Du och ditt barn bestämmer

av Julia Ilke

Som kommentar till det förra inlägget frågar en mamma hur hon ska tackla förskolepersonalens önskan om att hon ska sluta amma barnet då de menar att barnet kommer att börja somna fortare i vagnen om hen vänjs av vid att somna vid bröstet. Till Amningshjälpens Facebookgrupp kommer det med jämna mellanrum frågor från mammor som undrar hur de ska övertyga sina män om att det är ok att amma efter 1-års dagen. Frågor om hur man ska orka amma vidare när svärfar säger högt så att alla hör att det inte passar sig att amma så stora barn. Oro för att barnet får näringsbrist när det väljer bröstet framför mormors hemlagade köttbullar eftersom mormor hävdar det så bestämt.

Stressen över att känna att man vill amma vidare men ständigt bli ifrågasatt och påhoppad på grund av sitt val.

Att rusta sig med kunskap om WHO:s 2-års- rekommendation, andra kulturers amningsvanor som är mer tillåtande och nyttan med att barn får amma länge stärker och hjälper många vet jag. Men det är ändå jobbigt att behöva försvara sitt val och hänvisa till WHO i tid och otid när man egentligen bara vill få amma sitt barn i fred.

Att bygga ett pannben av stål där andras tyckande och tänkande inte tillåts passerar in låter troligen lättare än vad det är men kanske är det ändå vad den enskilda mamman behöver göra. Vägra lyssna på andras pladder och fokusera på dig själv och barnet. Förskolepersonal borde inte ha någon åsikt över huvudtaget om era amningsvanor men om de ändå uttrycker åsikter så svara att det är eran ensak.

Hämta stöd från andra är också guld värt! Gå med i Amningshjälpen och gå på de lokala träffarna, spana på öppna förskolan efter en annan långstidsammare och prata med henne, inspireras av någon känd person eller bloggare och hämta styrka från henne när det känns motigt.

Det är DU och ditt BARN som bestämmer hur ni vill amma och andra har inte med saken att göra. Punkt slut! Ok?

Kanada förespråkar långtidsamning

av Julia Ilke

Kanada är ett land där en hög andel ammar och drygt 87 % av mammorna uppger att de har en intention att amma sitt barn. Att många börjar amma behöver dock inte betyda att många även fortsätter att amma, och särskilt inte att de ammar sedan barnet blivit ett par år gammalt. Kanadas hälsodepartement Healty Canda har en Facebook-sida och förra veckan la de upp den här bilden med följande bildtext:

"How old was your child when you stopped breastfeeding?

It’s Breastfeeding Week - here are 10 great reasons to breastfeed from Day 1 to age 2 and 
                                       beyond:http://bit.ly/HCdnGreatReasonsToBreastfeed"

Bild lånad från Healthy Canadians

Skulle du vilja se att svenska myndigheter gjorde kampanjer för att främja långtidsamning? Eller vore det att lägga sig i saker som bara familjen själva ska bestämma?

Jag tycker det är positivt att effekterna av att långtidsamma lyfts fram på en så hög nivå i samhället.  Som jag skrev i förra inlägget så kommer inget företag någonsin att göra reklam för bröstmjölk och frågan är då vem ska göra det om inte just statliga myndigheter. Om det nu behövs någon reklam över huvudtaget, men det tror jag för annars är risken stor att barnmatsföretagens reklam blir den enda "informationen" man får och den är ju som sagt sällan amningsvänlig. Personligen skulle jag gärna se bilden tapetserad längs rulltrappan i tunnelbanan och i busskurerna i stan för det är alldeles för sällan man ser eller hör om barn som ammas efter 1-årsdagen.

Källor:
Breastfeeding Initiation in Canada: Key Statistics and Graphics (2009-2010).
Healty Canadians på Facebook

En dryck anpassad för små barns behov

av Julia Ilke

Enligt Semper är avsaltat vasslepulver, skummjölkspulver, maltdextrin, veg olja (raps, palmkärna,

solros, algsvamp), mjölksocker, galaktooligosackarider, minderalämnen, fiskolja, taurin, surhetsreglerande medel (citronsyra) och emulgeringsmedel (sojalecitin) precis vad barn över 1 år behöver. I alla fall enligt deras reklamutskick som dimper ner hos alla lagom till 1-årsdagen.

Amning kommer aldrig något företag att göra reklam för eftersom det inte finns några pengar att tjäna. Men jag kan ju alltid göra lite reklam här:

"Bröstmjölk- drycken, närheten, trösten och goset som är individuellt anpassat för just ditt barns behov. Efter 1- årsdagen täcker endast 450 ml av denna underbara produkt hela 30 % av energibehovet. Sammansättningen av näringsämnen har forskats fram under miljontals år och som en bonus kommer mjölken även med antikroppar. Mjölken är gratis, miljövänlig, alltid perfekt tempererad och otroligt god. Bröstmjölk- för att ditt barn är värd det bästa!"

Rätt att amma på jobbet

av Julia Ilke

Visste du att du har rätt att amma på arbetstid? Att börja jobba behöver således inte betyda att man måste sluta amma utan om man vill och har möjligheten så har man rätt att under en arbetsdag ta paus för att amma. Man kan inte kräva lön för den tiden men det kan i alla fall vara bra att veta att man får ta ledigt mitt under pågående arbetsdag. För att inte förlora i inkomst kan man alltid planera sin föräldrarpenning så att man har en timme att ta ut även sedan man börjat jobba.

I de flesta länder har man denna rättighet, men förvånande nog så saknar bland annat finska, kanadensiska, sydafrikanska och australiensiska mammor den rättigheten.

Klicka här för att se bilden stor.

