är det någon som hetsar eller är det din ömma punkt som berörs?

av Julia Ilke

Amningshets, flaskhets, hälsohets, karriärshets, träningshets, inredningshets...det finns många saker det hetsas om idag, eller det finns åtminstone många saker man kan låta sig hetsas av. För vems ”fel” är det egentligen när någon känner sig hetsad?

I vissa fall, som i frågan om främlingsfientlighet, är det för mig solklart att det handlar om någon som medvetet hetsar. När syftet är att påverka andra och skaffa fler följare till sitt tåg ja då tycker jag man kan tala om hets. Men när man anklagar någon för att hetsa när denna bara talar högt om sina tankar och sin livsstil är det någon helt annat. Kan man verkligen beskylla den personen för att hetsa eller ligger istället ansvaret hos den som känner sig hetsad?

Jag tänker bland annat på bloggaren Underbara Clara som nu när hon börjat träna anklagas för att sprida osunda ideal och träningshetsa. Det enda Clara gör i mina ögon är att berätta att hon börjat träna regelbundet och att hon gillar det. Det finns ingen osunt i detta och hon försöker inte övertala någon annan att göra samma sak. Ändå tolkar folk det som träningshets och vissa av hennes läsare uppmanar henne att ta ansvar för idealen hon nu sprider.

Jag frågar mig vad det är som gör att folk upplever sig bli hetsad när andra berättar om hur de tränar, äter, ammar eller jobbar? Jag tänker mig att det handlar om en egen osäkerhet som gör att man känner sig kritiserad när man möter någon som valt att göra annorlunda. Är man osäker på sitt eget val vill man ofta att det ska finnas ett rätt och ett fel, då kan man välja en gång för alla och sedan ha saken ur världen. Finns det plötsligt flera val samt människor som helt odramatiskt gör lite som de vill tvingas man möta sin osäkerhet och det är jobbigt. I den situationen är det enkelt att skylla på andra och säga att de hetsar när man egentligen borde fundera på varför man blir så provocerad. Kan det vara så att det är Underbara Claras läsare som har en problematiskt relation till träning och kropp och inte Clara? Hennes träning beror ömma punkter inom dem men lösningen på det problemet är knappast att Clara slutar springa eller bara springer i smyg.  

Så ger dåliga amningsråd amningen dåligt rykte

... eller Så hänger amningsfientlighet och amningshets ihop

Av Marit Olanders

Den påstådda "amningsexpertens" trådar på Familjeliv belyser inte bara hur viktigt det är med relevanta amningsråd till föräldrar. De visar också hur dålig rådgivning kan ge amningsrådgivnignen och amningen dåligt rykte.

För det första är det helt logiskt att uppfatta expertens svar som uttömmande - att när man har gjort som experten råder och man ändå inte kommit till rätta med sitt problem, så finns det inget mer att göra. Jag träffar då och då kvinnor som säger att de har prövat allt men ändå inte fått amningen att fungera. De är var och en övertygade om att de hör till den lilla procent som inte "kan" amma. Det kan förstås påverka självförtroendet.

I själva verket kanske det finns mycket mer som en kunnig amningsrådgivare hade kunnat titta på - men mamman har redan lagt ner och orkar inte mentalt börja hoppas på en fungerande amning igen. Eller så är den tidne förbi, tåget har gått, barnet är större och den misslyckade amningen sitter som en ömmande tagg. Då är det meningslöst att säga "jamen var det ingen som tittade på taget när du hade sår?" Blir det ändå läge för en sådan kommentar får man ofta svar som "Jodå, och de tyckte det såg jättebra ut". Trots att det har gjort ont. Trots att den som uttalar sig varken har sett när barnet tar eller släpper bröstet, bara medan det ligger och diar.

