En förändrad syn på kroppen

av Julia Ilke

Om inte allt för många veckor blir sonen ett och jag kan fira att jag ammat lika länge. (Givetvis finns det mycket att att fira den dagen också men det är en annan historia.) Funderar på vilka toppar och dalar jag haft med amningen samt på vad som gått som jag trodde och vad nytt jag har fått lära mig under amningsresans gång.

När jag väntade barn visste jag att jag skulle vilja amma men en sak jag inte förstod var hur jag någonsin skulle kunna bli bekväm med att plocka fram bröstet inför andra. Det är ju något man bara inte gör. Känslan kan jämföras med den tvångstanke man kan få om öppna fönster och räcken. Man vet att man inte kommer hoppa men tanken på att man kan och tänk om bara råkade..!? En svindlande overklighetskänsla. Och att ta fram bröstet på bussen, inför sin egen pappa, inför sina vänner som inte har barn, på caféer... en lika svindlande och galen tanke innan man fått barn men som över en natt blir ett måste och något så kallat naturligt.

Som tur är vänjer man sig för vi människor har en enorm anpassningsförmåga. Det dröjde inte länge innan jag stod på vår parkeringsplats en iskall höstdag och ammade sonen för att sedan spänna fast honom i babyskyddet och själv ta plats i förarsätet och först då dra ner tröjan. Jag hade en vän med mig vid det här tillfället och ja hon såg på mig med stora ögon och vi skrattade gott åt hela situationen. Några månader tidigare hade detta aldrig någonsin kunnat ske men nu stod jag alltså med bara bröst och packade in i bilen som om det vore det naturligaste i världen. Ja jag var stressad över sonen som inte var på sitt bästa bilåkarhumör och jag var säkert lätt förvirrad av sömnbrist och i sådana lägen kan nästan vad som helst hända men ändå, insikten att jag uppenbarligen inte hade kvar samma oro över att visa brösten gav mig en känsla av befrielse. Att inte längre vara centrum i sitt eget liv har både sina för- och nackdelar och den avslappnade relationen till den egna kroppen hör för mig till det positiva.

Påverkades din kroppsuppfattning/självbild när du började amma?

är det någon som hetsar eller är det din ömma punkt som berörs?

av Julia Ilke

Amningshets, flaskhets, hälsohets, karriärshets, träningshets, inredningshets...det finns många saker det hetsas om idag, eller det finns åtminstone många saker man kan låta sig hetsas av. För vems ”fel” är det egentligen när någon känner sig hetsad?

I vissa fall, som i frågan om främlingsfientlighet, är det för mig solklart att det handlar om någon som medvetet hetsar. När syftet är att påverka andra och skaffa fler följare till sitt tåg ja då tycker jag man kan tala om hets. Men när man anklagar någon för att hetsa när denna bara talar högt om sina tankar och sin livsstil är det någon helt annat. Kan man verkligen beskylla den personen för att hetsa eller ligger istället ansvaret hos den som känner sig hetsad?

Jag tänker bland annat på bloggaren Underbara Clara som nu när hon börjat träna anklagas för att sprida osunda ideal och träningshetsa. Det enda Clara gör i mina ögon är att berätta att hon börjat träna regelbundet och att hon gillar det. Det finns ingen osunt i detta och hon försöker inte övertala någon annan att göra samma sak. Ändå tolkar folk det som träningshets och vissa av hennes läsare uppmanar henne att ta ansvar för idealen hon nu sprider.

Jag frågar mig vad det är som gör att folk upplever sig bli hetsad när andra berättar om hur de tränar, äter, ammar eller jobbar? Jag tänker mig att det handlar om en egen osäkerhet som gör att man känner sig kritiserad när man möter någon som valt att göra annorlunda. Är man osäker på sitt eget val vill man ofta att det ska finnas ett rätt och ett fel, då kan man välja en gång för alla och sedan ha saken ur världen. Finns det plötsligt flera val samt människor som helt odramatiskt gör lite som de vill tvingas man möta sin osäkerhet och det är jobbigt. I den situationen är det enkelt att skylla på andra och säga att de hetsar när man egentligen borde fundera på varför man blir så provocerad. Kan det vara så att det är Underbara Claras läsare som har en problematiskt relation till träning och kropp och inte Clara? Hennes träning beror ömma punkter inom dem men lösningen på det problemet är knappast att Clara slutar springa eller bara springer i smyg.  

