn som utsätts för det upplever stark ångest. Under rubriken Vad kan man göra konstaterar man i broschyren:

Om hon fortsätter att skrika går du tillbaka men lyft inte upp henne ur sängen. Du kan upprepa vad Du gjorde tidigare, smeka henne lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om hon är mycket upprörd kan Du bli tvungen att ta upp henne en stund. Du kan i så fall sitta med henne i Ditt knä tills hon har lugnat ned sig och sedan lägger Du tillbaka henne i sängen igen. Tänd inte ljuset, prata inte med henne och lek absolut inte för då kommer hon att vilja vara vaken och roa sig i Ditt sällskap. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 12)

Det finns väldigt många problem med den här rådgivningen och kanske är det t.o.m. så olyckligt att den fått en del föräldrar att uppleva att deras barn har sömnproblem, trots att de, innan de fick broshyren i sin hand, inte tyckte det. Ett annat problem är att i de familjer där man upplever att barnet har sömnproblem oftare finns mammor som inte mår så bra. De har oftare problem som egentligen inte beror på barnets sömn. Kanske är dessa familjer mer hjälpta av ett helt annat sorts stöd?

Falsk varudeklaration?

Av Eva-Lotta Funkquist

På BVC i Uppsala ska en broschyr om femminutersmetoden delas ut till alla föräldrar med tremånadersbarn (jaa, det är faktiskt sant!). I broschyren lägger man ner mycket krut på att beskriva hur ett "normalt" barn sover. Tillåt mig ett citat:

6 månader
Vid 6 månaders ålder har sömnen ofta ökat till cirka 12 timmar per natt. Barn kommer in i den sömnrytmen på olika sätt. Ditt barn kan helt enklet sova över ett mål eller hon kan gradvis vakna för sista målet senare och senare. Ibland fortsätter barn att vakna för ett nattmål. Från 6 månaders ålder kan detta ha utvecklats till en vana som egentligen inte behövs. Om ditt barn äter bra på dagen behöver hon inte äta på natten efter 6 månaders ålder. (Ur: När barnet ska sova, Råd till föräldrar om barns sömn, Primärvården, Landstinget i Uppsala län)

Och jag undrar: är det någon som har träffat det här barnet IRL?

Nattliga uppvaknanden = sömnproblem?

Av Eva-Lotta Funkquist

När man mäter andelen barn som har sömnproblem så mäter man ofta antalet nattuppvaknanden. Över ett visst antal brukar sedan definieras som sömnproblem. På grund av bröstmjölkens sammansättning vill helammade barn troligtvis äta oftare än flaskuppfödda barn. Att sätta likhetstecken mellan antalet nattupvaknanden och sömnproblem blir naturligtvis inte rätt. Klicka på rubriken så kan du läsa en artikel. I resultatet redovisar man korrelationer mellan mer än tre uppvaknanden och andra företeelser. I diskussionen har dessa nattliga uppvaknanden plötsligt blivit till sömnproblem.

Jag har en god vän som arbetar som BVC-sjuksköterska. Hon säger att mammorna ibland säger: "Hon sover hela natten", och sen rättar sig själva: "Ja alltså hon ammar ju, men annars..."

Hur BVC-sjuksköterskan samtalar kring barnets sömn kanske påverkar hur föräldern sedan uppfattar företeelsen. Något som först inte uppfattas som ett problem kanske kan bli det.

Hur mycket har inte detta med "läggdags" ställt till det?

