Av Tina Wiman
I morse hade jag ingen lust alls att amma Hannah. Jag har sovit extremt lite i någon vecka och var jättejättetrött. Hon blev ledsen och grät och gnällde och till slut fick hon amma på ena sidan. Men bara den ena!
För mig har amningen av Hannah länge representerat enbart närhet. Hon suger inte så bra och har aldrig gjort. Men i morse åt hon rejält med frukost efter amningsstunden, nåt som händer rätt sällan. Och mitt ena, oammade bröst både spänner och är synbart mycket större än det andra.
Ny tolkningsmodell. Hon kanske är hungrig ibland när hon vill amma. Som typ tidigt på morgonen. Tänkte inte på det. *oops*
onsdag 29 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
Amning och pappan
Av Tina Wiman
Jag läser Mats Berggren och blir lite, lite kär. Jag gillar inte när pappor låter sig fösas ut ur sina barns liv med nån sorts lam hänvisning till att de inte ammar. Det är min mans irritation över såna uttalanden som smittat av sig till mig, tror jag.
Tänker tillbaka på när Samuel föddes. Den här nyblivna mamman var trött och fortfarande ganska sjuk när vi väl kom hem efter tre veckor på sjukhus. Sjuk och trött och med en hjärna som bara fungerade till en fjärdedel eller så, en ytterst obehaglig upplevelse. Och utöver allt elände skulle Barnet ammas typ hela tiden. Den nyblivna mamman var kräktrött på att amma. Helt sjukt less. Den nyblivna pappan hade tre barn sedan förut, som alla ammats. Han tvekade inte för ett ögonblick:
”Jag tar honom när han skriker, byter blöja och kommer till dig. Du ammar. Och sen när du har ammat klart puttar du på mig. Jag går upp och vyssar och söver honom. Du ammar, det är ditt jobb. Jag gör resten. Det är mitt jobb. Så har jag gjort med alla mina barn” Och han lyste av förväntan och glädje, över att inte få sova, bli bajsad på och vyssa och vagga detta lilla barn.
Så småningom började jag somna medan vi ammade. Conny blev lite stött. Jag tror att han kanske saknade sina egna nattliga stunder med bebisen. Men vid det laget hade den självsäkra pappan redan fått med mamman på upp banan, och föräldraidentiteten hade vuxit sig stark nog för att till och med utmana hans rutin. ”Du, det är jag som ammar och jag tänker inte hålla mig vaken. När du ammar kan du lägga tillbaka honom om du vill. Jag tänker sova.”
För övrigt väckte jag honom senast igår natt. ”Hannah gråter. Orkar du upp?” Han gick. Fem minuter senare var det min tur att gå upp och trösta. Det var enklare för mig på den tiden jag ammade. Men jag tror att vi är ganska nöjda båda två med hur vi gjort. Annars hade vi väl tänkt ut nåt annat kan jag tro.
Jag läser Mats Berggren och blir lite, lite kär. Jag gillar inte när pappor låter sig fösas ut ur sina barns liv med nån sorts lam hänvisning till att de inte ammar. Det är min mans irritation över såna uttalanden som smittat av sig till mig, tror jag.
Tänker tillbaka på när Samuel föddes. Den här nyblivna mamman var trött och fortfarande ganska sjuk när vi väl kom hem efter tre veckor på sjukhus. Sjuk och trött och med en hjärna som bara fungerade till en fjärdedel eller så, en ytterst obehaglig upplevelse. Och utöver allt elände skulle Barnet ammas typ hela tiden. Den nyblivna mamman var kräktrött på att amma. Helt sjukt less. Den nyblivna pappan hade tre barn sedan förut, som alla ammats. Han tvekade inte för ett ögonblick:
”Jag tar honom när han skriker, byter blöja och kommer till dig. Du ammar. Och sen när du har ammat klart puttar du på mig. Jag går upp och vyssar och söver honom. Du ammar, det är ditt jobb. Jag gör resten. Det är mitt jobb. Så har jag gjort med alla mina barn” Och han lyste av förväntan och glädje, över att inte få sova, bli bajsad på och vyssa och vagga detta lilla barn.
