Visar inlägg med etikett nyföddhetstiden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nyföddhetstiden. Visa alla inlägg

lördag 26 oktober 2013

"Mitt barn vill amma hela tiden, hjälp!"

av Julia Ilke

Din nyfödda skatt ammar och ammar och tycks missnöjd så fort hen inte har tutten i munnen. Vad är det för fel egentligen? Räcker inte mjölken eller varför blir hen inte mätt och nöjd någon gång?

Vanliga funderingar hos den nyblivna föräldern men som inte är något att oroa sig för! Att barnet vill äta hela tiden beror på att magsäcken hos ett litet barn är extremt liten och därför behöver de äta lite och ofta, väldigt ofta. Och det gäller dag som natt.

När man ammar mest hela tiden är det viktigt att man har en bekväm amningsposition, nära till vatten att dricka själv och varför inte en ljudbok att lyssna på också.
Att ligga och amma tycker många är bekvämt. Man kan antingen ligga på rygg med kuddar under överkroppen så att man kommer upp lite och så ha barnet liggandes på sin kropp. Man kan också ligga på sidan och för att inte spänna sig då kan man lägga kuddar bakom ryggen, prova det för det gör mer skillnad än man kanske tror. Har man lite större bröst kan man också ligga i framstupa-sido-läge med bebisen på sidan och amma från den övre bröstet. Det ska vara bekvämt att amma så ge dig inte förrän du hittat positioner du gillar.

Även om barnet är mätt och inte äter längre så vill det ligga kvar vid bröstet. Varför? Jo, för att det är den bästa plasten på jorden så klart! Nära mammans varma kropp. Nära hennes hjärta vars slag är så bekanta. Nära hennes hud som doftar så tryggt. Att ett barn inte är nöjt när det inte får vara nära sin mamma eller pappa betyder inte att något är fel, det betyder bara att barnet väldigt gärna vill vara nära dig eftersom det känner sig tryggast där. 

fredag 19 juli 2013

Annas amningsberättelse del 2

av Julia Ilke

Här kommer andra delen av Annas amningsberättelse.

"Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.

De riktiga problemen kom efter någon månad. A fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.

I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att A nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.

Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.

Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.

Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och A blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag. 


Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då A ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och min sambo som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. A fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning. 

Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare."

tisdag 16 juli 2013

Annas amningsberättelse del 1

av Julia Ilke

Nyblivna mamman Anna delar med egna ord med sig av sin amningsberättelse. Första delen av två kommer här:

"Innan jag fick barn hade jag läst på ganska mycket om amning, förutom i böcker även på nätsidor jag tycker verkar vettiga så jag kände mig ganska förberedd på att amning inte alltid är nåt enkelt som "bara funkar" och också på att jag skulle ha ett barn fast vid mitt bröst en stor del av dygnet. 

Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men A föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.

Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.


Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla. 

När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade A börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyramånaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.

Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har A gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader. "

måndag 8 juli 2013

Amningsro

av Julia Ilke

Amningsro ber en läsare mig att skriva om. Hur lyckas man få amningsro med en minsting när man samtidigt har en 2,5-åring hemma? Jag tar upp frågan med min syster som har två barn och vi bollar lite fram och tillbaka. Syrran själv tandemammade sina så på det viset gjorde hon det lätt för sig sett ur det här perspektivet. Storasyskonet behövde aldrig roas och hållas undan utan amningsstunderna var till för dem alla tre.

För roas och hållas undan, jag antar att det är vad de flest tänker på när de tänker på hur amningsron ska skapas. Men istället för att roa barnet med något annat och försöka få det att hålla sig på lite avstånd, vad händer om man gör tvärtom? Som coach använder jag mig ofta av det här tankesättet när man kört fast. Det är vanligt att man som problemlösning bara gör mer av det man redan gör, utan att inse att det man gör uppenbarligen inte fungerar särskilt väl. I ett sådant läge är det ofta till stor hjälp att helt byta strategi och istället göra precis tvärtom. I det här fallet vore det att bjuda in storasyskonet och låta hen vara med, inte nödvändigtvis för att också amma men är syskonet nyfiket så låt det känna på bröstet och smaka på mjölken. Ett nyfiket syskon som uppfattar att det pågår något blir knappast mindre nyfiket av att inte få vara med. Istället för att sysselsätta storasyskonet med andra lekar, bjud in det att vara med och hjälpa dig. Kanske kan syskonet få en egen uppgift vid amningen som till exempel att vara den som torkar minstingen om munnen när den rapat? Och istället för att locka med filmer på Ipaden, varför inte passa på och mysa alla tre med en bok (som storasyskonet kan hålla och bläddra) eller i alla fall titta på filmen tillsammans? Vad händer om du inte avleder och sysselsätter storasyskonet på annat håll utan istället bjuder in och engagerar hen i amningsron?