Av Eva-Lotta Funkquist

Att femminutersmetoden fått sådant genomslag i Västvärlden tror jag till stor del kan förklaras av våra föreställningar kring hur barns sömn ska regleras. Jag tipsade häromdagen om Growingpeoples sömnsymposium (klicka på rubriken om du vill läsa hela symposiumet). Jag känner mig tvungen att också klistra in två citat från Karin Normans föredrag med beskrivningar från två andra länder. Håll till godo:

"Denna specifika sömnrytm när barnet självt bestämmer över sin sömn – givet de begränsningar som det pågående sociala livet innebär – kan ses i förhållande till Bengs (folkslag i Elfenbenskusten) kulturella idéer om reinkarnation, att barnet till stor del är kvar i den andra världen. Ur den synvinkeln är det rimligt att det lilla barnet får bestämma över sina egna handlingar, inte minst i förhållande till sömn och ätande. För Bengmödrarna är det viktigare att försöka tolka och tillfredsställa spädbarnets önskningar än att styra och bestämma över det. Klarar man inte det utan barnet skriker vad man än gör, går man till den lokala experten som har förbindelse med andevärlden och som kan ’höra’ och förstå vad barnet vill."

"Vad innebär då sömnen i detta sociala sammanhang (i Kosovo)? Sömn är inget man tycks prata särskilt mycket om. Man kan få intrycket att människor sover ganska lite, det finns till exempel ingen mall om åtta timmars sömn – eller mer – för barn. Även om barnens liv är strukturerat av arbete och skola och övriga tider att passa, tycks det inte finnas några tider eller tydliga skäl att "gå och lägga sig". Människor, både vuxna och barn, verkar sova när de blir trötta, ibland mera, ibland mindre. Barn tenderar att somna på någon soffa eller på en matta om sofforna är fullsatta. Man hör inte ofta att barnen blir tillsagda att det är läggdags för att klockan blivit si eller så mycket. Om ett litet barn somnar i knäet eller på soffan är det ingen som försöker väcka det med argumentet att det ska kunna sova senare på natten. Man styr inte sömnen på det sättet.

Sömnsymposium i Malmö

Av Eva-Lotta Funkquist

Lars H Gustafsson var med och anordnade ett sömnsymposium i Malmö 2009. Symposiumet ligger nu ute på Growingpeople. Klicka på rubriken. Flera riktigt intressanta föredrag. Speciellt vill jag tipsa er om att läsa Lars föredrag (Kränker sömnmetoder barnet?). Jag har sagt det förr; ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars... Även om det har gått många år.

Men å andra sidan, samma metod lever till stor del kvar. Femminutersmetoden lärs forfarande ut till föräldrar av svenska myndigheter...

I Uppsala används fortfarande broschyren När barnet ska sova, som är en variant på femminutersmetoden. Det är faktiskt obegripligt!

När ska det bli ett slut?

Nu till mer fördomar...

Av Eva-Lotta Funkquist

Den här är lite pinsam, men viktig att belysa tror jag.

Det är vanligt att invandrarkvinnor inte vill ha barnet så nära. De sätter på barnet massor av kläder och lägger det gärna ifrån sig. Inte sällan föredrar de att någon släkting tar hand om barnet och de låter gärna släktingen mata barnet med nappflaska.

Varianter på den här fördomen har jag hört många gånger i vården. Med invandrarkvinnor tror jag att man menar utomeuropeiska, icke västerländska kvinnor. Jag har t.o.m. varit med om att man bett en invandrarkvinna ur personalen prata en förälder tillrätta, eftersom föräldern inte vistades så mycket på sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Man tänkte sig att personalkvinnan förstod hur föräldern tänkte. Problemet vara bara att personalkvinnan tyckte att beteendet att lämna sitt barn på sjukhuset var helt obegripligt och ett extremt västerländskt beteende.

Jag har funderat mycket på den här fördomen och jag tror att den kommer sig ur en vilja att se den svenska synen på barn som den med det allra bästa barnperspektivet. I och med att vi svenskar tänker "rätt" så rättfärdigar vi vad vi gör med våra barn, medan vi hävdar att "andra kulturer" har svårt att se barnet som en egen individ med rättigheter och människovärde. Jag tror att den här etnocentrismen kan bli väldigt farlig eftersom den kan rättfärdiga kränkningar av barn i vår egen kultur. Jag tänker t.ex. på femminutersmetoden och bestraffningsmetoden timeout som båda två har förts ut av svenska myndigheter och fått stort genomslag. Jag vet att båda metoderna är otänkbara i många icke västerländska kulturer.

