Sova tryggt eller hjälplöst med dagens sömnmetoder?

av Julia Ilke

Eva-Lotta Funkquist som gästbloggar här ibland medverkade i en artikel i Uppsala Nya tidningen förra veckan om samsovning och råden föräldrar får på BVC. Eva-Lotta är kritisk till att föräldrar får rådet att använda sig av sömnmetoder för att få barnet att somna självt. Istället förespråkar hon samsovning som det mest barnvänliga alternativet då barn inte ska behöva gråta sig till sömns ensamma.

Att diskutera och tycka till om sömnmetoder är alltid en lika het och känslig fråga. Kanske för att sömn är en så viktigt del av våra liv och för att sömnbristen är en utmaning för alla småbarnsföräldrar. Jag tänker i det här inlägget beskriva varför dessa sömnmetoder ur ett psykologisk och neurokognitivt perspektiv är skadliga.

Förespråkarna av sömnmetoderna där barnets lämnas ensamt menar att det visserligen blir lite skrikigt den första tiden men att barnets sedan vänjer sig och när barnet väl lärt sig att sova tryggt själv så kommer hela familjen må bättre. Jag förstår att detta resonemang är lockande att tro på för vem vill inte ha ett tryggt barn som sover hela natten?

Problemet med förklaringen är att barn i den här åldern inte har en hjärna som kan förstå tid och rum. När mamma och pappa går ut FÖRSTÅR INTE barnet att de är precis utanför rummet utan barnet upplever sig ha blivit övergivet. Att bli övergiven är det största hotet mot ett barns överlevnad och det är inte konstigt att de därför skriker tills de kräks för att förhindra detta. Att skrika är barnets enda sätt att förmedla sig på och jag undrar om dessa metoder hade tillämpats om barnet istället hade ett språk och kunde sätta ord på obehaget och rädslan? Troligen inte. Att du som förälder vet att barnet är tryggt och "inte behöver" gråta spelar ingen roll för barnet. Barnet är här och nu och när du lämnar barnet upplever barnet en rädsla som är handlar om liv och död.

Men lugn säger experterna, gråten går över inom en vecka och sedan sover ni tryggt hela familjen.

Tryggt frågar jag mig? Inte tryggt som i en trygg anknytning i alla fall för en sådan byggs av helt andra faktorer än att tvingas skrika sig till sömns. En trygg anknytning och ett tryggt barn utvecklas när föräldrarna är lyhörd inför barnets behov och svarar an på dessa. Att samsova och  låta barnet somna i din trygga famn är en sömnmetod som går mer i linje med riktig trygghet.

Men varför slutar barnet att gråta efter några nätter, är inte det ett bevis på att det lärt sig somna själv och är tryggt?

Inom psykologin pratar man om inlärd hjälplöshet och man vet att barn med en otrygg anknytning är mer benägen än tryggt anknutna barn att utveckla de beteenden och tankesättt som går i linje med den inlärda hjälplösheten. I korta drag går teorin ut på att om man inte får respons på sina försök så slutar man efter ett tag att försöka. Barnet slutar alltså inte gråta för att det äntligen känner sig tryggt i sin egna säng utan för att det helt enkelt gett upp hoppet om att ni ska lyssna och bry er. I skolåldern kan samma inlärda hjälplöshet yttra sig som i att barnet inte ber läraren om hjälp och barnet har svårt för att tro på sin egen förmåga och se sambandet mellan ansträngning och resultat. I vuxen ålder är det en riskfaktor för att bli deprimerad.

Ett litet barn har inte hjärnkapacitet att förstå att det kan sova tryggt i sin säng. När barnet får skrika och uppleva sig bli övergivet så lagrar hjärnan in kunskapen att försök och ansträngning inte är kopplat till resultat samt att ens behov inte spelar någon roll för omgivningen. Är det är bra lärdom att få i tidig ålder eller är det inte bättre om vi fostrar barn som verkligen är trygga och som lär sig att behov är viktiga och att de kan påverka sin omgivning och sin egen framtid?

Vad jag vet finns ingen eller väldigt lite vetenskapligt stöd för dessa sömnmetoder men däremot finns det mängder av forskning på hur en trygg anknytning skapas, hur inlärd hjälplöshet utvecklas och vilka konsekvenser detta får under resten livet. I framtiden är jag övertygad om att vi kommer skaka på huvudet åt hur dumma föräldrar kunde vara som trodde att ett skrikande barn kan vara ett tryggt barn.

Referenser:

Bowlby, J. (1988). En trygg bas. Natur och Kultur, Stockholm.

Davidson, R, J. (1994). Asymmetric brain function, affective style and psychopathology: The role of early experience and plasticity. Development and Psychopathology, 6, 741-758.

Evans, C, A., & Porter, C, L. (2009). The emergence of mother-infant-co-regulation during the first year: Links to infants ́developmental status and attachment. Infant Behavious & Development, 32, 147-158.

Gerhardt, S. (2004). Kärlekens roll. Karneval förlag, Stockholm.

Glaser, D. (2000). Child abuse and neglect and the brain- a review. Journal of Psychological Psychiatry, 41 (1), 97-116.

Moriceau, S. & Sullivan, R, M. (2005). Neurobiology of infant attachment. Wiley Peridicals, 230- 242.

Morley, T, E. & Moran, G. (2011). The origins of cognitive valunerability in early childhood: mechanisms linking early attachment to later depression. Clinical Psychology Review, 31, 1071- 1082.