Så småningom började jag somna medan vi ammade. Conny blev lite stött. Jag tror att han kanske saknade sina egna nattliga stunder med bebisen. Men vid det laget hade den självsäkra pappan redan fått med mamman på upp banan, och föräldraidentiteten hade vuxit sig stark nog för att till och med utmana hans rutin. ”Du, det är jag som ammar och jag tänker inte hålla mig vaken. När du ammar kan du lägga tillbaka honom om du vill. Jag tänker sova.”
För övrigt väckte jag honom senast igår natt. ”Hannah gråter. Orkar du upp?” Han gick. Fem minuter senare var det min tur att gå upp och trösta. Det var enklare för mig på den tiden jag ammade. Men jag tror att vi är ganska nöjda båda två med hur vi gjort. Annars hade vi väl tänkt ut nåt annat kan jag tro.
måndag 27 juni 2011
Sverige- ett extremt land
Av Eva-Lotta Funkquist
Inglehart-Welzels karta är en kulturkarta över världen. Kartan har två axlar;
X-axeln visar invånarnas chans till överlevnad/ självförverkligande och
Y-axeln i vilken grad samhället styrs av traditionella/ sekulära värden. Som framgår av kartan intar Sverige en extremposition. Inget annat land erbjuder invånarna bättre möjlighet till självförverkligande och tillsammans med Japan är vi det land i världen som styrs minst av traditionella auktoriteter. I Sverige kan individen fatta egna rationella beslut.
Men gör vi det? Vi som lever här vet ju att de flesta av oss gör som alla andra. När vi väntar barn går vi på MVC, när vi föder barn gör vi det på det landstingsstyrda sjukhuset och när barnet är fött går vi på BVC. Där finns ett nationellt program som i princip alla barn deltar i och nästan alla föräldrar nås av samma information. En del föräldrar (kanske majoriteten?) uppfattar inte ens att BVC är frivilligt. Då barnet är något år börjar det oftast på dagis. Det här är en del av vår kultur.
Annika Hamrud har skrivit boken Queerkids. Hennes son, som har två mammor, föddes i USA. I USA väljer man förlossningsläkare och Annika och hennes fru valde en lesbisk. Det kändes bäst så. När paret efter ett och ett halvt år återvände till Sverige, och började gå på BVC med sonen, chockades de av hur svenska resursstarka människor låter sig hunsas av myndigheter och av att de själva blev hunsade.
Varför låter vi oss hunsas? Kanske är förklaringen bristen på traditionella auktoriteter. Vi vill trots allt ha ordning och bekräftelse på våra val och hoppas få det av t.ex. den svenska sjukvården. Men bekräftelse kanske vi bara kan vara säkra på att få om vi följer normen (och de nationella programmen). Vi är inte ett folk av stora ord, när vi väl känner oss hunsade vill vi inte gärna protestera, vi gillar samförstånd.
I teorin har man ingen annanstans i världen större möjligeter att göra individuella val i sitt föräldrarskap än i Sverige; i kölvattnet av det förhållandet måste valet kanske kännas RÄTT. I diskussioner på nätet är stämningen ofta hätsk. Kanske är förklaringen till det vårt behov av bekräftelse på våra föräldraval och om vi inte får det, känner vi ett starkt behov av att försvara dem.
Kritik av den svenska föräldrakulturen uppfattas inte alltid som just kritik av kulturen, utan istället som kritik av enskilda föräldrars val. Den som argumenterar emot något av alla de normföljande val som svenskt föräldraskap innehåller sägs ofta skuldbelägga eller kritisera enskilda föräldrar i deras val.
Slutligen, en del får, trots Sveriges position, aldrig chansen att göra ett val. Ett exempel: varje år slutar ca. 25 000 kvinnor att amma tidigare än de vill. Egentligen skulle det inte behöva vara så.