Idéer som försvårar amning 1

Av Marit Olanders

"Det är onormalt att barn vaknar flera gånger per natt efter en viss ålder."

Den svenska amningsnormen är orimlig på flera sätt. När man ammar ett litet barn anses man enligt normen som "duktig" men ammar man ett barn på låt säga över ett år eller två ses man snarare som som en som har svårt att sätta gränser.

Man skulle kunna säga att normen är dubbelbestraffande. Amma ska man, men normen sätter upp så snäva gränser att det inte går att följa den om man inte har ett barn och bröst som båda klarar glesa amningstillfällen.

Fortfarande finns det gott om fördomar kring samsovning, att det skulle vara kategoriskt farligt. Samsovning gör att man kan amma mer eller mindre i sömnen. När forskare har filmat samsovande, ammande mor-barn-par har man kunnat se barnet börja röra på sig och mamman utan att vakna helt lägga det vid bröstet varvid bägge snabbt kommer till ro igen.

Sover man enligt normen i var sin säng ska mamman alltså stiga upp ur sin egen säng, gå över till barnets säng, plocka upp det och amma det (sittande?) och sen lyckas med konststycket att lägga ner det i spjälsängen utan att det vaknar innan hon själv kan gå och lägga sig igen (och samsova med sin partner). Det är kanske inte konstigt att idén att barn ska sova sammangängande efter 4 eller 6 månader kom till, som en hjälpteori till idén att mamma och barn inte ska sova tillsammans. Vårdapparaten och enskilda har stått föräldrarna bi med olika metoder för att förmå barnen att gå emot sina instinkter att somna och sova ensamma, den ena grymmare än den andra.

Det ses som barnets fel att det inte sover sammanhängande, eller föräldrarnas, för all del. Det är det som ska rättas till. I själva verket är det idén att de ska sova om nätterna som det är fel på. Kartan stämmer inte med terrängen och då försöker man ändra på terrängen så den stämmer med kartan.

Det är förväntningarna det är fel på. Barn vaknar till på nätterna, det är vanligt och normalt hela det första året, kanske längre. Kanske mycket längre.

Slutar man amma på nätterna kan det hända att barnet sover mer sammanhängande. Men inte nödvändigtvis. En del barn fortsätter att vakna om nätterna för att få vatten eller välling eller nappen ännu en lång period. Då har man berövat sig själv det snabbaste medlet att söva om barnet till ingen nytta.

En annan följd av att sluta nattamma är att det går ut över mjölkbildningen. Ju mindre man ammar, desto mindre mjölk gör man. Det borde alla de som propagerar för sammanhängande sömn hos spädbarn också tänka på.

Lita på dig själv

Av: Eva-Lotta Funkquist

- Lita på dig själv och inte på alla råd, säger Hugo Lagercrantz till alla föräldrar i senaste numret av Föräldrar & barn (12 09). Sen ger han sju beska droppar mot de vanligaste föräldrafelen. Föräldrar ska inte sätta bebisen framåt i barnvagnen, föräldrar åker för mycket på semester, låter tv:n vara barnvakt och köper för mycket leksaker, enligt Hugo. Han menar också att föräldrarna ska våga prova femminutersmetoden, köpa böcker istället för leksaker och inse att babysim mest är för uttråkade föräldrar.

Hugo (64!) ger själv inte råd, nej han berättar för moderna föräldrar hur det ÄR utifrån bland annat forskning. Men jag tror nog tyvärr att han mest säger hur det ÄR enligt honom, utan forskning. Om föräldrar känner att det är jobbigt med femminutersmetoden och inte vågar använda den, är väl just det ett tillfälle då de ska lita på sig själva och inte på auktoriteter, eller?

Och du Hugo, när du har nockat dina elever, säg mig, hur tror du då att de ska komma ihåg vad du lärt dem?

Vilken psykologisk teori grundar sig femminutersmetoden på?