Slutligen vill jag också säga att det egentligen inte är meningen att en ensam mamma ska ta hand om två barn på egen hand. Så ensamma och isolerade som många är idag har vi inte alltid varit och det finns faktiskt andra platser och kulturer där man aldrig skulle komma på tanken att lämna en nyförlöst och/eller ammande kvinna ensam med sina barn. Det kan vara skönt att påminna sig om när det kör ihop sig och man går på knäna för att få vardagen att fungera men ändå inte hinner borsta sina egna tänder efter frukosten. Det är alltså inte ditt fel att det skiter sig när du gör allt du kan och orkar, felet är att vi saknar släktingar, andra mammor och vänner som hjälper till och bara finns runt omkring oss för praktiskt och mental avlastning. Nu lever vi dock som vi gör och kortsiktigt behöver vi därför komma på knep och lösningar på de problem som uppstår. Långsiktigt kan den som vill så klart fundera över om det finns en annan boendeform och livsstil som vore att föredra men så länge får man prova sig fram med olika kompromisser.

tisdag 28 maj 2013

80 eller 6 amningstillfällen per dygn?

av Julia Ilke

En orsak till att många föräldrar tror att det är något som inte stämmer när barnet vill amma precis hela tiden är alla de felaktiga ”faktan” som cirkulerar kring frågan. I det här inlägget presenteras alternativa svar på dessa påståenden.




- På BVC får man ofta höra att ett barn över sex månader inte behöver äta på natten.

Rent fysiologiskt har de säkert rätt, ett barn över sex månader kan i teorin få i sig tillräckligt med näring under sina vakna timmar för att inte gå ned i vikt. Men amning är för det första mer än bara mat. Att amma på natten är närhet, trygghet och hjälp att somna om. Alla barn kommer inte heller till ro på dagen för att kunna äta tillräckligt och i de fallen behöver barnet så klart få äta sig mätt på kvällen och natten när intrycken är färre och barnet kan amma på i lugn och ro.
När BVC trycker på att nattmaningen bör upphöra vid sex månader är risken stor att många känner en skuld för att de inte ”lyckas” sluta, när det egentligen kan vara helt i sin ordning att barnet ammar.

-På sidan babycenter.com skriver de att ”Förmodligen kommer ditt barn att vilja amma 8-15 gånger per dygn. I slutet av första veckan har detta förmodligen minskat och "landat" på 6-8 amningstillfällen per dygn.” De skriver även uttryckligen att ett tecken på att barnet inte får tillräckligt med mjölk är just ”Ditt barn verkar otillfredsställt efter amning” och ”Ditt barn vill amma konstant.”

Påståenden som dessa florerar på flera liknande sidor vilket är tråkigt och direkt skadligt. De flesta barn är INTE nöjda med att amma 6-8 gånger per dygn.
Ur ett biologiskt och evolutionärt perspektiv är det normalt att ett barn som har fri tillgång till bröstet söker sig dit för en slurk 4-6 ggr i timmen under sina 3-4 första levnadsår. I vårt samhälle vore detta en mardröm för en del, en dröm för andra men verklighet för nästan ingen.
Jag kan inte låta bli att räkna lite på detta, vi har alltså under evolutionens gång anpassats till att som barn få amma 4-6 ggr i timmen under de vakna timmarna och något mindre under natten. Låt oss säga att det ger ett snitt på 5 ggr i timmen under 14 vakna timmar och 1 ggr i timmen under nattens 10 timmar. Totalt blir det 80! 80 mindre slurkar per dygn eller rejäla matningar 6 gånger per dygn? Även om man inte väljer att låta barnet ha helt fri tillgång till bröstet så tycker i alla fall jag att dessa siffror ger lite perspektiv. Den egna sanningen kanske hamnar i mitten någonstans och förhoppningsvis är det några färre som nu behöver oroa sig för att något skulle vara fel när barnet vill amma konstant.


