Amning i vardagen

Av Signe Franks

Ny bok rekommenderas varmt

Går det att skriva om något så komplicerat som amningssamspelet kan vara på ett rakt och enkelt sätt? Och framför allt inte ”problemorienterat”? Svaret är ett övertygande ja! Det har Marit Olanders visat med sin nya bok Amning i vardagen (Karneval förlag, Stockholm 2013). Hon har lång erfarenhet som hjälpmamma, Amningsnytts redaktör m.m. Och med detta i bagaget kombinerat med en förmåga att kunna plocka fram det väsentliga och skala bort mycket onödigt har hon lyckats åstadkomma en förnämlig bok, en bok som vill ”visa på möjligheter snarare än begränsningar för hur man kan göra livet med ett ammat (…) spädbarn så enkelt och bekvämt som möjligt”.

Tre huvudbegrepp i boken är hudkontakt, barnets signaler och ett tillräckligt stort tag. Barnets signaler delas in i tre eskalerande faser, dvs. hur barnet tar initiativ till amning (vid fri amning) genom att exempelvis bara titta på mamman och gapa. Rör på armar och ben och för händerna till munnen. Skriker – eller helt enkelt somnar. Här citeras en trebarnsmor vars ord har förföljt mig sedan jag läste dem. Mamman berättar om en film där hon är tillsammans med första barnet: ”När jag nu ser den (…) gör det ont i hjärtat när jag ser hennes pickande rörelser, hur hon vänder sig mot mig och hur jag bara skrattar och tycker hon är söt”.

Olanders menar att det råder brist på relevant information och kunskap: ”föräldrar får inte den information de skulle behöva för att få igång, upprätthålla och avsluta amning”. Och bland den information jag själv hade behövt är att för glesa amningstillfällen kan eventuellt orsaka koliksymptom. Mjölken kan komma i stora mängder och väldigt fort. Mina barn är födda då det rådde stränga vartannat-bröst-var-fjärde-timme förhållningsregler. De fick svår kolik. Och uppstötningar: ”kräkbarn”.

Amning i vardagen avhjälper denna informationsbrist. Precis som bröstmjölken är anpassad till barnets behov serveras informationen i lagom mängd och vid rätt temperatur, anpassad till den lilla familjens behov. Textens utformning är ett skolexempel på hur böcker alltmer påverkas av sociala medier. Den är indelad i ”bloggaktiga” segment, relativt korta och med tydliga rubriker, vilket gör den lättöverskådlig. Och som alla som följer Amningsbloggen vet, väger Marit Olanders sina ord på guldvåg. En beundransvärd bedrift som säkert inte kommer gratis. Boken innehåller tecknade illustrationer, noter, samt litteraturförteckning och register (detta senare saknar dock ett ord jag inte sett förut – klökas, något jag upptäckte när jag nu ville hitta det).

Sista delen – Eftertanke – presenterar ett stramt urval fakta om amningens kunskapshistoria, WHO-koden och liknande. Till denna utmärkta bok som Marit Olanders skrivit har jag egentligen bara en invändning. Det gäller texten till ett diagram som visar siffrorna för enbart amning i Sverige 1945-2010 där vissa satsningar från myndigheter är inlagda. En samvariation, eventuellt ett orsakssamband antyds mellan amningsbenägenheten och myndigheters insatser. Något jag tror är en alltför grov förenkling. Men det återkommer jag till i ett annat sammanhang.

Signe Franks har haft kontakt med Marit Olanders och fungerat som ett av hennes bollplank under arbetet med boken.