Eller detta med för lite mjölk. Hur många kvinnor har inte fått höra att de har för lite eller för dålig mjölk? Hur många av dessa hade haft hur gott om mjölk som helst, om de bara hade fått veta att det är fullt normalt att amma 12, 14 eller 18 gånjger per dygn? Eller om de hade fått hjälp att få sitt barn att amma mer effektivt, i stället för att höra att de ska tidsbegränsa amningen fört att barnet "bara snuttar" (vad är detr för fel på det?) efter ett visst antal minuter? Eller om de hade uppmuntrats att ha barnet hos sig hud mot hud från födseln?

Amningspress och amningsfientlighet kan mycket väl gå hand i hand. Det visar inte mionst expertens svar till mamman som känner sig ambivalent inför amnignen och otillräcklig som tvåbarnsmamma. Klart du ska amma, tycker experten, utan att egentligen lyssna till mamman. Föräldrarna som frågar om deras 6,5 månadersbebis "småätande" varje timme får rådet att ge barnet napp. Amningen ses som mat och de får rådet att "byta ut mål".

Samtidigt ligger en stor annons från nappflask- och pumpföretaget Avent precis till höger om alla "amningsexpertens" trådar.

Jag har länge hävdat att flaskpress och amningspress båda beror på dåliga kunskaper om amning, samt likgiltighet eller åtminstone bristande lyhördhet.

Riktigt allvarligt är det när oseriösa experter utnyttjar Amningshjälpens namn. Kanske är det en sådan oseriös, självutnämnd expert som ligger bakom de galna amningsråden som Aftonbladet tillskrev Amningshjälpen för något år sedan. Vem vet?

Amningshjälpen skulle i alla fall aldrig köra över en mamma med ett Doris- envetet "Fortsätt amma".

När Kvinnor inte är schyssta mot varandra

Av Eva-Lotta Funkquist

En av våra läsare, Lina, skriver i en kommentar: Tyvärr möter många flaskmatande kvinnor ifrågasättande och elaka kommentarer från andra kvinnor. Både män och kvinnor deltar i denna amningshets, men kvinnor är ofta värst... Tyvärr.

Det här är hennes upplevelse och liknande kommentarer hörs ju ofta i helt andra sammanhang än amning. Kvinnor delar ut mer rygghugg, ofta i något sorts syfte att hålla varandra kvar på mattan. Jag tror inte på det här. Jag tror inte på könsskillnader i utdelandet av rygghugg. Men det är min upplevelse, och våra upplevelser är nog svåra att mäta.

Men jag har tänkt på en annan sak, och det är också bara en upplevelse. När man jobbar med amningsstöd och möter trassliga amningar tror jag ibland att det viktigaste man kan göra är att hålla truten (i alla fall om man inte får frågor, och ibland även då). Vad man än säger kan det uppfattas sårande. Men en vårdavdelning består inte sällan av 120 personer. Ofta lyckas ju någon vräka ur sig något väldigt olämpligt, som man ibland får höra återberättas. Jag har flera gånger tänkt att de som oftast säger mindre empatiska saker är pesonal som har en egen helt okomplicerad amning bakom sig och som samtidigt inte tycker att amning är en speciellt viktig fråga och därför inte läser på eller tar till sig fortbildning. De har ofta en syn att amning är något man "kan" eller "inte kan". Det känns som de vill förmedla budskapet (väldigt förenklat): "Amning är mycket viktigt för hälsan (det vet ju alla!). Men nu verkar ju du vara en person som inte "kan" amma. Jag tycker absolut att du ska följa mina råd ett litet tag till. Men sen är det bara att acceptera situationen och gå vidare".

Röster om amning

Av Signe Franks

Varför är amning ett så laddat ämne? Vilka krav och utmaningar möter föräldrarna? Hur upplever BVC-sköterskorna sin roll i vardagen? Detta är några av frågeställningarna bakom utställningen Mötesplats: Röster om amning på Arbetets museum i Norrköping.

