tillsammans är vi starka

av Julia Ilke

I kväll känner jag mig stark och otroligt stärkt efter att ha umgåtts hela dagen med det här fina gänget.

Ett gäng där det finns starka åsikter och normer men där man samtidigt har ett öppet sinne inför det som är annorlunda. Vi har lärt känna varandra via nätforum och även om jag hämtat mycket inspiration, kunskap och pepp från våra nätdiskussioner så är det inget emot känslan av att få träffas på riktigt. Ensam är man ofta stark för att man måste men tillsammans blir man stark av bara farten. Att så om bara för några timmar få sitta och amma tillsammans med andra som ammar sina 1-, 2-, 3- och 4-åringar samtidigt som man pratar om precis det jag tycker är intressant utan att behöva förklara eller ursäkta mig är guld värt. Vi behöver alla ha ett sammanhang där vi får vara precis som vi är och där våra val accepteras och uppmuntras. Känner du att du är ensam i dina val och känner du att dina tankar om föräldrarskap inte passar in i normen så vill jag verkligen uppmuntra dig att söka dig till ett sammanhang där du får känna dig hemma. Det är troligen inte dig det är fel på utan kanske omger du dig bara med fel människor? För som sagt, ensam kan man bli stark för att man måste men det är sällan särskilt kul när man måste kämpa för sin rätt hela tiden. Att söka och finna likasinnade är ovärderligt, och att börja sökandet på nätet är en bra början men jag vill verkligen rekommendera att man har mod att ses i verkligheten också!

är det någon som hetsar eller är det din ömma punkt som berörs?

av Julia Ilke

Amningshets, flaskhets, hälsohets, karriärshets, träningshets, inredningshets...det finns många saker det hetsas om idag, eller det finns åtminstone många saker man kan låta sig hetsas av. För vems ”fel” är det egentligen när någon känner sig hetsad?

I vissa fall, som i frågan om främlingsfientlighet, är det för mig solklart att det handlar om någon som medvetet hetsar. När syftet är att påverka andra och skaffa fler följare till sitt tåg ja då tycker jag man kan tala om hets. Men när man anklagar någon för att hetsa när denna bara talar högt om sina tankar och sin livsstil är det någon helt annat. Kan man verkligen beskylla den personen för att hetsa eller ligger istället ansvaret hos den som känner sig hetsad?

Jag tänker bland annat på bloggaren Underbara Clara som nu när hon börjat träna anklagas för att sprida osunda ideal och träningshetsa. Det enda Clara gör i mina ögon är att berätta att hon börjat träna regelbundet och att hon gillar det. Det finns ingen osunt i detta och hon försöker inte övertala någon annan att göra samma sak. Ändå tolkar folk det som träningshets och vissa av hennes läsare uppmanar henne att ta ansvar för idealen hon nu sprider.

Jag frågar mig vad det är som gör att folk upplever sig bli hetsad när andra berättar om hur de tränar, äter, ammar eller jobbar? Jag tänker mig att det handlar om en egen osäkerhet som gör att man känner sig kritiserad när man möter någon som valt att göra annorlunda. Är man osäker på sitt eget val vill man ofta att det ska finnas ett rätt och ett fel, då kan man välja en gång för alla och sedan ha saken ur världen. Finns det plötsligt flera val samt människor som helt odramatiskt gör lite som de vill tvingas man möta sin osäkerhet och det är jobbigt. I den situationen är det enkelt att skylla på andra och säga att de hetsar när man egentligen borde fundera på varför man blir så provocerad. Kan det vara så att det är Underbara Claras läsare som har en problematiskt relation till träning och kropp och inte Clara? Hennes träning beror ömma punkter inom dem men lösningen på det problemet är knappast att Clara slutar springa eller bara springer i smyg.  

är det någon vars värderingar man ska bry sig om?

av Julia Ilke

Jag började skriva på ett inlägg om dubbelmoralen som finns i vårt samhälle då det är ok att sola topless men man som ammande förväntas skyla sig. Sedan talade jag med en vän om saken och hon sa så klokt att ”är det verkligen någon vars värderingar man egentligen ska bry sig om?”. Och hon har nog rätt. Genom att fortsätta anpassa sig efter uttalande samt outtalande normer och förväntningar så gör man ju inget annat än springer motståndarens ärenden. Skyler jag mig med sjalar trots att jag egentligen inte vill eller om jag låter bli att amma på t-banan så gör jag i längden bara mig själv och alla andra ammande en otjänst.

Sluta bry sig så mycket om vad andra tycker alltså. Så lätt i teorin men inte alltid lika lätt i praktiken. För egen del så känner jag mig starkare i mina val när jag påminner mig om mina värderingar och fokuserar på dem, snarare än sitter och är rädd för att någon medpassagerare eventuellt ska säga något negativt om min amning.

Jag frågar mig också hur vanligt förekommande det faktiskt är att okända människor på stan säger något negativt? Att skriva kommentarer till youtube-klipp och tycka till när man kan gömma sig bakom ett anonymt nick är lätt och säkert ofta ganska ogenomtänkt. Att verkligen gå fram till en ammande kvinna och hennes barn och säga något är en helt annan sak. Min erfarenhet så här långt, jag har ammat i snart 8 månader, är att somliga kan se lite förvånade och nyfikna ut när jag ammar på t-banan eller på en bänk mitt inne i stan men värre än så är det inte. Och när jag får de där nyfikna blickarna, oftast av män i 20-30 års åldern som nog inte har egna barn ännu, så ler jag bara inombords och tänker att de nu får lära sig något viktigt.

Allt jag har att säga om amning

Av Dorotea Garbergs

Ungefär fyra minuter in i den här filmen:

http://vimeo.com/32716690

ställs frågan: What are we taking away from mothers when we tell them that they are not able to feed their babies?

Jag bryr mig inte särskilt mycket om forskningen och vad som näringsmässigt är "bäst" och vad som främjar anknytning etc. Jag tror fullt och fast att ersättning duger precis lika bra (förutom det där med att bröstmjölk "lever" och överför aktiva antikroppar osv, men hälsomässigt kan det för ett svenskt barn vara av rätt marginell betydelse). I alla fall: såna grejer bryr jag mig inte så mycket om.

Grejen med amning för mig. Det är, att det är MIN KROPP och det är MIN BEBIS och JAG gör som JAG vill. Alanis Morisette uttrycker det nödvändiga, radar upp alla orden. Jag vill använda min kropp. Och den som får för sig att ha åsikter om hur jag gör när jag svarar på min bebis behov av mat och närhet, den må huka sig och bäva för min vrede. Jag väljer när jag vill amma och när jag vill sluta.

Så det här citatet, frågan, det är den absoluta kärnan. När jag någonsin känner mig arg eller bitter eller upprörd över vårt amnings-ovänliga samhälle, då är det den här frågan som vidrörs. Att vi tar ifrån kvinnor något oerhört värdefullt. Något ovärderligt. Och det är alldeles, alldeles förfärligt att det förekommer att kvinnor får veta att de inte kan, när det egentligen inte är sant. Att de faktiskt hade kunnat, om de bara hade haft en annan vinkel mellan bröst och mun... om de hade vågat flytta över bebisen till sin egen säng på natten... om de hade klarat av att säga stopp och nej till ack så välmenade men stjälpande råd/åsikter/förväntningar från olika håll och kanter... såna små, små saker.

Det är förfärligt, varje gång som en kvinna går miste om en positiv amningsupplevelse. Att tvingas starta sitt liv som mamma med en sådan enorm besvikelse.

Och det är allt jag har att säga om den saken.