Amningsförekomsten minskar

Av Eva-Lotta Funkquist



Efter flera decenniers nedgång nådde amningsförekomsten i Sverige sin botten i början 1970-talet (se Socialstyrelsens diagram ovan). Då började mammor organisera sig i Amningshjälpen och man protesterade bland annat mot vårdens bristande tilltro till kvinnors förmåga att kunna amma och på amningsovänliga sjukhusrutiner. Amningsförekomsten vände och ökade för varje år. Ett riktigt amningsskutt togs även då sjukhusen började certifiera sig som "Baby friendly" i början av 90-talet. BB-avdelningarna började arbeta utifrån de 10-stegen, som bland annat innebär att mor och barn inte ska separeras, att barnet ska få suga på bröstet i under de första timmarna efter förlossningen och att eventuell tillmatning inte ska ges med nappflaska.

Men så vände det igen i slutet av 90-talet. För varje år minskar amningsförekomsten. Vad beror det på? Och vad gör man i vården för att vända trenden?

Ställningen är viktig när man dubbelammar

Min känsla är att den här ofta är en favorit. Den kallas ofta för fotbollsgreppet eftersom kvinnan ofta håller barnens huvud med ett enhandsgrepp som om en boll.

Alla som ammar stöter inte på problem

Till exempel Madonna. Klicka på rubriken.

Har ni tänkt på en sak?

Av Eva-Lotta Funkquist

I nästan varje publikutröstningsprogram på TV är det någon som röstas kvar p.g.a. dåliga omdömen från juryn. Om jag inte har uppfattat det fel så har Björn Ranelid den här rollen i senaste Let´s dance. Gemensamt för alla de här personerna är att de är män. Inget röstregn på en kvinna som det går dåligt för. Eller kan ni komma på någon?

Kan den här menatliteten i vårt samhälle också på något sätt förklara resursfördelningen i vården? Och vara anledningen till att kvinnosjukdomar och kvinnfrågor har så låg prioritet och status i sjukvården?

Kan det alltså vara en anledning till att det nästan aldrig ges fortbildning i amning?

Ska man diskutera alla känslor?

Eva-Lotta Funkquist

Jag har jobbat ganska många år med amningsfrågor i vården. Mitt samlade intryck är att de flesta som arbetar i vården är ganska i ointresserade av amning. Amning är oftast lågprioriterat och fortbildning ges sällan. På något sätt föreställer man sig att anställda kvinnor kan ge bra amningsstöd och kommer att göra det genom det faktum att de är kvinnor.

I praktiken blir det här naturligtvis inte så lyckat. Rådgivningen består ofta av en blandning av patriarkalt förtryck, hierarkiska strukturer, fördomar och personligt tyckande.

Men samtidigt, och lite paradoxalt kan man tycka: få ämnen väcker så mycket känslor som amning. Häromdagen berättade en kvinna för mig att hon föreläst om många känsliga ämnen, men inget väckte så mycket känslor som amning.

Anledningarna till känlostormarna kan naturligtvis vara vårdens ointresse och dåliga rådgivning. Kan det vara så att dessa faktorer har skapat en ilska kring amningsfrågor, som försvårar möjligheten till en saklig debatt? Som skribent på den här bloggen får jag ibland känna på känslorna. Ibland verkar det som den upprörde inte ens har läst hela inlägget. Så här skrev en kommentator efter det här inlägget:

"Nu ser jag en rubrik till höger om att intellektuella kvinnor skulle få svårare att amma. Annars brukar det heta att det är lågutbildade. På denna blogg syns det hursomhelst vara en blandning av utbildning och av att göra våld på sitt intellekt som blir ett recept för att få fram en sant kämpande Amningshjälps-vän."

Inlägget handlade om något annat än det kommentatorn blev arg för, men redan rubriken väckte ilska. Jag lät det falla; och tänkte mig att det ligger en styrka i att låta påhopp falla. Men är det rätt? Amningsfrågor förtjänar ju så mycket intresse och diskussion.

Att kämpa för sin amning

Det berättas om den unga flickan Sarah, som hela dagarna arbetade på bomullsfälten med sitt lilla barn på ryggen, att hon en dag förgäves försökte trösta barnet, som var hungrigt och grät. Sarah kunde inte stanna och ge barnet di. "Se till att få tyst på den där", ropade Uppsyningsmannen. Men barnet var hungrigt och grät. Uppsyningsmannen höjde sin piska över Sarah och barnet. Sarah sjönk ner på marken, nu med barnet i famnen för att skydda det. Då stod plötlsigt den gamle mannen Toby vid hennes sida. Han sträckte fram sina händer och sa: "Kum ... yali, kum, buba tambe." Det lät mest som en viskning, en suck. Då kände Sarah kraften strömma genom kroppen. Och hon lyfte. Med barnet i famnen. Upp över bomullsfälten. Högre och högre. Bort från Uppsyningsman och Slavägare.
...

Från Folket kunde flyga av Virginia Hamilton, i Berätta! Inspiration och teknik av Carina Fast.

En nystartad systerorganisation i USA

Klicka på rubriken!