Läs mer:
Föräldraledighetslagen 

Förtydligande: Givetvis kan du fortsätta amma de tider du inte jobbar. Att ta amningspauser under arbetsdagen är inget måste för att fortsätta amma utan för de flesta fungerar det bra att inte amma när man jobbar men sedan amma som vanligt resten av tiden. Om brösten börjar spänna under dagen kan man alltid pumpa eller handmjölk ur lite, och samma sak om mjölkproduktionen minskar för att då hålla den igång,

"Amningen känns så skör på ett annat vis"

Av Marit Olanders

Läsare har frågat efter mitt examensarbete i pedagogiskt arbete, om hur mammor till förskolebarn som ammas upplever bemötandet av förskolans pedagoger. Här kommer sammanfattningen:

Bakgrund: I Sverige ammas 16 % av barnen vid ett års ålder. En del kvinnor har amningen kvar när barnen börjar på förskola och några fortsätter att amma i flera år till. I Sverige är normen att amma de första månaderna men avsluta amningen senast vid ett års ålder. Medan kvinnor som ammar kortare tid än normen på senare fått ett visst erkännande för sin utsatta situation är det fortfarande accepterat att öppet kritisera fortsatt amning.

Syftet med föreliggande undersökning var att öka kunskapen om hur mammor till förskolebarn som ammas upplever bemötandet av förskolans pedagoger, förutsatt att de vet om att barnen ammas.

Metod: Kvalitativa intervjuer med 10 kvinnor som nu ammade eller under de senaste fem åren hade ammat barn under tiden de gick på förskola. Kvalitativ innehållsanalys där intervjuerna delades upp i meningsbärande enheter som fick etiketter, koder, och sorterades i underkategorier och kategorier utifrån sitt manifesta innehåll. Innehållet tolkades också utifrån sitt latenta innehåll och sorterades därvid in i två teman, inkludering och exkludering, inspirerade av Iris Marion Youngs begrepp.

Resultat: Innehållet i intervjuerna delades in i fyra kategorier:

·       Om amning i förskolepraktiken tog upp kvinnornas känslor kring amningen, om hur de förhåll sig till amningsnormen, vad de berättade om amning på förskolan, och vad de berättade om sina barn. De flesta informanterna ammade/hade ammat sina barn i samband med hämtningen; inne på avdelningen, i hallen eller utanför förskolans område.

·       Förhållande till pedagogerna handlar om informanternas upplevelse av tillit och bristande tillit, samt av bekräftelse och ifrågasättande. De flesta informanterna kände stort förtroende för pedagogerna men en del pedagoger kunde framstå som alltför toleranta för att barnen var ledsna.

·       Bemötande av pedagogerna handlar om i vilken utsträckning informanterna har bemötts med öppenhet eller tystnad, fått uppmuntran och kritik. Det vanligaste bemötandet var tystnad. Varken pedagogerna eller informanterna pratade om amningen. En enda informant nämner en pedagog som spontant nämnde amning som alternativ när hon frågade om barnets matvanor på kvällen. Att olika familjer har olika vanor för godisätande kunde man prata om, men inte amning. Informanter hade upplevt både uppmuntran och kritik samt att amningen gjordes till problemet.

·       Upplevelse av sin situation. Samtliga informanter kunde känna sig utsatta i sin amning och annorlundahet och de valde två vitt skilda strategier att handskas med detta. En del var mycket förtegna om amningen för omvärlden och andra tog medvetet plats och förväntade sig att omgivningen gillade läget.

Analys. För informanterna är amningen något trevligt och givande de har tillsammans med sina barn - som av majoritetssamhället uppfattas som tabu och omgärdas av fördomar. Att få kritik för amningen kan vara känsligare än att exempelvis få kritik för uppfostringsfrågor. Snarare än kritik mötte kvinnorna i förskolan tystnad – amning gjordes osynlig. Härvid bemöts kvinnor som ammar förskolebarn på ett liknande sätt i utbildningssystemet som homosexuella skolungdomar – de förtigs eller bejakas i vart fall inte. Iris Marion Young har definierat olika aspekter på förtryck som kan vara invävda i strukturer och normer i ett samhälle. En aspekt är kulturell dominans som innebär att man blir osynliggjord och stereotypiserad, något som drabbar ammande mammor och deras barn.

Amning kunde få skulden för problem med inskolning, mat eller sömn eller informanterna befarade att om något i förskolevistelsen inte hade fungerat så hade amningen utmålats som problemet. Det kan passas in i diskurser om ”barn idag” som egoistiska och ”föräldrar idag” som oförmögna att sätta gränser och jämföras med hur lärare kan koppla enskilda elevers problem till deras etniska tillhörighet.

Flera informanter beskriver sig själva som mer känsliga för sina barns gråt än pedagogerna. Psykologisk och neurobiologisk forskning bekräftar att ett lyhört bemötande är avgörande för barns utveckling. I ett mångkulturellt samhälle är det också av stor vikt att inse att det inte finns obestridliga objektiva sanningar och att man snabbt kan kolla upp uppgifter via internet.

Eftersom amning av barn över året så sällan syns så kan det vara chockerande första gången man ser ett större barn ligga vid sin mammas bröst. Men om synen på amning av större barn normaliseras kan en integration amning av förskolebarn i samhället ske.

Hur man reagerar på barns starka känslomässiga uttryck kan ha att göra med hur vi själva behandlades som små. Det här är något som man också kan behöva prata öppet om i arbetslaget eller med handledning.

Mer forskning behövs om olika aspekter på mångfald i förskolan och för att ytterligare belysa ammande mor-barn-pars utsatta situation. Dessutom vore det intressant att studera frågan från pedagogers synvinkel.

Efterlysning: Berättelser om barn som ammats i flera år

Av Marit Olanders

I nutida västerländsk kultur är vi mycket ovana vid att barn ammas i flera år, medan det är helt normalt i andra delar av världen. Jag tror att det hela tiden har funnits mor-barnpar  i Västerlandet, som har fortsatt med amningen i smyg för omgivningens skvaller och BVC:s journaler. Kanske för att barnet har uppskattat amningen så mycket, vilket är den vanligaste anledningen till att man fortsätter att amma.