I lördags var det vernissage. Forskningschefen på museet, Sofia Seifarth, invigningstalade, följd av Norrköpings egen humordrottning, ståupparen Carina Perenkranz. Sedan var det dags för Carina Sjögren, idémakaren bakom utställningen och f d ordförande i Amningshjälpen, att förklara den öppnad. Hon berättade bland annat om Amningshjälpen, som hon beskrev som ett komplement till barnhälsovården; en mamma-till-mamma förening som vill att "barnet ska må bra och växa och trivas, med eller utan amning". Och att detta ju är samma mål som barnhälsovården har: att "barnet ska må bra, växa och trivas, med eller utan amning".

Mötesplats: Röster om amning bygger på intervjuer som gjorts bland föräldrar och BVC-sköterskor, såväl enskilda djupintervjuer som gruppintervjuer i så kallade fokusgrupper. Känslor, synpunkter och erfarenheter som kommit fram i intervjuerna presenteras, liksom även en del historiska tillbakablickar och en hysterisk uppräkning av aktörer som påverkar amningen i familjen, i samhället och globalt. Utställningen vill väcka debatt, uppmuntra till dialog och samtal samt bidra till ökad förståelse mellan olika grupper. Den utgör en bra utgångspunkt för olika kringaktiviteter, exempelvis debatter, filmvisningar och andra utställningar som konst, eller varför inte spädbarnsvård genom tiderna eller i olika kulturer.

Förutom själva utställningen finns en 38-sidig rapport, Röster om amning. Rapport från ett dokumentationsprojekt, som kan laddas ner från museets hemsida . Rapporten gör inte anspråk på några djupare forskningsresultat, men pekar ut en del områden som skulle kunna undersökas närmare. En fin liten definition på amningsbacklashen finns i ett citat från Amningshjälpens fokusgrupp: "Den amningshets och amningspress som det pratas om uppstår ju i glappet mellan kraven och stödet" (sid. 21).

Mötesplats: Röster om amning har utgått från en problemställning, vilket kanske förklarar en viss dragning åt det som är bekymmersamt. I det som jag hann fördjupa mig i hittade jag alltför lite om den sanslösa glädjen, berusningen, det förföriska i att bli förälder. Är vi för kontrollerade/kontrollerande? Jag minns olika mer eller mindre feministiska utställningar från 1970-talet med en yvighet, ett frosseri i konstnärliga uttryck. Då gällde kollektivet, solidariteten och en sorts barnslig galenskap. Dagens samhälle ser väldigt annorlunda ut, och det är spännande att följa dess inverkan på de kulturella och sociala aspekterna av att föda och amma - eller inte amma - barn.

Ett par anmärkningar i kanten: Jag känner inte igen amningsstatistiken i tabellen i rapporten. Mellan 1976 och 1986 hade vi ingen nationell sammanställning av statistiken varför de flesta tabellerna brukar antingen sakna linjer helt, eller ha streckade linjer. Rapportens tabell visar heldragna linjer. Och så var det det där med kor. En bild som ska föreställa en mjölkko visar en kviga, det vill säga det unga nötkreaturet innan hon kalvat för första gången. Först därefter är hon en riktig ko.

Utställningen pågår 12 juni - 24 oktober på Arbetets museum i Norrköping. Den är producerad av museet med stöd av Föreningen Mjölkdroppen, Vårdförbundet, Mångkulturellt centrum i Botkyrka och Svensk sjuksköterskeförening.

Varför väcker amning så mycket sorg?

Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: Flera utav mina väninnor har mer eller mindre blivit "tvingade" att amma av barnmorskor och dylikt. Det pågår en "hetsjakt" på mammor som väljer att inte amma eller för att de inte kan. Känslan av otillräcklighet, skuld och depression är inte helt ovanlig. Varför sån hysteri! Ett barn får samma kärlek och närhet av sin mamma även om hon väljer att använda nappflaska. Plus oxå att pappan kan vara nära sitt barn mer när det är litet och avlasta mamman.

Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungbergs Människan, kulturen och evolutionen.

Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sett verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sex månader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljungberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.

När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".

Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.

Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.

Eva-Lotta Funkquist

Amningshjälpen övertalar ingen att amma

Hittade en krönika från Aftonbladet som jag tidigare missat. Den handlar om Amningshjälpen. Krönikören Terri Herrera Eriksson påstår att Amningshjälpen upprepar som ett mantra att kvinnor ska fortsätta amma "oavsett vad de ber om råd för".

Terri beskriver hur hon menar att Amningshjälpens rådgivning går till:

– Hej, jag har ingen mjölk.

– Fortsätt amma. Och ge absolut ingen ersättning.
– Hej, jag har återkommande problem med bröstböld och behöver sluta amma.
– Fortsätt amma!
– Hej, jag ska resa bort på konferens i fyra dagar och behöver vara borta från min åttamånaders bebis. Hur tycker ni vi ska lägga upp det? Det kanske är bra att sluta amma nu ändå – han äter mest vanlig mat utom på nätterna.
– Nejdå, fortsätt amma. Din son kanske kan följa med dig på resan?

Det framgår inte om detta är råd som Terri själv har fått, om det är hennes kompis eller någon annan. Med tanke på hur många som säger att de har varit "hos Amningshjälpen på sjukhuset" så är det inte ens säkert att det är den ideella föreningen Amningshjälpen som avses. Amningshjälpen är vanliga mammor, mestadels icke vårdutbildade, som har läst på och gjort ett prov om amning. De svarar på telefonsamtal och frågor över Internet i sina hem, de finns inte på några sjukhus. "Amningshjälpen på sjukhuset" skulle kunna vara BB, återbesöksmottagningen eller en amningsmottagning. Men det är inte Amningshjälpen.

Grunden för hela hjälpmammeverksamheten är lyhördhet för mammans önskemål och att stötta mamman i hennes beslut om amning, vilket det än är. Det vore ett kardinalfel av en hjälpmamma att svara så som Terri beskriver, med att slå dövörat till och övertala mamman till något hon inte vill.

Ofta börjar ett samtal med att man frågar mamman hur hon haft det dittills, vilka råd hon fått och vad som har fungerat. Om det handlar om oro för för lite mjölk* frågar man lite om viktutveckling, kiss och bajs, om barnet verkar skrikigt eller tvärtom onormalt sömnigt. Ber mamman om hjälp att sluta amma så får hon det. Amningshjälpen ger inte medicinska råd om bröstbölder och annat, det är vårdens avdelning. Vad gäller att resa iväg från en åttamånaders, där mamman inbjuder till diskussion så lyssnar man förstås. Är det sluta du vill? Eller vill du ha amningen kvar? Och så förklarar man vilka olika utfall det kan bli av olika åtgärder, hela tiden med ett öra för vad mamman önskar. Är det att sluta amma - så fine. Det knepiga i levande livet är när det tar en stund för mamman att sila bort andras tyckande och komma på vad hon själv vill.

Olycksfall i arbetet kan förstås ändå ske, och om någon skulle råka ut för icke lyhörd rådgivning kan man höra av sig till Amningshjälpens styrelse och berätta det, kontaktuppgifter här.

Är dialogerna som Terri återger hennes egna, eller hennes kompis erfarenheter just av Amningshjälpen så har någon av dem haft en närmast osannolik otur.

Marit Olanders

* "Ingen mjölk" vet jag inte om det är fysiologiskt möjligt om mamman har fött barnet och i så fall är det så extremt ovanligt att man inte kan begära detaljkunskap av hjälpmammor om det.