Seligman, M. (1991). Learned optimism. New York: Knopf.

Semper anmälda för vilseledande reklam

av Julia Ilke

Välling för en god natts sömn? Ja det påstår i alla fall Semper när de gör reklam för sin nattvälling. Påståendet saknar dock belägg och är till och med vilseledande. Barn vaknar på nätterna och det är helt i sin ordning att de vill amma då. Att de vaknar är inte ett tecken på att de är hungriga och att mjölken inte räcker  men det är lätt hänt att reklamen uppfattas så  och därför har en mamma nu anmält Semper till Konsumentverket för vilseledande reklam. Så här skriver hon själv om sin anmälan: 

"Jag anmälde Semper för några månader sedan till Konsumentverket för vilseledande reklam. Jag fick vid flera tillfällen hem kuponger som gällde på en god natts sömn. I reklamen och på kupongen marknadsförs vällingen som sömnmedel och de skriver att Sempers välling får hela familjen att sova gott! Jag blir väldigt upprörd av den här reklamen. Välling är mat - inte ett sömnmedel! Bebisars sömnproblem kan ha många orsaker utöver hunger. Jag är rädd att den här typen av reklam kan få ammande mammor vars bebisar sover dåligt att sluta amma eftersom de luras att tro att sömnproblem beror på hunger. Nu har min lokaltidning och lokala tv-nyheterna uppmärksammat denna anmälan. Häftigt tycker jag, som hoppas att Semper kommer att ändra sin reklam och sluta anspela på småbarnsföräldrars sömnbrist i sin jakt på ökad försäljning. Jag rekommenderar er andra som också blivit upprörda över denna reklam att anmäla. Är det fler som gör det ökar möjligheten till förändring...

...poängen är att jag anser att reklamen är direkt vilseledande. Kupongen avser välling men texten lyder "30 kr rabatt på en god natts sömn". Jag citerade själva kupongen och även delar av reklamens text som säger att med sempers välling får hela familjen sova gott. Jag skrev om bebisars sovvanor och att problem kan ha flera orsaker. Jag tog även med detta om amning och att det kan påverka ammande mammor negativt. Vällingen lanseras som sömnmedel när det är mat (och kanske inte så bra sådan...men det är en annan sak). Att anspela på sömnbristen anser jag är sååå fult! En annan aspekt är de barn som dricker välling men ändå sover dåligt, många av de föräldrarna blir förtvivlade. Jag har kompisar som sagt "min dotter/son får ju en flaska innan läggning men sover ändå bara 2 timmar innan hen vaknar, vad är det för fel???". Eftersom vällingen beskrivs vara sömnmedel så är det lätt att tro att det då är barnet det är fel på..."

Lokalpressen har tagit upp anmälan och du kan läsa och höra om det här och här.

Sluta nattamma

av Julia Ilke

Det mest lästa inlägget här på bloggen är, lite ironiskt nog, ett som handlar om att sluta amma. Det är dock inte så konstigt för att sluta amma kan ibland och för vissa vara lika svårt som det för vissa är att börja amma. Går man för fort fram kan man få mjölkstockning och ett onödigt ledset barn, för att inte tala om de skuldkänslor många upplever när det blivit dags att neka barnet bröstet.

Tidigare än att man ska sluta amma helt kan det hända att man vill avsluta ena dygnhalvans amning. Ska man börja jobba kanske man måste sluta dagamma men kan behålla kvälls- och nattamningen. Känner man att nattamningen tar för mycket på ens egna krafter kan det vara dags att avsluta den men behålla dagamningen.

Att barn vill amma både dag- och natt är inget konstigt utan tvärtom. Alla barn slutar förr eller senare att amma men som vi lever idag kan många inte vänta in detta och som förälder måste man då avvänja barnet. För att sluta amma helt eller sluta på dagtid rekommenderar jag det tidigare inlägget Sluta amma. Det finns lite lika mycket skrivet om att sluta med nattamningen så här nedan samlar jag de tips jag hittat och fått av andra kloka mammor och amningskunniga.

- Planera in avvänjningen till en tid då övriga livet är lugnt och tryggt. Sker det andra förändringar samtidigt kan barnet behöva sin trygga nattamning och det är alltså både mildare för barnet som troligen lättare att avvänja vid ett annat tillfälle. Exempel på andra förändringar kan vara dagisstart, att du börjar jobba, en resa, utvecklingssteg för barnet eller efter en sjukdom.

- Börja med att vänja barnet vid att somna utan bröstet i munnen. Amma alltså tills barnet nästan somnat och dra då ut bröstvårtan. Vaknar barnet till kan du försöka vagga det till sömns men går det inte får man börja om- amma och sedan dra ut bröstvårtan lagom till att barnet somnar. Detta är inget som behöver ske över en kväll utan låt det ta tid. Vitsen är att vänja barnet vid att somna in utan bröstet i munnen.

- Vissa tycker det är lättare att få barnet att inte nattamma om det sövs utan bröstet. Andra vill behålla amningen vid sövningen. Känn efter hur du vill göra och håll fast vid det. Har ni tidigare ammat till sömns men också badat på kvällen och sjungit sånger så tänk på att fortsätta med de andra läggningsrutinerna.

- Se till att barnet är mätt, tryggt och varmt inför läggningen. Vaknar barnet av att du lägger på det täcket så klä det heller i en varm pyjamas och strumpor och låt barnet ligga utan täcke.