Marianne Liliequist skriver i sin doktorsavhandling "Nybyggarbarn" att barn i det svenska bondesamhället ofta ammades i två-tre år eller tills nästa syskon kom. Sista barnet kunde fortsätta upp i fem-sexårsåldern, tills barnet själv skämdes för att fortsätta (vilket gör att man undrar om det fanns barn med stor integritet som i det fördolda fortsatte ännu längre). Så skedde in på 1900-talet.

Min pappa hade en barndomskamrat, född 1930 i södra Skåne, som berättade att han "fick patte" som jag tror han sa, tills han var sex år. Föga förvånande blev han inte trodd." Ja så sa han", sa min pappa en gång, tydligt ogillande. Jag frågade också en gammal distriktssköterska på bygden om detta en gång och hon hade samma uppfattning "Ja det sa han men det trodde jag aldrig  på". Jag som vet åtskilligt flera sexåringar som ammas eller har ammats tror det absolut. För visst är det en väldigt udda sak att säga om det är "göra sig märkvärdig" man vill? Något som ses som nämast perverst av andra?

Även i norra Dalarna förekom det barn som ammades upp i sexårsåldern långt in på 1900-talet.

Så nu undrar jag: Finns det fler berättelser om barn som ammats i flera år under 1900-talet (eller tidigare)? Kanske någon i din egen släkt? Skriv och berätta!

Småbarnsamning i Sverige

Av Eva-Lotta Funkquist

I det förra inlägget visade det sig att människor kom till ammande kvinnors undsättning om mammorna blev kritiserade då de ammade på ett kafé i New York, även om barnet var så stort som fyra år. Men hur skulle det gå i Sverige? Inte så bra, tyder väl det här inlägget på. Högst ovetenskapligt jag vet, men faktum är att jag blev förvånad över de oerhört fördumsfulla och intoleranta reaktionerna bland svenskarna. Tre av deltagarna är väl välutbildade journalister, som dessutom vet att de blir filmade? Då förväntar man sig ju lite mer tolernas, eller?

Ge upp, Titan television!

Av Marit Olanders

Titan Television fortsätter att jaga intervjuobjekt till ett program om "långtidsammande" kvinnor och deras barn. Det har de har gjort med ojämna mellanrum i flera år, utan att få napp. Nu verkar de gå ett steg längre än tidigare och spårar kvinnor som exempelvis har kommenterat på bloggen Amma vidare.

Enligt Titan vill de göra programmet för att amningen har gått ner på senare år. Men det är amningen de första månaderna som backar. Amningsförekomsten vid ett år ligger still och mätningar av amnignsförekomsten bland äldre barn mäts inte. Gör gärna TV om varför amningsförekomsten de första månaderna backar! Men blanda inte in så kallade långtidsammande mammor och deras barn i det.

Jag tycker det är viktigt att vi breddar amningsnormen i samhället så att det blir fullt accepterat att amma och flaska i full frihet, var man än befinner sig. Men jag tror inte att en så kallad dokumentär i TV3 är rätt sätt att sprida det budskapet. Det gjordes ett program om en kvinna som ammade sin åttaåring i England för många år sedan. Klipp om dem får hundratusentals träffar på Youtube och i ett av dem kallas mamman för "weird".

Fördomarna är fortfarande många om amning av barn efter det första året. Vi kan bemöta dem på många sätt. Men TV, med sin oerhörda genomslagskraft, som förstärks av youtubeklipp med sin höga spridningspotential, är inte rätt medium. Det riskerar bara motverka sitt (påstådda) syfte.

Vi lever i ett mobbningssamhälle med enormt hårda normer för hur man ska vara för att betraktas som normal, inte minst under uppväxttiden. Att då göra TV-program som hänger ut ett barn och dess mamma är inte etiskt försvarbart. Att påstå att det har att göra med minskad amning de första månaderna känns som en riktigt dålig bortförklaring.

Ge upp, Titan telvision. Inse en gång för alla att det är en dålig idé.

Alanis Morissette för barnstyrd avvänjning

Av Marit Olanders

Alanis Morissette ammar sin treårige son och tänker fortsättsa med det tills han inte vill längre. Dessutom samsover hon och hennes man med sonen, skriver Aftonbladet.

Vad är det som provocerar så?

Av Marit Olanders

Fortfarande rullar debatten på om småbarnsamningens vara eller inte vara, särskilt i USA. Tidskriften Mothering har en läsvärd artikel om hur Time hårdvinklar sina omslag för att få dem så uppseendeväckande som möjligt, som när de gjorde OJ Simpsons hud mörkare på en annan omslagsbild.

Sarah Scott på Mothering noterar också att den europeiska upplagan av Time har rensats på amningsbilder. Här är den nyvalde franske presidenten Hollande på omslaget. Artikeln om attachment parenting är med, men med en annan rubrik och, alltså, utan bilder på amning. Hon menar att det att bröst förekommer både i samband med sex och reklam och i samband med amning är något som amerikaner har särskilt svårt att få ihop. Kanske det. Men Time-omslaget har ju faktiskt vållat debatt även här.

Så om vi skulle fråga oss vad det egentligen är som är så upprörande med amning efter det första året. Här är några spridda tankar:

Ovana. Vi är vana att se spädbarn som är nyfödda eller på sin höjd några månader ammas. Ett barn som själv välartikulerat med ord ber om att få amma är vi väldigt ovana vid, och jag tror att bara det får oss att rycka till och inte veta hur vi ska förhålla oss. "Ska jag titta dit, eller åt ett annat håll, och hur tror de nu om jag - - -" Och så kan det förstås dyka upp känslor och associationer som man inte visste att man hade och inte håller med om intellektuellt.