Inglehart-Welzels karta är en kulturkarta över världen. Kartan har två axlar;
X-axeln visar invånarnas chans till överlevnad/ självförverkligande och
Y-axeln i vilken grad samhället styrs av traditionella/ sekulära värden. Som framgår av kartan intar Sverige en extremposition. Inget annat land erbjuder invånarna bättre möjlighet till självförverkligande och tillsammans med Japan är vi det land i världen som styrs minst av traditionella auktoriteter. I Sverige kan individen fatta egna rationella beslut.
Men gör vi det? Vi som lever här vet ju att de flesta av oss gör som alla andra. När vi väntar barn går vi på MVC, när vi föder barn gör vi det på det landstingsstyrda sjukhuset och när barnet är fött går vi på BVC. Där finns ett nationellt program som i princip alla barn deltar i och nästan alla föräldrar nås av samma information. En del föräldrar (kanske majoriteten?) uppfattar inte ens att BVC är frivilligt. Då barnet är något år börjar det oftast på dagis. Det här är en del av vår kultur.
Annika Hamrud har skrivit boken Queerkids. Hennes son, som har två mammor, föddes i USA. I USA väljer man förlossningsläkare och Annika och hennes fru valde en lesbisk. Det kändes bäst så. När paret efter ett och ett halvt år återvände till Sverige, och började gå på BVC med sonen, chockades de av hur svenska resursstarka människor låter sig hunsas av myndigheter och av att de själva blev hunsade.
Varför låter vi oss hunsas? Kanske är förklaringen bristen på traditionella auktoriteter. Vi vill trots allt ha ordning och bekräftelse på våra val och hoppas få det av t.ex. den svenska sjukvården. Men bekräftelse kanske vi bara kan vara säkra på att få om vi följer normen (och de nationella programmen). Vi är inte ett folk av stora ord, när vi väl känner oss hunsade vill vi inte gärna protestera, vi gillar samförstånd.
I teorin har man ingen annanstans i världen större möjligeter att göra individuella val i sitt föräldrarskap än i Sverige; i kölvattnet av det förhållandet måste valet kanske kännas RÄTT. I diskussioner på nätet är stämningen ofta hätsk. Kanske är förklaringen till det vårt behov av bekräftelse på våra föräldraval och om vi inte får det, känner vi ett starkt behov av att försvara dem.
Kritik av den svenska föräldrakulturen uppfattas inte alltid som just kritik av kulturen, utan istället som kritik av enskilda föräldrars val. Den som argumenterar emot något av alla de normföljande val som svenskt föräldraskap innehåller sägs ofta skuldbelägga eller kritisera enskilda föräldrar i deras val.
Slutligen, en del får, trots Sveriges position, aldrig chansen att göra ett val. Ett exempel: varje år slutar ca. 25 000 kvinnor att amma tidigare än de vill. Egentligen skulle det inte behöva vara så.
Arg och kränkt
Av Tina Wiman
Klockan är 03.31. Hannah har ont i magen och vi överväger att åka in akut med henne. Problemet är att jag vill inte befinna mig någonstans i närheten av barnavdelningen här.
Nu hade man ju kunnat tro, och det trodde även jag till viss del före inatt, att det där handlar om jobbiga minnen av sjukhusvård, men det gör det inte. Det handlar om att jag vet precis vad som, till sisådär 70% sannolikhet kommer att hända. Någon klant till läkare kommer att uttala sig om att jag ”fortfarande” ammar Hannah och ha åsikter kring det. Jag har haft alldeles för många dåliga nära-doktorn-upplevelser för att tolerera sånt. Och nu har jag inte sovit på snart två dygn, så min allmäna trevlighetsnivå ligger på minus.