- När barnet vaknar eller gnyr i sömnen vänta lite med att erbjuda bröstet. Kanske somnar barnet om av sig självt?

- Samsover ni så sov med tröja så att brösten inte är lika lättillgängliga samt för att minska doften av mjölk. Har du ett babynest kan du lägga barnet där eller ta en filt som du lägger mellan er. Detta gäller under tiden ni avvänjer, när barnet inte nattammar längre kan ni gärna sova nära varandra igen.

- När barnet vaknar för att amma så vagga det till sömn igen, erbjud varmt vatten i flaska, sjung en vaggvisa eller klappa på det. Gör helt enkelt det som på dagtid brukar lugna ditt barn. Blir barnet för ledset så ge bröstet och låt avvänjningen ta någon natt extra.

- Är barnet så pass stort att det förstår vad du säger så säg något i dyl med "Tutten sover" när du nekar barnet att amma. Vill barnet prata om det faktum att tuttarna numera också sover på nätterna så gör det. Hjälp barnet sätta ord på sina känslor.

80 eller 6 amningstillfällen per dygn?

av Julia Ilke

En orsak till att många föräldrar tror att det är något som inte stämmer när barnet vill amma precis hela tiden är alla de felaktiga ”faktan” som cirkulerar kring frågan. I det här inlägget presenteras alternativa svar på dessa påståenden.

- På BVC får man ofta höra att ett barn över sex månader inte behöver äta på natten.

Rent fysiologiskt har de säkert rätt, ett barn över sex månader kan i teorin få i sig tillräckligt med näring under sina vakna timmar för att inte gå ned i vikt. Men amning är för det första mer än bara mat. Att amma på natten är närhet, trygghet och hjälp att somna om. Alla barn kommer inte heller till ro på dagen för att kunna äta tillräckligt och i de fallen behöver barnet så klart få äta sig mätt på kvällen och natten när intrycken är färre och barnet kan amma på i lugn och ro.

När BVC trycker på att nattmaningen bör upphöra vid sex månader är risken stor att många känner en skuld för att de inte ”lyckas” sluta, när det egentligen kan vara helt i sin ordning att barnet ammar.

-På sidan babycenter.com skriver de att ”Förmodligen kommer ditt barn att vilja amma 8-15 gånger per dygn. I slutet av första veckan har detta förmodligen minskat och "landat" på 6-8 amningstillfällen per dygn.” De skriver även uttryckligen att ett tecken på att barnet inte får tillräckligt med mjölk är just ”Ditt barn verkar otillfredsställt efter amning” och ”Ditt barn vill amma konstant.”

Påståenden som dessa florerar på flera liknande sidor vilket är tråkigt och direkt skadligt. De flesta barn är INTE nöjda med att amma 6-8 gånger per dygn.

Ur ett biologiskt och evolutionärt perspektiv är det normalt att ett barn som har fri tillgång till bröstet söker sig dit för en slurk 4-6 ggr i timmen under sina 3-4 första levnadsår. I vårt samhälle vore detta en mardröm för en del, en dröm för andra men verklighet för nästan ingen.

Jag kan inte låta bli att räkna lite på detta, vi har alltså under evolutionens gång anpassats till att som barn få amma 4-6 ggr i timmen under de vakna timmarna och något mindre under natten. Låt oss säga att det ger ett snitt på 5 ggr i timmen under 14 vakna timmar och 1 ggr i timmen under nattens 10 timmar. Totalt blir det 80! 80 mindre slurkar per dygn eller rejäla matningar 6 gånger per dygn? Även om man inte väljer att låta barnet ha helt fri tillgång till bröstet så tycker i alla fall jag att dessa siffror ger lite perspektiv. Den egna sanningen kanske hamnar i mitten någonstans och förhoppningsvis är det några färre som nu behöver oroa sig för att något skulle vara fel när barnet vill amma konstant.

Vill du läsa mer om naturlig amningsfrekvens rekommenderar jag Göran Burenhults bok ”Det ofullkomliga djuret” och kapitlet som heter ”Varför gråter barnen på Trobrianderna nästan aldrig?”

Det är en myt att det är dumt att låta barnet somna vid bröstet

Av Marit Olanders

Vad du än gör - låt inte ditt barn somna vid bröstet under amning! Så låter det på många håll. Men att hålla ett barn vaket vid bröstet är verkligne att jobba mot naturen, eftersom amningen frigör rogivande ämnen, både i mamma och barn. Det grundlägger inte alls dåliga vanor att låta barnet somna vid bröstet, tvärt om är det en god vana att göra det enkelt för sig udner spädbarns- och småbanrstiden.


Pinky McKay uttrycker det så här:

Vi vill välja...

Av Eva-Lotta Funkquist

Jag lyssnade på en intervju med Cecilia Torudd på P1. Ni vet hon med seriestripparna från åttiotalet om Ensamma mamman och de två hopplösa tonårsdöttrarna. Cecilia sa (fritt återgivet ur mitt minne): "jag stör mig på en del föräldrar, de har perfekta barn, som får bra betyg och läser till läkare, och så tror föräldrarna att det beror på deras förträffliga föräldraskap. Men det gör det inte. Det beror ju bara på att de har så fantastiska barn."

Det här tror jag är ett tidstypiskt resonemang. Vi har i många år matats med att i stort sett varje litet dåligt beteende hos barn (eller vuxna) beror på en eller annan gen. Beteendeavvikelser sägs bero på medfödda avvikelser i hjärnan. Hur barnen blir sägs först och främst bero på gener, och har ingenting med socialt arv att göra. Och vänder man på detta: framgång beror på bra gener (om nu högskolestudier ska betraktas som framgång).

Jag har förundrats lite över reaktionerna på Felicia Feldts bok. Gång på gång får hon försvara sitt val att offentligt berätta om sin barndom. Spattiga journalister sitter i soffan och säger att: "det du skrivit är så hemskt att jag ens inte kan återge det här" (för då riskerar de att bli stämda antar jag). Jag tänker mig att det kanske beror på att Felicias resonemang inte är tidstypiskt. "Jag mår bra nu, säger Felicia, jag är trygg nu." Och man förstår att det har tagit många år av Felica vuxna liv för att komma dit. Hon berättar om en svår barndom som har satt spår, om sitt sociala arv och om upprepandetvånget som hon menar har följt i övergreppens spår.

Jag tror att Felicias icke tidstypiska resonemang gör oss nervösa. Det pockar på vårt ansvar för våra handlingar. Gener kan ju vara så extremt bekväma. För vem kan råför en nitlott i den dragningen? Vi vill så gärna välja allt i våra liv, sömnmetoder och bekvämlighet, men vi vill inte att våra val ska kunna ha några negativa konsekvenser som vi sen måste ta ansvar för...

Barn flyr till, inte från

Av Eva-Lotta Funkquist

Under andra värlskriget bombades London av tyskarna i det så kallade blitzen. Anna Freud och Dorothy Burlingham var två psykoanalytiker som tog hand om barn som evakuerades till säkerhet, utan sina föräldrar. Efter kriget följde man upp hur barnen mådde. Resultatet kom att förvåna. Barnen som upplevt blitzen, och alltså levt under dödshot, men bott kvar hos sina föräldrar, mådde bättre än barnen som evakuerats till en fysisk trygghet. Barnen upplevde just separationen från föräldrarna som det största hotet.

Vad som ett barn upplever som skrämmande kan snudd på förefalla ologiskt för en rationell vuxen. Knappast något kan väl vara fysiskt säkrare och ofarligare än att sova i en spjälsäng?

Det mänskliga anknytningsbeteendet har formats under flera miljoner år. Historiskt sett är separation från vårdgivaren bland det mest kraftfulla hot ett barn kan utsättas för. Det här gör att ett barn som lever under hotet av flygbombningar eller svält eller mitt bland krigande soldater faktiskt upplever sig som relativt sett tryggare än ett barn som evakuerats utan sina föräldrar. Som som anknytningsteorins förgrundsgestalt John Bowlby uttryckte det; barn flyr till, inte från.

Den medfödda rädslan för separation gör att uppfostrings- och sömnmetoder, som innehåller någon form av separation, blir oerhört skrämmande för barnet. Och det är därför som barnhälsovården inte ska rekommendera dem...

Söndagsbio: Så gynnas amningen av samsovning

Av Marit Olanders

Här är en liten film som visar hur snabbt det går att svara på barnets amningssignal om man sover tätt tillsammans.

Mc Kenna om samsovning, ensamsovning och risker

av Marit Olanders

I veckan har det kommit oroande och sorgliga besked om att förekomsten av plötslig spädbarnsdöd, PSD, åter ökar i Sverige. Som vanligt ses samsovning som en risk för PSD, och man skiljer inte på säker och osäker samsovning. En nykter, ickerrökande ammande mamma som sover tillsammans med sitt barn innebär inte en förhöjd risk för PSD, menar James J Mc Kenna i en artikel från förra året. Dessutom främjar samsovning amning, som i sin tur minskar risken för PSD.

För ganska prick två år sedan hade Amningsbloggen den stora äran att publicera ett inlägg av Mc Kenna, skrivet exklusivt för Amningsbloggen, där han kritiserar Hugo Lagercrantz för att i Sverige okritiskt ta efter de nordamerikanska sömnråden. Mckenna skrev bland annat:

It is especially disappointing and surprising in light of his excellent work in psychobiology that Dr. Langercrantz is able to turn his back on the biology of human infancy and maternal care and breastfeeding..to argue a recommendation that not only is unnecessarily extreme, but highly impractical and unrealistic..for those very biological and emotional reasons that Langercrantz has always championed.

Soffor är inte till för samsovning!

Av Marit Olanders

I föräldratidningarna finns just nu annonser från ett försäkringsbolag, med budskapet FÖRSÄKRA DET VIKTIGASTE I DITT BARNS LIV.  Bilden visar en pappa i pyjamas och morgonrock som sover på en soffa med ett spädbarn i knät. Runt om den är det fullt med lösa kuddar.

Bilden är ett typexempel på icke säker samsovning. Soffor är inte en säker miljö för samsovning. Samsovning i säng med nära till golvet, inga glipor mellan madrass och säng poch inte en massa sängkläder och gosedjur etc är samsovning med ickerökande föräldrar däremot minst lika säkert som sömn i egen säng.

Att upphöra med nattamningen är inte lösningen på det mesta

Av Eva-Lotta Funkquist

1907 fattades ett beslut i västerländsk spädbarnsvård. På en internationell konferens bestämde manliga pediatriker att alla spädbarn skulle äta på klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Amningsfritt på natten alltså. Det vetenskapliga stöd man hade var att man, via röntgenundersökningar i Tyskland, hade visat att det tog 4 timmar innan magsäcken var tom efter att spädbarnet fått en "portion" mjölk. I övrigt var det hela ett frejdigt påhitt helt utan förankring i någon sorts evidens. Man tänkte sig att man skulle råda bot på all möjlig sorts social problematik genom att kvinnorna uppfostrades till aseptisk amning. Om mammorna inte följde råden hävdade barnläkarna att spädbarnen skulle drabbas av alla möjliga sorters matsjälkningsproblem och även få kolik. De skulle bli bortklemade och allmänt svaga. Det senaste halvseklet har råden kritiserats av ammande mammor (och pappor). Den medicinska vetenskapen har dock aldrig gjort någon egentlig avbön, varpå den reglerande amningen dyker upp i alla möjliga sammanhang och som lösningen på alla möjliga medicinska och sociala problem. Vi har uppmärksammat det tidigare här på bloggen. Tilll exempel för läkare ut idén, utan eviden, att man måste sluta amma på natten eftersom barnets insöndring av tillväxthormon annars skulle störas. Klicka på rubriken.

Just den här argumentationen som en orsak till ett mer reglerat amningmönster tycks vara på uppåtgående. Flera hjälpmammor har nyligen fått frågor från mammor, som på BVC fått höra just detta, att barnets tillväxt kan påverkas negativt av nattamning. Anledningen till uppgången är förmodligen att det blir ganska svårt för en förälder att argumentera emot. Det förefaller ju vara avancerade medicinska kunskaper som ligger bakom.

Som hjälpmamma får man höra mycket besynnerligt. Jag brukar alltid uppmana alla mammor och pappor som berättar om konstiga och ovetenskapliga råd att mejla eller skriva brev till sitt läns barnhälsovårdöverläkare. På så sätt kan ju hen anordna fortbildning där behov föreligger. Ja, eller hur!

Fel, fel, fel!

Av Eva-Lotta Funkquist

Klicka på rubriken, ibland undrar jag: var får sjukvårdspersonal allt ifrån och hur ska vi råda bot på det här? Och vad är syftet med att sprida amningsovänliga felaktigheter?

Med risk för att bli tjatig, men det behövs ju uppenbarligen; som biologisk varelse ammar barnet till åtminstone tvåårsåldern. Barn vill amma varje timme eller oftare. Barn ammar också på natten.

För en läkare är det här inte svårt att ta reda på. För en blivande barnläkare borde det väl vara obligatoriskt.

Skärpning Stina Almkvist!

Att gå cirkeln baklänges

Den rådgivning som ges till nyblivna föräldrar stämmer inte överens med hur spädbarnet fungerar som biologisk varelse. Det här har bidragit till att vården måste formulera nya råd, eftersom nya problem dyker upp p.g.a. av den felaktiga rådgivningen. Tomas Ljunberg har (i Människan, kulturen och evolutionen) kallat det här för "att gå cirkeln baklänges". Många gånger kan t.ex. den sömrådgivning och kolikrådgivning som ges av barnhälsovården ses som exempel på "att gå cirkeln baklänges". I den senaste upplagan av boken Barnhälsovård- att främja barns hälsa står följande stycke under kapitlet sömn:

Vissa barn dunkar huvudet mot till exempel sängkanten när de ska somna. Det är ett relativt vanligt (cirka 5- 15% av alla barn) så kallat självlugnande beteende som man oftast inte behöver oroa sig för.
Ur: Barnhälsovård- att främja barns hälsa av Magnusson M. m.fl. från 2009.

I själva verket borde det här beteendet hos ett barn få varningsklockor att ringa hos vårdpersonalen eftersom det är känt att barn som är känslomässigt depraverade kan trösta sig med den här formen av stereotypt beteende. Hur har det då blivit så att man istället avfärdar beteendet, som ju skulle kunna vara en väckarklocka om att allt inte står rätt till med barnet? Kanske därför att en del föräldrar, som man lärt ut femminutersmetoden till, har rapporterat tillbaka att barnet börjat med det här beteendet i insomningssituationen? Och då har man känt sig tvungen att normalisera beteendet.

Att arbeta med femminutersmetoden på BVC

Av Eva-Lotta Funkquist

I Uppsala län har man på Special-BVC utarbetat en sömnguide som är tänkt att vägleda personal på BVC när de ger råd till föräldrar om barns sömn. Sammanfattningvis kan man säga att guiden lär ut olika varianter av somna-själv-metoden (i folkmun ofta kallad femminutersmetoden). Metoden består i alltifrån något som man kallar mjukt (föräldern sitter på en stol en bit ifrån barnet som protesterar) till något som man benämner som den "tuffare varianten" där barnet lämnas ensam och får gråta sig till sömns hur lång tid det än tar (föräldern visar sig för barnet var femte minut). Den "tuffare" metoden anser man bara passar i familjer där samspelet mellan föräldrar och barn fungerar bra. I viss mån tycker man att valet av metod ska avgöras av vad föräldrarna tror sig "klara av". Man konstaterar:


Barnets protester och skrik är ett problem som bör diskuteras igenom innan föräldrarna påbörjar några förändringar. Att låta barnet skrika sig till sömns går helt emot den naturliga föräldrainstinkten. Föräldrarna vet ofta vad de kan klara av, och det är bäst att välja en modell som föräldrarna upplever som genomförbar. De ska kunna förmedla lugn, trygghet och fasthet till barnet.

