Världsamningsveckan 2013 sätter amningsstöd i centrum

Av Signe Franks

Världsamningsveckan firas i över 170 länder första veckan i augusti sedan tjugo år (i Norden brukar vi fira den under hösten: vecka 42). Årets tema är Breastfeeding Support – close to mothers (det kommer så småningom en officiell översättning). Och vad kan passa bättre just i år, då Amningshjälpen firar sitt 40-års jubileum?

Fokus ligger på peer support, dvs. informell, icke-professionell information, råd och stöd från gelikar, personer i ungefär liknande livssituationer. En sorts kamratstöd, en kvinna-till-kvinna rådgivning. Hos andra som på något sätt liknar mig kan jag hitta en samhörighet som är annorlunda än exempelvis förhållandet patient/hälsovård eller dotter/mor. Mer information finns på World Breastfeeding Weeks hemsida: http://worldbreastfeedingweek.org/. Där finns en bild som visar fem olika stödcirklar för amningen, bl.a. familj och socialt nätverk, hälsovård samt myndigheter och lagstiftning. Amningsveckan vill rikta uppmärksamheten på betydelsen av amningshjälpsgruppernas stöd till mammor när det gäller att etablera och upprätthålla amningen.

I boken Amning i vardagen finns ett diagram (sid 217) där olika interventioner på ett fiffigt sätt satts in i tidslinjen i amningsstatistiken. Den brantaste uppgången i linjerna är faktiskt precis efter Amningshjälpen bildades. Sedan syns en viss uppgång och fall vid amningsvänliga sjukhus initiativets införande respektive avveckling. Texten lyder: Amningsförekomst har inte med ”tidsanda” eller trender att göra. När myndigheter släpper fram satsningar på amningen går amningen upp och när stödet sviktar går amningen ner.

Men det som kan tyckas vara ett enkelt orsakssamband tror jag är egentligen betydligt mer komplicerat. Insatser från myndigheter tar lång tid och är ofta resultaten av påtryckningar från många intressegrupper, grupper som fackföreningar, frivilligorganisationer och kommersiella sammanslutningar. Och dessas agerande styrs förmodligen av, ja, vad då? Tidsandan? Tingens tillstånd?

I Skydda, främja och stödja amning i Europa: en handlingsplan  finns en genomgång av effekten av olika åtgärder för att främja amning. Där konstateras bland annat: Utvecklingen av genomförande av lagar, koder, direktiv, riktlinjer och rekommendationer på olika nivåer (nationell, regional) och i olika situationer (arbetsplats, sjukhus, kommun) representerande viktiga interventioner är trots allt svårt att i nuläget samla bevis för att de är effektiva (få studier, huvudsakligen med flera interventioner samtidigt).

Jag tror att det behövs ett mer finkalibrigt instrument för att mäta effekten av olika insatser och hur de kan påverka och förstärka varandra. Bland annat behöver man titta på genomförandet (implementeringen), samordningen och uppföljningen, hur man bibehåller opinionen och intresset, utbildningsinsatser m.m. Och en samtids- och omvärldsanalys, för jag tror det kan finnas dolda faktorer som kan påverka.

Ett förenklat exempel: Det är olagligt att gå mot rött ljus i Danmark, Finland och Sverige, vad jag vet. I Sverige tog man väl bort böterna för att så många ändå gick mot rött ljus. I Danmark och Finland är det ganska ovanligt att folk går mot rött ljus. Vad är det som påverkar beteendet? Jag tycker det är fascinerande. Men, för att återgå till ämnet, vill jag till sist citera ännu ett stycke ur handlingsplanen: Effektiviteten av mångfasetterade interventioner ökar då kamrat-stödprogram (peer counsellor) är inkluderade, särskilt i relation till enbart amning och amningstidens längd.

När det inte blir som man hade tänkt sig ...

Av Linda Svensson

Drygt fyra veckor före beräknat datum satte förlossningen igång. Jag var, trots att det var en överraskning att det startade så tidigt, helt beredd. Avslappnad och självsäker. Förlossningen gick fort och "smidigt" och trots min plan att föda på Södra BB fann jag mig snabbt på SÖS. Barnläkaren fick hjälpa till med sugklocka på slutet eftersom bebisens hjärtljud gick ner och redan var påverkad av de intensiva värkarna. Snart så låg han där på mitt bröst helt ljuvlig. Han tittade på oss med sina långa ögonfransar och vi blev och kommer alltid vara förälskade i denna människa.

Morgonen efter var mina bröst sprängfyllda med mjölk! De läckte ständigt och jag fyllde små mjölkkoppar en efter en efter en... Vi provammade och barnmorskan hämtade en amningsnapp. Vi låg inne i fem dagar, vår son var liten och på gränsen till gul. Jag ammade och koppade honom om vartannat. Blev snabbt väldigt öm och röd om brösten och om bröstvårtorna som är plana/ inåtgående. Hade extremt mycket mjölk, vi badade i mjölk i vår sjukhussäng och barnmorskorna var superimpade och sa att de aldrig sett något liknande och tyckte det var helt fantastiskt! Jag kände mig som Urmodern och tänkte att det här kommer gå galant.