Går man på några möten med Amningshjälpen och även en riksträff kommer man snabbt att vänja sig vid åsynen av ammade småbarn. Man kommer också att inse hur praktiskt det är - när barnen ligger (eller sitter) vid bröstet är de nämligen tysta och stilla och deras mammor kan följa med i föreläsningarna. Man kan också räkna med att möta självavvanda riktigt långtidsammade barn bland medföljande storasyskon eller tonåriga barnvakter. En och annan av föräldrarna ammades själv långt upp i åren. Men det kommer inte att synas på dem.

Sammanblandning med sex. Brösten sitter lite halvvägs ner och är både sex och inte, sa Tiina Rosenberg ungefär någon gång. Och eftersom världs-genomsnittet i amningslängd (genomsnittet alltså, inte extremen!) är tre år kan man undra vad som är snett i den västerländska kulturen eftersom denna avviker kraftigt från det. Det är också här som sexualiseringen av bröst exponeras mest. Läs mer här.

En föreställning om mamman som offer. Grundar sig antagligen i att man ser amning som den utmålades på 1950-talet, som en helig modersplikt. något som mamman var skyldig sitt barn och som gjorde henne till en duktig mamma (extra duktig eftersom dåtidens amningsråd och sjukhusrutiner gjorde amning onödigt svår). Man kan också tro att amning måste vara något jobbigt, smärtsamt, slaskigt, tärande och utgå ifrån att mamman vill slippa det. Så varför ammar hon fortfarande ins treåring? Hon har väl svårt att säga nej och sätta gränser.

Till denna fördsom hör också föreställningen att det är kuschade hemmamammor som ammar mest. I hela västvärlden är det kvinnor med hög status i samhållet, i form av hög utbildning, hög inkomst och förvärvsarbete som ammar mest och längst. I en australiensisk undersökning av kvinnor som ammade i minst två år hade två tredjedelar högskoleexamen eller ännu högre utbildning.

En högutbildad yrkesarbetande kvinna som har ammat längre än genomsnittet är skådespelaren Stina Ekblad. I en krönika i Amningsnytt 3/00  berättade hon om det hat hon hade mött sedan hon berättat om sin och sin sons långa trevliga amningsperiod. hon hade läst och hört elaka spydigheter, fått hatiska blickar på stan och pikar från andra småbarnsmammor. Varför?

Att amma är en osjälvisk handling. Och över vår tid  regerar Kung Jag. Han ser med misstänksamhet på mammor som låter sig väckas fyra gånger om natten i fyra år för att amma sitt barn. Kung Jag vill inte sugas ut och tröttas ut och Riskera Sin Byst.

Nej, redan ettåringar ska vara självständiga och inte störa och ta tid i Kung Jags rike. Och Stina Ekblad citerar en replik av Strindberg i Fadren (marginaleran vägrar dra in sig då jag kursiverar):

"O, det är ljuvt att somna vid kvinnobröst, om det är modrens eller älskarinnans, men ljuvast modrens!"

Det var som om den innehöll så mycket längtan, så mycket sorg, så mycket förträngd barnslighet och ensamhet. Kung Jag i famnen på den stora Gudsmodern, diande en sagolik trolldryck som gör honom stark nog att se, att han är en medmänniska han med, mäktig både medkänsla ochy inlevelse.

Inte bara en hjälplöst sprattlande omnipotent egoist, fritt svävande i självupptagenhetens mördande tråkiga tomrum.

Oschyst debatt

Av Marit Olanders

Rebecca Weidmo Uvdell pratar gärna om amningsmaffian och om kvinnors fria val vad gäller amning. Valet att amma länge är dock inget hon är beredd att försvara. Till Rapport säger hon att amning hindrar barns utveckling och att det inte är bra om fyraåringar dricker middag - dvs helammas.

Jag vet inte om Rebecca Weidmo Uvdell verkligen är så okunnig som hon verkar, eller om hon medvetet sprider fördomar om amning och misstänkliggör ammande mor-barn-par. Klart är dock att valfriheten hon efterlyser inte omfattar att fortsätta amma i flera år.

Kvinnor som fortsätter amma efter en viss ålder, egentligen oklart vilken, är det tydlligen okej att smutskasta och sprida fördomar om. Så även om deras barn. Vi kan utgå ifrån att det i Sverige idag finns ammade barn som både är läskunniga och kan hänga med i nyhetsflödet. Rebecca Weidmo Uvdell bidrar till stigmatiseringen av dessa barn. För de fyraåringar och äldre som ammas gör det inte enbart. de lever inte som bebisar. De äter annan mat, de går på förskola, förskoleklass eller t o m i skolan, de har kompisar och aktiviteter. OCH när de är hungriga en halvtimme för middagen, eller ska sova, eller har slagit sig eller kanske drömt en mardröm så ammar de en slurk, ibland samtidigt som de spelar spel på mobilen eller ser på teve.

Hela tänket att man måste hindra barn från saker för att de ska kunna växa och utvecklas är ålderdomligt. På lärarutbildningarna av idag lägger man mer fokus på det kompetenta barnet, som kan en massa saker bara vi låter den få chansen att pröva.

Rebecca Weidmo Uvdell pekar ut vårdpersonal som i linje med svenska riktlinjer främjar amning för amningsmaffia. En maffia är organiserad brottslighet. Hur går det ihop? Hon kallar Cecilia Kauppi för amningprofet som vill skuldbelägga kvinnor som inte ammar. Det är både felaktigt och oschyst. På Newsmill uttryckte sig Cecilia Kauppi med stor ödmjukhet inför kvinnors olika val vad gäller amning och flaskmatning.

Jag skulle vilja efterlysa lika stor ödmjukhet inför valet att amma längre än normen bland de som i likhet med Weidmo Uvdell lägger större tonvikt vid valet att flaskmata. De som förlorar på när man misstänkliggör och smutskastar är de enskilda kvinnorna - och deras barn.

Amma sin treåring är normalt

Av Marit Olanders

Kathy Dettwyler intervjuas i USA Today och reder ut begreppen här. Hon har sutderat 1280 barn vars mödrar ammade dem i över tre och ända upp till nio år. Surprise, surprise, de behöver inte terapi och trodde inte att de hade sex med mamman.