Uppföljningen ses som viktig, men ibland visar det sig att rådgivningen inte fungerar så bra och föräldrarna har inte blivit hjälpta. Då ger man följande vägledning till BVC-sköterskan:

När det inte fungerar så bra kan det vara lämpligt att låta föräldrarna detaljerat berätta om hur de har gjort föregående kväll och natt. Relativt ofta visar det sig att föräldrarna inte helt har följt den handlingsplan som man gemensamt har bestämt; de har t.ex. gett barnet välling, lagt sig hos barnet på natten etc. och det berättar de inte alltid sponatant. Ibland handlar det om missförstånd om hur de borde ha gjort, men ibland kan målen kanske ha satts för högt. Det kan vara bättre att revidera planeringen, sätta upp mer realistiska delmål och se förändringsarbetet lite mer på sikt. Föräldrarna ska helst inte behöva ytterligare ett misslyckande!


Och jag undrar många saker. Hur ska BVC sköterskan kunna veta att samspelet fungerar bra? Och vad är tanken med det? Att ett barn som i övrigt har det bra kan tåla brister? Och hur har det kunnat bli så att den instans som mest av alla ska värna spädbarnets rätt lär ut något som man kallar för "tuffare metoder" (till sexmånaders bebisar)? Jag får, som jag skrivit tidigare, den där bisarra känslan av att man vill fördärva sin egen samtids barn.

Citaten är hämtade ur: En guide - Att arbeta med sömnproblem på BVC, Barnhälsovården, Uppsala län, Akademiska sjukhuset (2007). Klicka på rubriken om du vill läsa hela.

Det är inte farligt att låta barnet somna i ens famn

Av Marit Olanders

Sömn borde vara något av det mest grundläggande man kan syssla med. Foster sover i magen. Nyfödda sägs sova upp till 20 timmar om dygnet. Ändå är sömnproblem i spädbarnsfmailjer vanligt. "20 procent av Sveriges föräldrar har någon sorts sömnproblem i familjen", skriver nyhetsbyrån TT Spektra. "Vi har alla varit där", skriver reportern vidare och beskriver hur vi alla har somnat med barnen och vaknat alldels för sent på kvällen och missat både egentid och disk.

Varför somnar man när man lägger barnen? Antagligen för att man är trött och behöver sova. Om man skulle låta sig sova vidare intill barnet skulle man kunna ställa klockan på fem och gå upp och diska då. Eller varför inte tassa upp och kolla på TV på datorn med en stor kopp te och en pinfärsk morgontidning medan världen långsamt vaknar? Har man lagt sig klockan åtta har man chansen att vara utvilad vid fem.

Nu finns det ju en knapp handfull högljudda kommentatorer här på Amningsbloggen som reagerar med ryggmärgen när de ser att någon av oss skriver ett förslag på hur man kan göra och tror att vi vill tvinga alla att göra så. Låt mig lugna er: Nej. Jag bryr mig inte om hur ni gör. Självklart gör man som man själv vill. Det jag menar med ovanstående stycke är att det finns en motsägelse i att å ena sidan är det dumt att somna tidigt tillsammans med sitt barn och å andra sidan så är det dumt att sova för lite. Damned if you do, damned if you don't.

Vill man inte gå och lägga sig tidigt så kan man spara tid och energi genom att inte gå och lägga sitt barn heller. Det är inte farligt att låta barnen sova bredvid sig i soffan och bära in dem i sängen när man själv går och lägger sig. En annan poäng med att verkligen gå och lägga sig tillsammans med barnet är att barnet förstår att alla går och lägger sig tillsammans, inte att förädlrarna försöker få barnet att gå emot sin instinkt och somna ensam - för att föräldrarna ska få ha en massa kul på tu man hand. Det kan bidra till att barnet somnar snabbare.

En intervjuad mamma i artikeln säger skuldmedvetet att hon och hennesm an inte hade några rutiner alls när deras äldsta dotter var liten. Tillåt mig tvivla. För mig är det en rutiner att sätta på nattblöja, borsta tänder och gå och lägga sig på samma plats de flesta kvällar. En rutin kan vara att gå och lägga sig när man är trött, det är inte nödvändigtvis att låta klockan styra dygnsrytmen.

TT Spektra har också intervjuat en psykolog och samordnande inom mödra- och barnhälsovården i Göteborg. Hon får ge fem tips för bättre sömn. Det första är värt någon slags pris i verklighetsfrånvändhet:
Börja redan när barnet är nyfött. Låt det somna på en armlängds avstånd i en säng eller korg, så han vet att du är i närheten men ändå inte ligger i din famn hela natten.

Alla som har sett ett ammande barn långsamt sänka ögonlocken och till slut somna medan det eftersuger lojt vet hur svårt det är att undvika att barnet somnar i ens famn. Jag utgår ifrån att flaskmatade barn somnar på samma sätt vid flaskan eller nappen. Hur ska man göra då? Gissa sig fran till när barnet (nästan) har sugit klart, väcka det från dess antagligen dåsiga tillstånd och försöka få det att ligga kvar och somna utan kroppskontakt? Både sugandet och kroppskontakten hjälper barnet att hitta lugn och ro. Barnet märker direkt om det blir lagt på ett svalt, platt och ickelevande underlag. Många barn reagerar med att bli klarvakna och vaksamma. Vart tog min vårdare vägen? Är jag ensam eftersom jag inte känner min förälders kropp intill mig? Jag hör dess röst, men varför känner jag inget?