Innan vi åkte hem bokades en tid till Amningscentrum. Jag hade så ont och klarade inte av att amma varje gång eller ens hel gång.

Amningscentrum var fantastiska. De var snälla, peppande, stöttande men försökte samtidigt förbereda mig på att jag nog skulle behöva avlasta brösten med pumpen emellanåt under hela amningstiden... Jag hade svårt att acceptera det. Jag skulle ju amma!

Jag provade alla tänkbara olika amningsställningar, med/utan napp osv. Och hade sån smärta. En ständig smärta och en olidlig smärta under amningen. Brösten var inflammerade och infekterade och likaså mjölken och jag hade en stor överproduktion. Penicillinet verkade inte hjälpa. Jag hade 40 graders feber flera gånger den första månaden och jag slutade sova. Kunde inte slappna av. Jag var så ledsen, hela tiden. Här hade jag mitt älskade barn som jag kände så mycket för och jag ville visa min kärlek genom amningen, som jag ju sett fram emot så mycket. Där satt jag, med brösten fulla av mjölk, med min lilla bebis i famnen som var hungrig och jag, en mamma som av allt i världen ville lägga honom till bröstet och mätta hans hunger, tillfredsställa min önskan att få ge honom den närheten, den äkta kärleken… Men var förpassad till den där förbannade flaskan. Hatade den. Grät och grät och grät. Och smärtan i brösten ville inte ge sig. Jag började drömma fast jag var vaken, hemska drömmar. Och till slut började jag känna att jag inte ville vara med mer. Gick in i duschen och tänkte att jag aldrig mer skulle ta steget tillbaka ut över tröskeln till lägenheten igen. Ville inte leva längre.

Vi var på Amningscentrum en gång i veckan och de tyckte vi hade rätt teknik, min son tog ett bra tag och allt såg bra ut. Det var bara min olidliga smärta som kvarstod. Jag ville så himla mycket. Jag tänkte, det SKA gå. Drev mig så långt, så långt och gjorde allt jag hade kunnat. Men till slut började det gå upp för mig att det inte skulle gå. När jag väl hade tänkt den tanken blev det tydligt. Om jag inte ska krascha totalt och riskera att förstöra min relation till mitt älskade barn måste jag sluta nu.

När det var som bäst kunde jag amma honom tre gånger på samma bröst under ett dygn. Jag tror det hände en gång. Och då var jag tvungen att vila bröstet i några dagar.
Så. Jag tog beslutet. Ringde Amningscentrum och avbokade nästa träff och grät och grät och grät. Men kände ändå en lättnad. Då hade vi försökt i 8 veckor.

En stor sorg. Så känns det. Idag, 15 månader senare gör det ont när jag tänker på det och jag har inte slutat gråta. Men jag tänker inte på det lika ofta längre. När jag hade slutat tänkte jag på det nästan hela tiden. När jag pumpade, när jag diskade pumpen, när jag förvarade mjölken och när jag gav mitt barn bröstmjölk genom flaskan. Jag svor varje gång jag inte hade förutspått en hungerattack och hunnit värma mjölken. Svor när jag var tvungen att gå hem från ett ärende för att pumpa ur mjölk eller värma upp den. Om jag bara hade kunnat ge honom mjölken UR MINA BRÖST hade livet varit så fantastiskt.

Jag identifierar mig med långtidsammare. Jag tycker det är det naturligaste, vackraste och härligaste som finns och jag önskar att jag hade kunnat ge mitt barn den kärleken. Vad som gick fel vet jag fortfarande inte och jag har ännu inte vågat tänka tanken på vad som skulle hända om jag fick chansen att amma ett syskon, min sorg över att inte ha kunnat amma mitt barn är fortfarande för stor.

Allt jag har att säga om amning

Av Dorotea Garbergs

Ungefär fyra minuter in i den här filmen:

http://vimeo.com/32716690

ställs frågan: What are we taking away from mothers when we tell them that they are not able to feed their babies?

Jag bryr mig inte särskilt mycket om forskningen och vad som näringsmässigt är "bäst" och vad som främjar anknytning etc. Jag tror fullt och fast att ersättning duger precis lika bra (förutom det där med att bröstmjölk "lever" och överför aktiva antikroppar osv, men hälsomässigt kan det för ett svenskt barn vara av rätt marginell betydelse). I alla fall: såna grejer bryr jag mig inte så mycket om.

Grejen med amning för mig. Det är, att det är MIN KROPP och det är MIN BEBIS och JAG gör som JAG vill. Alanis Morisette uttrycker det nödvändiga, radar upp alla orden. Jag vill använda min kropp. Och den som får för sig att ha åsikter om hur jag gör när jag svarar på min bebis behov av mat och närhet, den må huka sig och bäva för min vrede. Jag väljer när jag vill amma och när jag vill sluta.