Jag kan höra mig själv svara något i stil med ”Hur ofta har du sex med din fru då? Eller vänta, var kom personliga val in i det här samtalet? Jag skiter i vad du tycker om amning. Du har fel men det är irrelevant. Att du är dåligt påläst på amning tänker inte jag klä skott för, Hannahs amning har aldrig och kommer aldrig att vara uppe till diskussion i det här rummet, så behåll dina personliga åsikter för dig själv. Jag kan med glädje ta fram en litteraturlista som ger dig en aktuell översikt i ämnet eftersom du uppenbarligen saknar all kunskap, men inte nu. Förutom i det fall du tänker be om ursäkt för att du precis har betett dig otroligt klantigt är ämnet från och med nu Hannahs MAGE, inget annat!” fast tusen gånger vassare. Och där hamnar jag i konflikt med mina inre principer, för jag tycker inte om att vara otrevlig och göra ner folk.
Ska det behöva vara såhär? Att det stora problemet med att söka vård INTE är att ens barn är sjukt, utan att man förväntar sig klara övertramp kring skötseln av samma barn??? *arg*
Klockan är 03.31. Hannah har ont i magen och vi överväger att åka in akut med henne. Problemet är att jag vill inte befinna mig någonstans i närheten av barnavdelningen här.
Nu hade man ju kunnat tro, och det trodde även jag till viss del före inatt, att det där handlar om jobbiga minnen av sjukhusvård, men det gör det inte. Det handlar om att jag vet precis vad som, till sisådär 70% sannolikhet kommer att hända. Någon klant till läkare kommer att uttala sig om att jag ”fortfarande” ammar Hannah och ha åsikter kring det. Jag har haft alldeles för många dåliga nära-doktorn-upplevelser för att tolerera sånt. Och nu har jag inte sovit på snart två dygn, så min allmäna trevlighetsnivå ligger på minus.
Jag kan höra mig själv svara något i stil med ”Hur ofta har du sex med din fru då? Eller vänta, var kom personliga val in i det här samtalet? Jag skiter i vad du tycker om amning. Du har fel men det är irrelevant. Att du är dåligt påläst på amning tänker inte jag klä skott för, Hannahs amning har aldrig och kommer aldrig att vara uppe till diskussion i det här rummet, så behåll dina personliga åsikter för dig själv. Jag kan med glädje ta fram en litteraturlista som ger dig en aktuell översikt i ämnet eftersom du uppenbarligen saknar all kunskap, men inte nu. Förutom i det fall du tänker be om ursäkt för att du precis har betett dig otroligt klantigt är ämnet från och med nu Hannahs MAGE, inget annat!” fast tusen gånger vassare. Och där hamnar jag i konflikt med mina inre principer, för jag tycker inte om att vara otrevlig och göra ner folk.
Ska det behöva vara såhär? Att det stora problemet med att söka vård INTE är att ens barn är sjukt, utan att man förväntar sig klara övertramp kring skötseln av samma barn??? *arg*
söndag 26 juni 2011
Manlighetens kris
Av Eva-Lotta Funkquist
Det påpekas ofta att manligheten är inne i en identitetskris. Maktförhållandet mellan könen är på väg in i en förändring och den kvinnliga konkurrensen når fler och fler områden. Kvinnor klarar skolan bättre; utbildar sig oftare på universitet och lever längre. I fattiga länder är ofta kvinnan förutsättningen för att barnen ska överleva.
Män dör betydligt oftare än kvinnor i olyckor; är oftare kriminella och över hela västvärlden röstar fler män på antidemokratiska partier. Från länder i krig kommer rapporter om direkta order till soldater att använda våldtäkt som vapen (kanske för att man (män) upplever att det är hos kvinnorna som framtidens makt finns).
Världen ropar efter den "goda mannen". Och många män ropar efter en annan mansroll. Man skulle kunna tänka sig att manlighetens identitetskris påverkar umgänget med barnen, men också att umgänget med barnen kan forma den "goda mannen". Men hur beter sig en sån som nybliven pappa? I regi av Södertörns lärcentra kan man gå på pappakurs, nu även i Etiopien (klicka på rubriken). Och om ni inte redan visste det, pappakurserna är väldigt amningsvänliga.
