torsdag 16 december 2010

Nu till mer fördomar...

Av Eva-Lotta Funkquist

Den här är lite pinsam, men viktig att belysa tror jag.

Det är vanligt att invandrarkvinnor inte vill ha barnet så nära. De sätter på barnet massor av kläder och lägger det gärna ifrån sig. Inte sällan föredrar de att någon släkting tar hand om barnet och de låter gärna släktingen mata barnet med nappflaska.

Varianter på den här fördomen har jag hört många gånger i vården. Med invandrarkvinnor tror jag att man menar utomeuropeiska, icke västerländska kvinnor. Jag har t.o.m. varit med om att man bett en invandrarkvinna ur personalen prata en förälder tillrätta, eftersom föräldern inte vistades så mycket på sjukhuset med sitt för tidigt födda barn. Man tänkte sig att personalkvinnan förstod hur föräldern tänkte. Problemet vara bara att personalkvinnan tyckte att beteendet att lämna sitt barn på sjukhuset var helt obegripligt och ett extremt västerländskt beteende.

Jag har funderat mycket på den här fördomen och jag tror att den kommer sig ur en vilja att se den svenska synen på barn som den med det allra bästa barnperspektivet. I och med att vi svenskar tänker "rätt" så rättfärdigar vi vad vi gör med våra barn, medan vi hävdar att "andra kulturer" har svårt att se barnet som en egen individ med rättigheter och människovärde. Jag tror att den här etnocentrismen kan bli väldigt farlig eftersom den kan rättfärdiga kränkningar av barn i vår egen kultur. Jag tänker t.ex. på femminutersmetoden och bestraffningsmetoden timeout som båda två har förts ut av svenska myndigheter och fått stort genomslag. Jag vet att båda metoderna är otänkbara i många icke västerländska kulturer.

3 kommentarer:

Fru Björn sa...

Jag håller med fullständigt! Just det där med att tänka "rätt" vad det gäller barnen stör mig nog mest i det Svenska samhället. Tänk bara på alla barnkalas, det är nog inte barnen som har skapat denna trend...

Heidi sa...

Ja det är oerhört tufft att vara småbarnsförälder i Sverige pga att omgivningen ofta har så mycket starka åsikter om vad man gör och inte gör.

Även om man är på det klara med att jag tror att jag vet hur mina barn vill ha det, är det svårt att låta dessa åsikter rinna av.

Jag måste bara få berätta ett skräckexempel. Jag såg en pappa med en liten ettåring som vilade halvsömningt på hans axel med en napp i munnen. En helt främmande kvinna kommer så fram till dem och tilltalar barnet och säger "Nämen vad söt du är, du skulle vara ännu sötare utan nappen i munnen!" Varpå pappan plockar bort nappen ur barnets mun och barnet börjar gråta, för att småpratalite med kvinnan.

Varför anses det okej att göra så här? Just dennna händelse speglar kanske inte normen men scenariot, att främlingar tror att de vet bättre och att man blir så starkt påverkad av det är kanske mer generellt.

Mina barn har inte haft napp, men jag har råkat ut för otaliga liknande händelser angående andra saker. Men jag pratade en gång med en pappa, en äldre sådan och kulturpersonlighet i Stockholm (själv var jag då ganska ung mamma) Han kände inte alls igen sig, hade aldrig råkat ut för något liknande! Men det vet vi ju förstås redan att kön påverkar detta också....

Fru Björn sa...

Det är ju så att så fort barnet föds börjar alla tycka om någonting om bebisen. Mammor, svärmödrar, släktingar, kompisar, främlingar ,you name it. Alla har en åsikt och säger ut den högt fast vi inte frågar de!
Hade en gravid förstagångsmamma och hennes man på besök idag och vi pratade mycket om barn och allt omkring de. De har bara hört skräckexempel från förlossningen och om första tiden med barnet. Vi gjorde vårt bästa med att förklara att man själv bestämmer hur det kommer att vara med ditt eget barn, ingen kan berätta för dig hur du MÅSTE göra för att det är just bara ditt barn. Suck. Megasuck.
Men det verkar ju vara ett bestämt regelverk för barn i Sverige, som dock inte är nerskrivet med som går liksom runt i muntlig tradition.