Så det här citatet, frågan, det är den absoluta kärnan. När jag någonsin känner mig arg eller bitter eller upprörd över vårt amnings-ovänliga samhälle, då är det den här frågan som vidrörs. Att vi tar ifrån kvinnor något oerhört värdefullt. Något ovärderligt. Och det är alldeles, alldeles förfärligt att det förekommer att kvinnor får veta att de inte kan, när det egentligen inte är sant. Att de faktiskt hade kunnat, om de bara hade haft en annan vinkel mellan bröst och mun... om de hade vågat flytta över bebisen till sin egen säng på natten... om de hade klarat av att säga stopp och nej till ack så välmenade men stjälpande råd/åsikter/förväntningar från olika håll och kanter... såna små, små saker.

Det är förfärligt, varje gång som en kvinna går miste om en positiv amningsupplevelse. Att tvingas starta sitt liv som mamma med en sådan enorm besvikelse.

Och det är allt jag har att säga om den saken.

En amningshistoria

Redigerat av Marit Olanders

Då och då dimper det ner amningshistorier på Amnignsbloggens redaktion. Här kommer Linneas berättelse:

Min amningshistoria går hand i hand med den depression som senare utbröt i en förlossningsdepression. Den började egentligen redan under graviditeten för över fyra år sedan, depressionen, men då hade jag inget namn för den. Jag kände inte igen mig själv, kände att jag var i fel miljöer och träffade osympatiska människor som påverkade mitt välmående negativt.


Tidigt i graviditeten hade jag läst att det inte gick att amma bebisar under en månads ålder med den medicin som jag äter, och som jag av hälsoskäl inte skulle kunna avstå under amningstiden.

Jag nämnde detta för min barnmorska och fram till någonstans efter vecka 22 gick jag med vetskapen om att jag inte skulle amma, vilket i sig inte spelade så stor roll för mig då amning inte var något jag hade haft så mycket tankar om tidigare.
Jag mötte sedan en specialistläkare som förklarade att jag visst skulle kunna äta min medicin då den var i så låg dos, det var en omställning efter att så länge ha trott att det inte skulle bli någon amning.

Jag tänkte väl inte så mycket på själva amningen utan kände väl att det skulle vara aktuellt först sedan vi fått barnet.

När han sedan föddes med planerat snitt gick allt verkligen utför. Tiden på sjukhus var ingen rolig historia. Inte bara skickade dom hem oss 3 dagar efter ett snitt där jag fick luft i kroppen och oerhörda smärtor utöver allt annat med snittet, sonen vägde egentligen inte tillräckligt mycket för att bli utskriven och amningen var inte i ordning. Det här borde personalen ha insett var fel beslut, själva hade vi inte all information vid det läget, eller kontrollen att bestämma något annat så vi fann oss i att bli hemskickade eftersom vi inte kände att det fanns ett alternativ, trots att jag knappt kunde gå och absolut inte bära barnet själv.

Till sist skulle vi träffa en okänd läkare för utskrivning, han skulle ha ett samtal med oss eftersom vi fött med kejsarsnitt. Vi fick veta att det var rutin då vaginala förlossningar slutat i kejsarsnitt, vilket inte var vad som skett i vårt fall men nu satt han ändå där och skulle skriva ut mig.

Jag har ännu korta minnesluckor efter att han helt oväntat frågade mig, där jag satt med mitt tre dygn gamla barn, om jag inte funderade på att föda vaginalt ”nästa gång” då sövt snitt (som vi inte valt själv utan fick beslutat utifrån medicinska skäl) ju var en kostsam historia!

Många gånger har jag tänkt på att jag borde ha anmält läkaren för att han kom med ett sådant utspel där och då men jag var redan så djupt nere i depression och det fanns ingen tanke på strid.


Vi skickades hem och en natt med stor ångest och maktlöshet väntade mig, där tror jag att förlossningsdepressionen kickade igång ordentligt. Mitt barn var hungrigt men han fick knappt i sig någon mat alls, han bara gapade och hetsigt sökte bröstet medan jag försökte ge honom det.

Vi blev åtminstone hänvisade att återkomma till BB Hemvård två dagar efter utskrivning, för att kontrollera hans vikt då den ju inte var riktigt som den skulle, vilket i alla fall var ett klokt beslut av BB mitt i all galenskap. 
På BB Hemvård möttes vi av orden; ”det här barnet svälter”. 


