Dr Spocks motsägelsefulla amningsråd

Av Marit Olanders

I min bokhylla har jag en utgåva av Benjamin Spocks storsäljare Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, skriven 1957, sjunde upplagan, tryckt 1964. Boken, som kom ut första gången i USA 1946, är en av alla tiders bäst säljande böcker, som enligt Wikipedia har sålts i 50 miljoner exemplar på 49 språk.

Spock hänvisar till sunt förnuft. Hans budskap till mödrar (fäderna lyser med sin frånvaro) var att de visste mer än de trodde. Enligt Wikipedia var hans ideer om barnuppfostran nya och radikala när de kom. Tidigare böcker i barnuppfostran hade varit mer långtgående i behavioristiska ideer om schemaläggning och att inte skämma bort barnen med kroppskontakt utan på så sätt härda dem inför livet.

Som nutida läsare av Spock imponeras man inte så jättemycket av hans försök att få kvinnor att tro mer på sig själva. Behaviorismen och verkar ha varit oerhört inflytelserik under 1900-talet, och kanske särskilt i USA. Tilltron till experter på bekostnad av tilltron till oss själva verkar vi ha fått på köpet. Män som skrev barnuppfostringsböcker hade ibland en dryg och självförhärligande attityd och tillsammans med en inhuman perinatalvård, där mödrar och barn skildes åt från första stund gav det starka signaler till dåtidens kvinnor om att det de visste och kunde inte dög någonting till.

Spock skriver 1957 att man inte behöver oroa sig för att skämma bort barnet under den första månaden "och knappast heller under den andra". Skriker barnet då behöver man inte oroa sig för att skämma bort barnet genom att ta upp det. Det har antagligen ont i magen, förstår man, och att ta upp det kan göra "att det glömmer smärtorna och spänningarna för en stund". Men han varnar mamman för att ta upp och bära barnet "närhelst det bråkar" efter tre månader. Om hon fortsätter med det, "märker barnet efter en tid att det har makten över sin stackars trötta mor, och det blir allt obehagligare och mera tyranniskt i sina fordringar." Självklart ställde också ett krävande barn till det för mamman, som då hindrades i sitt hushållsarbete.

Spocks tillit till mammorna (papporna nämns som sagt inte) kanske ökade jämfört med i tidigare böcker, men från en väldigt låg nivå. I kapitlet om amning, i den svenska översättningen kallad "bröstuppfödning" är fyratimmarsschemat en fullkomlig självklarhet som mammorna känner till innan de läser boken.

Det finns en kluvenhet inför amning som återspeglar de motstridiga råd som mammor än idag får på många håll. Å ena sidan vet Dr Spock att efterfrågan på mjölk styr tillgången, och han uppmuntrar faktiskt till fri amning på de sjukhus där man får ha barnen hos sig (något som tydligen förekom så tidigt som på 1950-talet) men det råder inget tvivel om att det är fyratimmarsschemat man ska sikta på.

Kapitlet När bröstmjölken verkar otillräcklig, som är ett av bokens mest lästa med tanke på hur sidorna faller upp av sig själva just där, tipsar om att amma oftare än var fjärde timme "förutsatt att bröstvårtorna inte är ömma", men när mjölken producerar mer mjölk ska "barnet återgå till längre mellantider igen". Även om man ger sig på att trappa ut bröstmjölksersättning, i boken kallas "mjölkblandning" kan man behöva amma med tätare mellanrum, till och med så tätt som två och en halv timmes intervall. "Det låter mycket arbetsamt, men det är inte meningen att det ska fortsätta så alltid", skriver Spock.

Spocks åsikt lever kvar på 2000-talet. I Amningsnytt 1/03 skrev jag om hur lite amning det ingår i läökarnas utbildning. I läroboken Barnmedicin av Tor Lindberg och Hugo Lagercrantz står så här om att trappa upp möjlkbildningen:

Sinande mängder av bröstmjölk upptäcks då barnet inte verkar nöjt och har en avplanande viktkurva /.../ om modern är positiv till fortsatt amning kan amningen komma igång igen genom en ökning av antalet mål till 7-8 per dygn.

Och jag undrar hur många kvinnor, som i likhet med den förra ägaren till min Dr Spock, har upplevt att mjölken inte räcker och försökt öka antalet mål till 7-8 och ändå upplevt att mjölken inte räcker. Hundratusentals? Miljontals? Och då har herrarna doktorer inte annat att erbjuda än överslätande tröst.