Mammorna kännetecknades av att vara medel- eller överklass, högutbildade och förvärvsarbetande. Det var mestadels inte naturnära mammor som odlade sin egen bomull och vävde sina egna tygblöjor, förklarade Dettwyler. (Fast jag tror att en del av dem inte skulle behöva det eftersom de körde blöjfritt men det är väl överkurs).

En nödvändig provokation?

Av Marit Olanders

Här är tidningsomslaget som har väckt starka känslor, både i hemlandet USA och här i Sverige. Medan Barack Obamas uttalade stöd för samkönade äktenskap väckte debatt i USA men knappast i Sverige tror jag meningarna är lika delade om Times omslag i bägge länderna.

Min egen första reaktion var - varför kom inte jag på den här bildidén? När jag fotograferade omslag till Amningsnytt valde jag gärna bilder av mammor som i likhet med Jamie Lynne Grumet mötte betraktarens blickar och utstrålade säkerhet. De bilder man ser på ammande mor-barn-par är antingen bildligt talat invirade i rosa tyll, mamman med sedesamt sänkt blick och barnet en nyfödd bebis, eller så syns mammans ansikte inte alls, eller också bilder på lite äldre barn men då i sammanhang som är mycket fjärran vår svenniga vardag såsom medeltida målningar av madonnan och barnet eller afrikanska mor-barn-par från någon svältkatastrof.

Jag ville skapa alternativa bilder till amning, med tuffa kvinnor och barn i olika åldrar och situationer. På Amningsnytt nr 2/08 ammar en kvinna sina två söner, vid fototillfället två och fyra år om jag minns rätt, på en bänk på en gågata i Karlstad. På nr 3/08 står en kvinna bredbent med leende blick i kameran och ammar sin dotter på en gång i Lunds stadspark. På nr 1/04 står en mamma på knä och ammar medan barnet står på marken bredvid. Get-amning kallade de själva den ställningen.

Time går ett steg längre. Både mamma och son står upp och ser rakt på betraktaren. Fotograf och stylist framhäver verkligen pojkens storhet. Han är inte fyra år fyllda, men poserar i komouflagebyxor, grova skor och tröja med uppdragna ärmar. Mina värderade bloggkolleger på Amma vidare och Sagogrynet är skeptiska till bildkompositionen och tycker att bilden provocerar i onödan. En treåring är ju inte sådär stor, en treåring är ju liten!

Jo men det finns ju större ammade barn också. Fast de vill kanske inte vara med på bild. Går man i skolan är det kankse svårt att stå till svars för att man fortfarande ammar. Man kan tolka bilden på Time-omslaget som att pojken inte bara representerar sig själv utan även de äldre barn som ammas, vilket är helt normalt för vår art. Jag har skrivit tidigare om problemen med att sätta en övre åldersgräns för amning och om barnstyrd avvänjning är möjlig.

Det ÄR chockartat att första gången se ett barn som för länge sedan passerat spädbarnsstadiet, som går och pratar och har koll på hur världne fungerar, ammas. Första gången jag såg ett större barn ammas var när jag var drygt tjugo och bodde i England. En kvinna som för övrigt var tandhygienist kom hem från jobbet, slängde sig i en fåtölj och hennes treåring kryper upp bredvid henne och ammar.Jag var ganska förfärad, men insåg att det inte var något avvikande.

Karleen Gribble har forskat om kvinnor som ammar barn över två år och även ställt frågor till barnen själva. Resultatet finns publicerat i två artiklar, Long term breastfeeding, changing attitudes and overcoming challenges, respektive As good as chocolate. Ett av Gribbles fynd var att många kvinnor som själva kom att amma i minst två, kanske upp till åtta år, själva hade reagerat med chock och avståndstagande första gången de såg ett större barn ammas. På något sätt hade åsynen ändå satt igång en process i dem, och ändå bidragit till att de kunde fortsätta att amma längre än normen runt omkring dem.

Gribbles slutsats är att den där chockreaktionen kanske är nödvändig för att sätta igång en förändring. Ingen vinner någonting på att amning av större barn aldrig syns, varken i riktiga livet eller på bild.

Är barnstyrd avvänjning möjlig?

Av Marit Olanders

Jämför man människor med andra primater ser man att graviditetslängd, ålder vid könsmognad och till förväntad livslängd förhåller sig till varandra. Tomas Ljungberg förklarade det en gång som att man ritar streck på ett gummiband och sen drar ut gummibandet, den förväntade livslängden, så förhålller sig tidpunkterna till varandra. människoaporna schimpans, gorilla och orangutang har alla en total livslängd på 40-50 år, ungarna blir könsmogna vad 7-10 år och digivningsperioden är 3-4 år, skriver Tomas Ljungberg i sitt häfte "Vad är naturligt för mitt barn?"

Följaktligen är människans livslängd lite längre, könsmognaden kommer lite senare och ska man prata om en naturlig amningsperiod så är den 3-5 år. Det är också så länge som människor ammar, som lever i den miljö människan som art utvecklades, environment of evolutionary adaptedness, det vill säga jägare och samlare, menar Ljungberg.

Antropologen Katherine Dettwyler har tittat på olika fysiologiska förhållanden och kommit fram till ungefär det samma, men ett bredare spann:

• Det är vanligt att större däggdjur avvänjs när de har fyrdubblat sin födelsevikt, och för människor sker det vid 2,5-3,5 års ålder.
• Primater ger sina ungar di tills de når en tredjedel av sin vikt som vuxen, vilket för människor sker vid fem till sju års ålder.
• Primater slutar dia när de är ungefär halvvägs till könsmognad, vilket för människor skulle ske vid 6-7 års ålder.

Och så vidare. Dettwyler hamnar någonstans mellan 2,5 och 7 års ålder.