Jag kan inte tro att de lärt sig mycket om pedagogik på det där stället. Jag har läst i min journal att det gjordes en notis om att jag var mycket stressad vid besöket så jag kan faktiskt inte förstå hur de kunde uttala sig så opedagogiskt och okänsligt som de gjorde?
Vi fick information om flaskmatning för att få upp hans vikt, fick låna en elektrisk pump och skickades iväg med ett matschema med tider och ml angivna och uppmaningen att direkt gå och köpa ersättning, ingenstans kände jag att de fångat upp oss och erbjöd konkret hjälp för att någon amning, eller situationen överhuvudtaget, skulle fungera. 
Jo, vi fick ett ”och så hör ni av er om ni funderar på något”, men vad fanns det att fundera på? Barnet fick inte i sig av min mjölk och vi skulle ge ersättning och/eller pumpa ur och ge honom i flaska så att han inte svalt medan jag skulle amma emellanåt. Vilken hjälp fanns där egentligen att få, undrade jag?

Någonstans här började en liten, liten känsla av kontroll ändå återkomma i min kropp, sonen fick i sig näring och ökade i vikt vilket givetvis lugnade mig. Men så började omgivningen bli lite väl intresserad av min (icke-)amning och det hatade jag. Men jag var för sjuk i min förlossningsdepression för att kunna hantera det på rätt sätt – alltså be dem att dra åt skogen för att dom inte hade med det att göra. Allt med amningen var nu ångestladdat, för det fungerade inte som det skulle.

Jag försökte amma i en månad. Jag insåg att han fick i sig 10 ml vid varje försök, för jag visste hur mycket han brukade dricka ur enbart flaskan och jag såg hur mycket han orkade dricka efter vår långa ”amningsstund”.

Det blev alltså 10 ml från bröstet, och det var inte brist på mjölk som var problemet. Jag vet än idag inte varför det gick så dåligt men jag går ibland och funderar på om det hade något samband med faktumet att han omöjligen kunde behålla en napp i munnen. Han sög inte fast den ordentligt, den ramlade alltid ut ur munnen vilket gjorde att han med undantag för några försök under första månaden aldrig har haft napp. Jag undrar om det var något med hans sugförmåga, men jag har faktiskt ingen aning.

Jag var i en tämligen akut fas av min förlossningsdepression under första månaden men jag var sjuk i nästan ett helt år innan jag insåg vad som faktiskt pågick, och jag tror att de många negativa upplevelser jag hade under både graviditet, förlossning och första tiden efter födseln bidragit till att jag också mådde så dåligt såpass länge.

Det har tagit många år och terapisamtal att bearbeta min upplevelse och även fast jag har kommit långt är jag ännu inte helt klar med det.

Jag tänker med jämna mellanrum på den dag jag förhoppningsvis skall bli mamma igen. Hur det kommer att gå, vad jag behöver för hjälp och var jag kan få det. Jag vet att jag vill ta hjälp av någon för amningen, jag vet att jag kommer att behöva det för den inre friden. Förhoppningsvis blir det ingen upprepning av den här historien.
Nästa graviditet önskar jag mig själv en fin upplevelse. Jag vill må bra under graviditeten, mota undan depressioner, ta hand om mig själv och få den hjälp jag behöver.
Jag önskar och unnar mig en fin upplevelse som jag inte alls fick med mitt första barn.

Jag ställde några följdfrågor till Linnea per mejl och i stället för att lägga in dem i texten har jag valt att lägga dem här.

Marit: Hur var dina känslor kring detta med att amningen inte fungerade? Var det en lättnad att ersättningsmata, eller var du besviken på att amningen strulade den också? Eller något annat?

Linnea: Mina känslor kring att amningen inte fungerade är svåra att förklara eftersom jag var i en sådan akut fas av depressionen just då. Det jag minns från den tiden ur den aspekten är att jag var så stressad och knappt hade någon känsel i kroppen med en konstig känsla inuti mig.
Att amningen inte fungerade var inte en besvikelse i sig, eftersom jag inte lagt så mycket tankar på amning innan födseln och inte kände den där stora önskan om att få amma som jag förstått att andra mammor kan bära på. Det jobbigaste var att må så dåligt medan omgivningen la sig i, kom med kommentarer, var okänsliga osv.
Att helt gå över till att ersättningsmata blev en lättnad eftersom att jag upplevde att det var en metod som fungerade, min son blev mätt och gick upp i vikt vilket han inte gjorde genom amningen. Detta gjorde i sin tur att jag blev mindre stressad.

Marit: Och vad gäller vad vårdpersonalen sa om amning - minns du om någon vårdpersonal tittade på hur din pojke sög, om hans mun slöt tätt kring bröstet, om han "tog" bröstet med ett stort "gap" etc. Eller var det deras första åtgärd att rekommendera ersättning i nappflaska?

Linnea: På BB vet jag att de hjälpte till att justera taget under den korta tid vi var där, jag minns också att vårdpersonal sa att det såg fint ut. De skickade också med en lapp till vår BVC-sköterska där det stod några små notiser, bland annat att han hade ett bra grepp.
Enligt BB fungerade ju allt som det skulle så där sa de inget särskilt. Det var på BB Hemvård som de sa åt oss att köpa ersättning, jag tror att det var utifrån faktumet att han behövde få näring ganska omedelbart. De tittade inte på amningen någonting utan rekommenderade istället att vi skulle sätta oss en stund i väntrummet i lugn och ro och försöka amma innan vi åkte därifrån.