Det påpekas ofta att manligheten är inne i en identitetskris. Maktförhållandet mellan könen är på väg in i en förändring och den kvinnliga konkurrensen når fler och fler områden. Kvinnor klarar skolan bättre; utbildar sig oftare på universitet och lever längre. I fattiga länder är ofta kvinnan förutsättningen för att barnen ska överleva.
Män dör betydligt oftare än kvinnor i olyckor; är oftare kriminella och över hela västvärlden röstar fler män på antidemokratiska partier. Från länder i krig kommer rapporter om direkta order till soldater att använda våldtäkt som vapen (kanske för att man (män) upplever att det är hos kvinnorna som framtidens makt finns).
Världen ropar efter den "goda mannen". Och många män ropar efter en annan mansroll. Man skulle kunna tänka sig att manlighetens identitetskris påverkar umgänget med barnen, men också att umgänget med barnen kan forma den "goda mannen". Men hur beter sig en sån som nybliven pappa? I regi av Södertörns lärcentra kan man gå på pappakurs, nu även i Etiopien (klicka på rubriken). Och om ni inte redan visste det, pappakurserna är väldigt amningsvänliga.
Vad är professionellt förhållningssätt? (3)
Av Eva-Lotta Funkquist
Man brukar säga att då man möter patientgrupper som lever i en känsla av utsatthet krävs förmåga till professionellt förhållningssätt. Men vad innebär det här i praktiken? Det är faktiskt svårt att hitta definitioner på vad som avses med professionellt förhållningssätt. I en serie låter jag verksamma i human service- organisationer själva lyfta fram vad de tycker är viktigt.
Bob Golomb arbetar egentligen inte i en human service-organisation. Han säljer bilar, och han gör det mycket framgångsrikt och får ärebetygelser för det. I bilförsäljningens värld är han en mästare.
Att köpa en bil är för de flesta kunder en mycket stor affär, som kan göra de flesta till en förlorare. Somliga bilköpare vet dock redan mycket om bilar och vill inte ha information skriven på näsan. Andra vill bli omhändertagna och lotsade. Vissa bilköpare är par, som sinsemellan inte alls är överens. Ytterligare andra är nervösa och upplever situationen som obehaglig.
Bob Golomb beskrivs som artig, lågmäld, uppmärksam och intelligent. Han är påpasslig och en mycket god lyssnare. Hans eget recept för att lyckas som bilförsäljare består av tre punkter: "vårda kunden, vårda kunden, vårda kunden".
Malcolm Gladwell förklarar i sin bok Blink, Den intuitiva intelligensen varför han tror att Bob Golomb är så framgångsrik. Han menar att Bob är extremt bra på thin-slicing. På en sekund gör han kanske en miljon snabba uppskattningar av kundens behov och sinnesstämning och bedömer dynamiken mellan kunder som är par. Han är 100% uppmärksam på vad som händer i rummet och genom att sammanställa alla detaljer kommer han intuitivt fram till en känsla för vad kunden vill.
Bob Golomb lyfter själv fram en viktig regel han alltid följer för att lyckas. Han tyglar sin fördomar och dömer ingen. Han försöker inte avgöra vem som tycks ha råd. Alla kunder är för Bob lika viktiga.
Man brukar säga att då man möter patientgrupper som lever i en känsla av utsatthet krävs förmåga till professionellt förhållningssätt. Men vad innebär det här i praktiken? Det är faktiskt svårt att hitta definitioner på vad som avses med professionellt förhållningssätt. I en serie låter jag verksamma i human service- organisationer själva lyfta fram vad de tycker är viktigt.
Bob Golomb arbetar egentligen inte i en human service-organisation. Han säljer bilar, och han gör det mycket framgångsrikt och får ärebetygelser för det. I bilförsäljningens värld är han en mästare.
Att köpa en bil är för de flesta kunder en mycket stor affär, som kan göra de flesta till en förlorare. Somliga bilköpare vet dock redan mycket om bilar och vill inte ha information skriven på näsan. Andra vill bli omhändertagna och lotsade. Vissa bilköpare är par, som sinsemellan inte alls är överens. Ytterligare andra är nervösa och upplever situationen som obehaglig.