Ändå är det vanligt att höra berättelser om barn som slutat amma långt före två och ett halvt års ålder för att de inte ville amma längre. Och föräldern vill inte tvinga eller pressa barnet till något det inte vill.

Så om det är något naturligt att amma i över två år, varför slutar vissa tidigare? Jag har funderat en del på det.

Amningen är skör och lättstörd i början. För glesa amningar eller för litet tag hos barnet (eller bådadera) kan leda till att mjölkproduktionen aldrig riktigt kommer upp på den nivå som barnet skulle behöva i längden. Napp, nappflaska och bröstmjölksersättning kan störa amningen genom att den glesas ut ytterligare.

Amningen är skör och lättstörd även senare. Det är inte så enkelt som att amning på natten efter ett antal månader eller ej inte spelar någon roll. En del barn verkar behöva nattamningen för att hålla igång mjölkproduktionen som helhet. En del barn som börjar med mat börjar snabbt äta stora mängder och tappar intresset för amningen. Det är en återkommande fråga till hjälpmammor i Amningshjälpen och svaret är att man kan dra ner på amningen, om man vill - och barnet är friskt och utvecklas som förväntat förstås. Att välling kan störa amningen är väl känt. Först någon gång efter ettårsdagen verkar amningen bli så robust att den tål långa uppehåll men så småningom tål den att man åker iväg på jobb- elelr nöjesresor eller ammar varannan vecka när barnet bor växelvis hos föräldrarna.

Vi lever inte i ett amningsvänligt samhälle. Barn på över året som ammas ser sällan andra jämnåriga barn som ammas. Att amma på stan, på bussen eller i förskolans kapprum när man aldrig ser någon annan göra det är svårt. Behöver mamman läkemedel av något slag föreslår ofta läkare amningsavslut "för säkerhets skull" utan att kolla om det läkemedlet verkligen inte går att kombinera med amning, och utan att fråga sig vad mamman egentligen vill göra.

Amning försvåras i onödan av den förljugna bilden av amning som något enbart för de präktiga, något för dem som inte röker eller snusar, inte vill ta ett glas vin då och då, för de som är minst 25 och har fast jobb när de får första barnet, som är gifta med barnets far, äter näringsrik mat, motionerar etc etc. (Ja nu generaliserar jag hej vilt och jag är även lite sarkastisk men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)

Barn ser inte andra barn ammas. Hänger man på olika forum och pratar amning ser man ofta kommentaren "nu är det bara jag kvar i föräldragruppen som ammar". Barnen känner också av det. De kan mycket väl se icke-amning som det normala även om de själva ammar. Undantaget är Amningshjälpens riksträffar, där banr ammas öppet långt upp i förskoleåldern.

Så även om amning är något naturligt så är inte omgivningen det. Barn påverkas av sin omgivning och är en del av en kontext, precis osm alla vi andra.

Dessutom:
Amning är inte en linjär företeelse. Det börjar inte med att man ammar jättemycket och sedan gradvis allt mindre fram till avvänjningen. För det första ammar nyfödda hon jägarna/samlarna i Sanfolket mindre än ett och etthalvtåringarna (länk). Men hur mycket och hur ofta barn ammar är dels individuellt och dels går det upp och ner för var och en. Barn i tre-fyramånadersåldern kan ha fullt upp att titta sig omkring på annat och hinner inte amma. Barn runt ettårsåldern brukar ofta, om de får, ha en period när de vill ammas hela tiden, som om de ville vara småbebisar igen. Barn som blir sjuka eller är på resa kan tillfälligt återgå till helamning för att de inte har aptit på annan mat eller för att maten smakar konstigt eller kanske för att allting är konstigt och amningen är det enda som är sig likt.

Avvänjning är inte absolut. Att barn slutar amma men sen vill börja om igen är inte ovanligt. Föds det småsyskon kan storasyskonet vilja smaka på mjölken eller testa att amma. Eller amnignen kan vara nere på noll när barnet blir sjukt  och då komma igång igen. Även ett avvant barn på två-tre år eller mer kan ångra sig och vilja börja om. Om man då, i likhet med mig själv en gång i tiden, säger "Men du har ju slutat" ... Är det barnstyrd avvänjning då?

Barnstyrd amning

Av Marit Olanders

"Om vi låter [barnen] styra – vilket vi i allt högre utsträckning gör – blir resultatet inte radikalitet, utan konformitet",skriver Jens Liljestrand i recensionen i DN av Felicia Feldts självbiografiska bok Felicia försvann, om hur det var att vara barn till den av media utnämnda supermamman Anna Wahlgren.

Det Jens menar är att barn föredrar kontinuitet och kärnfamiljer framför experiment och öppna relationer, men han tror också att om barnen fick styra mer (vilket han tror de gör) så skulle det innebära traditionella könsroller och borgerliga ideal.

De första två punkterna är jag böjd att hålla med om. Barn vill inte att deras föräldrar skiljs, de vill fortsätta bo ihop med bägge föräldrarna OCH de vill att föräldrarna ska hålla sams. De vill att livet till stor del ska vara sig likt från en dag till en annan, så att de kan lära sig vad det hela går ut på.

Att en barnstyrd tillvaro skulle vara mindre radikal än dagens tror jag däremot inte ett dugg på. Skulle barn få styra avvänjningen från amning skulle den dra ut på tiden i åtskilliga år. De banr i Sveirge jag vet som vekrligen själva har fått sluta amma i sin egen takt, med minimal påverkan från sina mammor, har gjort det vid tre, fem eller ända upp till tio års ålder. Och att amma länge (det vill säga längre än ett år) verkar vara något av det mest radikala man kan göra, med tanke på de återkommande förfrågningar om "långtidsammare" som Amningshjälpen får från tv-program av typen Outsiders. (Läs mer om det här.)

Minst lika länge som de ammas skulle barn också vilja sova i samma säng som föräldrarna. De skulle inte vilja börja i förskolan, inte vid ett à två års ålder i alla fall vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja stanna där 30 timmar i veckan eller mer, vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja att deras föräldrar gick till jobbet över huvud taget.