Vill du läsa mer om naturlig amningsfrekvens rekommenderar jag Göran Burenhults bok ”Det ofullkomliga djuret” och kapitlet som heter ”Varför gråter barnen på Trobrianderna nästan aldrig?”

måndag 27 maj 2013

den första tiden


av Julia Ilke

En vanlig fundering och källa till oro för nyblivna mammor är frågan om mjölken verkligen räcker. När det lilla barnet vill amma konstant för att inte vara missnöjt så undrar många om detta beror på att mjölken inte räcker till?

Att ett barn, särskilt när det är nyfött, vill amma i princip dygnet runt är inte ovanligt. De första veckorna kan det verkligen vara så att man inte gör annat än sitter eller ligger ner med sitt lilla barn och ammar, ammar och ammar. Detta kan upplevas ganska påfrestande och många är nog inte helt beredda på hur mycket amning det är i början. Lägg till lite hormonstormar och alla känslor efter förlossningen samt bröst som ömmar och spänner och man förstår att den första tiden kan bli en ganska så tårfylld historia. Men detta är normalt och det tål att upprepas! Den första tiden kan vara nog så jobbig ändå utan att man också ska behöva oroa sig om att något är fel på barnet eller ens mjölkproduktion. Skulle det vara så att barnet inte får i sig tillräckligt kommer du märka det enklast genom att blöjorna är torra. Väter ett spädbarn 6-8 blöjor per dag får hen i sig tillräckligt. Att barnet är missnöjt när det inte ammar eller får ligga helt nära dig är troligen ett tecken på att barnet har det väldigt bra när det får vara så. (Detta har Sagogrynet skrivit väldigt fint om, läs här.)

För att underlätta för sig själv när amningen tar ens mesta kraft och tid är det viktigt att våga be om hjälp. Be om en bok att läsa eller att din partner läser högt för dig, ha alltid något att dricka till hands, ha handdukar i närheten när barnet rapar, be om massage av dina axlarna och en extra kudde för att göra de bekvämare. Se helt enkelt till att du har det så bra som du bara kan och släpp sedan alla tankar på allt annat som du ”borde” göra. Just nu är det bara du och ditt lilla barn som är viktiga så ge er den tiden ni behöver för att vila, amma och att lära känna varandra.

tisdag 14 maj 2013

ny studie om ersättning de första dagarna som strategi för ökad amning i längden


av Julia Ilke

Forskare vid University of California har undersökt hur tillmatning med ersättning under de första dagarna på BB påverkar hur länge och mycket mamman senare kommer att amma.

Mammorna och barnen i studien hade bedömts som extra riskutsatta för att få problem med amningen då barnen vid ett dygns ålder gått ner 5-10 % av födslovikten. I kontrollgruppen ammades barnen exklusivt medan exprimentgruppen gav barnet en dos om 10 ml ersättning efter varje amningstillfälle. Vid uppföljningen en vecka samt tre månader efter födseln visade det sig exprimentgruppen som gett ersättning de första dagarna hade minskat på ersättningdosen redan efter en vecka medan fler i kontrollgruppen hade börjat ge ersättning vid det laget. Vid tre månader ammade 79 % av mammorna i exprimentgruppen exklusivt jämfört med 42 % i kontrollgruppen. Av de barn som vid en veckas ålder fick ersättning ammades de exklusivt i endast 18% av fallen. Studien är dock liten då endast 40 kvinnor var med och därför bör man vara försiktig med att dra för snabba slutsatser.

Den canadensiske läkaren Jack Newman kritiserar dock studien på sin Facebooksida. Kritiken han framför handlar för det första om grundantagandet att viktnedgång efter födseln alltid är ett problem och en riskfaktor för att få amningsproblem. Istället menar han att en viktnedgång är helt i sin ordning då barnet gör sig av med onödig vätska och skulle barnet ha svårt att ta bröstet så är lösningen hjälp att ordna detta snarare än att ge ersättning. Sedan påpekar han att det mycket väl kan vara så att mamman och barnet klarar sig mycket bra på egen hand om man bara ger dem lite tid. Att redan efter ett dygn komma med ersättning ger en signal till mamman om att hon inte klarar av ge mat till sitt barn. Att ta till ersättning som lösning kan även leda till att man inte tar tag i det verkliga problemet om det nu är så att barnet inte lyckas få i sig tillräckligt med mjölk på grund av fel grepp eller liknande.

När jag först läste om studien blev jag överraskad över resultatet men så tänkte jag att en orsak kunde vara att många mammor idag känner sig osäkra på sina kroppar och genom att få ersättning så kunde de slappna av bättre. Att känna sig avslappnad och trygg frisätter nämligen hormonet oxytocin samt håller nivåerna av stresshormonerna kortisol och adrenalin nere, detta sammantaget ger en hormonbalans som gynnar amningen. Att ersättningsmammorna ammade längre tänkte jag kunde bero på att de när de inte oroade sig för barnets vikt fick en bättre och mer avslappnad upplevelse av att amma vilket gjorde att de ville fortsatta i högre grad.

Efter att ha läst Newmans kritik är jag dock beredd att hålla med honom till stor del. Det är ett stort problem idag att kvinnokroppen utsätts för så mycket granskning och kritik. Vad skulle hända om man istället för att trygga kvinnor med ersättning skulle satsa på att förebygga denna osäkerhet? Genom att utbilda blivande mammor om hur amningen fungerar, ge dem stödet de behöver och skippa snacket som får dem att tvivla på sin och barnets förmåga att få till en fungerande amning gissar jag att man skulle får fram lika fina amningssiffror som studien fick fram.


Källa:

Valeire J. Flaherman, Janella Abt, Anhony E. Burgos, Kathryn A. Lee, Michael D. Cabana and Thomas B. Newman. (2013). Effect of early limited formula on duration and exclusivity of breastfeedning on at-risk infants: an RCT. Pediatrics.

www.facebook.com/DrJackNewman/posts/191865550964499

tisdag 20 november 2012

När livet hänger på en skör tråd

Av Erica Holm

I samband med födseln av min son blev vi totalt nonchalerade på special-BB på sjukhuset i en större svensk stad. Han fick ingen tillsyn, ingen tillmatning och var nära att dö.

Jag och min man kämpade i nästan 3 år att bli gravida och gjorde bland annat två ivf privat som vi bekostade själva men blev till slut gravid på naturlig väg. Jag var närmare 44 när min son föddes. Redan i 6 månaden märktes att något var fel, han växte inte som han skulle i magen. Vi gick på flera kontroller i veckan de sista tre månaderna utan någon förklaring till varför han inte växte. När han sedan föddes i ilfart 20 minuter efter att vi anlänt till förlossningen kom svaret. Han hade en hård knut på navelsträngen och vägde endast 2550 gr trots att han var fullgången. Han hade inte fått tillräckligt med näring genom navelsträngen och var väldigt tunn och liten.

Han föddes på en specialförlossning  i augusti 2009. Första natten på special-BB sög han intensivt men jag kände att mjölken en riktigt börjat rinna till. När jag bad om hjälp att amma tyckte de att allt såg bra ut och undrade när vi skulle åka hem. Vi krävde att få stanna en andra natt och då märkte jag hur han tacklade av, blev slö och orkade inte suga mer. Ringde tre gånger den natten på personalen men de tittade knappt på honom och avfärdade min oro.

På förmiddagen hans tredje levnadsdag kom läkaren för en sista kontroll innan vi skulle få åka hem. Hon konstaterade direkt att han bara var ”skinn och ben” och undrade vad han hade för blodsocker. Men blodsockret hade inte tagits på hela tiden. En sköterska kom och försökte ta blodsockret men fick inget utslag. Hon försökte då koppmata honom med ersättning och då kom kramperna. Hela hans lilla kropp krampade rytmiskt och sköterskan rusade ut med honom till läkaren som i sin tur slet honom ur händerna på sköterskan och rusade upp med honom till intensiven på neonatal. Trots dropp med sockerlösning upphörde inte kramperna och den ena medicinen efter den andra testades men dagarna gick och inget hjälpte. Han fick hjärnblödningar till följd av kramperna och svävade mellan liv och död.

Till slut återstod endast en medicin som dock bara kunde ges under en väldigt kort tid annars skulle biverkningarna skada njurar och lever för mycket. Det var vårt sista hopp och till och med läkaren grät. Mirakulöst nog hjälpte medicinen och kramperna släppte. Vi bodde på neonatal i drygt två veckor och sakta men säkert återfick han krafterna och kunde börja amma. Jag hade pumpat under tiden för att få igång mjölkproduktionen. Jag gav omväxlande det jag hade i frysen och amma även direkt så ofta som möjligt. I början tog han flaskan men sen när min egen frusna mjölk var slut och vi provade ersättning började han spy i kaskader och vägrade ta flaskan. Det visade sig att han hade kolik men genom att intensivamma och äta helt mjölkfri kost fungerade till slut efter tre månader amningen perfekt. Han har alltid vägrat både välling och gröt. Har inte heller velat äta puréer utan började först vid 8 månader komplettera amningen med mat i bitar som smörgås, frukt och annat. Jag fortsatte amma i nästan två år och hade gärna hållit på längre… Valde att sluta på grund av jobb och förskola.

Jag tror att jag inte fick tillräckligt med tillsyn och stöd i amningen på BB på grund av att det var mitt andra barn och att jag hade en så lätt förlossning. Det är skandal att inte få hjälp med amning trots att man ber om det gång på gång och känner att barnet inte får i sig så mycket som behövs.

fredag 4 maj 2012

Mer amningsstöd åt folket!

Av Marit Olanders

Igår nämnde jag för en bekant att jag höll på att skriva en bok om amning, Amning i vardagen. Hon kommenterade:

- En sån bok hade jag behövt när mina barn var små.

Jag känner igen reaktionen så väl. Tänk om jag bara hade vetat det här när mitt barn var nyfött - då kanske amningen hade kunnat fungera.

Vad som egentligen hände med amningen för den enskilda kvinnan, hur den egentligen gick om intet, kan variera. Men de bär på samma gnagande sorg. Frågar man hittar man ofta en gemensam nämnare till att amningen inte har fungerat: Brist på kunskap och stöd från vårdens sida, ofta varvat med direkt skadliga ingripanden.

Ett sådant skadligt ingripande är att handgripligt trycka ihop barnet med mammans bröst. Det är kränkande för mamman, även om personalen först frågar mamman och hon ger sitt medgivande, och skrämmande för barnet. Det kan leda till strul vid bröstet, till att barnet har svårt att ta tag i lugn och ro. Dessutom är det inte särskilt pedagogiskt, eftersom mamman bara står passiv och inte blir ett dugg klokare på hur hon ska få barnet att ta tag när inte personalen är i närheten.

Nu verkar det som om personalen någonstans slutat att själv trycka ihop mamma och barn och i stället instruerat mamman att göra det. Men barnen vill kunna röra huvudet fritt när de ska ta bröstet, och det blev i alla fall amningsstrul. Kanske kan det leda till ännu mer skuldkänslor också, eftersom mamman kan tolka att det är hon själv som har orsakat det - även om hon bara gjorde som personalen sa.

Ett annat skadligt ingripande kan vara att ge barnet lite ersättning på oklara grunder de första dagarna. En barnmorska likande ersättning utan medicinsk indikation vid knockoutdroppar, som får barnet att somna snabbt och länge - när det egentlgien hade behövt vara vaket och amma igång mjölkproduktionen.

För visst kan det vara jobbigt med ett nyfött barn som är oroligt, vill amma och amma och amma medan man själv är så trött så trött. Men det kanske blir det ännu jobbigare om man tror att något är fel, att det är meningen att barnet ska amma snabbt och sedan sova sött en hel massa timmar om dygnet. Kanske kan det bli lättare att hantera om man vet med sig att det här är något funktionellt, att det kommer att vara så här ett kort tag, men att amningen kommer att lbi mer avslappnad senare, när man har lärt känna varandra.

För vissa kvinnor går amningen som på räls. I ett samhälle som inte är särskilt stödjande för amning kan de fixa amningen i alla fall. Men för många, kanske de flesta, har amningen en inkörningsperiod då både mamman och barnet är utsatta. Uteblir stödet, eller de utsätts för ingripanden som kan störa amningen finns risken att amningen inte kommer igång alls. För en liten andel är utmaningarna större. Men jag tror att många fler än idag skulle kunna amma betydligt längre - om de bara hade haft tillgång till kunskap och stöd.

Det är faktiskt skandal att vården inte kan tillhandahålla det.

torsdag 12 april 2012

Medfött och medvetet sugande

Av Marit Olanders

I går skrev jag om barns sugreflex, och att sugande (på bröstet) så småningom är inlärt, snarare än en reflex. Efter att jag hade skrivit inlägget gick jag på en föreläsning om barns utveckling. Föreläsaren berättade om de experiment som har gjrots med nyfödda, endast några dagar gamla barn, som har fått suga på nappar och genom att suga på olika sätt kunnat få se eller höra olika saker.

- Sugbeteendet är mer än en automatisk reflex eftersom barn kan ändra sugtakten medvetet, sa hon.
Amningsbloggen tackar och för informationen vidare.

Inte lätt att hitta amningsvänligt sjukhus



Baby-friendly hospitals, eller på svenska amningsvänliga sjukhus, innebär bland annat att barnet och mamman ska få tid att mötas hud mot hud direkt efter förlossningen, och att den första amningen sker så ostört som möjligt. Här är en underbart amatörmässig raplåt om två sätt att föda och ta emot barn i USA. Det står att bara 5 %  av sjukhusen i USa är amnignsvänliga, men det är ändå mer än i Sverige. mig veterligen finns det nu för tidne inga amningsvänliga sjukhus. Det betyder inte att alla svenska familjer får instrumentella förlossningar, att barn och förädlrar separeras och barnet får ersättning utan att det finns medicinsk grund. Men vi ska inte blunda för att det händer, dessvärre alldeles för ofta.

torsdag 23 februari 2012

Grattis Victoria och Daniel!

Av Marit Olanders

Grattis till er lilla flicka. Nu får ni uppleva den fantastiska och omtumlande resa det är att vara förälder. Ingenting kommer någonsin mer att bli sig likt. Daniel sa på presskonferensen att hans känslor var "all over the place", något som nog de flesta av oss som fått barn kan känna igen oss i.

Nu hoppas vi att ni, och alla föräldrapar, får det bästa hälso/sjukvården kan erbjuda. Att ni får vila tillsammans hud mot hud och att ni möter inkännande och lyssnande stöd. Att någon visar utan att använda hands on-teknik och ta i barn och bröst. Att ingen forcerar er.

Jag önskar att ni får uppleva en fin och ostörd amning, om ni så önskar. Att ni redan vet grunderna för en fungerande amning, att hålla bebisen nära och vinkelrätt mot bröstet, och att det är bra att amma på minsta pip.

Och om det skulle behövas så kan ni alltid kontakta en hjälpmamma i Amningshjälpen. Sekretess utlovas.

fredag 3 februari 2012

Börja om från början

Av Marit Olanders

Helt nyfödda barn är inte hjälplösa i den miljö de har utvecklats för att vara i, brukar den sydafrikanske läkaren Nils Bergman påpeka. Miljön han menar är mammans bröstkorg. Hjärta mot hjärta håller barnet värmen, får smekningar och hör kärleksfullt småprat - och har mat inom räckhåll. Det är fascinernade att se hur ett blött, nyfött barn målmedvdetet sätter av mot en bröstvårta och börjar suga när det nått sitt mål.

I teorin, i alla fall. I verkliga livet är det många som inte får en så idyllisk födsel. Av olika anledningar har inte barnet fått utnyttja sina reflexer att själv ta sig fram till bröstvårtan. Amningen kanske aldrig riktigt kom igång. Eller barnet kanske blev skrämt av att personal grep det om nacken och förde ihop med bröstet när det inte var redo, s k hands on-teknik. Eller barnet börjar strula vid bröstet av någon annan anledning. Känslomässigt kan det vara mycket jobbigt för mamman, som kan känna sig ratad, att barnet inte vill vara hos henne eller ha hennes mjölk.

Då kan man börja om från början. Passa på en gång när allt känns lagom, ditt barn inte är fölr hungrigt och inte för mätt. Klä av dig och barnet. Lägg dig bekvämt tillbakalutad,  och lägg barnet på mage på din bröstkorg/mage. Låt det ta tid ocgh lägg märke till vad barnet gör. Börjar det röra på huvud och händer? snmackar det med läpparna? Gapar? Tar det handen mot en bröstvårta och sedan till munnen? Hjälp barnet att hitta rätt, om det känns bra, men forcera inget utan låt barnet visa vägen.

Se Ammehjelpens film om att börja om från början.
Nils Bergman har framför allt intresserat sig för prematura barn men även fullgångna barn behöver hudkontakt. Läs mer på Nils Bergmans hemsida.

söndag 29 januari 2012

Mjuka upp spända bröstvårtor

Av Marit Olanders

Den första tiden efter förlossningen kan det hända att brösten blir enormt utspända och hårda. Man kan tro att det är mjölk som har "runnt till" som spänner ut brösten men ofta är det faktiskt som de svullnar. Svullnaden kan göra att barnet får svårare att ta tag och att man har svårare att släppa ifrån sig mjölken. Får man då rådet att mjölka ur lite mjölk med pump för att lätta på trycket kan det göra att svullandne blir värre.

I stället kan man göra ett mottryck mot bröstvårtan med fingarna, Cottermans grepp, precis innan man ammar. Man håller fingrarna lätt böjda, på jämnt avstånd från varandra, och trycker sedan in dem mot bröstkorgen runt basen på bröstvårtan. mna hålelr kvar fingranra (med kortklippta naglar) i en minut eller så. mna kan nynna på en barnvisa under tiden, hellre än att se på klockan, vilket kan vara stressande.

Trycket gör att överskottsvätska flyttas bakåt och inåt. Banret kan lättare ta ett tillräckligt stort tag och amma mer effektivt och mjölken komemr lättare ut.

Räcker det inte med ena handens infgrar och en minut kan man trycka med fler fingraro ch under upp till tre minuter, enligt Jean Cotterman. Mer finns att läsa på Amningshjälpens hemsida.

onsdag 25 januari 2012

Film: Se vad barnet gör och hjälpa det på vägen

Av Marit Olanders

Barnet visar vägen och mamman följer efter, och hjälper barnet att göra vad det ska, är budskapet i denna fantstiskt fina film där man ser många olika bebisar ta tag. Se den, sprid den!

söndag 1 januari 2012

Nyårsbio: Första amingen à la Bollywood

Av Marit Olanders

Gott nytt år alla bloggläsare!

Vilken typ av film kan passa bättre på Nyårsdagen än en som visar hur ett nyfött spädbarn av egen kraft tar sig fram till bröstet och börjar suga. Här är en fantastiskt osvensk film om ett universellt fenomen.

lördag 10 december 2011

Hudkontakt spar energi

Av Marit Olanders

En kommentator berättade nyligen att BB-personalen ville tillmata hennnes barn trots att det enligt henne inte behövdes. Det är känt att det sker för mycket tillmatning på oklara grunder på BB-avdelningarna.

Ett sätt att minska behovet av tillmatning kan vara att hålla sitt barn hud mot hud i stället för att lägga det i babysängen. Hud mot hud håller barnet värmen och spar energi. Eller omvänt, ligger barnet för sig själv i en säng gör det av med onödigt mycket energi på att hålla värmen.

Kanske är de relativt små mängderna råmjölk man har de första dagarna avpassade till att barnet inte ska behöva hålla värmen av sig själv utan hållas i föräldrarnas famn.