Bob Golomb beskrivs som artig, lågmäld, uppmärksam och intelligent. Han är påpasslig och en mycket god lyssnare. Hans eget recept för att lyckas som bilförsäljare består av tre punkter: "vårda kunden, vårda kunden, vårda kunden".
Malcolm Gladwell förklarar i sin bok Blink, Den intuitiva intelligensen varför han tror att Bob Golomb är så framgångsrik. Han menar att Bob är extremt bra på thin-slicing. På en sekund gör han kanske en miljon snabba uppskattningar av kundens behov och sinnesstämning och bedömer dynamiken mellan kunder som är par. Han är 100% uppmärksam på vad som händer i rummet och genom att sammanställa alla detaljer kommer han intuitivt fram till en känsla för vad kunden vill.
Bob Golomb lyfter själv fram en viktig regel han alltid följer för att lyckas. Han tyglar sin fördomar och dömer ingen. Han försöker inte avgöra vem som tycks ha råd. Alla kunder är för Bob lika viktiga.
lördag 25 juni 2011
Choklad, glass eller McDonald's
Av Marit Olanders
Det kom en del kommentarer om vad barn jämför smaken på bröstmjölk med, pannkaka och godare än godis. I Karleen Gribbles undersökning av amning av barn på över två år är det många barn som beskriver smaken på sin mammas mjölk. Även om jämförelsematerialet varierar så är det för det mesta positivt:
Namnam (yummy)
Mjölk
Choklad
Varm
Klubbor
Sött
Bra (nice)
Jordgubbar
Glass
Bättre än glass
Socker
Kallt
Fruktsallad
Banan
Mango
Apelsin
Päron
Sylt
Jordgubbsmjölk
Chokladmjölk
Rismjölk
Mammamjölk
Rosa mjölk
Min mjölk
Milkshake
Jordnötssmör
Ost
Lika gott som choklad
Rosa
McDonald’s
En massa olika saker
Vatten
Vet inte
Gott
Mamma
Jelly beans (sorts smågodis)
Barn gillar uppenbarligen smaken på mjölken och när de ska beskriva den jämför de med något annat de tycker om. Två barn gav något annorlunda beskrivningar: en sa salt (”salty”) och en sa äckligt (”yucky”). Deras mammor (eller mamma, om de var syskon) hade nyligen haft mastit, bröstinflammation. Gribble konstaterar att mastit ändrar smaken på mjölken genom att saltkoncentrationen stiger. Barnens smakupplevelse av mjölken kan alltså ge information om mammans tillstånd.
Det kom en del kommentarer om vad barn jämför smaken på bröstmjölk med, pannkaka och godare än godis. I Karleen Gribbles undersökning av amning av barn på över två år är det många barn som beskriver smaken på sin mammas mjölk. Även om jämförelsematerialet varierar så är det för det mesta positivt:
Namnam (yummy)
Mjölk
Choklad
Varm
Klubbor
Sött
Bra (nice)
Jordgubbar
Glass
Bättre än glass
Socker
Kallt
Fruktsallad
Banan
Mango
Apelsin
Päron
Sylt
Jordgubbsmjölk
Chokladmjölk
Rismjölk
Mammamjölk
Rosa mjölk
Min mjölk
Milkshake
Jordnötssmör
Ost
Lika gott som choklad
Rosa
McDonald’s
En massa olika saker
Vatten
Vet inte
Gott
Mamma
Jelly beans (sorts smågodis)
Barn gillar uppenbarligen smaken på mjölken och när de ska beskriva den jämför de med något annat de tycker om. Två barn gav något annorlunda beskrivningar: en sa salt (”salty”) och en sa äckligt (”yucky”). Deras mammor (eller mamma, om de var syskon) hade nyligen haft mastit, bröstinflammation. Gribble konstaterar att mastit ändrar smaken på mjölken genom att saltkoncentrationen stiger. Barnens smakupplevelse av mjölken kan alltså ge information om mammans tillstånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)