av Julia Ilke
Svenska Dagbladet publicerade den 11 augusti en lång artikel om amning med namnet ”Landet där mamma ska amma”.
I artikeln ifrågasätts att svenska myndigheter följer WHO-koden och främjar amning då man menar att ”den är utformad efter den verklighet som mammor i u-länder lever i”. Till viss del har artikelförfattaren rätt, WHO-koden antogs 1981 för att främja amning och reglera hur ersättning marknadsförs sedan det uppdagats att barn i u-länder dött i miljontals sedan deras ersättning blandats med orent vatten. Men även om orsaken till att koden antogs just då och med den bakgrunden så innehåller den mer än ”bara” riktlinjer om marknadsföring av ersättning. (Läs mer om koden.) Att påstå detta och därefter dra slutsatsen att man i Sverige ger amningsråd anpassade efter u-länder tycker jag är överdrivet och förvrängt.
I artikeln intervjuas ett par som ger ersättning till sitt barn då han efter fyra dagar utan ordentlig amning blev så svag att de tvingades åka till akuten där han omgående gavs ersättning. Andreas Herbt, som är verksamhetschef för kvinnoklinikerna i Malmö och Lund, beklagar i artikeln det som hände familjen och menar att det är ett misstag. Jag kan bara hålla med för givetvis är det tråkigt när det blir som det blev för den här familjen och i det här specifika fallet var det så klart bra att ersättning fanns. Det är dock ett extremfall som jag inte tror representerar majoriteten av de som väljer att använda ersättning. Jag undrar också vad som hänt om familjen stannat kvar längre på BB? Borde det inte vara så att ingen skulle få åka hem från BB förrän amningen verkligen kommit igång, mamman känner sig trygg och hon vet vart hon ska vända sig om det blir problem? Tanken är säkert att det ska vara så på BB men uppenbarligen släpptes dessa föräldrar hem ändå och min personliga erfarenhet är också den att vi fick åka hem utan att särskilt mycket tid lagts på att kolla att amningen verkligen fungerade. Som tur är hade jag egna kunskaper samt en syster som kunde hjälpa mig men det har inte alla och i ensamheten och utan erfarenhet är det oundvikligt att blir oöverkomligt svårt för många. Lösningen på detta kan vara att ta till ersättning och påstå att Sverige är för amningsfokuserat. En annan lösning är att föräldrar inte skickas hem med en BB-journal där det står att amningen fungerar när den i verkligheten inte gör det.
Skulden många känner när amningen inte fungerar kommer i princip alltid upp när man talar om ersättning. Frågan är dock om inte denna skuld borde delas av flera? Självklart har man som blivande förälder ett eget ansvar att skaffa sig kunskap om amning och vilka problem som kan uppstå men det vore nog inte helt fel om det pratades mer om just problemen på BB, mvc och liknande. Kanske låter man bli i tron att det ska skrämma bort mammor från att vilja amma och kanske informerar man inte om ersättning i tron om att det då kommer att väljas för lättvindigt. Kanske har jag fel men jag undrar om effekten inte istället blir den motsatta. Känner man bara till hur viktigt och bra det är med amning men inte att såriga bröstvårtor är vanligt de första dagarna är inte alls konstigt om många blir rädda för smärtan och känner sig totalt misslyckade när det inte går lika enkelt och bra som de trott. Att man inte talar om ersättning tror jag också bidrar till att debatterna om amning/ersättning alltid blir så heta och infekterade. Såväl amning som ersättning omgärdas av så många myter och idéer att det är svårt att föra vettiga samtal om sakerna. En del av lösningen kan vara att informera mer om både amningens och ersättningens för- och nackdelar samt att stödet till nyblivna föräldrar ökar så att bristen på hjälp och viktig kunskap aldrig är det som sätter käppar i hjulet för en fungerande amning.
