av Marit Olanders
På den tiden förväntades man inte åka hem samma dag som man fött utan det sågs som helt normalt att stanna på BB i fem dagar efter en okomplicerad förlossning som min. Det var natt och min dotter var pigg och sugvillig. Brösten ömmade. Nej, de gjorde SKITONT när hon tog tag. Det ilade långt in i ryggmärgen av smärtan. Ingen lärde mig att
titta på bröstvårtornas form för att kontrollera om hon hade bra tag, och när jag ville ge upp fick jag inte hjälp med amningen, utan en nappflaska med kokt vatten till henne. Men nu satt jag i en nersutten fuskläderfåtölj från 70-talet och ammade medan min man låg och sov i familjerummet. Bläddrade i en skvallertidning. Hittar en intervjusnutt med Pamela Anderson som kaxigt berättar att hon ammar med sina uppförstorade bröst och att det går hur bra som helst.
Det Pamela berättade för mig där och då var att amning inte nödvändigtvis var så himla krångligt. Att man inte behövde vara en präktig madonnatyp för att amma. Att amning kunde vara något vardagligt, som även tatuerade sexikoner kunde ägna sig åt. Kunde hon så kan väl jag, tänkte jag.
Tack Pamela!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar