Drygt fyra veckor före beräknat datum satte förlossningen igång. Jag var, trots att det var en överraskning att det startade så tidigt, helt beredd. Avslappnad och självsäker. Förlossningen gick fort och "smidigt" och trots min plan att föda på Södra BB fann jag mig snabbt på SÖS. Barnläkaren fick hjälpa till med sugklocka på slutet eftersom bebisens hjärtljud gick ner och redan var påverkad av de intensiva värkarna. Snart så låg han där på mitt bröst helt ljuvlig. Han tittade på oss med sina långa ögonfransar och vi blev och kommer alltid vara förälskade i denna människa.
Morgonen efter var mina bröst sprängfyllda med mjölk! De läckte ständigt och jag fyllde små mjölkkoppar en efter en efter en... Vi provammade och barnmorskan hämtade en amningsnapp. Vi låg inne i fem dagar, vår son var liten och på gränsen till gul. Jag ammade och koppade honom om vartannat. Blev snabbt väldigt öm och röd om brösten och om bröstvårtorna som är plana/ inåtgående. Hade extremt mycket mjölk, vi badade i mjölk i vår sjukhussäng och barnmorskorna var superimpade och sa att de aldrig sett något liknande och tyckte det var helt fantastiskt! Jag kände mig som Urmodern och tänkte att det här kommer gå galant.
Innan vi åkte hem bokades en tid till Amningscentrum. Jag hade så ont och klarade inte av att amma varje gång eller ens hel gång.
Amningscentrum var fantastiska. De var snälla, peppande, stöttande men försökte samtidigt förbereda mig på att jag nog skulle behöva avlasta brösten med pumpen emellanåt under hela amningstiden... Jag hade svårt att acceptera det. Jag skulle ju amma!
Jag provade alla tänkbara olika amningsställningar, med/utan napp osv. Och hade sån smärta. En ständig smärta och en olidlig smärta under amningen. Brösten var inflammerade och infekterade och likaså mjölken och jag hade en stor överproduktion. Penicillinet verkade inte hjälpa. Jag hade 40 graders feber flera gånger den första månaden och jag slutade sova. Kunde inte slappna av. Jag var så ledsen, hela tiden. Här hade jag mitt älskade barn som jag kände så mycket för och jag ville visa min kärlek genom amningen, som jag ju sett fram emot så mycket. Där satt jag, med brösten fulla av mjölk, med min lilla bebis i famnen som var hungrig och jag, en mamma som av allt i världen ville lägga honom till bröstet och mätta hans hunger, tillfredsställa min önskan att få ge honom den närheten, den äkta kärleken… Men var förpassad till den där förbannade flaskan. Hatade den. Grät och grät och grät. Och smärtan i brösten ville inte ge sig. Jag började drömma fast jag var vaken, hemska drömmar. Och till slut började jag känna att jag inte ville vara med mer. Gick in i duschen och tänkte att jag aldrig mer skulle ta steget tillbaka ut över tröskeln till lägenheten igen. Ville inte leva längre.
Vi var på Amningscentrum en gång i veckan och de tyckte vi hade rätt teknik, min son tog ett bra tag och allt såg bra ut. Det var bara min olidliga smärta som kvarstod. Jag ville så himla mycket. Jag tänkte, det SKA gå. Drev mig så långt, så långt och gjorde allt jag hade kunnat. Men till slut började det gå upp för mig att det inte skulle gå. När jag väl hade tänkt den tanken blev det tydligt. Om jag inte ska krascha totalt och riskera att förstöra min relation till mitt älskade barn måste jag sluta nu.
När det var som bäst kunde jag amma honom tre gånger på samma bröst under ett dygn. Jag tror det hände en gång. Och då var jag tvungen att vila bröstet i några dagar. Så. Jag tog beslutet. Ringde Amningscentrum och avbokade nästa träff och grät och grät och grät. Men kände ändå en lättnad. Då hade vi försökt i 8 veckor.
En stor sorg. Så känns det. Idag, 15 månader senare gör det ont när jag tänker på det och jag har inte slutat gråta. Men jag tänker inte på det lika ofta längre. När jag hade slutat tänkte jag på det nästan hela tiden. När jag pumpade, när jag diskade pumpen, när jag förvarade mjölken och när jag gav mitt barn bröstmjölk genom flaskan. Jag svor varje gång jag inte hade förutspått en hungerattack och hunnit värma mjölken. Svor när jag var tvungen att gå hem från ett ärende för att pumpa ur mjölk eller värma upp den. Om jag bara hade kunnat ge honom mjölken UR MINA BRÖST hade livet varit så fantastiskt.
Jag identifierar mig med långtidsammare. Jag tycker det är det naturligaste, vackraste och härligaste som finns och jag önskar att jag hade kunnat ge mitt barn den kärleken. Vad som gick fel vet jag fortfarande inte och jag har ännu inte vågat tänka tanken på vad som skulle hända om jag fick chansen att amma ett syskon, min sorg över att inte ha kunnat amma mitt barn är fortfarande för stor.
8 kommentarer:
Åh vilken sorglig historia. Känner igen mig i dina känslor. Men fantastiskt att han fick din bröstmjölk via flaskan ändå! Du gav honom faktiskt det bästa han kunde få. Även om jag fattar hur jobbigt det måste ha varit, så har du verkligen gjort allt du kunnat!
Men jag undrar ändå varför det kan göra så ont? Då är det ju något som är fel, även om taget ser fint ut för utomstående. Är det så att vissa typer av bröst med plana/inåtvända bröstvårtor verkligen inte går att amma på? Jag har hört motsatsen. Mitt ena bröst var inåtvänt och det fungerade bra ändå. ( Nu efter snart 14 månaders amning är det dock ganska så utåtvänt...)
Var det någon som tog upp detta med kort tungband? Eller kan det vara så att han inte orkade suga
tillräckligt? Ibland kan ju riktigt fulla bröst vara svåra att ta tag i och jag läste i Amningsnytt att man då ska pumpa bröstet helt tomt innan man ger det till bebisen. Det finns ju alltid mjölk kvar men bara det fetaste som rinner långsammare. Så barnet blir ju nöjt ändå.
Jag använde amningsnapp till en början men min son sög bara på toppen och orkade inte suga ut mjölken tillräckligt. Fick både mastit och bröstböld på kuppen. Inte så skönt, men två antibitikakurer och tömning av både var och infekterad mjölk hjälpte. Amningsmottagningen sa ändå åt mig att fortsätta med nappen men jag gav mig den på att det skulle fungera utan eftersom jag inte gillade den. När han lyckades ta tillräckligt tag kände jag hur det sög i "hela bröstet". Nästan ända upp i armhålan. En helt annan känsla. Jag tycker att amningsnapp rekommendaras lite för snabbt av BB och amningsmottagningar numera tyvärr. Och min mottagning sa till mig att det var en "myt" när jag sa att det inte kändes som han lyckades suga lika effektivt med nappen. Hmm...
Men du har förstås provat allt. Skulle bara vara lite intressant att höra lite mer vad Amningscentrum sa. Eller om någon annan amningsexpert här vet mer?
Men inte tror jag du ska ge upp för ett eventuellt syskon. Alla barn är olika och kanske blir situationen helt annorlunda då!
Tack för dina ord!
Jag vet inte varför jag hade sån ständig smärta. Så här i efterhand kanske jag borde varit mer påstridig och sökt mer vård och hjälp. Det kändes som att de på ammningscentrum till slut kände att de hade gjort allt. De sista besöken fanns det liksom inte något mer att säga kändes det som... Men så minns jag inte riktigt allt helt klart heller. Den barnmorska som jag hade hade dessutom semester under de sista besöken och även när jag ringde och sa upp nästa tid, kanske hade det varit annorlunda om jag hade träffat henne...? Efter 8 veckor med en liten bebis och jag som bara hade fokuserat på amningen dygnet runt, jag var slut och orkade inte mer.
Hans tungband klipptes på BB. Har även hört nu att barnen kan ha högt välvda gommar och att det kan försvåra, men jag vet inte något mer om det. Inte heller om det finns oammningsbara bröst, det känns ju konstigt. Jag tänker att om jag hade haft chansen att prova en gång till, men inte som helt nybliven mamma utan typ nu, när jag fått distans och lite mer sömn ;) Hade det säkert blivit annorlunda.
Man eller iallafall jag var så ... Försiktig, eller utlämnad kanske, i början, jag tog bara till mig det som andra sa, tänkte inte så mycket själv. Det blir väl så när man är så ny på något och dessutom "misslyckad".