Marit: Du avslutar med att skriva om dina tankar och känslor inför en eventuell ny graviditet och födsel. Vill du berätta lite om hur du tänker kring en kommande amning?

Linnea: Vad gäller amning i framtiden så tänker jag att min ambition är att få det att fungera, men jag känner också att jag inte kommer att dra ut på det ifall att jag mår dåligt igen. Då flaskmatar jag hellre än kämpar och mår så dåligt att det påverkar anknytningen till barnet.
Jag skulle gärna ta hjälp av en doula som jag är bekant med, som har god kunskap om amning, kanske som samtalsstöd under graviditeten inför amningen men framförallt som hjälp med själva amningen på BB och tiden efteråt. Det känns som en stor trygghet.

Amningsbloggen tackar Linnea för bidraget och hoppas att ett eventuellt syskons födelse blir en bättre upplevelse.

Nestlégate: Schweizisk Attac-grupp får upprättelse

Av Signe Franks

Amningsbloggen skrev den 17 januari förra året om en civilrättegång mot Nestlé, som via Securitas låtit infiltrera en schweizisk Attac-grupp. Gruppen författade en bok om Nestlés tvivelaktiga agerande framför allt gentemot fackföreningar, vad beträffar vattenrättigheter och exploatering m.m. En kvinna som ingick i den visade sig vara spion som regelbundet rapporterat till Nestlés säkerhetschef. Denne, som vad jag förstår sedermera ersatts, hade tidigare arbetat för brittiska MI6. Detaljerna är fascinerande. Se bloggen och http://www.multiwatch.ch/fr/p97001000.html. Även senaste Dokument utifrån handlar om chokladodlingar och innehåller ett par intressanta scener från Nestlés huvudkontor: http://www.svtplay.se/dokument-utifran

Nu meddelar Attac att Nestlé och Securitas ålagts att betala ersättning till de medlemmar i gruppen som blivit kränkta. Attacs pressmeddelande finns här: http://info.babymilkaction.org/pressrelease/pressrelease26jan13attac

Nestlé, i likhet med de flesta stora företag har en välutvecklad omvärldsbevakning och har nyligen invigt ett center där man följer bland annat sociala medier, säkert även denna blogg. Allt för att bevaka sina intressen, kunna följa och delta i den allmänna diskursen, påverka opinionen etc. En sorts fördold marknadsföring. Se exempelvis http://uk.reuters.com/article/2012/10/26/uk-nestle-online-water-idUKBRE89P07Q20121026

Att frivilliggrupper övervakas och infiltreras är inget nytt, men metoderna har blivit alltmer förfinade och fräcka. Ett aktuellt exempel är londonpolisens användande av avlidna barns identiteter. Schweiziska historien innehåller ytterligare ett par spioner, en bok om den havererade kriminalprocessen m.m. Det hela är egentligen nästan ofattbart. Och rättfärdigar på något sätt min egen cynism och paranoia.

Hur man kan gå över från att ge ersättning till att helamma/amma till större del

Av Cecilia Freij Tengroth

Mina vänner, jag har lovat att posta en sammanfattning av hur vi har lyckats gå över från att nästan huvudsakligen ge ersättning (periodvis ratade sonen bröstet nästan helt och hållet och som mest fick han nog närmare litern ersättning/utpumpad bröstmjölk per dag) till att nästan helamma! Och det, mina vänner, det är verkligen värt att kämpa för, det kan jag lova!

Detta är långt, men skippa att läsa om ni inte orkar eller inte är intresserade. Jag har skrivit detta främst för de som vill kunna öka andelen amning eller t.o.m. gå över till helamning efter att ha gett en mindre/större andel ersättning! Ingen fel på ersättning, det valet får var och en göra, men här kommer alltså tips för de som - liksom jag - verkligen VILL amma till så stor andel som möjligt! OBS! Jag är ingen hjälpmamma och har definitivt inte alla de "rätta" svaren, men så här gjorde VI!