Naturligtvis skulle det inte fungera i praktiken. Och det är inget "Amningshjälpen vill". Det jag vill ha sagt är att jag tror inte alls att ett barnstyrt samället skulle bli mer konformt. På en dle punkter skulle det bli nog så radikalt.

Amning och inskolning på dagis

Av Eva-Lotta Funkquist

Ibland får vi frågor till Amningshjälpen om återgång till arbete, inskolning på dagis och amning. Hur ska man göra med amningen då? Några generella svar finns det naturligtvis inte. Men vi kan ändå berätta att den här amningen upplevs som den bästa av många mammor. De tycker att amning är ett suveränt sätt att varva ned då man varit borta från varandra i flera timmar. Med hjälp av amning kan man avleda och lösa konflikter och amning är ett fiffigt sätt att få till ett snabbt mellanmål innan man når hemmet. Och har man nått hemmet kan man kanske läsa posten och amma samtidigt. Nattningen går enkelt och barnet börjar få ett språk och börjar sätta ord på sin amning. Oftast helt andra ord än de vedertagna.

Ibland får vi tyvärr också höra att daghemspersonalen kommit med negaitva kommentarer kring amningen av den här sorten: "Det blir enklare att skola in om ni avslutar amningen först". Råd och kommentarer av den här typen är baserat på personligt tyckande och inget annat och ska naturligtvis inte yppas till föräldrar i barnomsorgen. Om du ändå får höra det, vänd dig till förskolans chef, hälsa från mig och upplys om att ett fortbildningsbehov föreligger.

Det där med en övre åldersgräns för amning ...

Av Marit Olanders

En kommentator skrev en fråga under ett annat inlägg:

Jag skulle vilja fråga Amningshjälpen apropå [NNs] kommentar ovan, där hon skrev att "amning av vuxna inte ingår i våra kulturella ramar" om de någonsin hört talas om NÅGON kultur där vuxenamning varit norm, eller ens vanligt förekommande? Förlorar helt enkelt inte människorna förmågan att dia från bröstet då de tappar mjölktänderna och käkarna utvecklas ? Är det inte i stort sett omöjligt redan för ett barn i tidiga tonåren att ensam upprätthålla mjölkproduktionen hos sin mor? Eller har jag fel? Att en vuxen, som då helt enkelt inte har förmågan att dia möjligtvis kan lyckas suga ut några droppar ur ett sprängfyllt bröst tillhörande en mamma som ammar barn kanske kan gå någon gång, men att amma i ordets rätta bemärkelse?

Först och främst vill jag påpeka att jag bara representerar mig själv, inte Amningshjälpen som helhet. Att jag skriver om saker betyder inte att jag tycker det är något läsarna ska göra heller. Men många funderar tydligen funderar på detta om amning bara är för bebisar.

Sedan behöver frågan om definitioner redas ut. Vad är "amma i ordets rätta bemärkelse"? Är det ett visst antal gånger per dygn? Eller går det an att amma mindre än en gång per dygn, kankse så lite som en gång i veckan eller ännu mindre, som många större barn gör i slutet av amningsperioden? Är det att amma att ha ett amningsuppehåll på flera månader, men så komma tillbaka till bröstet för en period när man behöver lite extra trygghet? Och vidare, måste det komma mjölk när man ammar, eller räknas torramning?

Munhålans proportioner ändras efter hand som man växer. Exempelvis ligger mjuka gommen mycket längre bak i munnen på spädbarn än på vuxna. Ammande barn har bokstavligt talat munnen full med bröst, då bröstvårtans tipp ligger vid övergången mellan hårda och mjuka gommen.

Jag känner till uppfattningen att man förlorar förmågan att amma när man tappar mjölktänderna och får de permanenta tänderna, men det verkar inte vara något definitivt. Det finns uppgifter från olika kulturer om tioåringar som ammas, Inte alla, men några. Här finns en text om amning i Mongoliet. Det man lägger märke till i texten är dels den massiva uppmuntran som ammande mammor (kanske särskilt från Väst?) får och dels att den västerländska definitionen av "avvänjning" blir meningslös i Mongoliet. Barn kan komma tillbaka till bröstet långt efter avvänjningen. vuxna gillar ofta smaken på bröstmjölk. Bröstmjölk används som universalmedel till gamla, som behandling av ögoninfektion och för att göra ögonvitan vitare och iris brunare.

Det verkar också som att mjölkbildningen blir mindre känslig när man har ammat ett längre tag. Det finns kvinnor i Sverige som ammar barn som har växelvis boende. På något sätt ställer brösten in sig poå amning varannan vecka, eller lite amning några gånger i månaden innan sista amnignen har varit utan att man märkte det. Många droppar mjölk kommer det antagligen inte, men några. man kan ju ha lite mjölk kvar i brösten flera månader efter att man senast ammat.

Fenomenet relaktation är också nedstystat i vår del av världen. Relaktation betyder att en kvinna som tisigare ammat återupptar amning, utan att ha fött. Exempelvis kan en mormor börja amma sitt barnbarn medan mamman är på jobbet.

Det finns romerska berättelser om kvinnor som hgar ammat sina föräldrar. En kvinna, vars pappa sattes i fängelse där han förväntades svälta ihjäl, i smyg ammade sin pappa (!). Pappan överlevde och släpptes senare på grund av Peros stora kärlek till honom.

Har det verkligen hänt? Vem vet? På något sätt har någon fått uppslaget till berättelsen och den har förts vidare ända till vår tid. Och på romartiden tycks det ha varit en berättelse inom det möjligas ram, vilket det knappast har varit i västvärlden de senaste decennierna. För har någon t ex sett en film där hjältinnan ammar fången mellan gallerspjälorna? Det kanske är på gång?

Det finns personliga berättelser om amning i sexrelationer i boken Fresh Milk - the Secret Life of Breasts av Fiona Giles. Kvinnor som berättar att deras män ammar på dem. Är det på riktigt? Kanske.