är det någon vars värderingar man ska bry sig om?

av Julia Ilke

Jag började skriva på ett inlägg om dubbelmoralen som finns i vårt samhälle då det är ok att sola topless men man som ammande förväntas skyla sig. Sedan talade jag med en vän om saken och hon sa så klokt att ”är det verkligen någon vars värderingar man egentligen ska bry sig om?”. Och hon har nog rätt. Genom att fortsätta anpassa sig efter uttalande samt outtalande normer och förväntningar så gör man ju inget annat än springer motståndarens ärenden. Skyler jag mig med sjalar trots att jag egentligen inte vill eller om jag låter bli att amma på t-banan så gör jag i längden bara mig själv och alla andra ammande en otjänst.

Sluta bry sig så mycket om vad andra tycker alltså. Så lätt i teorin men inte alltid lika lätt i praktiken. För egen del så känner jag mig starkare i mina val när jag påminner mig om mina värderingar och fokuserar på dem, snarare än sitter och är rädd för att någon medpassagerare eventuellt ska säga något negativt om min amning.

Jag frågar mig också hur vanligt förekommande det faktiskt är att okända människor på stan säger något negativt? Att skriva kommentarer till youtube-klipp och tycka till när man kan gömma sig bakom ett anonymt nick är lätt och säkert ofta ganska ogenomtänkt. Att verkligen gå fram till en ammande kvinna och hennes barn och säga något är en helt annan sak. Min erfarenhet så här långt, jag har ammat i snart 8 månader, är att somliga kan se lite förvånade och nyfikna ut när jag ammar på t-banan eller på en bänk mitt inne i stan men värre än så är det inte. Och när jag får de där nyfikna blickarna, oftast av män i 20-30 års åldern som nog inte har egna barn ännu, så ler jag bara inombords och tänker att de nu får lära sig något viktigt.

Om du känner dig bunden av amning

... men ändå vill amma

Av Marit Olanders

Amning utmålas ofta som något som ska vara mysigt. Och det kan den ju vara. Till idén om mysighet hör att man ska stänga in sig i sin lilla kärnfamilj och sitta och amma och mysa och njuta av barnet.

Men alla trivs inte med den påbjudna mysigheten, i alla fall inte efter en tid. Den mysiga amningshörnan, med frukt och dricka och förströelse, ungefär som bilden, känns kvävande och instängd. I alla fall efter ett tag, när amningen börjar gå av sig själv.

Då är det kanske dags att resa sig och gå därifrån. Att lära sig att stå och gå och amma. Kanske börjar du med att sitta ner när barnet tar tag, sedan hålla det i dina armar och resa dig upp. Kanske är det lättare att lägga trill det när du redan står. En bärsjal kan vara till stöd. Här finns tips på hur man knyter en enkel bärsjal.

Kan man stå och gå och amma, med eller utan bärsjal, får man en helt annan rörelsefrihet och amningen blir myckjet mindre bunden. Man behöver inte längre välja mellan att amma och delta i samhällslivet.

Sen kan det förstås också vara så att man inte tycker om att amma och känner sig bunden fast man inte sitter ner. Då är stående och gående amning förstås inget argument.

Amning som spirande relation

Av Ellinor Petersen

Jag skrev tidigare om hur jag slutade räkna hur ofta mitt barn ammade när jag insåg att vi ammade av fler anledningar än att hon skulle ha en ”måltid” och att det blev alldeles för jobbigt att hålla reda på hur många gånger vi ammade. Det blev lättare att se henne och hennes signaler om jag fokuserade på hur hon mådde istället för att kvantifiera hennes beteende.

När jag talar med någon över telefon och mamman oroar sig över om hon har tillräckligt med mjölk bör jag nog inte fråga ”hur ofta ammar ni” utan bättre frågor är nog t ex, ”hur verkar barnet må?” Om jag som hjälpmamma kan hjälpa någon mamma att tro på sin egen förmåga att hjälpa sitt barn, då har jag lyckats med något som är oerhört värdefullt.