• Passa på att amma när det fungerar för just er (för oss var det på nätterna, när han höll på att somna/vakna samt i rum som var mörkare och så fria från distraktioner som möjligt).
• 
  
• Våga testa att amma i bärsele/bärsjal! Sedan jag skaffade en Ergo Baby har jag lyckats få till detta, och utöver att det är otroligt praktiskt skulle jag säga att detta är huvudanledningen till att jag kan nästan helamma idag! Amning när sonen sitter i selen är i princip det enda som fungerar när vi är iväg, har besök eller om han har råkat hinna bli övertrött/överhungrig.
• 
  
• Minska gradvis på mängden ersättning - för dina brösts och för barnets skull. Testa att minska med t.ex. 10-15 ml per minskningstillfälle, i en takt som känns som en bra takt för just er.
• 
  
• Erbjud bröstet innan och efter ersättningen.
• 
  
• Erbjud bröstet väldigt ofta, redan innan du sett några egentliga hungersignaler. Dels för att man så här kan fånga upp amningstillfällen man kanske inte skulle ha hunnit se annars och dels för att det inte ska bli så himla stor grej det där med att erbjuda bröstet...vill barnet ha så fine, vill barnet inte ha så prova igen lite senare.
• Undvik helst att titta på klockan och tänka att han/hon inte redan "borde" vara hungrig. Dels äter barnet inte lika mycket varje gång (precis som vi vuxna - ibland äter vi en 5-rättersmiddag och ibland äter vi bara ett litet snacks) och dels är amning så mycket mer än hunger (törst, mys, tröst o.s.v.). Allt sugande gynnar dessutom mjölkproduktionen och amningen över huvud taget, är min erfarenhet.
• 
  
• Pumpa när det är perioder med mycket ersättning, för att minska risken för att mjölken sinar. Jag har föredragit en elektrisk pump, men en del föredrar en manuell pump eller att handmjölka. Om du orkar så pumpa/handmjölka gärna vid varje tillfälle som barnet får ersättning, för att liksom "lägga in beställningen" till dina bröst. Mjölken du får ut kan du ge t.ex. vid nästa måltid, istället för ersättning, eller så kan du frysa in mjölken och använda vid ett senare tillfälle. OBS! Var medveten om att den mjölk du får ut genom pumpning/handmjölkning INTE är densamma mängden som ditt barn får i sig när han/hon ammar! Barnet är MYCKET bättre på att få brösten att släppa ifrån sig mjölk. En del lyckas nästan inte få ut någon mjölk alls genom pumpning/handmjölkning, men det betyder INTE att barnet inte får i sig tillräckligt med mjölk vid amning! Om du har problem att få ut någon mjölk med pumpen/handmjölkningen - bli inte förskräckt, för barnet får garanterat i sig mer mjölk när han/hon ammar!
• 
  
• Minska användningen - eller helst undvik - napp. Napp har min son lyckligtvis inte visat något intresse för, så just detta har inte varit något problem för oss.
• 
  
• Testa att byta bröst oftare ibland. Många gånger kan min son äta jättelänge på en gång vid samma bröst, men ibland lugnar han inte ner sig förrän han har fått byta bröst några gånger.
• 
  
• Andas lugnt och försök slappna av! Verkligen inte lätt när man har en liten skrikande ostbåge vid bröstet, men det hjälper verkligen om man kan lyckas slappna av. Lugn musik har hjälpt både mig och sonen att slappna av.
• 
  
• Försök att inte ta det på blodigaste allvar! Inte så lätt om man verkligen vill få amningen att fungera, och man blir stressad av problemen o.s.v., men det hjälper verkligen om man kan lyckas slappna av. Saker som kan hjälpa till med detta är se till att göra roliga saker tillsammans med sin lille; t.ex. ha sångstund där barnet kan skratta åt mammas tokiga röster och miner i sångerna.
• 
  
• Var mycket nära, bär gärna barnet mycket, samsov gärna, ge babymassage, mys, skoja och ha roligt tillsammans.
• 
  
• Ge helst ersättningen/utpumpad bröstmjölk på kopp/sked istället för flaska. Det är bra att komma ifrån flaskan för att undvika s.k. tuttförvirring p.g.a. olika sugtekniker samt p.g.a. att barnet många gånger blir irriterad när mjölkflödet är lägre när de ammar än när de äter från flaskan. Vi testade koppmatning, men det måste jag dock erkänna att vi inte lyckades särskilt bra med alls. Framför allt p.g.a. att min son är så vild och vevar så fruktansvärt med armar och ben - i synnerhet när han är hungrig.
• 
  
• Tillmatningsset är ett annat sätt att ge barnet mat som verkar fantastiskt (vi har inte testat detta)! Det får bort flaskan och stimulerar dessutom ens egen mjölkproduktion! Man kan ge såväl ersättning som utpumpad bröstmjölk denna vägen.
• 
  
• Något som kan hjälpa mjölkproduktionen - åtminstone indirekt - är att stimulera oxytocin-/må-bra-hormon-produktionen genom: massage, smörja in sig själv med olja etc., duscha/bada, närhet, sex etc. Oxytocinet hjälper nog främst själva utdrivningen, men jag gissar att det även kan gynna själva mjölkproduktionen och framför allt att amningstillfällena blir mer avslappnade och fungerar bättre. Åtminstone är detta min personliga erfarenhet.
• 
  
• Amningste (innehållande örter som stimulerar mjölkproduktionen) kan också hjälpa många med mjölkproduktionen.
• 
  