Barnläkarnas skuld till amningspressen

När rekommendationen om sex månaders helamning infördes i Sverige 2003, två år efter WHO:s ställningstagande, föregicks den av en livlig diskussion bland barnläkarna. Formuleringen man enades kring var ganska defensiv, inte minst om man jämför med hur den ibland har utmålats i media. Tonvikten låg på att det inte innebär några risker för barnet att börja med mat vid sex månader. Det borde vara en lättnad för alla dem som hade barn som inte glatt mumsade puréer på fyramånadersdagen (och fortfarande inte sex eller åtta veckor senare heller).

Nu sex år senare kan man dock konstatera att Livsmedelsverket och barnläkarna misslyckades kapitalt att föra ut detta budskap. De barn som fortfarande helammas vid sex månader blir allt färre. Rekommendationen ses som ett krav bland alla andra och reaktionen verkar bli en tvärs-emot-reaktion: "Jag ska minsann inte ..."

Kanske har svenska myndigheter förbrukat sitt företroende som rådgivare. Många minns fortfarande de gigantiska reklamskyltarna på 1970-talet som proklamerade att Socialstyrelsen rekommenderar att man äter 6-8 brödskivor per dag. Avsändaren av budskapet på reklamtavlorna var dock inte Socialstyrelsen. Det var Brödinstitutet, som hade ett kommersiellt intresse av att folk köpte och åt deras produkter. Läs mer här.

Barnläkarkåren har länge haft åsikter om amning. När bröstmjölkersättningen kom ingick de i allians med producenterna och skaffade patienter genom att förskriva bröstmjölksersättning. Ett bruk som som vanligt började i överklassen och spred sig neråt. Det var också barnläkarna som införde den reglerade amningen, ett helt igenom icke-biologiskt påfund som gjorde vardagen besvärlig för kvinnorna och som tog ifrån många deras mjölk.

När man hör ledsna historier från kvinnor som fick barn under 1950-, 60- och 70-talen blir man lätt frustrerad och arg. Någon borde ställas till ansvar! Någon borde be om ursäkt! Det har man ju aldrig hört om. Men så får jag en tankeväckande bok i händerna. Det är en utskrift av ett symposium som hölls i Stockholm den 4 maj 1973, på ämnet amning och den då drastiskt sjunkande amningsförekomsten i Sverige. 1973 var det år då amningsförekomsten nådde sitt absoluta bottenläge i Sverige, men det visste man förstås inte då. Amningshjälpen skulle bildas samma år.

En av talarna är Elisabet Helsing, som fem år tidigare hade varit med och bildat norska Ammehjelpen. Hon ser otroligt modern ut på bilderna och hon säger saker om mjölkbildning och amning som är häpnadsväckande moderna, T ex "Alveolerna* producerar [mjölk] hela tiden, inte minst strax efter det att de blivit tömda. De slutar att producera bara om de blir överfyllda eller spända." Och längre ner: "Rådet att tömma bröstet är ett pedagogiskt mycket dåligt råd och ett typiskt skrivbordsråd. – Där fick ni!)" (Läs mer av Elisabet Helsing i Amningsnytt nr 3/09.)

Annars dominerades förstås talarlistan stort av män, och man ser en önskan om att höra fler kvinnor berätta om amning. Här och där finns också en insikt om barnläkarkårens egen roll. Så här säger Torsten Torstensson från Hudiksvall:

– Det är vi barnläkare som inte har varit tillräckligt intresserade eller känt sig (sic!) tillräckligt motiverade. Om inte vi är det, blir inget av.

John Lind, moderator i paneldebatten och professor vid Medicinska barnkliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm:

– Jag instämmer helt och erkänner mig skyldig.

- Det har gått troll i amningen, menar Hans Riesenfeld från Sollefteå. Han konstaterar att en generation bak från 1973 var det enklare att amma eftersom kraven inte var så stora då. Han säger:

– Jag skulle vilja tillspetsa formuleringen så, att det är vi på sjukvårdssidan, vi barnläkare, som har den största skulden till den sjunkande amningsfrekvensen.

Han håller ett ytterst intressant anförande som jag hoppas återkomma till senare men jag måste bara återge hans slutord.

