är det någon vars värderingar man ska bry sig om?

av Julia Ilke

Jag började skriva på ett inlägg om dubbelmoralen som finns i vårt samhälle då det är ok att sola topless men man som ammande förväntas skyla sig. Sedan talade jag med en vän om saken och hon sa så klokt att ”är det verkligen någon vars värderingar man egentligen ska bry sig om?”. Och hon har nog rätt. Genom att fortsätta anpassa sig efter uttalande samt outtalande normer och förväntningar så gör man ju inget annat än springer motståndarens ärenden. Skyler jag mig med sjalar trots att jag egentligen inte vill eller om jag låter bli att amma på t-banan så gör jag i längden bara mig själv och alla andra ammande en otjänst.

Sluta bry sig så mycket om vad andra tycker alltså. Så lätt i teorin men inte alltid lika lätt i praktiken. För egen del så känner jag mig starkare i mina val när jag påminner mig om mina värderingar och fokuserar på dem, snarare än sitter och är rädd för att någon medpassagerare eventuellt ska säga något negativt om min amning.

Jag frågar mig också hur vanligt förekommande det faktiskt är att okända människor på stan säger något negativt? Att skriva kommentarer till youtube-klipp och tycka till när man kan gömma sig bakom ett anonymt nick är lätt och säkert ofta ganska ogenomtänkt. Att verkligen gå fram till en ammande kvinna och hennes barn och säga något är en helt annan sak. Min erfarenhet så här långt, jag har ammat i snart 8 månader, är att somliga kan se lite förvånade och nyfikna ut när jag ammar på t-banan eller på en bänk mitt inne i stan men värre än så är det inte. Och när jag får de där nyfikna blickarna, oftast av män i 20-30 års åldern som nog inte har egna barn ännu, så ler jag bara inombords och tänker att de nu får lära sig något viktigt.

Därför får kvinnor skulden

Av Marit Olanders

Läser om förskolans historia i Sverige. Ingegerd Tallberg Broman skriver (ungefär) att i början rådde den patriarkala ordningen, där fadern hade rätt att bestämma över hem och hushåll. När förskola etablerades i början av 1900-talet framhävdes behovet av "uppfostran". Samhället var i omvälvning och staten ville uppfostra bort denna oro. Tallberg Broman skriver:

Modern utgjorde en central person för denna ambition. Genom att fokusera på henne och rikta uppfostransambitionerna till modern och hemmet skulle samhället stabiliseras. Genom barnen nåddes modern och hemmet och genom modern den mer svårkontrollerade fadern och "uppfostrans sak".

Känns det igen? Vem är det BVC riktar sig till? Vem är det som får alla "råd" om amning, smakportioner, sovrutiner?

Och hur många gånger har jag inte hört att det är mamman som får information om femminutersmetoden och pappan som bestämt tar avstånd ifrån den?

Är det konstigt att amningen, denna unikt kvinnliga form av omvårdnad, är så omvälvd av plikt- och normtänkande?

Citatet kommer från Tallberg Broman Ingegerd (2009): "Från föräldrars ensamrätt till föräldrars delaktighet". ur Barn, barndom och förädlrasakp, red A-M Markström m fl, Carlssons bokförlag.

Läs mer om amningsnormer och välfärdsstatens framväxt i Ohrlander Kajsa (1992): I barnens och nationens intresse. Socialliberal reformpolitik 1903-1930. Doktorsavhandling, Stockholm: Högskolan för lärarutbildning.