Av: Eva-Lotta Funkquist

Behaviorismen hade starkt genomslag i Europa och USA i början av 1900-talet. Ivan Pavlov blev då världsberömd för sina försök med hundar och sin beskrivning av den klassiska betingningen. Behaviorismen innebär ett mekaniskt sätt att se på människan och allt mänskligt beteende beskrivs som ett svar på en yttre påverkan. I mitten på förra seklet hävdade barnläkarna att mammor skulle få problem och "bortskämda" barn om de ammade så fort det skrek och istället rekommenderades de att vänta med att plocka upp barnet tills det log och i och med det belöna leendet. De är många kvinnor som fick barn under den perioden som idag kan vittna om hur de stått på andra sidan en stängd dörr och gråtande lyssnat på barnets förtvivlade skrik.

- Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? brukar de avsluta självförebrående.

Femminutersmetoden har också sina rötter i behaviorismen. Man behöver inte läsa mellan raderna. Så här skriver Berndt Eckerberg i en av sina broschyrer.

Ty vad är det man gör, när man på nätterna tar upp barnet när det skriker, tröstar det ger det mat, så att alla kan sova vidare? Jo, man belönar skriket med sin tröst. Och all beteenden som belönas tenderar att förstärkas - så fungerar vi människor. Vill man att barnet ska sluta skrika på nätterna måste man alltså sluta belöna skriken. Det är vad man gör med denna metod.
(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn över cirka arton månader, sid: 11)

Återigen får vi höra självberåelser. Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? , skriver föräldrar på nätet. Googla får ni se. Här är en röst: http://zoulmedia.wordpress.com/2009/04/07/femminutersmetoden/

Det verkar så enkelt

Av: Eva-Lotta Funkquist

När man läser i föräldratidningarna om femminutersmetoden verkar det som om genomförandet av metoden är ganska enkelt. När man lyssnar på dem som har forskat på metoden kommer en annan blid fram. I ett forskningaprojekt i Uppsala lät man en barnsjuksköterska eller psykolog ringa upp föräldrarna varje dag i en till två veckor för att de skulle få förtroende för metoden. Berndt Eckerberg skriver så här i en av sina broschyrer:

Barn mellan 5 och 18 månader protesterar i genomsnitt en halvtimme första kvällen , men något längre om de är i 7-10 månadersåldern. Man måste vara beredd på att låta barnet skrika över en timme om det inte är tillräckligt trött vid läggningen och dessutom envist.

(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn från cirka fem till cirka arton månader, sid: 9)

Fler broschyrer som lär ut femminutersmetoden

Av: Eva-Lotta Funkquist

Det finns alltså några broschyrer som innehåller sömnrådgivning och som används inom barnhälsovården. Deras innehåll är till stora delar överlappande och budskapet är detsamma. De inleds med en beskrivning av sömnmönstret hos spädbarn, förskolebarn och vuxna. Därefter beskrivs hur barn kan lära sig somna och somna om själva. Sammanfattningsvis går detta ut på att barnet skall läggas, mätt och belåtet, vaket i sängen. Citat nedan kommer från en broschyr som har utformats i Uppsala, men som har använts även på andra håll. Den utformades för att delas ut till alla föräldrar när barnet är tre månader.

Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg ner henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon kan lära sig att somna utan att Du behöver göra så mycket. (När barnet skall sova, 1998 sid: 11)

Broschyrer som lär ut femminutersmetoden

Av: Eva-Lotta Funkquist

Det finns några broschyrer som lär ut femminutersmetoden (som metoden kallas i folkmun) och som används på vissa håll i barnhälsovården. Ett par är skrivna av Berndt Eckerberg. Nedan ett citat från en av hans broschyrer.

En del barn trissar upp sig själva till ren desperation, kastar ut allt som finns i sängen och kan illvråla tills dom kräks. Då är det lätt att ge upp som förälder men det finns det ingen anledning att göra… och har barnet kräkts får man förstås byta sängkläder. Låter det grymt att låta barnet fortsätta skrika? Gör man inte det lär sig barnet att det måste skrika tills det kräks för att få som det vill och får ännu lättare att trissa upp sig till desperation i framtiden.

(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn över cirka arton månader, sid: 9)