Det verkar ligga i vår natur att vi vill mäta och räkna och jämföra för att se till att barnen mår bra. Ändå är relationen till andra viktiga personer sällan knuten till antalet gram de väger eller hur ofta de äter. Varför skulle vi fokusera så mycket på detta med våra minsta små? Jag tror att våra relationer skulle må mycket bättre av om vi fokuserade på t ex ”har vi trevligt tillsammans?” eller ”verkar barnet alert under vakentiden?” och sådana triviala saker som ändå är viktiga, ”kissar och bajsar barnet regelbundet, typ 5-6 kissblöjor per dygn?” eller ”verkar barnet sömnigt?”

Att barnet minskar i vikt är naturligtvis en varningssignal, och då behöver inblandade parter fundera på varför detta sker. Det måste man göra innan man ordinerar tillägg! Det kanske är andra faktorer, inte bristfällig amning som är orsaken. Om det är problem med amningen måste man komma på vad problemet är så att det kan rättas till, naturligtvis på mammans villkor.

Att se mitt barn och känna självförtroende att jag kan minsann hjälpa mitt barn må bra, det är en sak som gör att jag känner mig kvinnlig, stark, ja nästan oövervinnelig. Det tror jag att amningen har hjälpt mig känna, men jag tror inte att det bara är amningens förtjänst.

Amning - en frihetsfråga

Av Susanne Gräslund

I debatten för och emot amning används ofta hälsoargument där vetenskapliga artiklar som visar på än den ena än den andra bevisade fördelen (eller frånvaro av fördel) används som vapen. Och visst finns det hälsofördelar med amning sett ur ett befolkningsperspektiv, men för den enskilda mamman och barnet går det inte att dra några sådana slutsatser. Och det som händer när debatten blir så ensidig är att amning reduceras till något som handlar enbart om hälsa och blir till en prestation som varje god mor måste lyckas med för att ge sitt barn det bästa.

För mig är amning mer av en nära relation mellan en mamma och hennes barn. Det är en oerhört intim kontakt som skapas i amningstillfället. Inte sagt att man inte kan få en liknande kontakt för att man matar på annat sätt, men med amningen får man det utan att man medvetet behöver eftersträva det. Det handlar om hudkontakt, kroppsvärme, andningsrörelser, dofter och hjärtslag – allt detta delas automatiskt mellan mamma och barn samtidigt som man ammar. För den lilla bebisen är amning ett sätt att bara vara och utforska världen och senare blir amningen ett sätt att finna en lugn punkt i tillvaron med närhet till en av barnets främsta anknytningspersoner.

Amning är också en frihetsfråga. Ammar man kan man ta med sig sin bebis dit man själv väljer att gå utan att behöva oroa sig för om man har tillräckligt med mat med sig eller om det går att värma vatten eller barnmatsburkar. Så fort bebisen visar minsta tecken till oro är det bara att amma där man är för att sedan fortsätta på sitt gemensamma äventyr. Amningen kan också vara en räddning i extrema situationer som när man fastnat på en flygplats i väntan på ett försenat plan.

Amning kan också vara ett sätt att få hjälp att sova gott. Att slippa gå upp på nätterna för att värma ersättning eller välling utan istället kunna ligga kvar i sängen är ju det första som brukar nämnas. Men många är också de mammor jag pratat med som säger att de nästan blivit beroende av oxytocinkickar för att kunna somna och sova gott på nätterna. Borta är kanske tidigare sömnlöshet och istället somnar man snabbt i samband med amning och somnar om fort på nätterna efter varje nattamning i den mån man ens har vaknat. Dessutom synkas sömncyklerna mellan mamma och barn så att mamman bara behöver vakna till i ytligt läge när det inte stör sömnkvaliteten nämnvärt.

Och självklart är amningen en källa till tröst och trygghet för ett barn som har ont, är sjukt, behöver hjälp för att komma till ro eller bara känner sig ensamt och ledset. Det fina är att man inte ens behöver veta varför barnet vill komma till bröstet, utan när det är ledset på något vis kan man erbjuda bröstet och nästan alltid blir det bättre.
En fungerande amning är en gåva till alla mammor som trivs med att amma. Sedan må det vara fördelaktigt ur ett hälsoperspektiv också, men det är egentligen inte av någon större betydelse för mig.