– Mammorna är motiverade - det är vi barnläkare som förskansar oss bakom ett skrivbordsteoretiskt tänkande, och vi har försummat att med ett individualiserat, uppmuntrande stöd på BB ge mammorna vägledning utan krav. Mammorna är som sagt motiverade - det är vi barnläkare som måste skärpa oss. Dixi et salvavi animam meam.

Den sista meningen är latin och betyder ordagrant: Jag har talat och räddat min själ.

John Lind måste dock få sista ordet:

– Vi manliga barnläkare får ikläda oss säck och aska till middagen.

Marit Olanders

*Alveolerna = de mjölkproducerande cellerna

Amningsnytt 3/09 ute nu!

Nya Amningsnytt ute nu!

• AMNINGSHETS ÄR INGET NYTT
• PAPPASTÖD = MER AMNING OCH MER PAPPALEDIGT
• VIKTEN AV BRA TEKNIK
• AMNING I IRAN
• AMNINGEN SOM LÄKER
och mycket mer


Amningshets är inget nytt
”Det bör därför vara varje moders oavvisliga plikt att göra sitt yttersta för att själv uppamma sitt barn.”
Varje mor har förmågan att ge di ... [och] skall därför ge bröstet för barnets skull. Det måste vara en ofrånkomlig regel att aldrig sluta med bröstet de första 6 månaderna” .
Så kunde det låta i böcker om barnuppfostran under 1900-talet. Att amningen framställdes som en plikt snarare sänkte motivationen än höjde den bland mödrarna. Läkarnas stelbenta regler om amning efter klockan och på begränsad tid gjorde amningen svår för många och omöjlig för några. Dessutom skyllde man på offret, mödrarna, när råden inte ledde til mer amning, utan mindre.
Elisabet Helsing, norska Ammehjelpens grundare, skildrar amningens historia i Norden de senaste 100 åren.

Pappastöd ger mer amning
Som nybliven pappa är det lätt att fastna i frustration över att inte kunna amma. Om pappor deltar i pappagrupper där de får stöd i att vara lyhörda för sina barns signaler och hitta andra sätt att umgås med dem än genom amning ammas barnen längre. Det visar en utvärdering av projektet Pappa på riktigt i Stockholm som pågick från 2003 fram till 2007. Det visade sig också att färre män som gått i pappagrupp skilde sig från sin partner , jämfört med rikssnittet. De tog också större del i den praktiska vården av barnet, som att stanna hemma och vårda sjuka barn, men framför allt var de mer föräldralediga än pappor i genomsnitt.

Vikten av bra teknik
Amningsteknik som inte är tillräckligt effektiv kan göra att kvinnor avslutar amningen tidigare. Även användning av napp under barnets första vecka kan innebära kortare amning totalt sett, visar en ny dansk studie.

Amning i Iran
Sverige och Norge brukar sägas ha Västvärldens högsta förekomst av amning. Bägge länderna har dock långt kvar till Irans amningsstatistik. Eller vad sägs om 90% ammade barn vid ett års ålder och 57% vid två år?
Iran har de senaste 20 åren arbetat aktivt för att öka amningsförekomsten, för att förebygga sjukdom och död bland spädbarn samt förbättra spädbarnshälsan generellt.

Amningen som läker
Om hur amning hjälpa en att hitta rätt i sitt eget föräldraskap.

DESSUTOM I AMNINGSNYTT 3/09:

• Hjälpmammerollen — en skola i ödmjukhet
Intervju med Karin Sutare

• Amningsord
Stämmer det att barn säger ”näh” när de vill till bröstet?

•Utebliven amning ökar risken för astma

• Ökad psykisk sårbarhet tiden efter förlossningen

• Amning är politik - recension av The Politics of Breastfeeding


Beställ ditt eget ex av Amningsnytt på amningsnytt@amningshjalpen.se

http://amningsbloggen.blogspot.com/