Jag kände mig också kritisk till amnningsnapp. Blir det fler gånger kommer jag inte att ta emot någon sån igen!
Härligt att du kom över hindren och kunde amma! Det blir jag glad över!
Starkt av dig att fortsätta så länge med den smärtan. Och också starkt av dig att säga stopp när du kände att det gick ut över relationen mellan dig och din bebis. Och vet att det är lätt att tycka att man skulle gjort annorlunda, men jag tycker du ska känna dig stolt att du pumpade. :) Vet verkligen hur trist det är!
Ja, utlämnad känner man sig och inte blir man klokare av att alla råd man får är olika beroende på vilken barnmorska man pratar med. Jag kände mig ganska så villrådig och hittade amningsbloggen och även Amningshjälpen som hjälpte oss enormt mycket.
Som förstagångs-mamma hade jag ingen aning om hur mycket det var med amning. Och när man väl fick till det med en helamning var det många nya saker som dök upp på vägen. Mycket man skulle vilja fått reda på innan och som skulle underlättat så mycket.
Men tiden med helamning går så försvinnande fort och nu plötsligt tillhör man de futtiga % som långtidsammar. Och givetvis har man fått frågor och reaktioner på att det nog är dags att sluta snart. Ja, lätt är det inte...
Lycka till med din lille son! :)
Som jag känner igen mig att det gör så ont och att alla säger att det ser bra ut! Och så ledsen jag blir av att läsa att det inte gick vägen för er. För oss tog det nästan precis 8,5 veckor innan det kändes bättre. Då hade vi varit igenom mycket gråt, smärta, flaskor och tillmatningsset.. Tycker inte att jag fick så mycket praktiska råd, men är väldigt glad för den stöttning vi fick på Amningsmottagningen (mindre glad för den press BVC utövade om ersättning). Idag, med en 20
månaders son som ammar på, är jag fortfarande väldigt tacksam över att vi kom över den där jobbiga tiden. Om du får ytterligare barn och vill amma hoppas och tror jag att ni kommer få en annan bättre upplevelse.
Så sorglig berättelse. Du gjorde verkligen allt och ändå gick det inte.
En undran: Har någon nånsin nämnt för dig att smärtan skulle kunna bero på magnesiumbrist?
Om inte, hur var det då exakt: Verkade bröstvårtorna vita och blodtomma, kanske också styva? Var det en huggande/svidande smärta som kall eld?
Undrar bara för att jag fick tippset att ta magnesium när jag hade ovannämnda problem, och det hjälpte jättemycket! Kanske värt att testa nästa gång?
Vad glad jag blir av era kommentarer och att ni som kämpat på har tagit er över era hinder!
Annika: Jo jag hade vita blodtomma delar på bröstvårtorna minns jag. Som såg döda ut liksom. Smärtan vid amning var skärande, svidande. Magnesium, absolut ett bra tips om det blir fler barn. Tack för tipset!
Jag känner igen mig i dina upplevelser. Jag testade allt och sökte hjälp på flera ställen men smärtan var för mycket. Till slut kretsade allt kring amningen och det gick inte att ha det så. 10 veckor efter förlossningen blev det utpumpad mjölk istället. Tungt för åh vad jag ville amma. Taget såg bra ut sa alla, BVC tjatade om ersättning och var egentligen ingen hjälp alls, ingen läkare ville kolla brösten trots att en sköterska misstänkte att det var något medicinskt fel som orsakade smärtan (i efterhand kan jag ju känna att jag nog borde varit mer påstridig om detta men det fanns ingen energi då)och jag testade alla råd jag kunde få från snäll person på amningshjälpen.
Om det blir något syskon ska jag testa att amma igen men jag ska sätta upp en tidsgräns för hur länge jag ska kämpa på. Inte pina mig genom för att vara duktig om det faktiskt inte verkar bli bättre med tiden. Jag har nog tyvärr låga förväntningar men jag ska försöka i alla fall. Problemet där jag bor är att det inte går att få mer handfasta råd eller någon grundlig medicinsk bedömning om amningen strular. De flesta jag träffade i vården verkade tycka att det var ett banalt problem med tanke på att dt går att flaskmata och det går kanske att förstå om de ställer en krånglande amning mot tex en hjärtinfarkt. Samtidigt är ju deprimerade mammor en riskfaktor för bebisens hälsa och utveckling...
Skicka en kommentar