Råden från olika vårdinstanser krockar. Barnmorskorna på BB sa (i bästa fall) att man skulle låta barnet suga tills det släppte av sig själv eller somnade. De uppmuntrade förmodligen hudkontakt eftersom det hjälper barnet att reglera värme och främjar dess matsmältning. Nu kommer psykologen och hotar med sömnbrist om man följer råden.

Dessutom är det något av det mysigaste som finns att låta en liten somna i ens famn eller bredvid sig. Man kan känna en enorm ömhet och kärlek till sitt lilla barn just när det tillitsfullt somnar i ens famn. Den sortens magiska ögonblick vill TT Spektra förvägra nyblivna föräldrar. Kanske är det där skon klämmer? Man kanske inte får njuta för mycket? Man ska kanske inte ha det för bra?

Hade det ofelbart gett bättre sömn åt alla i familjen så hade det väl varit en sak. Men det finns absolut inget som säger att det blir så. T o m metodivrarnas egen forskning visar att barn som alltid sover intill föräldrarna sover gott.

De rätta förutsättningarna för sömn

Av Eva-Lotta Funkquist

I Uppsala delas alltså en broschyr ut om femminutersmetoden till alla föräldrar vid tremånadersbesöket på BVC. Eller, den ska delas ut enligt metodboken, det finns helt säkert BVC-sköterskor som inte delar ut den. När man läser broschyren känns det som det viktigaste man vill förmedla är vikten av läggningsrutiner. Med fetstil konstaterar man:

Läggningsrutiner kan vara olika i olika familjer och Du väljer förstås en som passar just Din familj. Det är viktigt att följa denna rutin så långt som möjligt. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 10)

Jaha, källan på det? Egentligen är detta ett modernt och extremt västerländskt sätt att se på barns sömn. Och någon forskning som stöder det påståendet att rutiner är viktiga finns det inte. Nästa gång det är dags för fetstil i broschyren har valfriheten kring läggningsrutinerna försvunnit. Nu konstaterar man istället:

Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon ska lära sig att somna in utan att du behöver göra så mycket. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 11)

Nu blir det naturligtvis krångel, att somna på det här viset är nämligen emot barnets hela existens. Ett barn som blir lämnat ensam för att somna kommer att protestera genom skrik. Att bli lämnad ensam är kanske det som ett litet spädbarn är mest rädd för i hela världen och det finns goda skäl att tro att ett barn som utsätts för det upplever stark ångest. Under rubriken Vad kan man göra konstaterar man i broschyren:

Om hon fortsätter att skrika går du tillbaka men lyft inte upp henne ur sängen. Du kan upprepa vad Du gjorde tidigare, smeka henne lätt över huvudet, säga godnatt och gå. Om hon är mycket upprörd kan Du bli tvungen att ta upp henne en stund. Du kan i så fall sitta med henne i Ditt knä tills hon har lugnat ned sig och sedan lägger Du tillbaka henne i sängen igen. Tänd inte ljuset, prata inte med henne och lek absolut inte för då kommer hon att vilja vara vaken och roa sig i Ditt sällskap. (Ur När barnet ska sova, Primärvården, Landstinget i Uppsala län, sid 12)

Det finns väldigt många problem med den här rådgivningen och kanske är det t.o.m. så olyckligt att den fått en del föräldrar att uppleva att deras barn har sömnproblem, trots att de, innan de fick broshyren i sin hand, inte tyckte det. Ett annat problem är att i de familjer där man upplever att barnet har sömnproblem oftare finns mammor som inte mår så bra. De har oftare problem som egentligen inte beror på barnets sömn. Kanske är dessa familjer mer hjälpta av ett helt annat sorts stöd?

Falsk varudeklaration?

Av Eva-Lotta Funkquist

På BVC i Uppsala ska en broschyr om femminutersmetoden delas ut till alla föräldrar med tremånadersbarn (jaa, det är faktiskt sant!). I broschyren lägger man ner mycket krut på att beskriva hur ett "normalt" barn sover. Tillåt mig ett citat:

6 månader
Vid 6 månaders ålder har sömnen ofta ökat till cirka 12 timmar per natt. Barn kommer in i den sömnrytmen på olika sätt. Ditt barn kan helt enklet sova över ett mål eller hon kan gradvis vakna för sista målet senare och senare. Ibland fortsätter barn att vakna för ett nattmål. Från 6 månaders ålder kan detta ha utvecklats till en vana som egentligen inte behövs. Om ditt barn äter bra på dagen behöver hon inte äta på natten efter 6 månaders ålder. (Ur: När barnet ska sova, Råd till föräldrar om barns sömn, Primärvården, Landstinget i Uppsala län)

Och jag undrar: är det någon som har träffat det här barnet IRL?

Nattliga uppvaknanden = sömnproblem?

Av Eva-Lotta Funkquist

När man mäter andelen barn som har sömnproblem så mäter man ofta antalet nattuppvaknanden. Över ett visst antal brukar sedan definieras som sömnproblem. På grund av bröstmjölkens sammansättning vill helammade barn troligtvis äta oftare än flaskuppfödda barn. Att sätta likhetstecken mellan antalet nattupvaknanden och sömnproblem blir naturligtvis inte rätt. Klicka på rubriken så kan du läsa en artikel. I resultatet redovisar man korrelationer mellan mer än tre uppvaknanden och andra företeelser. I diskussionen har dessa nattliga uppvaknanden plötsligt blivit till sömnproblem.