Vill man läsa något om ytterligheterna om amning, det svartaste, det sorgligaste, det lyckligaste och det mest drastiska, då är det Fresh Milk man ska läsa. Men boken förmedlar också, och kanske framförallt, en syn på amning - och bröst - som omfattar mycket mer än den svenska svart-vita amningsnormen. Livet är ju fullt av gråzoner.

Mama skriver om ammande förskolebarn

Bloggen Amma vidare startades för att normalisera amning av barn som passerat bebisstadiet. Tidningen Mama hängde på och publicerar ett stort jobb om ammade tre-fyraåringar. Heder åt er spom ställde upp på intervju och bild. Även om det ofta känns lite chockartat första gången man ser ett lite större barn ammas så är det en oundviklig del i processen för att själv få en syn på amning av större barn som normalt.
Ögonen behöver vänja sig.

Vi fick en fråga

Av Eva-Lotta Funkquist

Medan Fadime Sahindal fortfarande levde syntes hon ganska ofta i olika media. Jag minns ett svar hon gav en gång, jag tror det var i UNT (jag har fritt återgivit det ur minnet, så jag är inte helt säker på de exakta formuleringarna). Reportern frågade: "Vad är det du saknar mest?" (Fadime kunde ju inte träffa sin familj, som hotade henne till livet). Och Fadime svarade: "Att jag inte får sova tillsammans med mamma." Fadime var då sedan länge vuxen.

Om en etnisk svensk i en, på något sätt, liknande situation skulle ha svarat samma sak hade nog läsarna blivit förvånade. En del skulle nog t.o.m. ha undrat om personen verkligen "hade alla hästar hemma". Men Fadime var kurd, och de flesta läsarna tänkte kanske automatiskt: det där, om att som vuxen sova tillsammans med mamma, är nog något kulturellt.

Människor beter sig olika beroende på i vilket sammanhang de vuxit upp. Det kan de flesta acceptera. Men när föreetelser som vi är ovana vid dyker upp i vår egen grupp blir vi stressade. Kan personer som beter sig på det där viset verkligen "ha alla hästar hemma"? Det uppstår ett behov av gränsdragning. Att skilja normalt från onormalt. Efter Marits tidigare inlägg Att amma efter 1-årsdagen 6 skriver en anonym kommentator:

Jag vill också fråga Marit och er andra: Hur länge tycker ni det är okej att amma? För alla har väl någon slags åldersgräns för amning, en gräns efter vilken amning "känns fel"?
Det förefaller som Anonym vill ha ett statement från oss (i egenskap av aktiva skribenter på Amningsbloggen?) som t.ex. är utformat på följande vis (Anonym tycker själv att amning efter tre år "känns fel"):

Amning < 3 år = normalt; Amning > 3 år = onormalt

Om skribenterna på Amningsbloggen inte har något svar, innebär det då att de, hur gammalt barnet än är, aldrig tycker att amning "känns fel"? ("Har de då alla hästar hemma"?) Lite ligger väl detta resonemang i den ursprungliga frågan.

Vi har fått frågan förr. Marit och jag kan inte ange efter vilken ålder på barnet amning för oss "känns fel". Men det kanske är mer rätt att uttrycka det så här: det ligger inte i vårt mänskliga uppdrag. Eller t.o.m: det ligger inte i någons uppdrag. Precis som det inte ligger i någons uppdrag att svara på hur länge det är "okey" att sova med sitt barn nära. Eller att mata sitt barn med nappflaska.

Intressant är dock att den anonyma kommentatorn själv väljer tre år (för Anonym känns det inte känslomässigt "rätt" om ett barn äldre än tre år ammas). Säger det här något om den västerländska kulturen? Barn får vara behövande till tre år utan att det betraktas som onormalt eller "fel". Fram till den åldern är det för de flesta känslomässigt "okey" att mata med nappflaska, mata med sked eller att barnet använder blöja o.s.v. Nu har även amning sakta börjat inkluderats i denna treårsnorm. Eller?

Då den amerikanska barnläkarföreningen skulle uttala sig om att det, enligt dem, inte går att ange någon övre gräns för amning uttryckte de sig så här:

"There is no upper limit to the duration of breastfeeding and no evidence of psychologic or developmental harm from breastfeeding into the third year of life or longer."

Amerikanska barnläkarföreningen har tänkt till och betonar särskilt tre år. Jag tycker att uttalandet, i syfte att möta den västerländska kulturen, känns modernt och genomtänkt. Det verkar som om amerikanska barnläkarföreningen "har alla hästa hemma".

Amma efter ettårsdagen 6

Kommentarer om ens amning kan såra

Av Marit Olanders

Att amma efter det första året innebär att andra tycker att det man håller på med är äckligt, t o m perverst. Folk säger direkt till ens ettåring som vill amma, "neej, du är för stor för det där!" Man frågar mamman när hon egentligen har tänkt sluta och ironiserar över att hon kanske ska fortsätta tills barnet börjar skolan/flyttar hemifrån. Amning är inte golf eller scrapping eller någon annan hobby, som det är lättare att ta med en klackspark att folk har åsikter om. Amning är känsligt och personligt. Förflugna kommentarer sårar ofta djupt.

Jag fick höra på BVC: Nu är han elva månader, då slutar ni väl amma snart, jag skriver här i journalen att ni har slutat.

Och av BVC-sjusköterskan i föräldragrupp: "Jag tycker inte ni ska amma till efter ett år, för då kan ju inte ungen se mor naken utan att vilja ha bröstet!"

Jag förstod aldrig vad det var som var så farligt med det.

Men när jag ammade en ettåring på en lekplats i Malmö fick jag höra: "Jag tycker det är så härligt när man ser större barn ammas!" Så alla är inte negativa.

Vad har du fått höra för kommentarer om din - eller din partners - och ert barns amning?