• Om du istället har problem med överproduktion av mjölk och barnet t.ex. sätter i halsen och blir arg/ledsen, går även detta att hantera. Exempelvis finns det något som kallas för blockamning som fungerar för många med överproduktion.
• 
  
• Se till att hitta en ergonomisk och skön amningsställning - för att barnet ska kunna få ett bra tag om bröstet men också för att ni båda ska kunna slappna av på bästa vis. Själv kör jag som en mix av liggamning och laid back när vi är hemma: jag bullar upp med mycket kuddar bakom ryggen så att jag halvligger, och så en kudde under armen på den sidan där han ska amma, och så ligger sonen oftast tvärs över min kropp så att säga (med benen på den sidan där han inte ammar eller ibland i mitten). Testa själv olika amningsställningar och ta även hjälp med detta om du känner att du behöver lite extra tips.
• 
  
• Ring en Amningsmottagning och/eller en hjälpmamma få hands-on tips för att säkerställa att exempelvis barnets tag är bra.
• 
  
• Använd Amningshjälpen för att få information, tips och styrka - och kontakta som sagt gärna en hjälpmamma!
• 
  
• Tänk på att det inte behöver vara antingen-eller! Antingen helamning eller ingen amning. Delamning/hobbyamning är också ett bra alternativ!
• 
  
• Känn ingen brådska utan ha is i magen och ta det i den takten det går. För oss tog det nästan 5,5 månader att kunna släppa ersättningen helt!! Idag är han nästan 8 månader och vi har kunnat låta bli ersättningen i 2,5 månader. Det är ok att det inte funkar på en gång. Gläds åt varje framsteg!
• 
  
• Jag vet av erfarenhet att det är lätt att anklaga sig själv och att känna att det är ens fel o.s.v., men det stämmer naturligtvis inte! Du gör så gott du kan och var istället STOLT över hur du kämpar och NÖJD med det som just ni uppnår! 
• 
  
• Ha tillit till att du fixar det här!! Det har varit en nyckel för mig - att tro på mig själv och min förmåga. Lycka till!!!

Plana bröstvårtor hindrade inte amning

Av Linn Sundqvist-Ellström

‎[Sådär, här kommer min amningsberättelse. Garanterat har jag missat massor, men det får duga. Och jag känner att det är på sin plats att säga att jag inte vill förhäva mig ett dugg. Allas berättelser är precis lika viktiga. Eftersom många undrar om och hur man kan göra för att återgå från flaskmatning till amning lägger jag dock ut den här. Kan det hjälpa en endaste mamma är det fantastiskt!]

Augusti 2010. På ett sjukhus i Svealand har jag just blivit mamma för första gången. Det har varit en mardrömsförlossning. Lång och plågsam. Barnmorskan får arbeta igång barnet. Sedan läggs han upp på mitt bröst, min förstfödde son. Och här händer det någonting. Jag, som i förlossningsbrevet haft en rätt “tja-ig” inställning till amning vill plötsligt inget hellre än att amma det här lilla underverket. Jag är kopplad till all möjlig medicinsk utrustning där jag ligger, men amma honom liggandes får jag inte. I en märklig, halvsittande ställning ammar jag honom för första gången. Det är semestertider och akut personalbrist, vilket leder till att vi bokstavligt talat kastas ut från BB med huvudet före när sonen är ett dygn. Då är jag fortfarande väldigt medtagen och Jacob, som vi nu bestämt att han heter, mår inte heller riktigt bra. Amningen har krånglar rejält och jag har en stor klump i magen inför att bli hemskickad. En barnmorska uppenbarar sig i dörröppningen, kastar till mig en amningsnapp och konstaterar att jag lika gärna kan ge upp, för man kan ändå inte amma med sådana bröst som jag har (plana bröstvårtor).

På något sätt blir det en självuppfyllande profetia. Amningen fortsätter vara problematisk. Dessutom är mina kunskaper på området oerhört begränsade; jag kan inte ta till mig att det är helt normalt att en nyfödd vill amma dygnet runt. Snart har jag ångest inför att han ska visa tecken på att vilja till bröstet och gråter mig igenom varje amning. Liggamning är det enda som funkar hyfsat, men den avråds jag åter igen från. Man ska sitta upp! När Jacob sedan visar sig gå upp i vikt långsamt och BVC kräver ersättning är det spiken i kistan. Trots att jag vill amma tar jag beslutet att sluta. Viktigare är ändå att jag funkar som människa, kan vara en närvarande mamma och -inte minst- att Jacob får må bra. När han är 3 veckor gammal börjar vi uteslutande flaskmata honom. På sätt och vis är det en stor lättnad (även om han inte går upp ett dugg fortare av ersättning), men jag känner mig också stundtals som Världshistoriens Sämsta Mamma.