Jag har en god vän som arbetar som BVC-sjuksköterska. Hon säger att mammorna ibland säger: "Hon sover hela natten", och sen rättar sig själva: "Ja alltså hon ammar ju, men annars..."

Hur BVC-sjuksköterskan samtalar kring barnets sömn kanske påverkar hur föräldern sedan uppfattar företeelsen. Något som först inte uppfattas som ett problem kanske kan bli det.

Hur mycket har inte detta med "läggdags" ställt till det?

Av Eva-Lotta Funkquist

Att femminutersmetoden fått sådant genomslag i Västvärlden tror jag till stor del kan förklaras av våra föreställningar kring hur barns sömn ska regleras. Jag tipsade häromdagen om Growingpeoples sömnsymposium (klicka på rubriken om du vill läsa hela symposiumet). Jag känner mig tvungen att också klistra in två citat från Karin Normans föredrag med beskrivningar från två andra länder. Håll till godo:

"Denna specifika sömnrytm när barnet självt bestämmer över sin sömn – givet de begränsningar som det pågående sociala livet innebär – kan ses i förhållande till Bengs (folkslag i Elfenbenskusten) kulturella idéer om reinkarnation, att barnet till stor del är kvar i den andra världen. Ur den synvinkeln är det rimligt att det lilla barnet får bestämma över sina egna handlingar, inte minst i förhållande till sömn och ätande. För Bengmödrarna är det viktigare att försöka tolka och tillfredsställa spädbarnets önskningar än att styra och bestämma över det. Klarar man inte det utan barnet skriker vad man än gör, går man till den lokala experten som har förbindelse med andevärlden och som kan ’höra’ och förstå vad barnet vill."

"Vad innebär då sömnen i detta sociala sammanhang (i Kosovo)? Sömn är inget man tycks prata särskilt mycket om. Man kan få intrycket att människor sover ganska lite, det finns till exempel ingen mall om åtta timmars sömn – eller mer – för barn. Även om barnens liv är strukturerat av arbete och skola och övriga tider att passa, tycks det inte finnas några tider eller tydliga skäl att "gå och lägga sig". Människor, både vuxna och barn, verkar sova när de blir trötta, ibland mera, ibland mindre. Barn tenderar att somna på någon soffa eller på en matta om sofforna är fullsatta. Man hör inte ofta att barnen blir tillsagda att det är läggdags för att klockan blivit si eller så mycket. Om ett litet barn somnar i knäet eller på soffan är det ingen som försöker väcka det med argumentet att det ska kunna sova senare på natten. Man styr inte sömnen på det sättet.

Idéer som försvårar amning 1

Av Marit Olanders

"Det är onormalt att barn vaknar flera gånger per natt efter en viss ålder."

Den svenska amningsnormen är orimlig på flera sätt. När man ammar ett litet barn anses man enligt normen som "duktig" men ammar man ett barn på låt säga över ett år eller två ses man snarare som som en som har svårt att sätta gränser.

Man skulle kunna säga att normen är dubbelbestraffande. Amma ska man, men normen sätter upp så snäva gränser att det inte går att följa den om man inte har ett barn och bröst som båda klarar glesa amningstillfällen.

Fortfarande finns det gott om fördomar kring samsovning, att det skulle vara kategoriskt farligt. Samsovning gör att man kan amma mer eller mindre i sömnen. När forskare har filmat samsovande, ammande mor-barn-par har man kunnat se barnet börja röra på sig och mamman utan att vakna helt lägga det vid bröstet varvid bägge snabbt kommer till ro igen.

Sover man enligt normen i var sin säng ska mamman alltså stiga upp ur sin egen säng, gå över till barnets säng, plocka upp det och amma det (sittande?) och sen lyckas med konststycket att lägga ner det i spjälsängen utan att det vaknar innan hon själv kan gå och lägga sig igen (och samsova med sin partner). Det är kanske inte konstigt att idén att barn ska sova sammangängande efter 4 eller 6 månader kom till, som en hjälpteori till idén att mamma och barn inte ska sova tillsammans. Vårdapparaten och enskilda har stått föräldrarna bi med olika metoder för att förmå barnen att gå emot sina instinkter att somna och sova ensamma, den ena grymmare än den andra.

Det ses som barnets fel att det inte sover sammanhängande, eller föräldrarnas, för all del. Det är det som ska rättas till. I själva verket är det idén att de ska sova om nätterna som det är fel på. Kartan stämmer inte med terrängen och då försöker man ändra på terrängen så den stämmer med kartan.

Det är förväntningarna det är fel på. Barn vaknar till på nätterna, det är vanligt och normalt hela det första året, kanske längre. Kanske mycket längre.

Slutar man amma på nätterna kan det hända att barnet sover mer sammanhängande. Men inte nödvändigtvis. En del barn fortsätter att vakna om nätterna för att få vatten eller välling eller nappen ännu en lång period. Då har man berövat sig själv det snabbaste medlet att söva om barnet till ingen nytta.

En annan följd av att sluta nattamma är att det går ut över mjölkbildningen. Ju mindre man ammar, desto mindre mjölk gör man. Det borde alla de som propagerar för sammanhängande sömn hos spädbarn också tänka på.