3 månader senare är jag plötsligt gravid igen. Det är planerat (även om vi aldrig trott att det skulle gå så fort) och egentligen är det bara en sak som oroar mig inför att bli tvåbarnsmor: amningen. För nu känner jag redan i samma sekund jag ser de två strecken på graviditetstestet att jag vill amma barnet. Men med erfarenheterna från den första tiden med Jacob i färskt minne är jag också livrädd för att försöka amma igen. Här tar jag vad som ska visa sig vara ett avgörande beslut: den här gången tänker jag vara påläst. Jag lånar all amningslitteratur jag hittar på biblioteket och plöjer den. Jag ställer frågor till oerhört hjälpsamma hjälpmammor inom AH. Och mitt i allt flyttar vi 60 mil och jag får en ny MVC-barnmorska som visar sig vara ett under av stöttning och peppning. Sakta men säkert växer mitt självförtroende.

När jag är gravid i femte månaden börjar brösten läcka mjölk. Jag får ideligen tvätta mjölkiga BH:ar och tröjor. En sen natt ledsnar jag på tvättandet. Den här mjölken skulle ju faktiskt kunna komma till mycket bättre nytta i magen på den nu 7 månader gamla Jacob. Så inleds Projekt Återgå Till Amning (jag är en projektmänniska, så det var så jag såg på det). Förmodligen såg det ganska komiskt ut där jag gick runt med bar överkropp och Jacob i en sjal, guppandes ovanpå min gravidmage. Rätt snart märkte jag att han började intressera sig för de där konstiga bollarna på mamma. När han satt och åt fast föda passade jag på att handmjölka ur lite på en sked och ge honom för att han skulle vänja sig vid smaken. Första gångerna såg han ut som om han ätit citron och skrattade mest åt det hela, men inom en vecka var det helt okej med mammamjölk. Några sammandragningar kände jag aldrig av, vare sig nu eller senare.

Nästa steg var att försöka få honom att ta bröstet när han sov. Jag smörjde först bröstet med ersättning och lite bröstmjölk. Första gångerna gick det inte. Antingen vände han bort huvudet och inväntade den vanliga flaskan, eller nafsade lite men verkade inse att något var konstigt. Så, när jag var beredd att ge upp, funkade det plötsligt. Med tefatsstora ögon kunde jag se hur min snart 8 månader gamle son ammade för första gången sedan han var 3 veckor. När han släppte taget gav jag honom flaskan (tillmatningsset använde jag inte med honom av den enkla anledningen att jag inte hade koll på den möjligheten, däremot har jag haft anledning att använda det senare). Så höll vi på i någon vecka: ammade när han sov (både nätter och sömnstunder dagtid) och fyllde på med ersättning efteråt. Jag fortsatte bära honom i sjal mycket och vi badade en hel del ihop. Därefter började han kunna amma små snuttar även i vaket tillstånd. Nu hade min mjölkproduktion kommit igång så pass att jag även pumpade ut och gav honom bröstmjölk på flaska. När han närmade sig 11 månader kunde vi ta bort all ersättning och han ammade och fick mjölkflaskor istället. Vi valde att fortsätta på det sättet eftersom han trots allt verkade ha lättare att begripa sugtekniken med flaskan och för att vara säkra på att han fick i sig tillräckligt. Rätt snart ratade han dock flaskan, det var mycket roligare med mammas bröst där man kunde leka med mammas navel samtidigt.

Så, inte ens ett år efter att Jacob föddes, kom lillebror Simon till oss. Den här gången var jag påläst, men jag var ändå nervös. Tänk om det inte skulle funka att amma honom, tänk om jag skulle behöva upprepa samma procedur en gång till? Jag hade inte behövt oroa mig. Ut kom (efter en fantastisk förlossning) en sugstark, pigg unge. Visst mötte vi på samma “du kan inte amma med sådana bröst”-föreställning på detta BB. Den här gången var jag dock påläst och stod på mig. Därmed inte sagt att det var enkelt. Det viftades med ersättningspaket och jag anklagades för att inte vilja ge mitt barn tillräckligt med näring. Jag hade stunder då jag grät och höll på att ge upp. Men tack vare mina nyförvärvade kunskaper och ett fantastiskt stöd från Amningshjälpen gick det vägen. Det blev precis som jag önskade: Simon helammades sina första 7-8 månader i livet och har därefter delammats. Jacob då? Jodå, han ammar fortfarande. Nu är det mer sporadiskt, ofta tror jag att vi slutat men så kommer han och kör ner händerna i BH:n. Ofta sitter han bredvid mig när jag ammar Simon och "ammar" med hjälp av ett virkat bröst något av sina gosedjur.

Det har varit en lång väg för att nå hit. Höga toppar, men också djupa dalar. Det har varit värt varenda tår, varenda svordom och all tid det tagit. Nu äntligen gör jag det jag hela tiden velat: ammar mina två barn. Då och då kommer jag att tänka på barnmorskan som stod i dörren och påstod att man inte kan amma med plana bröstvårtor. Well, damen, du hade fel!